söndag 4 maj 2014

Herrens dag

Det är söndag i påsktid och påsken blir ett fysiskt faktum både i nåd och natur. Samspelet gläder den som kommit på den gudomliga koden. Och det har förstås de teologiskt välutbildade prästerna, som drivs av en lidelse att berätta hur det egentligen förhåller sig. Kristus är uppstånden, ja, han är verkligen uppstånden - och han har visat sig! Det otroliga är otroligt eftersom det omöjliga var möjligt. Detta nya liv möter nu i Kyrkan - Ordet och sakramenten - och i skapelsen, som lever på nytt.

Detta skrivet läser jag  Svensk Kyrkotidning nr 4, s 117. Jag följer inte SKT nogsamt längre. Sabina Koij är präst och domkyrkoteolog i Stockholms domkyrkoförsamling skriver artikeln Uppståndelsen förytligas av bokstavstro. Hur tänker hon då?

Frågan hur vi ska tala om Jesu död och uppståndelse och vår egen så att den blir begriplig för människor är alltjämt mycket aktuell, får läsaren veta. Domkyrkoteologen upplever "att Jesu död och uppståndelse är en stötesten kyrkan har stora problem att begripliggöra och förklara på et vettigt sätt."
Det kan man väl hålla med om - om nu detta är uppgiften. Fast vad är vettigt? Vad hade apostlarna svarat på frågan om en vettig förklaring till uppståndelsen? De hade kanske svarat med att berätta om sina erfarenheter - ungefär som vi möter apostlarna i evangeliernas slutkapitel? De hade kanske ändå inte svarat att "till syvende och sist handlar det bara om att tro" - för så oprecisa eller okänsliga är inte apostlarna. De har ju själva varit med om svårigheterna, om man säger så. Men domkyrkoteologen vet vad människor hör, och det är en förkunnelse som skaver: "Vi vet att det är svårt att ta till sig berättelsen om ett övernaturligt mirakel, att det går emot all kunskap om att en död kropp inte kan få liv igen, men det är vad kristen tro till sist handlar om - att han verkligen (bokstavligen) uppstod."  Varför skaver påståendet? "[D]ärför att man anar att den fantastiska berättelsen om Jesu död och uppståndelse bär med sig ett existentiellt djup som går förlorat i en bokstavlig mening." Domkyrkoteologen vet att det är så för det var så för henne och många års erfarenhet av teologiska samtal med människor vet hon att hon inte är ensam.

Så vad är det för en berättelse? "En berättelse som gestaltar det evigt mänskliga hoppet om att det går att göra gott, att vi tillsammans kan skapa en bättre värld, att det finns utrymme i de mänskliga livsvillkoren för förlåtelse, helande och försoning." Det kommer mera! "Konsten, litteraturen, musiken, religionen, ja alla mänskliga uttryckssätt försöker gestalta detta." Och tänker man så, blir Matteuspassionen i Folkoperans version där den vanliga människan och inte Jesus står i centrum.

Jag ska inte låtsas som om jag inte hört resonemangen tidigare. Leo Tolstoy, Harald Hallén, Viktor Rydberg eller Ernest Renan är tidigare exempel. En kristendom utan Kristus och blir religion, som ett av flera mänskliga uttryckssätt. Ni såg själva. Och det blir så när evangeliet blir en berättelse, kanske till och med en religiös berättelse.

Nu är evangeliet något mer, en kraft, som själv skapar. Om Sabina Koij vet jag föga. Den teologiska utbildning hon genomgått vid svenska universitet är en religionsvetarutbildning. De frågor hon ställer var sådana som gymnasister i den kristliga gymnasiströrelsen hanterade på min tid - och av goda präster fick hjälp att bena ut. Nu är domkyrkoteologen visserligen tjänstledig, ser jag, mena alltså präst. Man kan bara hoppas på att Lena Andersson inte får tag på hennes text och tar itu med den för då blir det inte roligt för domkyrkoteologen. Fast underhållande för oss andra.

Nog är det sanslöst att ställa uppståndelsens fakticitet - betygad av ögonvittnen - mot tanken på existentiellt djup. I sak är uppståndelsen själva kristendomens grundbult, den händelse som ger oss alla de andra händelserna, från krubban till under och ord. Ska man fråga vad domkyrkoteologen
tänker om jungfrun (alma) som födde en son eller om Jairi dotter, tror ni? Men det är lärorikt att se hur lite överens vi är. De små frågorna pekar alla in mot en grundläggande oenighet.

