Nej, nomineringsgrupperna är inte kyrkfolket. Inte i rimlig mening. Ungefär lika illa blir det talet som när en riksdagsman med front mot dem som gick i kyrkan, praktiserade kristen tro, sa, att "kyrkfolket, det är vi" om riksdagsledamöterna. Alla! Det var 1950-tal. Fast då fanns det ett kyrkfolk. Det var ett kvalificerat folk.
Jag antar att kategorin kyrkfolk konstitueras av att det kan uppfatta sig vara just ett folk, människor som delar liv, historia och erfarenheter. På sin tid var kyrkfolket människor som reste på kyrkliga möten på egen bekostnad, alltså utan reseersättning eller traktamenten. Det var människor som utbytte erfarenheter av andlig läsning, dvs var den kategori som gjorde att de kyrkliga bokförlagen kunde trycka upplagor på 2000 ex eller 20 000 ex av böcker i andliga ämnen. Bo Giertz sålde. Till jul kom stiftets bok /ett ungdomsinitiativ!/ som lästes och därtill under en epok Julhelg, 100 sidor läsning där biskopar och professorer m fl hade något att berätta. Detta var ett folk som hade kunskap om trons basfakta, men också pejl på namnkunniga präster, typ Adolf Kloo, Olle Nystedt, GA Danell, PO Sjögren, f Gunnar, CH Martling m fl. De kunde också inte bara namnen på stiftsstäderna utan namnen på biskopar och namnen på deras föregångare till tredje och fjärde led. Endast malaria och militärtjänst dispenserade från den söndagliga gudstjänsten. Har jag nu tillräckligt tydligt definierat kyrkfolket? Finns det kvar? Som folk, menar jag.
Enskilda entusiaster finns förstås fortfarande. Men folket? Jag tänker nu inte bara på kyrkomedvetna hemmansägare i min barndom. Jag tänker på dem som var med och tog stort personligt ansvar för det kyrkliga livet också när jag var ung präst. Har detta kyrkfolk ersatts av kyrkobesökare? Kyrkobesökaren är av annat slag genom att just vara - besökare.
Jag har under min levnad sett kyrkopolitikerna och förfärats. De har fått uppdrag, men aldrig, säger aldrig, stått samman med det gudstjänstfirande folket. De kom utifrån och hamnade som ordförande i råd och kommittéer. De företrädde andra intressen, men dessa andra intressen definierades sällan. MTD säger vi numera. Till denna religion hörde en kyrkopolitisk traktan att hålla koll på kyrkolivet. De satt på de beslutsfattarposter som annars då rätt unga kvinnor skulle haft om det varit så, att det kyrkliga tagit hand om använt de resurser som fanns hos dem som firade gudstjänst.
S försåg oss i Kalmar med Morén. Jag säger inte mer. Jo, han skapade en arbetsmiljö som gör att jag blir tveksam när jag hör socialdemokratiska slagord om Sveriges bästa arbetsplats. Jag vet hur det var och jag vet hur det och inser att socialdemokraterna kan inte bidra till någon förnyelse här. Morén gick in för att djävlas med kyrkoarbetare.
Moderaterna i Kalmar var moderatsnåla, folkpartisten kunde aldrig definiera sitt kyrkliga uppdrag utan var kommunalman i allt och centern - inget parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet. Nu talar den erfarenhet som gick att skaffa sig i Kalmar under tiden 1971-1984. Blev det bättre sedan? Vad tror ni? Men kyrkan var byggd i alla fall. Och det fanns och finns en gudstjänstfirande församling och vitalt kyrkoliv.
Nu drivs argumentet att eftersom tre politiska partier ställer upp i kyrkovalet så har på ett förunderligt sätt kritiken mot detta fallit. Eftersom Berlinmuren var byggd så kan den inte längre kritiseras? Eftersom W-pakten är så stark är det fel att försvara Sverige med Elleholm och Mörrum? Eftersom det nuvarande kyrkosystemet är manifest och stabilt, är det motiverat att kritiker håller tyst och ansluter sig till det innevarande framgångskonceptet, det där det blir religion och relevans. Jag går inte på det. Det är naturligtvis möjligt att tre politiska partier tar hand om hela härligheten och driver Svenska kyrkan med bas i Kyrkans Hus och med kulturstrateger och kommunikatörer som viktiga resurser, men då inser jag att detta blir kyrkoförstörande. Jag skrev inte "självförstörande", för jag uppfattar inte dessa strukturer som Svenska kyrkans egna.
Kan ingen stoppa marschen mot undergången? Jo, ett kyrkfolk kan - men finns det? Människor som blir medvetna om det innevarande idiotsystemet, det som förser oss med beslutsfattare som kommer utifrån och inte inifrån Kyrkans eget liv, och bestämmer sig för att inte rösta på den sortens partister men också öppet tala emot partipolitiseringen så att den kostar partierna något genom negativ uppmärksamhet. Kom ihåg att de fina inte tål särskilt mycket. Det kan finnas sådana människor, kolportörer av insikter. Uppgiften blir att klargöra de grundläggande motsättningarna.
Kommer Svenska kyrkan att klara en sådan uppgörelse eller dör patienten på operationsbordet?
Dag liknar pingstvännerna, som på femtiotalet, när de 1951 genom lagen om religionsfrihet fått möjlighet att utträda ur Svenska kyrkan väldigt ofta lät bli. De ansåg inte SvK vara en kyrka, utan en slags statlig myndighet.
