Vanligt men inte normalt

Allt som är vanligt är inte säkert därmed normalt. Inte i Kyrkan, menar jag. Men jag kan vara generös och hävda att det skulle kunna gälla fler områden. Som en stor rysk-kinesisk övning i Östersjön, som börjar idag eller övningen Aurora om en månad. Stora militära övningar är vanliga, men är de normala? Finns det en risk att detta vanliga kan bli normalt, dvs bli till krig?

Transportstyrelsen likadant. Jag kom på mig själv med att hantera nyheten om de vidtagna åtgärderna, de som uppenbarligen innebär en risk att vi lämnats ut till främmande makt och gör Stig Berglings förräderi  i sammanhanget till ett rätt förräderi (fast det riktades mot bl a KAB 44) prästerligt. Det betyder att min första reaktion var en reflektion kring mänskliga misstag. Sedan, men först därefter, bytte jag fokus och förstod implikationerna för svensk säkerhet. Freden har trubbat av mig, noterade jag. Det är vanligt men inte normalt militärt sett. Ni hänger med! Det är mycket att tänka över nuförtiden

Om vi inskränker oss till det kyrkliga, är det mycket som är vanligt men inte normalt.
Det är vanligt att de döpta inte firar gudstjänst på söndagen - men detta avviker från den kristna normen, som alla vet. Å andra sidan vet också alla att detta vanlig beteendemönster har blivit normalt av det enkla skälet att majoritetens vana blir norm. Så mycket viktigare att öppet analysera förhållandet. För normen är faktiskt inte normal!

Det är numera vanligt att det kyrkliga livet är en kvinnlig domän. Jag har nog hela mitt liv sett det mönstret, men det har fortlöpande förstärkts. Det är vanligt att det är kvinnor i kyrkan, men det är inte normalt att männen saknas. Hur och varför blev det så här? Och vilka blir konsekvenserna på sikt av denna onormala företeelse? Det vet vi nog inte ännu, för det tycks vara ett nytt fenomen med denna female domination samtliga led, från undervisning för barn till kyrkvärdar, ärkebiskop och kyrkomötesordförande samt kvinnlig dominans i presidierna för kyrkomötet och kyrkostyrelsen. Vi har uppenbarligen misslyckats att i det kyrkliga skapa en balans mellan kvinnligt och manligt. Världen är en full bonde som antingen ramlar av hästen på ena sidan eller på den andra, menade fader Luther.

Det är också normalt att biskopar uppträder med försiktighet utom när det gäller att klämma till de ekklesiastiskt misshagliga, typ Karlsson som skrivit i Bohusläningen. Det normala tidigare var biskopar som pekade med hela handen och t ex öppet var emot norrmän och deras frigörelse. Jag avser nu J A Eklund och unionsupplösningen. En liten och kvickilsk man, Boanergespojkarna lik, vore otänkbar som biskop för vanligheten nu är inte den sorten (hur ilska dom ändå är i lönndom!) I normalfallet väljs till biskopar de havliga, de av jovialisk typ. Det kanske alltid har varit det vanliga, men har det likväl kunnat ses som något normalt? Är det folk av den sorten vi sätter som väktare på Sions murar? Jag bara frågar.

Det är vanligt att prästerna servar den MTD-religion som är svenska folkets. Moralistisk är den. Terapeutisk är den också /Du vet väl om att du är värdefull/ och så är det Deism, inte markerat en bekännelse att Jesus är Herre. Hur detta än är, kyrkligt normalt är det inte. Och vill någon fläska på med mer material om Svenska kyrkans vanliga praxis (men inte normalt kyrkliga) så kolla twitterflödet. Där ser ni MTD-religionen. Vi betalar alla för att denna religion i skydd av Svenska kyrkan (som normalt styrs av en bekännelse) vänligt ska kunna förkunnas som något vanligt också elektroniskt. Fantastiskt. Vanligt. Inte normalt.

Vi behöver inte räkna nästa exempel till det kyrkopolitiska, det kan vara lärorikt för det. Med partiväsendet i Svenska kyrkan blir konsekvensen att alla ska få platser efter mandat. Den normala kyrkliga ordningen är en annan. Där tänker man i människor, kollar vem som är bra på något och använder hans eller hennes gåvor i tanke att gåvorna avslöjar en kallelse från Gud. Då blir det också bra. I det vanliga (onormala) systemet kollar man mandaten och ska ha representation. Det betyder ett inskränkt urval, inte de bästa utan som bäst de med "tillräckliga" meriter. De hamnar i utredningar och arbetsgrupper. Inga andra. Detta är det genomgående, vanliga systemet. Det är inte kallelsemedvetet, inte transparent för Gud. Skälet är eneklt. I detta system kan Svenska kyrkan inte fråga efter Guds kallelser, bara efter hur valmanskåren röstat. Vanligt sålunda. Inte kyrkligt normalt. Och naturligtvis inte riktigt klokt.

Ska vi för tiden fram till och med den 17 september driva kampanj och bekämpa allt som är vanligt i Svenska kyrkan men vid närmare eftertanke inte är normalt för Kyrkan? Det kunde bli riktigt roligt. Hållningen ger plats för förnuftiga resonemang och kreativa ifrågasättanden. Det här sättet att reflektera är ett sätt som släpper Herren Jesus lös, tror jag. Som sagt, det kan bara bli intressant. Skrämmande intressant.