De verkliga problemen

Mats Nilsson, C, och jag var skolkamrater. Mats påpekar det egendomliga när vi möter Bertil Olsson, kristdemokraten, at vi tre var skolkamrater men gick i tre olika skolformer. Jag i realskolan, Mats i enhetsskolan och Bertil i grundskolan. Så gick det till på 1960-talet i Alvesta. Nu agerar Mats stort i kyrkovalet. Det började han med förra mandatperioden och jag var inte så lite häpen. Han har ägnat sitt korta liv åt skogsbruk och orientering, sysslor söndag förmiddag. Men nu är han stor i det kyrkliga. Låt mig säga det enkelt. Han torde i sitt liv ha missat i storleksordningen 2600 gudstjänsttillfällen i Vislanda. Är det verkligen så bra om man plötsligt ska bli kyrklig beslutsfattare i det lokala, i stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse och kyrkomöte därtill?

Mats fick till en insändare i Östra Småland ihop med en centerpolare, Veine Backenius. De körde det i sammanhanget vanliga tugget om centerpartiets alla insatser i kyrkolivet och tillskrev sig också sådant som andra egentligen drivit. Det mest intressanta är dock att de vänder tillbaka till för länge sedan (1950-tal) gjorda insatser, sådana som Mats Nilsson knappast begrep något av när det begav sig (men det gjorde jag, som är ett år äldre!). De undvek dock att påminna om det partiprogram som var brunare än någonsin SD:s. I inlägget förekom allt vanligt tugg men inte ett ord om Jesus och inte ett ord om de verklige problemen i Svenska kyrkan. Nu ska jag inte vara orättvis och säga att detta bara gäller det sekulära centerpartiet, det gör det inte - men medge att vi får valmanifest där Kyrkans Herre inte nämns och där den kyrkliga verkligheten inte fokuseras. Hur blir detta på "jobbet" för kyrkoarbetarna under kommande mandatperiod? Frustration, vanmakt, sjukskrivningar, utköp, allmän uppgivenhet? För något av detta måste inträffa om människor är friska och situationen sjuk. Och det är den när de som egentligen skulle vara missionsobjekt blir beslutsfattare. Nu är det sagt och detta utan omsvep.

Jag var lite rolig i mitt svar i ÖS denna morgon när jag påminde om centerpartiets stiftsfullmäktigeordförande. Partiet gav oss en homofob, som sedan avsattes för att han inte gillade Prideparader och, brottet! - sa detta. Så går det till i nationen. "Vilket känns roligast?", frågade jag. Ett parti som ger oss en homofob eller ett parti som visar sig vara ett utrensningsparti? Detta på tal om partiets bidrag i kyrkolivet.

De verkliga problemen erdovisas i verksamhetsberättelser från pastoraten. En kyrkoherde noterar dubbelt så många utträden, men hänför detta till skandaler i utlandskykran. Är det så säkert+ Hä är ett verkligt problem att folk i hög grad kämpar för den kyrka som var men tror sig skapa framtid så. Den kyrka som var, är den som stått på avskrivning hela efterkrigstiden men där alla fortsatt göra som förra året och i verksamhetsberättelserna inskränkt jämförelsetalen just så. Det andra är för svårt. Detta är, menar kyrkoherden, ett pastorat där "grundverksamheten fungerar mycket bra". Eftersomjag bor i församlingen men inte längre deltar i verksamheten kanske jag inte ska säga emot, om det inte är så att min praxis gör det?

Kyrkoherden noterar begränsade resurser och behov av mer samarbete med andra pastorat. "Det är ju bara positivt." Lycka? "Att vi fortfarande får vara ett eget pastorat gör att vi jämfört med många andra kan skatta oss lyckliga." Frustration? Beslutade fastighetsarbeten fungerar inte. Men, gott folk, hör upp ett slag och lyssna: "Vi är en fin bygd där kyrkan har en självklar plats och där vi känner att vi gör skillnad."

Vad skrev kyrkoherden om själva ärendet och om Kyrkans Herre? Vad om missionen i denna ogudaktiga bygd? Vad med problemet att de flesta av oss inte kommer till gudstjänsterna och att församlingen var helt kass på att integrera dem som försökte en tid? Vad med problemet att kyrkoarbetarna säkert vill men inte förmår? Och de förtroendevalda - är det informationsbärande att mina gamla scoutkamrater Ulf och Else-Britt inte skrev sina namn på rätt rad i årsredovisningen? Symtomatiskt, liksom?

Jag är en man med måttliga krav på nöje, men visst vore det roligt med ett kyrkoval som handlade om de verkliga utmaningarna och där de insiktsfulla övervägandena kunde redovisas. Förutsättningen är förstås att kompetens tas tillvara. I det system vi nu har, tänker vi i partier/nomineringsgrupper. Störst går först och ska ha mest. Det betyder att vi inte kan tänka i människor, inte ställa frågor om spetskompetens eller om kallelser från Gud. Intressant på sitt sätt. Men förödande på sikt.

Nu till Göteryd. Kanske några verkliga problem väntar på insatser av kyrkoherden?