SvaraRaderaDags sort kommer dö ut, de som fanatiskt håller sig till SvK och samtidigt förnekar dess struktur och ämbete. De som säger sig tro på Bibeln (och i många stycken gör det) men aldrig kan prestera ett bibelord till stöd för tanken att man är förpliktigad till att tillhöra SvK.
Men att Dags sort försvinner betyder inte i sig att SvK upphör att vara kristen kyrka.
Svky kan väl knappast upphöra med något som den inte är?!
RaderaAntony
Givetvis inte. Jag trodde dock att den romersk katolska kyrkan erkänner dop förrättade i SvK som giltiga. Eller döper ni konvertiter från SvK?
RaderaDen Katolska Kyrkan upptar alla som är korrekt döpta, av en korrekt slå
Radera..etc, till sin fulla gemenskap.
Antony
PS. Ett problem blir då en minoritet av 38,25-timmes prästerna inte tror på Nicaenum etc.... Svky är "död", låt oss ge samfundet en värdig begravning.
RaderaAntony
Antony, Vad är en "slå"?
RaderaIngen aning, det borde stått döpt!
RaderaAntony
Då förstår jag vad du skrev. Men genom att erkänna en kyrkas dop, erkänner man det som en kristen kyrka. Det är samma sak. Därför erkänner vi i vårt samfund inte dop som förrättats inom Jehovas vittnen, Mormonerna eller andra unitariska kyrkor. Däremot erkänner vi dop som utförts inom SvK eller RKK. Även när kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* försvunnit ur den förstnämnda.
Radera-Vem kan och har rätten att välja ut "kyrkfolket"?
SvaraRadera-Jag minns också hemmansägarna, de förtroendevalda kyrkoföreträdarna. En del var också kyrkvärdar, andra trogna gudstjänstdeltagare. Gemensamt för dem var att de tillhörde ett parti, främst dåvarande Bondeförbundet eller Högerpartiet. Men där fanns de och hörde hemma. De var kyrkfolket i genuin bemärkelse.
Nu hävdar bloggaren på allvar att nomineringsgrupperna inte är kyrkfolket 2i rimlig mening", vad nu de citerade orden innebär. Är de kyrkfolk i orimlig mening?
Naturligtvis inte. Och gäller bloggarens ord Frimodig Kyrkas folk? Sug på den frågan, kära vänner och ni ser snabbt att hans ord sattes på pränt en smula för snabbt!
Låt oss gå tillbaka till min och bloggarens barndom, när vi gick i småskolan eller inte ens hade börjat där. Partierna ställde upp i kyrkovalen och hade nästan aldrig några konkurrenter. Hemmansägare och andra med känsla och ansvar för kyrkan, förtroendevalda, respekterade medborgare. Kyrkfolk i åkta rimlig mening.
Men dagens förtroendevalda eller andra som inte är det men tillhör en nomineringsgrupp men som går i kyrkan? Nej, hävdar bloggaren, de är inte kyrkfolk!
Det är en egenproducerad logik, som inget har med den riktiga logiken att göra. Den är bara avsedd att stödja uppfattningen - vilket är oerhört bekymmersamt och nästan stötande, då det kommer från en erfaren präst - att kyrkfolket BARA är det som ALLTID deltar i gudstjänster och mässor och som helst inte skall ha något med partier eller nomineringsgrupper att göra.
Som de annars har haft i trettio, fyrtio, femtio, sextio, sjuttio år!
Bäste bloggare - tänk om, tänk klokt, tänk realistiskt! Dela inte in folket i vi och dom! utgå ifrån kyrkans medlemmar, drygt 6 miljoner! De röstberättigades röster är lika mycket värda, som jag har inskärpt till leda på detta kommentarsfält. Väljarna delas inte in i kyrkfolk och andra.
Och visst kan kritiken mot partier i kyrkovalen fortsätta - som i FK:s stora annons i Världen idag (7/7) "Vägen för Svenska kyrkan En kyrka fri från partipolitik".
Fast här måste det påpekas att FK slår in öppna dörrar: det bedrivs ingen partipolitik i Svenska kyrkan.
Men nu gäller det att berätta om framtiden för FK, bloggarens åsikter med fleras, när partier tänker stanna kvar i kyrkovalen.
Bloggaren tror att kyrkan går mot fördärvet. Det tror inte jag. då skulle fördärvet redan varit ett faktum, eftersom partier - ännu flera - har funnits i kyrkovalen sedan decennier tillbaka.
Bättre argument nästa gång, hr bloggare!
Kyrkan lever, partierna likaså. Och låt sos inte tumma på friheten för alla som vill att kandidera i kyrkovalen!
BENGT OLOF DIKE
Egentligen kanske det finns fora som bättre passar dina syften än denna blogg, där alla kunnat förstå hur mycket du inte föstår. Jag har definierat vad som kännetecknar kyrkfolket. Då går det att diskutera. Du diskuterar inte. Du tjatar att partierna ställde upp också när jag gick i småskolan. Det skedde. Men kyrkstämman var något annat och i stiften fanns inte partierna, lika lite som i kyrkomötet. Jag var med när partipolitiseringen i kyrkomötet tog form. Det var år 1983. 1982 var den antydd men inte mer. Jag har också explicit talat för att kyrkokristna kallas att ta politiskt ansvar genom politiska partier. Det är något annat än att partier ska styra i kyrkan. Och de partipolitiska agendorna kan man enkelt se om man läser kyrkomötesdebatterna och fattar vilka frågor som partierna driver.