Eskil Franck är domkyrkoteologens samtalspartner. Eskil gjorde upp med den kristna tron och lämnade. Hans gammalkyrkliga bakgrund kräver omutlighet och då går han, polemisk mot KG Hammar, som han tycker slirar runt och konstruerar sig den tro KG kan tro på. I den pietistiska traditionen kan man göra så och KG är mer pietist än han själv vill medge, antar jag. Eskil kunde ha fått mer handfast intellektuell vägledning om han frågat Erik Petrén - även om jag kan undra om Erik alls kunnat fatta hur en begåvad präst inte fått med sig den kristna basfakta som egen tillhörighet utan först efter många år kom på vad han inte trodde.

Så vad är felen? Felaktigt uppställda alternativ, förstås, men i grunden ett sätt att hantera kristen tro som religion och se religionen som ett mänskligt uttryckssätt. Det blir funktionell ateism. Apostlarna tänkte annorlunda. Gud har uppväckt och då måste vi vara realister, vi måste våga tro på under.

Ni kanske har läst Adolf Kolmodins lilla skrift Skall Kristusförnekelsen vinna hemortsrätt inom Sveriges kyrka? (Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Bokförlag, Stockholm 1925). En annan Kristus är den Kristus som bekänns i trosbekännelsens ord, kan ingen i Kyrkans tjänst förkunna, menar han. Hans ämbetsed (prästlöftena, DS) och hans samvete dömer honom i så fall. Så fortsätter Kolmodin och kursiverar sin text s 26-27: "Men situationen kan bli en annan, så att han känner sig, utan att oroas av sin ämbetsed och sitt samvete, ha rätt att förkunna en annan Kristus än den apostlarna på grundval av vad Kristus själv vitnat om sig och sin uppgift förkunnat. Arma Sveriges gamla kyrka!"
Kolmodin preciserar sig lika kursiverat:
"Arma, gamla Sveriges älskade kyrka, skall du då förvandlas till ett kulturinstitut, varifrån den verklige Kristus, Nya Testamentets Kristus, nödgas draga sig tillbaka?"

19 kommentarer:

  1. Jag har sett/hört Folkoperans version av Matteuspassionen. Jag håller inte med om att det bara ställde människan i centrum. Visserligen var evangelistens berättande borttaget. Med med viktiga arior bevarade, som t.ex. "Rena mig till själ och sinn, jag vill Jesus själv begrava (Mache dich, mein Herze rein)", så var det knappast något tvivel om vad och vem det handlar om.

    Bach låter mänskliga reaktioner inför vad som hände med Jesus komma till uttryck i arior, koraler och körer. I Folkoperans uppsättning lät man medverkande (i videoinspelningar) tala om liknande saker i sina liv – skuld, tacksamheten att bli förlåten o.s.v. Jag fann det vara en fullt acceptabel modernisering av de reaktioner, som Bach komponerat in i sin passion.

    Det är klart att det finns många som såg det ur ett rent mänskligt perspektiv. Men det gör nog många också när Matteuspassionen framförs på vanligt sätt.

    SvaraRadera
  2. Kolmodin var i sanning profetisk i sina kursiveringar.
    Man kan ju med visst fog börja ifrågasätta användandet av epitetet "kristen".
    Är det någon som är döpt i Jesu namn, eller någon som tror att Jesus uppstått från de döda?
    För det kan väl inte räcka att kallas kristen om man tror på "existensiellt djup" och att det finns "utrymme i de mänskliga livsvillkoren för förlåtelse, helande och försoning." ????

    Varför låter titeln "domkyrkoteolog" inte positivt i mina öron? Vad hände med församlingspräster som är en herde för sina får?

    SvaraRadera
  3. Bloggardag: "Samspelet gläder den som kommit på den gudomliga koden. Och det har förstås de teologiskt välutbildade prästerna, som drivs av en lidelse att berätta hur det egentligen förhåller sig."

    Här är du ironisk, va? Jag tycker iaf att det där låter lite kul. Jag är nämligen inte säker på att många av dem SJÄLVA har kommit på några koder alls utan de bara basunerar ut det som andra har tutat i dem utan att de har någon som helst EGEN ERFARENHET och FÖRSTÅELSE av vad de själva säger. Eller har polletten verkligen trillat ner från hjärnan till hjärtat? Hur är det med de "teologiskt välutbildade" prästernas EGEN uppståndelse? Förstår de att deras EGON (inte deras fysiska kroppar) måste DÖ först innan Kristus kan uppstå och blomma ut i full blom i dem och innan de verkligen VET hur det förhåller sig.

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. blomma UPP istället för blomma ut skulle det vara

      En anonym en

      Radera
  4. Det var Kolmodins som liberalt ansedda teologi som ledde till schismen inom EFS och bildandet av Bibeltrogna Vänner 1911./Gustaf Björck

    SvaraRadera
    Svar
    1. Strikt talat var det nog inte hans teologi i allmänhet som ansågs liberal, utan den lilla lärobok i bibelkunskap som godtog historisk kritisk metod, eller "bibelkritik" som det kallades på den tiden.

