Jag - en kyrkoherde

Denna morgon ska jag satsa på kollegial förståelse. Vi här uppe på toppen måste hålla ihop. Det finns så många komministrar med synpunkter. Vi, som varit flinka och verkligen förmått ta oss upp till toppen, ska inte låsa oss nedslås.

Oftast är komministrarna inte så aggressiva. De frågar inte vad vi gjort med våra övertygelser för att ta oss fram. I så fall hade vi på olika sätt svarat att vi sökt praktiska lösningar, lagat efter läge men egentligen inte bytt position. Komministrarna begriper nog att det är så vi svarar och därför frågar de inte. Annars kan det ha att göra med lönesamtalen vi för med komministrarna.

Ibland undrar jag varför komministrar tycks så håglösa. De gör vad de ska, men sedan tycks de mena att det får va. Somliga komministrar är fenor på arbetstidsavtal och det där med 15 extra lediga dagar för att de slitit så hårt. De 15 dagarna tror jag är dagar som missbrukas svårt. De ska vara kompensation för all sön- och helgtjänstgöring, men finns den tjänstgöringen kvar så till övermått? Nå, jag gnäller inte. Dessvärre har jag i min kyrkoherdevärdighet ingen komminister att köra med.

Kyrkoherde Edebol, dubbeldoktor i obskyra ämnen, hade komminister Karlsson i sitt stall. Det tycks klarlagt att folk ringt och meddelat/upplyst/hotat kyrkoherden. Om Karlsson ska vara konfirmandpräst, skickar de inte sina ungdomar. Skickar? Är inte den tiden förbi? Har vi inte självständiga ungdomar som fattar egne beslut? Kanske inte i Bro-Brastad. Men jag vet inte. Så vad kan kyrkoherden göra? Ta strid med föräldrarna och säga att Karlsson har goda konfirmandlektioner och är en allmänt vänlig och omtänksam präst? Det går inte. Inte om kyrkoherden ska hålla sig väl med föräldrarna och säkra deras leverans av konfirmander samt deras fortsatta kyrkotillhörighet. I ett sådant läge är komminister körd. Det fattar vi kyrkoherdar bäst av alla.

Nu intar jag nog samma teologiska positioner som komminister före detta Karlsson.
När det handlar om ämbetsfrågan vill jag ha svar på frågan varför jag mer ska lita på ett riksdagsbeslut från år 1958 än på ett kyrkomötesbeslut halvåret innan? Visste verkligen riksdagsmännen bättre vad Gud vill med ämbetet än samtliga biskopar (ordförandebiskopen la ner sin röst dock), alla präster utom en (Olle Nystedt, den grötmyndige!) och kyrktroget lekfolk, dvs majoriteten i kyrkomötet (men inte den åldrade rektor Göransson från Kalmar)?

Jag hävdar förresten också att prästen representerar Kristus. Är det fel? Vem representerar prästen annars?

När det handlar om äktenskapssynen så kan väl ingen av kvinna född hävda att Svenska kyrkan hann arbeta igenom den frågan innen beslut om enkönad vigsel fattades. Läronämnden var alls inte enig. Och in dubiis non est agendi, har jag fått lära mig. Men kyrkomötets majoritet agerade. Som kyrkoherde i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd säger jag, utan att darra på manschetten (jag går med uppkavlad skjorta eller kortärmad, nämligen), att bara de ideologiskt likriktade kan gå på det där riksdagsbeslutet som rätt uttolkning av vad Gud vill med äktenskapet.

Som kyrkoherde kan jag uppskatta när en komminister, Verbi Divini Minister, Gurds Ords tjänare, förmår leka med ord. Jag har aldrig riktigt förstått mig på präster som inte kan den leken. Hur kan de då predika och uppmuntra och uppbygga sina församlingar? I förkortningen RFSL blev "L" till "lössläppthet". Hade han fått skriva "lättsinnighet"? Eller "liberalism"? Eller "lidelse"? Hursomhelst torde en komminister i dokumenten och analyserna av RFSL:s program kunna hävda att agendan skulle kunna ses som lössläppt. Det är ju sådant de har för sig. Vi mer inbundna typer vågar bara dra enkla fräckisar, därför att vi är så hämmade, dvs inte lössläppta.

I sak har Karlsson alldeles rätt. Man behöver inte ha sett filmen När det gick för kyrkoherden (som jag aldrig sett, men det har biskop Wadensjö!) för att kunna berätta om sexliberaliseringen från 1960-talet och därefter. Det är väl bara att enkelt tillstå hur samtidskulturen gestaltat sig. Att det får konsekvenser också i Vatikanen behöver ingen jubla över. Har ni hört den där om bjälken och flisan eller den om bjälken och brädgården? Naturligtvis måste jag dock som kyrkoherde ta avstånd från all komministral lättsinnighet, det ligger i sakens natur.

Tog den dåvarande komministern Karlsson upp abortfrågan? Beror det i så fall att han tänkt principiellt och några varv djupare än befolkningsmajoriteten? Iså fall håller jag med honom på den punkten också. Det ljugs väldigt mycket i abortfrågan. Och hur ska det bli med SIDA-pengar till det kyrkliga? Ska de kyrkliga insatserna för reproduktiv hälsa bekänna sig till aborter för att få pengar? Borde inte frågan ställas kallt och naket: Vad säger Svenska kyrkan om aborter? När blir livet till? Vem svarar utan omsvep på frågan om vad Kyrkan lär? Och lär Svenska kyrkan detsamma? Hur blir det då med anslag från SIDA?

Jag är nu inte helt säker, för att uppträda kollegialt, på att vi kyrkoherdar vill höra ett svar på frågor om aborter. Komministrarna kan ansätta oss med principfrågor då. Jag har numera kommit fram till att det vore lättare i kyrkolivet utan komministrar. Det är min preliminära ståndpunkt. Den kan efter juli månads utgång komma att omprövas.

Programmet idag? Det är nåt at göra mest vareviga dag, som vi kyrkoherdar säger.