RaderaAtt ifrågasätta ukaser och fastslagna "sanningar" är sannerligen inget tjat. Det är att diskutera!
Radera-Alla förstår att du inte förstår är en möjligen kvick kommentar, som dock avslöjar mottagarens avsaknad av sakliga motargument.
Jag har på goda grunder reagerat mot påståendet att kyrkfolket INTE är liktydigt med nomineringsgrupperna. Nähä. Men alla dem i de sistnämnda som ägnar massor av tid åt ideellt arbete för kyrkan, präglas av hängivenhet och visar omtanke om kyrkan - är de alltså på förhand genom sin tillhörighet i nomineringsgrupper uteslutna ur kyrkfolksgemenskapen? Förstår du inte, Dag, vanskligheten i Din beskrivning? Förneka det eller inte, men den utgår ju från ett i kyrkliga sammanhang främmande synsätt att "skilja agnarna från vetet", dvs någon eller några utnämner sig till "sorterara" och därefter fastslår grupptillhörigheten.
Tanken och handlingen är mig främmande. Det bör den absolut vara också - och i synnerhet - för en präst, om någon. Varför inte för Dig? Låt oss ett ögonblick något vidga resonemanget. Enligt Din beskrivning är därmed de medlemmar, som röstar i kyrkovalet, per definition INTE kyrkfolk. Utom vissa - de som regelbundet deltar i mässor och gudstjänster. Men vilka är dessa? Vet Du det på förhand - och hur vet Du det?
Om vi överför Ditt resonemang till den sekulära fronten skulle alltså de väljare, som är särskilt politiskt intresserade och engagerade vara det "politiska folket" Men vad skiljer det från alla övriga väljare, som också är myndiga och röstberättigade?
Slutligen förutsätter termen "kyrkfolket ett slags klassificering för att tillhöra gruppen. Hur ser den ut? Vilka "meriter" skall jag ha för att få vara en av detta folk?
För övrigt är jag trött på att ständigt läsa dessa ständigt återkommande nekrologer om Svenska kyrkan som den icke obekante John nedan levererar, sin vana trogen.
Men kyrkan lever och kommer att leva och välkomnar alla - "kyrkfolk" och andra!
BENGT OLOF DIKE
Enligt BOD är kyrkfolket 6 miljoner till antalet. Som lyckas få ihop till 4 miljoner gudstjänstbesök på ett år.
Radera1,3 gudstjänstbesök per år i snitt.
Jag undrar hur många nominerade på partilistorna som inte ens kommer upp i det antalet?
Om man går till kyrkan söndagligen så kan man identifiera kyrkfolket.
Annars kan man det tydligen inte.
"Slutligen förutsätter termen "kyrkfolket ett slags klassificering för att tillhöra gruppen. Hur ser den ut? Vilka "meriter" skall jag ha för att få vara en av detta folk?"
RaderaDet framgår av andra stycket i Dags bloggpost.
Den kyrkopolitiker som sällan eller aldrig (vilket, enligt min mångåriga erfarenhet, gäller de flesta av dem, dock icke alla) deltar i gudstjänsten hör inte till kyrkfolket.
Peter T,
Radera-Och identifikationen då - hur går den praktiskt till och vad meriterar vem som tillhörande kyrkfolket? Där är Ditt dilemma, som Du saknar möjlighet att slingra Dig ur, hur Du än försöker.
Ett exempel: om A går i kyrkan tio gånger ett år men bara en eller ingen gång året därpå - tillhör han då kyrkfolket?
Ett annat exempel: Om B inte alls går i kyrkan, är förtroendevald i församlingen och därmed finns med vid varje bön, som kyrkoherden avslutar sammanträdena med - tillhör han kyrkfolket?
BENGT OLOF DIKE
Vad du, BOD, inte tycks förstå är att den som tillhör kyrkfolket försöker komma till gudstjänst så många söndagar man kan, inte så FÅ söndagar man kan. Att diskutera antal är därför meningslöst eftersom det främst handlar om inställning. Att delta i gudstjänst endast 10 ggr/år (dvs mindre än en gång i månaden) gör att jag åtminstone skulle sätta frågetecken för inställningen.
Radera/Per H
Det är inte svårt att definiera kyrkfolket: det görs i de flesta kyrkor och samfund världen över. Enkla kriterier: , att man syns i kyrkans gudstjänstliv, går till bikt och tar del av kyrkans övriga heliga handlingar. Folk som har *kyrkligt* förtroende nomineras- (kyrkoherden med biskopens stöd kan stoppa olämpliga kandidater) och de som fyller kyrkliga de minimikraven kan rösta. What's the problem? Så gör vi, ortodoxa, katoliker och andra, i Sverige också.
RaderaPeter T: Det blir "hela" 0,67 kyrkobesök per medlem och år!
RaderaAntony
BOD kunde uppenbarligen inte förstå den sista meningen i min kommentar.
RaderaPer H förklarar det rätt bra.
Men det enklaste är nog att peka på en gudstjänstdeltagare och fråga närmsta kyrkvärd om individen i fråga tillhör kyrkfolket.
Antony har givetvis rätt.