      Rudbeckius

      Radera
  5. Arma gamla Sveriges älskade kyrka - ja, för somliga men inte för alla. Det fanns de som var förlorare i den också, liksom ni upplever er vara det nu. Nu brukar jag visserligen stå "på andra sidan" i debatten där kyrkan och prästerna regelmässigt pekas ut som Satan själv, speciellt på film, men någon anledning till att biskopen i Fanny och Alexander skildrades som han gjorde fanns det väl. Kyrkan och prästerna har haft makt och missbrukat den. (Och jag misstänker fortfarande att det till stor del är prästens statusförlust som skaver mest hos många av er.)
    Och om dagens sexualmoral är skev så var det sannerligen inte bättre med fördömandet av ogifta kvinnor som blev gravida, och det var inte för barnets bästa som de skickades bort för att föda (och bortadoptera) för att inte dra skam över sin familj. Glöm inte bort sådant. Allt var inte frid och fröjd förut heller även om kvinnliga präster inte fanns!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frågan om kyrkans väg handlar inte så mycket om vinnare och förlorare som om att under bön utröna Guds vilja. Perspektiven och utgångspunkten avgör så mycket, men i Svenska kyrkan regerar ditt perspektiv, även om det understundom kläs i teologiska ord.

      Radera
    2. Även om dåtidens sexualmoral kanske hade sina fel, så var bortadopterande av barn bra mycket bättre för barnen är dagens förhärskande bortaborteranden.

      Radera
    3. Peter T: Aborter förekom även då - fast efter att barnet hade fötts. Omfattningen var mindre, men de fanns helt klart. Änglamakerskor fanns ända in på 1900-talet. En skillnad fanns dock i att då var kyrkan pådrivande på så sätt att den sysslade med social brännmärkning av ogifta kvinnor som blev gravida (ej männen som varit medskyldiga) medan kyrkan i dag knappast kan beskyllas för att vara orsaken till de höga aborttalen.
      Min poäng är att den kyrka som ideligen idylliseras på denna blogg nog inte alltid var mer "kristen" än den är i dag, hur kritiska ni än är mot mycket i den.

      P.S Jag frågade dig en följdfråga under förra inlägget vi diskuterade.

      Radera
    4. O ja, Anna, men läs den ytterst väl dokumenterade "Oron vid älven" av Allan Sandström (om prosten Nils Grubb) så ser du att präster redan för 300 år sedan reagerade mot att männen kom billigare undan. Sen är det så här som en ung kvinnlig krönikör i Dagen skrev för 15 år sedan: "Var inte rädd för att moralisera - det gör alla!" Baksidan med VARJE typ av moral, gammaldags eller "modern"; är att den som inte lever upp till den stigmatiseras eller hamnar i "skämmighet". Det börjar i vår miljömedvetna tid även gälla den som i ogjort väder tar bilen eller flyget. Och vad gäller underlivsfrågor: Är det inte skämmigt att använda preventivmedel så är det skämmigt att ha för många barn - är det inte skämmigt att göra abort så är det skämmigt att föda barn med multihandikapp (fast man kunde ha "tagit bort det"), särskilt om man har ett förut.

      Är man mot skilsmässa - vilket ju alla som lovar livslång trohet i princip är - så bör kyrkan tydligt undervisa om att en ärlig skilsmässa är bättre än mord (jfr Helge Fossmo). Och är kyrkan kritisk till för- eller utomäktenskapliga förbindelser bör den lika tydligt undervisa om att det är betydligt hedervärdare att föda ett barn utom äktenskapet än att laborera med fosterfördrivning.

      Men rent allmänt är det ju så att ingen är så reaktionär att den vill tillbaka till 1800-talet i alla avseenden. Men att som miljöpartist eller vanlig miljöälskande liberal vilja ha tillbaka de fiskförande åar och bäckar som var legio dåförtiden innebär ju inte nödvändigtvis att man vill återinföra skolagan eller den graderade rösträtten. Faktiskt. Å andra sidan: att mycket var skit då innebär ju inte att vi har rätt i allt nuförtiden. Både det reaktionära mantrat "det var bättre förr" och utvecklingsoptimismens "bättre och bättre dag för dag" har svårartade undantag - även om båda utsagorna ju stämmer bra ibland.

      Radera
    5. Apropå Helge Fossmo, så vill jag spetsigt ställa frågan vilken festival det är som gör att en pastor tror att han kan bete sig som han? (Med tanke på att skuld som las på Pride då en homosexuell präst uppvisat ett "anmärkningsvärt" beteende.)

      Jag kan dock korrigera lite om att männen inte drabbades: har just tagit del av min släkts historia. Min farfars mor föddes utom äktenskapet (de var dock på väg att gifta sig och gjorde det senare). Dock ville hennes pappa inte kännas vid henne, då han just skulle till att anställas av kyrkofullmäktige (?) och han ville inte riskera sitt rykte, trots att han var man. Han erkände henne aldrig som sin dotter, hon skickades bort och fick sen komma tillbaka och jobba som husa hos sina egna föräldrar...
      Så kunde det gå till på den gamla goda tiden.

