Antje i Samtiden

Samtiden läses nog inte av de fina kristna. Jag läste och förstod av artikeln att tidningens frågor inte exmerades, som min moster skulle sagt. Antje uppskattade inte frågorna och ville egentligen inte svara. Det är inte lätt i det politiska livet.
https://samtiden.nu/2017/07/antje-jackelen-forsoker-undkomma-samtidens-fragor-almedalen/

Allt blir intressant? Vilka är de två männen i solglasögon och kostym som plötsligt uppträder? När Antje kliver ner från scenen efter ett seminarium om politiken och talat flyktingar och migration vill alltså Samtiden ställa några frågor. Antje stannar inte för att svara utan går till de två männen med solglasögon och säger med låg ton att Samtiden vill ställa några frågor. En av männen säger då att "vi ska till Sveriges Radio". Frågan ställs och solglasögonmannen ber Samtidens reporter återkomma. Antje ser "märkbart obekväm ut i situationen"och när Samtiden erbjuder sig ställa frågor på vägen börjar hon se än mer stressad ut. Är det Heinz och någon hans polare som bär solglasögon? Eller uppträder ärkebiskopen med säkerhetsfolk kring sig?

Sällskapet travar på. Samtiden hörde Antje säga att migration alltid kommer att finnas men samtidigt är detta något som politiker bestämmer. Är det då inte ett politiskt beslut?  Antje: "Att människor flyr det kan inte politiker bestämma, det är ett faktum."

Antje har rätt. Människor tar beslut att flytta från ett land till ett annat. De gör det antingen frivilligt eller ofrivilligt, "punkt!" Antje försvinner in i folkvimlet. Nu förstår jag vad Antjes podd med rubriken alltså betyder. Den heter just "prata till punkt". Jag har faktiskt inte begripit vad det betytt för Antje tidigare. Det betyder att hon sätter punkt. En man från Svenska kyrkan, som hållit sig i bakgrunden, kommer fram: "Har ni fått den vinkeln ni vill ha?" Samtidens reporter svarara: "Vi har ställt de frågor vi vill ställa". Verkligen?

Nu omfattar jag inte synen att översåtar bestämmer var punkt ska sättas. Här vid punkt! måste i stället samtalet börja och frågor verkligen ställas. Men det är förstås bara min enkla mening.

Flyktingar är en sak. De måste lämna sitt land. Kriget är deras verklighet, förödelse deras villkor, kanske död - den egna eller familjemedlemmars. För en kristen är det självklart att ge dessa människor skydd. Poängen ligger, antar jag, i själva ofrivilligheten. De har inga alternativ, dessa stackars medmänniskor.

Hur vi bäst hjälper dessa de arma kan diskuteras. En utväg är förstås att inte acceptera att kriget ska vara 30-årigt bara därför att olika warlords vill ha det så. Till det kommer en ansvarsfull politik i förhållande till de stora makterna. För människor på flykt gäller antagligen i normalfallet att många vill hem igen och bygga upp sitt land efter kriget. Ungefär som det var för de tyskar som flytt undan nazismen. De kom tillbaka och byggde både i öst och väst, Walter Ulbricht och Willy Brandt lika så långt.

Migranter är något annat. De har frivilligt lämnat sitt land för att söka sig en bättre framtid någon annanstans. Förr i världen, innan välfärdsssamhället, hade detta  måhända inte varit något problem. De hade fått försörja sig bäst de kunnat, kanske i en backstuga i Finnskogarna. Nu är det problematiskt, eftersom den nationella välfärdsstaten är ett kontrakt oss emellan. Vi betalar in, alla vet omfattningen och kontraktet fungerar med avtalade utbetalningar. Nya försäkringstagare, som inte betalat in, ryms inte utan vidare i detta system. Här är problemet.

Klart att vi kan säga att alla är välkomna - men på vilket mandat? Ska fattigpensionärerna få det sämre därför att andra, som inte var med i trygghetssystemet, det vi byggt tillsammans, ska in? Och ska vi betsämma att barnbarnen ska få sämre levnadsstandard av detta skäl? Det kristna svaret när det handlar om flyktingar är lika klart som det är oklart när det handlar om migranter. I välfärdsnatonalstaten kan inte alla få komma i - då blir den en annan stat och en annan samhällsordning. En förändring av samhällssystem kräver att medborgarna tillfrågas först. Och något kyrkligt svar har ingen ärkebiskop att leverera av det enkla skälet att det inte finns.
Antagligen skulle medborgarmajoriteten svara att i välfärdssystemet sorterar vi bara in dem vi vill ha, de välutbildade och de som kan bidra. Hur kul känns det svaret? Men hur kul är alternativet?

Så varför kunde inte Antje svara Samtiden och komplicera frågorna? Menar hon att Sveriges gränser ska stå öppna för alla, och när har i så fall Svenska kyrkan bestämt sig för den linjen? Det  vet inte jag. Har det bortom välviljan förts ett öppet och komplicerat samtal som verkligen handlat om politik, för saken handlar sannerligen inte bara om att männikor frivilligt lämnar sina länder. Den handlar faktiskt också om politik, politiska beslut.

Antje gjorde kanske rätt för stunden, när hon och följeslagarna försvann in i folkvimlet. Men sedan? Frågorna är verkliga och den enkla sanningen är förstås att Svenska kyrkan inte har något svar. Inte politiker i Europa heller. Om kriget kommer i september är dock en uppsättning problem plötsligt irrelevanta.

Denna måndagsmorgon undrar alla vad JK gör åt komminister Karlsson och kyrkoherde Edeblol. JK funderar över ett tryckfrihetsmål. Jag såg att saken anmälts. Detta fall kan fortsättningsvis bara bli intressant på många nivåer! Och vad säger Antje. Antje svarar att hon numera har semester och svarar alls inte. JK däremot får slita och kyrkoherde Edebol får sova dåligt om nätterna. Det är sådant kyrkoherdar kan råka ut för. Men de grundläggande fri- och rättigheterna är just grundläggande.