RaderaKanske något jag erkänner för första gången på denna blogg.
Hoppas det blir flera för den postkristnihilistvurmande retorikern.
Nu är ni ute och cyklar, mina kära kritiker!
Radera-Ovanstående definitioner på kyrkfolk är intressanta men mycket avslöjande: det är människor, som deltar i gudstjänster, heter det allmänt. Men hur många gudstjänstbesök då, och vem skall stå med penna och anteckningsblock och registrera dem?
Jo, svarar Liljeström, kyrkoherden kan stoppa "olämpliga" kandidater till nomineringslistorna.
Kyrkoherden? Har han - eller hon - med den saken att göra? jag trodde att det är grupperna själva som bestämmer vilka de vill se på sina listor. Men Liljeström föreslår också att biskopen skall lägga sig i nomineringen. Som om denne skulle vara yttersta kontrollant av kandidater till valen!
Och Eva H är inne på en liknande linje. Gradering av gudstjänstdeltagarna: Du får vara med, men du får inte!
Nej, nu är ni ute och cyklar ordentligt! På villospår och sliriga så det förslår!
BENGT OLOF DIKE
När Bengt Olof ändå är ute och cyklar kanske han slutligen kan besvara min fråga under tråden Wanneborge Cuvée?
RaderaDet är ytterskt tragiskt, men BOD begriper inte vilken djävulens tjänare han har blivit, vilket vår Herre verkligen varnade som ett omen inför sett yttersta domen.
RaderaDike verkar vara en from men vilseledd figur - bed för honom!
Antony
Jag vaknade idag och insåg att kyrkfolket är de som älskar att gå i kyrkan så mycket att de inte vill något annat hellre än att fira gudstjänst på söndagen.
RaderaBengt Olof,
Raderavar vänlig att avhålla dig från att nämna mig i en diskussion där jag inte är med!
Det var ren slump att jag fick syn på detta då jag inte varit inne på en dryg vecka.
Fult är ett milt ord om det du gör här ovan!
Eva H
Vi ser människor och ett samhälle som har ansiktet vänt bort från Gud. Vägen till Guds rike sägs vara smal men någon trängsel råder ändå inte. En känsla av hopplöshet infinner sig. Hur kommer framtiden se ut? Varför ser inte fler Livets vägskäl. Vägskälet till Jesus och Hans nåd.
SvaraRaderaVad denna utveckling beror på finns det många frågor kring och många förslag på svar. Svaret till framtiden kanske ligger i tankarna kring svaren på dessa frågor. Men jag tror inte att vi alltför mycket ska analysera sönder oss och ägna avsevärd tid t.ex. för målgruppsstudier och omvärldsanalyser.
Utgångspunkten behöver vara en helt annan för kyrkfolket, kyrkoråd och alla som arbetar i kyrkan.
För i denna känsla av hopplöshet väcks samtidigt en känsla av trotsighet, en slags beslutsamhet. Gud har en vilja, en plan! Gud har lämnat ett löfte! Men det kommer an på OSS att göra oss till redskap att utföra Hans vilja. Vi måste stå till Guds förfogande.
Det innebär att vi ännu mer behöver be och lyssna på vad Gud har att säga oss. Vi måste våga stanna upp i verksamhetsivern och "församlingsgårdsbyggandet" ibland och göra ”ingenting” mer än att be och lyssna. Be och lyssna. I bönens och tystnadens gemenskap får vi veta Guds vilja.
Be, lyssna och våga. När vi väl fått mer insikt om Guds vilja är vi redo att börja tjäna Honom. Med den Helige Andes ledning får vi sedan frimodigt utföra det arbete som Han vill att vi ska göra. Arbetet utför vi tillsammans. Vi stöttar och rustar varandra. Vi ser varandra och ger utrymme för var och ens gåvor och förmågor. Vi visar varandra kärlek.
Bön.
Kärlek.
Gemenskap
Arbete.
Bönen är nyckeln till Andens kraft. Inte ängsliga omvärldsanalyser.
Herre!
Tack för din nåd!
Tack för att vi får vara dina barn!
Fyll våra hjärtan med din kärlek och din Andes glöd.
Låt din Ande visa oss vad du vill med din kyrka.
Gör oss lyhörda för din vilja.
Låt din Ande ge oss kraft och mod att våga följa din vilja.
Gör oss till dina frimodiga budbärare – att varje dag lämna det invanda och trygga för att söka oss till människor som inte ännu fått se ditt ljus i sina hjärtan.
Hjälp oss att visa kärlek till varandra.
Hjälp oss att stötta och rusta varandra för arbete i din tjänst.
Led oss.
Var oss nära.
Amen
/HFG
På den tiden jag tillhörde kyrkfolket i SvK tidigt 90-tal, så var man i församlingen stolta över att alla åtta ledamöter i kyrkorådet tillhörde kyrkfolket och delade nattvarden. T.o.m. socialdemokraten! De övriga 7 satt för Kyrklig samling.
SvaraRaderaKyrkorådets ordförande syntes söndagligen i gudstjänsten. Men han var bekymrad över att de andliga frågorna aldrig kom upp på agendan och införde tillsammans med kyrkoherden s.k. distriktsråd som skulle främja den andliga utvecklingen i respektive distriktskyrka. Valet skedde genom acklamation under kyrkkaffet och de som valdes var väl kända kyrkobesökare. Distriktsprästen fick sitt bollplank för förankring och kyrkorådet slapp frågor som gick utanför kyrkolagens krav. Alla inblandade upplevde det som en förstärkning av den lokala demokratin.