      Radera
    6. "då han just skulle till att anställas som FOLKSKOLLÄRARE" skulle det stå! Frågetecknet kom sig av att jag tyckte det var konstigt att kyrkofullmäktige vid denna tid hade ansvaret för att anställa folkskollärare, men å andra sidan visar det ju just på den makt kyrkan hade förut - vill ni ha tillbaka denna tid? Eller var det bara ett eller ett par decennier mellan den forna kyrkans maktbefogenhet och "det totala förfallet när okristligheten, kvinnliga präster och ifrågasättandet av jungfrufödseln" som ni vill ha tillbaka?

      Radera
  6. När Guds rike har kommit nära söker man sig "bortom" denna bokstavliga verklighet med allehanda bortförklaringar och omtolkningar.
    När det är berättigat att apofatiskt söka sig bortom de mänskliga tankekonstruktionerna och mänskligt successiva uppenbarelserna kräver man att de skall betraktas såsom gudomliga. Det må vara spontana livsyttringar eller nyformulerade ateistiska dogmer.

    SvaraRadera
  7. Jag återkommer till Kierkegaard som svaret på alla vår tids förvillelser. För honom var "existensen" inte en begreppslig abstraktion utan något som gör oss istånd att se vår egen relation till Gud i sanning, dvs. som en paradox, en stötesten för tanken, en politiskt fullkomligt inkorrekt tanke -- nej , inte ens tanke, utan verklighet, som vi alla har att förhålla oss till. Existens betyder just att stå utanför. Kristus är uppstånden -- Христос воскрес, во иситну воскрес -- han är verkligen uppstånden! Ska verkligen Putin behöva lära oss detta, eller räcker det med Dag Sandahl, eller Sören Kierkegaard‚ eller varför inte Luther som snart fyller 500 år? -- fast svenska kyrkan har väl gjort sitt... För Kierkegaard själv behövdes inga nymodiga mediationer mellan kristendomens verklighet och denna världens anspråk på gällande idealitet, för honom var biskop Balles Lærebog i den evangelisk christelige Religion til brug for alle skoler i Danmark visdom nog för att leva ett helt liv i. För visst är det märkligt och underbart, hur Gud har gjort det möjligt för oss att se denna människoförhärligande visdom som präglar vår intellektuella samtid, att se den inför korsets mysterium framträda som hednisk dårskap -- om än i den synliga kyrkans mitt... /Stefan Borg

    SvaraRadera
  8. Gustaf, det som bekant finns grader i helvetet. Jämfört med det mesta av s.k. modern universitetsteologi ter sej Kolmodin stockkonservativ (redan den vardande lundateologen Aulén, läs "Mina 96 år" upplevde honom så). Själv har jag upptäckt att den som hyperevangelisk betraktade prästen Anders Carl Rutström (kh i Hedvig Eleonora 1756-65) är bra mycket strängare än det mesta som kolporteras idag, se www.rutstromspostilla.blogspot.com

    SvaraRadera
  9. Bloggardag: "Eskil Franck är domkyrkoteologens samtalspartner. Eskil gjorde upp med den kristna tron och lämnade."

    Ett intressant samtal mellan Eskil Franck och Christer Sturmark.

    http://www.youtube.com/watch?v=iaa_3izVuS8

    En anonym en

    SvaraRadera
  10. Gud kan ju beskrivas med varken positiva eller negativa uttryck utan måste upplevas. ALLA tankekonstruktioner är människogjorda men de kan vara till hjälp i början. Sen är ju inte alla mänskliga upplevelser av Gud.
    Ateismens bidrag är ärlighet och fräsch-het och det att någon tappar sin gamla barnatro kan vara ett tecken på att personen är på väg till ÄKTA och hållbar gudsrelation.
    En anonym en

    SvaraRadera
  11. Artikeln finns här
    http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/files/2014/04/Svensk_kyrkotidning_4_2014_Sabina_koij.pdf
    Själv tycker jag att attityden "hur ska vi tala så att folk förstår" är en liten smula nedlåtande, och framför allt hoppar den över steget "hur ska vi se på detta".

    Som jag förstår det tycker Sabina att kyrkan måste kunna möta människors existentiella funderingar även i de fall då dessa inte handlar om kristen tro. Den åsikten från en präst är en sten i MIN sko. Den gör mig hemlös i SvK. Om jag går till min kyrka för att prata med en präst vill jag inte att den ska betrakta det hela som "berättelser" och "språk".

    (Vad är egentligen en domkyrkoteolog?)

    SvaraRadera