Ser ni tecknet på vad då?

Signum betyder tecken. Jag kan svänga mig lite med mitt latin. Jag svänger mig med lite grekiska också, när jag denna söndag predikar som kyrkoherde i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd. Jag håller på och avslutar denna tjänst under juli. Men jag undrar om jag egentligen håller på med något som är i enlighet med kyrkoordningen. Får jag inneha rangen "kyrkoherde" eller vill någon legalist göra mig rangen stridig?

Nu kan rangen kyrkoherde i ett litet och i någon mening förgätet pastorat i de gamla gränstrakterna kanske inte anses vara så hög. Det är skillnad på att bli kardinal. Jag läser alltså tidens tecken, Signum, och det är som vanligt jesuitpatern och professorn i religionsfilosofi Jonsson, som hjälper mig till nya insikter.

När pater Jonsson skulle begrava Per Mases förkunnade professorn, att Per satt och tittade på begravningsföljet i Rättviks kyrka. Då begrep jag att den förmågan torde betyda, att Per kunde följa verksamheten på Berget och se personal och gäster i alla slags situationer. Jag fick i vart fall inte klart för mig när detta en döds seende på gamla kompisar, släkt och fiender upphör. Jag hade förstås, för jag är inte religionsfilosof, aldrig ens tänkt tanken. På mitt grovhuggna sätt tänkte jag, att när jag är död, är jag död och följer inte det gamla livet med dess vedermödor och glädjeämnen. Det är just detta som är att vara död. "Men vad vet väl jag, gamla fnask?", som farmor sa.

Nu slår pater Jonsson till igen. "Den svenska ekumeniska kartan ritas om när kristenhetens ranghögsta företrädare i landet inte längre residerar i Uppsala utan i Stockholm."

Vore det något med de kristliga tidningarnas journalister - eller andra murvlar - ringer de i morgon till Det Konungsliga Hovet för att kolla hur ranglistan till kungamiddagar ser ut hädanefter. Kommer Anders före Antje när det ska dineras vid den konungsliga taffeln? Endast inskränkta biblicister tänker nu på Jesus. Matt 18:1-5. Journalister brukar inte vara inskränkta biblicister. Minns också att ärkebiskop Anton Niklas Sundberg flyttade om i placeringen: "Anton Niklas kan ni sätta var fan ni vill men Svea Rikes Ärkebiskop sitter här."

Jag gläds denna söndag över att ha fått en inblick i romersk-katolsk mentalitet: Den Ranghögste. Lite finare är dom allt, de romerska. Jag är glad över att vi som följt kommentarerna på Bloggardag redan i rikt mått fått denna insikt, men alltså glad över att den bekräftas. Denna glädje modifierar mitt grundläggande ogillande av de konvertiter, som inte med ett ord öppet kan tala om hur de katolskt sinnade i Svenska kyrkan behandlas av dem som makten haver. Då är det tyst. Nu gläder vi oss med de glada. Det är bibliskt.

Jag har likväl inte fattat den omoraliska tystnaden. Väldigt många vet hur ohederligt det går till i Svenska kyrkan och hur maktapparaten sorterar ut, hur grundmönstret med lögnen som vapen och sveket som verktyg är fast etablerat, men de romerska katolikerna säger inget. Ingen, inte ens Den Ranghögste, har skyndat fram, när Stefan Löfven ska ha alla präster att viga samkönat. Skulle det kunna vara så, att Den Ranghögste där uppe får känna hur vindarna blåser om hans stift betraktas som användbart politiskt eller farligt politiskt? Kan de romerska katolikerna bli behandlade som de evangeliska katolikerna i Svenska kyrkan? Inte vet jag. Men tystnaden har jag föraktat, tills jag nu inser att den är en tystnad från högre höjder, en ranghög tystnad som sätter sig över småttigheter av det slag jag nämnt.

Nu är det söndag och bara muntert (Jesus har verkligen uppstått!), men det finns gott om före detta präster i Svenska kyrkan som blivit romerska katoliker och inte lyft ett finger för att försvara oss och öppna folks ögon för det ohederlighetens kyrkosystem de underhåller. Jag begär inte att vi ska gå fria från kritik, men vi borde inte årtionde efter årtionde utan försvar bli beskyllda för sådant vi i all mänsklig svaghet dock icke är. Jag tänker inte illa om dessa ex-bröder längre. De är helt enkelt närmare Den Ranghögste och lägger det gamla bakom sig. Så bra att det kommer en söndag varje vecka när man kan bli snäll och förstående igen.

Jonsson tittar sig omkring och försöker tolka tidens tecken. En del undrar han över: "Vilka konkreta följdverkningar detta (att Den Ranghögste finns i Stockholm, DS) kommer att få återstår att se, men på något sätt får övriga samfund lov att förhålla sig till det faktum att det plötsligt står en elefant mitt i den svenska ekumenikens finrum."

Vad går Jonsson på? Den Ranghögste som en elefant! Men den filosofiska bilden (en metafor kan man anta och inte en beskrivning av Den Ranghögste, får vi hoppas) är en mixtur av två elefantbilder. Den ena elefanten i porslinsaffären, den andra elefanten på muséet. Den första elefanten krossade porslin, den andra elefanten var den som den nyfikne inte såg skymten av. Detta ger ett preliminärt svar på den religionsfilosofiska frågan.

Med elefanten i ekumenikens finrum finns det tre alternativ:
1. man sopar krossat porslin och försöker få ut elefanten  ur rummet (hur nu det ska gå till - locka med banan eller ringa efter min vän elefantmannen Tomas i Borås Djurpark?)
2. man lägger alls inte märke till elefanten  eftersom det är de små detaljerna som tar all uppmärksamhet eller
3. man tar sig därifrån innan elefanten trumpetar, sätter sig på bakhasorna eller, i värsta fall, uträttar sina storslagna behov.

Jonsson fortsätter: "Medvetandet om att ens samtalspartner inte bara formellt utan också reellt är en möjlig framtida påve kommer att sätta sin prägel på relationerna." En gång i tiden var också Leo X en framtida möjlig påve, sedan blev han i samtiden en omöjlig påve. De evangeliska katolikerna faller kanske inte lika lätt som professor Jonsson i den påvliga farstun. Vi generar oss inte att vara familjära med påvarna Bengan och Frasse och så har vi till dessa två fått kardinalen, Den Ranghögste.

I Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd får Den Ranghögste dock icke vara kyrkoherde. Där håller man sig med mig. Min välsignelse smäller lika högt som Den Ranghögstes för den delen, för det är i båda fallen Herren som välsignar.