Kyrkorådets ordförande satt med i distriktsrådet för sin kyrka och där fanns en sund blandning av pensionärer, barnfamiljer och ungdom.
Den sistnämnda kategorin representerades av mig, som trots att jag inte bodde inom församlingsgränsen hade lyckats få förtroende genom mitt gudstjänstdeltagande.
Så kunde det gå till för 25 år sedan. Då var det en församling präglad av karismatik och högkyrklighet. Jag undrar dock hur det är ställt med kyrkfolket där idag? Det kag vet är att man slopade veckomässan för ett antal år sedan och utan Herrens bord att komma till så sökte sig många trogna till andra kyrkor.
Det behövs inget operationsbord. Inte heller någon respirator. All vård av patienten är meningslös eftersom förutsättningarna för ett fortsatt meningsfullt Liv syns vara obefintliga. Den store Läkaren behöver tid för sina mer Hoppfulla fall. /John
SvaraRaderaEn god palliativ vård är Svky värd, och en storståtlig begravning.
RaderaAntony
Som jag ser det:
RaderaPatienten är död sedan länge. Ett helt sjukhus är uppbyggt runt den avlidna med en stor, månghövdad kader av anställda. Dessa ägnar sig åt sitt eller åt verksamheter, som om allt stode väl till. Ilskan blir stor om någon nyfiken börjar undersöka vad som egentligen pågår. Liket piffas upp till beskådan vid varje ny modeväxling i omvärlden. Så länge det egentliga förhållandet kan döljas, rullar lönerna in. Den avlidna patienten hade sedan länge gott rykte. Arvet är dessutom stort, vilket lockar strida skaror arvskåta manipulatörer till dödsbädden för att utnyttja det goda namnet och resurserna i egen sak. De trogna förvaltarna och de rättmätiga arvingarna baktalas, hånas och drivs bort ad furcam.
Är jag alltför negativ?
Sofia Församlings anslagstavla är värd begrundan:
https://scontent-arn2-1.xx.fbcdn.net/v/t1.0-9/19642541_10155614450414940_6436868299797754531_n.jpg?oh=37d6918e7a2bf6f20b7a443a9847686b&oe=59C96B48
Lars-Gunnar
Lars-Gunnar, du beskriver Nord-Korea, och jag har aldrig blivit så upplyst förut. Svky har blivit en postkristen religiös organisation som liknar Nord-Korea!
RaderaAntony
Nu går vi för långt! Svenska Kyrkans anställda är inte utmärglade. Om Antony faller i onåd hos Antje, skickas han inte hem med dödliga hjärnskador efter några års hård regim. Enfald råder ännu inte i den kyrkliga debatten. Än finns kritiska röster.
RaderaLars-Gunnar
Om Kyrkfolket – del 1 av 4
SvaraRaderaDet finns faktiskt flera ”vi och dom” inom Svenska kyrkan och en förutsättning för att Svenska kyrkans liv ska blomstra är att alla förstår och bejakar det. Det är om detta ”vi och dom” som allting handlar om.
Det ”vi och dom” som jag pratar om kan definieras på olika sätt. Exempelvis följande.
- Medlemmar resp. icke medlemmar. Svenska kyrkan har ett antal miljoner medlemmar. Den minsta gemensamma nämnaren för dem är just medlemskapet, att de betalar kyrkoavgift och att varje medlem som fyllt 16 år har rösträtt i de tre kyrkovalen.
Alla medlemmar har en röst. Men det är inte det som saken handlar om. Diskussionen handlar inte om tillämpningen av det nu gällande regelverket inom det nuvarande systemet. Det handlar om systemet i sig, om ”upplägget” kring Svenska kyrkan och om att det finns och måste finns alternativ till dagens uppbyggnad av Svenska kyrkan. Det är en framtidsinriktad diskussion.
- Troende resp. icke troende bland medlemmarna. Många medlemmar tror inte på Gud. Det är ett faktum att många medlemmar väljer att vara medlemmar i Svenska kyrkan och stödja kyrkans arbete på andra grunder än att stödja Guds rikes utbredande. Det handlar exempelvis om kyrkans allmänt världsförbättrande sociala arbete, om krishantering vid katastrofer osv. Vissa vill kunna avropa kyrkliga tjänster vid livets sk stordagar. Om människors motiv att vara medlem finns det gott om undersökningar som anställda inom kyrkan lagt ned betydande tid och resurser för att kartlägga.
Det är ”själva grejen” med kristendomen att det är skillnad på den som tror och den som inte tror. Den som tror och blir döpt ska bli frälst. Gud har genom sin nåd gett oss människor möjligheten till befrielse från synden genom Jesus död och uppståndelse och en evig gemenskap med Herren. Nyckeln är alltså tron på Jesus Kristus. Det är där allt tar sin början. Att tro själv och att sedan dela tron och evangeliet om Jesus med andra. Om man inte tror står man utanför gemenskapen med Herren. Detta är helt digitalt.
