Polykarpos

Polykarpos blev martyr i mitten på 100-talet i Smyrna och det var på Stadion han avrättades. Var han 86 år gammal och är han ett vittne också om barndopet? Det kan jag gärna tänka. Hans martyrium beskrivs som en slags framgång. Han var tillräckligt gammal att dö så om han fick dö inte bara i Herren utan för Herren så kan det ses just som en framgång. Martyrernas blod är Kyrkans bästa utsäde.

Jag kom att tänka på Polykarpos, när uppgifterna når oss om att Antje hade livvaktsskydd i Almedalen. Hur hade det blivit med Polykarpos om han haft ett par livvakter med solglasögon med sig i Smyrna? Då hade ingen kommit ihåg honom. Han hade dött några år senare i sin säng och bliivt lika död som han blev på stadion. Ska en präst, en biskop eller ens en ärkebiskop uppträda med livvakter? Vad säger det om trons tillförsikt? Hade dr Luther livvakter, fast han sedan riksdagen i Worms faktiskt levde under daglig dödshot? Påven har livvakter, det vet vi. Luther hade inte. Vad säger det? Tror påven mindre än Luther på Guds beskydd?

Nu kan jag förväntas inte veta vad jag talar om. Oftast har jag själv uppträtt utan livvakter även om jag antar att den där sergeanten som följde i mina spår egentligen skulle ha kompetens att skydda mig. Det tror jag inte att han egentligen kunnat, jag hade skjutit snabbare och bättre själv. Så har jag också i min prästtjänst utsatts för dödligt hot och överlevt. Detta faktum tillskriver jag min närstridsinstruktör fanjunkare Johansson. Att min yngsta dotter lever med close protection kan jag vara glad över - men hon ägnar sig åt andra sysslor än att förkunna evangelium. Å andra sidan dog hennes favoritlivvakt vid ett självmordsattentat veckan efter att hon lämnat sin tjänst och han dog just på den restaurang i Kabul där de brukade äta på fredagskvällar. Men vad ska vi säga om en ärkebiskop som ska ut i det offentliga och följas av livvakter. Den Ranghögste har det väl ändå inte så? Ska andra biskopar uppträda med detta skydd för den egna självkänslan? Jag vet verkligen inte.

De verkliga hoten mot Svenska kyrkans ärkebiskop kanske ändå inte kommer utifrån. De verkliga hoten är de inifrån kommande, de som pekar på kyrkligt sönderfall. Många fortsätter lämna och det stämmer väl hyfsat med prognos. Kyrkovalet kan bli något helt förfärligt om de partipolitiska uppgörelserna ska ske på kyrklig mark. Vem för då Svenska kyrkans talan? Fattar de som ändå på något vis älskar Kyrkans sköna gudstjänst vad de riskerar? Eller fattar de inte? Ska i min tid hela det svenskkyrkliga - på sitt sätt och sett till min livstid konsekvent - falla samman just i min tid? Eller ska vi lyckas ställa INRI mot MTD, kristendom mot civilreligionen? Jag tror inte att Antje varsnar faran. Biskop Stiglund gör, är det därför han ska gå i pension vid 63 års ålder? Egentligen har ingen av biskoparna målat fiendebilden för oss. Polykarpos visste i vart fall vari motsättningen bestod.

Den Ranghögste var i Sankta Annas skärgård, såg jag i Norrköpings Tidningar. Första sidan, ledartext och två helsidor med positiva bilder på folk och Den Ranghögste som firade mässa. Inte en livvakt så långt ögat nådde. Ingen amfibiebataljon heller. Uppträder Den Ranghögste med livet som insats?

Så här tänker jag från mitt enkla perspektiv. Naturligtvis väger mina synpunkter lite mer nu när jag är kyrkoherde än de gör när jag bara är pensionerad komminister på landet. Men väger de tillräckligt tungt. Jag befruktar det värsta, som gubben sa.

Hur är det då med säkerhetsarrangemangen kring Kyrkomötet, som öppnas i Uppsala Domkyrka. Kan det inte vara ett arrangemang som kunde locka en IS-krigare? Eller har kriget kommit dessförinnan? När under min livstid har vi haft så mycket militär aktivitet i och kring Östersjön som efter denna sommar? Vi kanske inte ens kan bli martyrer. Vi blir bara offer. Jag beväpnar mig, naturligtvis. Hur gör jag det? Jag anbefaller mig i Guds hand. Guds vilja är bäst. Utifrån den tillförsikten kan livvakterna bevaka någon annan.