- Aktiva resp. passiva medlemmar. Vissa medlemmar har inte någon eller begränsad kontakt med Svenska kyrkan. Kyrkoavgiften ses som ett bidrag till välgörande ändamål i likhet med att vara månadsgivare till Röda korset, Postkodlotteriet e.dyl. Andra avropar kyrkliga tjänster vid olika tillfällen i livet. Andra tycker att det känns viktigt och fint att besöka kyrka vid advent och jul. Vissa ser kyrkan som vilken förening som helst och vill gärna vara med och bestämma och tycka. Vissa firar gudstjänst regelbundet. Osv.
Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att moralisera eller döma. Människors tro kan enbart vår Herre validera. Alla medlemmar har rösträtt och alla människor har ett lika värde. Men tron får och har vissa synbara konsekvenser. Det handlar om lärjungaskap och om församlingen. Det handlar om att Svenska kyrkan är något mer än dess medlemmars minsta gemensamma nämnare. Jag återkommer strax till det.
Den minsta gemensamma nämnaren i Svenska kyrkan är alltså att medlemmarna är med i en slags förening men att medlemmarna, för att ta en jämförelse från idrottens värld, har olika motiv till att hålla på laget, inte nödvändigtvis att laget ska göra mål, och att deltagandet på lagets matcher inte är så intressant för vissa av dem. Där har vi den minsta gemensamma nämnaren för medlemmarna i Svenska kyrkan. Det är en formell beskrivning men denna säger inte något om Kyrkans liv och om Guds rike. Kyrkan är något helt annat än en fotbollsförening eller någon annan sk folkrörelseförening.
/HFG
Om Kyrkfolket – del 2 av 4
SvaraRaderaFör att förstå dagens situation krävs en historisk tillbakablick när det gäller kyrkans liv och leverne allt från den tid då den kristna tron första gången kom till Sverige och utvecklingen därefter med reformationen och enhetskyrkan till det sena påfundet under början av 1900-talet om Svenska kyrkans roll som sk. folkkyrka.
Under den här resan har mycket hänt. Under 30- och 40-talet kom folkkyrkobegreppet innebära en slags omtolkning av vad som var Kristi kyrka. Svenska folket var kyrkan och därmed skulle även folket ges makt att genom partipolitiker bestämma om kyrkans angelägenheter. Svenska kyrkans identitet vissnade till att ännu mer bli en statskyrka. Jag citerar Björn Gusmark från hans bok ”Vilja, våga, växa”: ”Svenska kyrkan fick en utveckling som på flera sätt avvek från den bibliska tanken med församlingen. Vi fick en kyrka där politiker, som emellanåt [sic!] till och med var öppet icke-troende, styrde kyrkan. De vigdas inflytande minskade. De tidigare många frivilliga som haft olika uppgifter blev efter fackföreningarnas påtryckningar avlönade. Nu började en professionalisering av kyrkan. En del utbildades, andra slutade som frivilliga av olika skäl. Svenska kyrkan blev de anställdas kyrka, styrd av politikerna.”
Kokar man ner det hela handlar det om en perspektivförskjutning och vilket perspektiv man anlägger. Ett utifrån och in-perspektiv eller ett inifrån och ut-perspektiv. Det rådande perspektivet är felaktigt utifrån och in, d.v.s. från världen och in i kyrkan. Kyrkan är en intressant arena för socialdemokraterna. Kyrkan behöver centerpolitiska värdering osv. Kyrkan behöver inte ”påfyllning” utifrån. Det är Jesus och Ordet som är grunden.
Jesus och den kristna tron går inte att inordna eller tolka utifrån futtiga mänskliga ideologier, allra minst i en ytlig vänster-högerskala. Tron får konsekvenser men det är inte politik eller partipolitik att bry sig om sin nästa eller att bry sig om skapelsen. Det är inte något som kan få en etikett höger eller vänster. Att hävda att allt är politik är att inordna Kyrkan i ett sekulärt system. Att tänka utifrån och in.
Jag vill fortsätta mitt resonemang och ta fasta på vad Björn Gusmark skrivit: ”Svenska kyrkan fick en utveckling som på flera sätt avvek från den bibliska tanken med församlingen.”
Vad är en församling? Vad innebär det kristna lärjungaskapet?
Om man studerar dessa frågor ger det sig ganska naturligt att det finns och måste finnas ett ”vi och dom” inom Svenska kyrkan sett i förhållande till den brokiga skara som dess medlemmar utgör.
Det är inte rösträtten, det formella medlemskapet, som konstituerar församlingsgemenskapen. Det är inte alla inom det territoriella området ”X församling” som utgör församlingen.
Det handlar i grunden om delaktighet. Om att det kristna livet inte kan levas i ensamhet. Genom att inte delta exkluderar man sig själv. Ett eget beslut som skapar ”vi och dom”. De som är delaktiga utesluter inte någon.
Jesus sade:
”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
I Kyrkoordningen anges:
"Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas."
Bör inte medlemmarna främja det kristna uppdraget? Bör inte företroendevalda främja det kristna uppdraget?
/HFG
Om Kyrkfolket – del 3 av 4
SvaraRaderaJesus lärde sina lärjungar att vara en efterföljare till honom vilket lägger grunden för församlingens liv och identitet. Jesus lärde sina lärjungar att leva i tre relationsriktningar. Relationen till Gud Fadern, relationen till den lilla gemenskapen och relationen till de människor och den värld de möter och är kallade att tjäna på olika sätt.
Att leva det kristna livet tillsammans med andra människor är en grundläggande sak för att kunna förstå vad det innebär att vara kristen. Den kristna trons liv är inte ett liv i ensamhet.
När Jesus lämnade är lärjungarna var det i de små gemenskaperna i de första kristnas hem som de första stegen togs.
Detta illustreras bland annat i Apostlagärningarna (2:42-47)
”De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.”
Genom att läsa om de första församlingarna får vi en röd tråd, ett DNA. Det handlar om delaktighet i undervisning, i bön och i gudstjänstfirande som först på 300-talet började formaliseras till det gudstjänstfirande vi känner idag. Delaktigheten med andra kristna ger tron näring. Delaktighet i brödbrytelsen och utsändningen ger näring till frimodigheten att själv och tillsammans med andra berätta om evangeliet om Jesus. Vi alla troende är en del av en enda kropp. Jesus är kroppens huvud. En relation med Jesus förutsätter en delaktighet i kroppen, dvs. församlingen.
Det finns de teologiskt skolade som bättre kan förklara vad en församling är. Min poäng är att det kristna livet inte kan levas i ensamhet. Livet behöver ett centrum. Jesus är centrum och det är gudstjänstfirandet som är navet i gemenskapen med honom. Och det är en fötternas bekännelse att fira gudstjänst.
Svenska kyrkan har en organisation och en juridisk struktur som inte överensstämmer med ”urkyrkan”. Biskop Fredrik Modéus har i sin bok ”Våga vara kyrka” helt korrekt skrivit att utgångspunkten för arbetet med församlingsväxt måste vara den gudstjänstfirande minoriteten. Utgångspunkten kan inte vara den minsta gemensamma nämnaren medlemskapet.
Det är en paradox i Svenska kyrkan att medlemsantalet är högt men att antalet troende och aktiva är betydligt lägre. Jag tycker frågan om medlemsantalet saknar större betydelse. Visserligen har medlemsantalet icke oväsentliga ekonomiska betydelser men i grunden är det de troendes skara som räknas. Det är i de troende och i de troendes gemenskap med Jesus som kyrkan måste ha sitt centrum. Det är sedan de troendes uppdrag att i ord och gärningar sprida evangeliet om Jesus. Så oavsett om icke-troende är medlemmar eller inte finns de där ute på det missionsfält som varje territorialförsamling utgör.
/HFG
Om Kyrkfolket – del 4 av 4
SvaraRaderaNu med detta sagt kan följande sägas.
Som ni säkert förstått tycker jag att bestämmandet i Svenska kyrkan ska utövas av människor som är troende. Det är fantastiskt att denna självklarhet ens behöver sägas. Det kristna livet levs i gemenskap med andra kristna, bl.a. genom att man firar gudstjänst tillsammans.
Hur ska (för)troendevalda kunna leda en församling vars liv man inte deltar i? Vilka förebilder är förtroendevalda vars kristna liv tar sig uttryck bara i bönen i samband med kyrkorådsmötet? Ber vi inte för att kyrkan och gudstjänsten ska myllra av liv?
Man kan inte stå vid sidan av och inte delta om man vill göra anspråk på att få förtroende att leda och besluta. Ordet stavas just ”förtroende”.
För att ta en idrottslig referens. I den stad som jag bor i finns ett hockeylag som är med i SHL. På varje match finns styrelsen bänkad. Hur skulle det se ut om styrelsen i hockeylaget aldrig kom på matcherna och delade glädjen och sorgen över resultaten med de övriga supportrarna? Inte ens en idrottsförening skulle acceptera att dess styrelseledamöter inte var delaktiga och visade sitt engagemang tillsammans med övriga medlemmar. Varför är då tålamodet så stort inom Svenska kyrkan?
Det är horribelt att påstå alla röstberättigade medlemmar skulle vara delaktiga i församlingens gemenskap genom att utöva sin rösträtt vart fjärde år.
Det borde vara självklart. Hur kan man vara förtroendevald och inte delta i församlingsgemenskapen? Centrum för församlingens gemenskap är inte kyrkorådets sammanträden utan gudstjänsten. Det är till gudstjänsten vi kristna är kallade att samlas. Det är inte i kyrkorådet som församlingens livsluft finns.
Och på tal om luft. Att tala kräver luft. Luft för att andas och luft för ljudvågorna att färdas i. Kyrkan ska inte vare en arena för sk föreningsmänniskor som gillar dagordningar, att sitta av sammanträden och som gillar att höra sin egen röst, som älskar att få komma till tals för sin egen skull om det så är i bostadsrättsföreningens styrelse som i barnens idrottsklubb.
Uppdraget är att ödmjukt tjäna Herren i gemenskap med andra.
Och det blir ”vi och dom”. Ett välkomnande ”vi och dom”. En församling som följer Jesus kallelse håller famnen öppen för alla oavsett om människor redan är troende eller nyfikna på vad kristen tro är. Församlingen är öppen mot Gud och öppen för alla människor som vill veta mer om kristen tro och som vill möta Jesus i sina liv.
/HFG
HFG,
SvaraRadera-Du har i fyra långa texter undervisat oss om Din modell för bestämmandet i Svenska kyrkan. Visst är de intressanta men förbigår helt det som jag påpekat flera gånger men som ingen utom en kommentator yttrat sig om: hur urvalet av kyrkfolket skall göras.
Den enda rösten ansåg att kyrkoherden och/eller biskopen sist och slutligen skall rekrytera kandidater till listorna, vilket naturligtvis är befängt. Som jag skrev i en tidigare kommentar har de inte med nomineringarna att göra.
Jag tycker mig se en alltför snäv tolkning hos dig, HFG, av vad vår kyrka är: en öppen folkkyrka, som inte gör skillnad mellan människor utan välkomnar alla. Ser du inte orimligheten av att stå vid kyrkporten och dela in besökarna i kyrkfolk och andra, dvs just vi och dom? Det är det ena.
Det andra är - ännu en repetition - att alla kyrkans tillhöriga, dvs medlemmar, vardera har en röst, vilken har samma tyngd oavsett vem som lägger den i urnan. Vill Du ändra den ordningen?
Jag tror att bloggaren Dag kan komplettera min information och särskilt då poängtera orimligheten av att kyrkoherden skall blanda sig i nomineringar och val. Tror Du att Dags grupp, FK, skulle acceptera detta? Om exempelvis FK i Lunds stift nominerar TV-kändisen Göran Skytte på KM-listan eller Elisabeth Sandlund på samma lista i Stockholms stift. lär väl ingen lokal kh i stiften kunna påverka de nomineringarna, eller hur?
Men jag märker som något av en röd tråd i flera texter ett överskuggande önskemål att prästernas roll skall stärkas i ledningen av vår kyrka och de förtroendevaldas reduceras eller avskaffas.
Om det blir fallet, är Svenska kyrkan ej längre en demokratiskt styrd folkkyrka utan i stället en prästkyrka. Jag tror att svenska folket tackar nej till en sådan.
BENGT OLOF DIKE
Svenska folket, Sverige och Svenska Kyrkan är idag bara konstruktioner som fortlöpande dekonstrueras. BOD hör inte hemma i det föregående århundradet utan i det förrförra.
RaderaMen föralldel. Äldre herrar kan väl ostört få spela på sitt positiv.
Jonte
Det behövdes inga nomineringslistor för 1932.
RaderaDe skulle onte behövas idag heller om man valde kyrkorådet med acklamation efter postludiet på t.ex. Mickelsmäss.
Indirekta val av delegater till högre instanser.
Var det inte så det funkade i det politiska partiet BOD var aktiv inom en gång? (Lokal styrelse vald av medlemmar närvarande på årsmöte, delegater till distrikt utsedda av lokal styrelse.)
Ja eller nej?
"urvalet av kyrkfolket"
SvaraRaderaHr Dike är verkligen så fruktansvärt enfaldig ...
den Lea
Jonte, Peter T och den Lea,
SvaraRadera-Det är fjärran från sakliga svar som ni levererar. Den lyder alltså hur man meriterar "kyrkfolk" och var gränserna för meriteringen går: ett eller flera kyrkobesök - eller vad.
Att svara med att jag hör hemma i förrförra århundradet, att jag är "enfaldig" eller hänvisning till 1932 visar bara att ni inte kan karakterisera kyrkfolket.
BENGT OLOF DIKE
Omdömena om dig, BOD, beror kanske på att du, med den druckna papegojans envishet, gång på gång upprepar de frågor du redan fått svar på. Det är inte utan att man kan känna en viss förståelse för Jonte m.fl. Det är möjligt att du inte kan bättre än så här men lite tröttande är det allt.
RaderaJag tror, i all välmening, att debatten skulle vinna på att du, innan du svarar på något, läser igenom inlägg och kommentarer lugnt och stilla och med eftertanke. Ett tips bara.
Enligt Bengt Olof Dike fanns inte den svenska folkkyrkan innan politiska partier aktivt engagerade sig på 1930-talet. Var kyrkoråden dessförinnan av intet värde?
RaderaDe som är läskunniga kan se min kommentar ovan 10:57 för en välmoti erad definition av kyrkfolket.
Elisabeth och Peter T,
Radera-Jag håller helt med Dig, Elisabeth. Kommentera skall man göra lugnt, sakligt och stilla - och med eftertanke.
-Visst, Peter T, var kyrkoråden av värde. Vad annars? Men märk väl partiernas långa erfarenhet av kyrkan - och vice versa!
BENGT OLOF DIKE
Tvisterågan är om kyrkans erfarenhet av politiska partiers inblandning varit god.
RaderaVi vet alla hur långa de varit.
Att politsika partier anser att deras inblanding varit god hyser jag inga som helst tvivel om. De flesta i SvK engagerade politiker kan väl knappt räkna upp mer än två komponenter bärande i SKB?
Peter T,
SvaraRadera-Ditt omdöme om de folkvalda partiföreträdarnas engagemang i, och ansvar för, Svenska kyrkan är inte särskilt snyggt och baseras uppenbarligen på den förutfattade åsikten att företrädarna inte är goda kristna.
Den slutsatsen är heller inte trevlig.
BENGT OLOF DIKE
Jag kan tänka mig att somliga nu angriper BOD och hävdar att det visst är så, att dessa företrädare inte är goda kristna. Men jag vill försvara dessa människor ("företrädarna") och BOD, d.v.s. inte deras förståelse av kristendomen, men deras rätt att tro som de vill.
RaderaSvK är ett mycket liberalt samfund. SvK är en öppen folkkyrka, som inte gör skillnad på folk. SvK har kvinnliga präster. SvK "viger samkönat". Det är faktiskt bara att öppna ögonen och acceptera verkligheten.