lördag 3 maj 2014

Hur dum kan jag bli?

Nej, inte datoreländet. Jag hade rätt kod och rätt lösenord, det fanns anslaget på rummet, och kom ut en gång men sedan vägrade maskineriet att känna igen koden. Ska man i sådant se Andens ledning? Jag var i Rom med två barnbarn på bildningsresa och inte ens dessa kunde få ordning på eländet. Det är väl bevis nog på att jag i detta avseende inte är dum i alla fall?

Bildningsresa är inte heller dumt.
Vi vandrade mycket. Vi såg och bildade oss.
Jag var lite egoistisk. Jag ville lära mig se vad en 14- resp 12-åring ser i Rom. Jag tror att de ser mycket som hör det allmänmänskliga till. Påven hör dit, byggnader och detaljer. Vi firade Chatarina av Siena och fick gå in i hennes för denna dag öppna grav (29 maj kanoniserades hon och nu firade vi att det var 75 år sedan i Sta Maria Sopra Minerva.
Roliga kommentarer kunde fällas. Vi gick vid Tibern och talade om Cloaca Maxima, det stora avloppet, som man också kunde kasta lik efter de avrättade (Vecingetorix t ex) i. Om någon kvinna då tvättade i Tibern kunde hon, konstaterade Klara, på kvällen säga: " I dag blev tvätten lik-tigt ren." Sådan skämtan uppskattar jag, som ni vet. Alls inte dumt. Mötet med statssekreteraren kardinal Pietro Parolin blev kort. Jag var ju inte i Rom för långa överläggningar. Men det var inte dumt att vi möttes också om det blev kort.

Vad var så dumt? Dumt var att jag svarade på en fråga i kommentarsfältet på inlägget Debattknep. Frågan ställdes om bortsorterade fackteologer till Läronämnden och i en kommentar gav jag namnen. Jag tyckte det var onödigt att ange deras fackteologiska kompetensområden, som också efterfrågats: "vad de stod för i teologisk jämförelse med dem som blev valda". Det var dumt av mig. Slutsatsen av min sakgenomgång blev: "Då dyker namn på högkyrkliga personer, som är kvinnoprästmotståndare, upp. Till och med doakörens egen dirigents. Här vilar ingen blygsamhet!" 

Nu är det svårt för en korkad docent. Det frågades efter namn och namn presenterades, men då ska det tydligen vara moraliskt belastande att återge namn som kyrkomötet röstat om för det fall det egna namnet finns med. Men det gör det ju. Andra har föreslagit, så kan det verkligen vara motiverat att gå ifrån saklighetskravet av blygsamhetsskäl. Jag fattar inte. Så fick jag inte lära mig i min teologiska utbildning, men den är lite gammal, det medges.

Kommentatorn fortsätter - och då kanske sammanhanget klarnar: "Men snälla nån då, vet inte han att kyrkomötet, långt, långt tidigare har slagit fast kvinnornas rätt till prästämbetet? Är det då konstigt att personer, som inte accepterar kyrkans fastställda ordning, ej anses lämpliga att ingå i läronämnden? Det blir ju då, som någon jurist en gång sa i rättssalen i sin anklagande pläderring, att personen är en 'motkraft'."

Nu gällde frågan ingen "rätt" att bli präst utan statlig behörighet att bli, men varför vara petig? Något vill jag kommentera demokratisynen. I en demokrati ges minoriteten utrymme utan att ses vara en negativ utan en positiv och nödvändig motkraft. Jag behöver inte anföra förre statsministern Göran Perssons ord om att när ett majoritetsbeslut har fattats, måste i en demokrati minoriteten därefter särskilt värnas. I sak lärde jag mig detta av folkskollärare Nils Rubin, som exercerade skillnaden mellan majoritetsdiktatur och demokrati.

Kommentatorn förordar majoritetsdiktaturen - folkdemokratin i östlig tappning. Men i kommentatorns värld är alltså alla andra, som i ämbetsfrågan menar vad Kyrkan ser som sin för alltid av Gud fastställda ordning, självklart olämpliga. Det handlade inte, som jag min dumming trodde, om sakteologisk kunskap utan om ideologisk inpassning. Borde jag inte ha fattat det från början?

På den frågan finns två svar:

1. Du borde ha fattat. Du vet ju att (med några enda undantag) det är i krigsmakten och på universitetet du behandlats efter kompetens, inte i Svenska kyrkan. I det kyrkliga är du stämplad.

2. Det är väldigt bra att du inte fattade. Du har likväl inte blivit helt (kyrkopolitiskt) deformerad av ett långt prästliv under de betingelser som rått. Du kan fortfarande hålla fast vid vad Svenska kyrkan borde vara. Hederlig, anständig, tja, kristen helt enkelt, en Kyrka som vandrar med Gud. Din dumhet är ovedersäglig men uttrycker trons barnsliga förtröstan. Den är en gåva att vara glad över.

Men jag är fortfarande i tvivelsmål och frågan bränner: Hur dum kan jag bli? Hur kan jag inbilla mig att en sakdiskussion är möjlig? Och varför tänkte jag att vi vid vår svenska kust kunde försvara en rättsordning kontra en ockupationsmakt när ockupationsmaktens tänkesätt redan är här - och just i mitt gamla KAB 44-område?

22 kommentarer:

  1. Fader Gunnar såg detta klart och visade vad han såg i "den ockuperade kyrkoprovinsen". Många försöker och har försökt "samarbeta" med ockupanterna för att skaffa sig positioner eller fördelar för att om möjligt kunna påverka, men har blivit svikna och besvikna. Det är dessa som kallar Sv Ky för svek. Några menar Sv Ky är bortom räddning och har därför lämnat det sjunkande skeppet. I det kaos som nu råder kan vi kanske hålla med St. Basilios att det är som "en nattlig sjöstrid där ingen vet vem som är vän eller fiende". I varje fall kan ingen undgå kulturkampen mot Sv ky. En kamp som hittills varit framgångsrik för sv ky:s fiender. Varför skall man ge upp bara för en tillfällig minoritetssituation eller underläge. Nu gäller Athanasii attityd: För Sanningen mot världen.

    SvaraRadera
  2. Hur dum kan jag bli, lyder rubriken på bloggpappans kommentar, vilken i övrigt också synes vara en självinsiktens text: att han (pappan) tidigare excellerat i alltför stor dumhet, då han nämnde sitt eget namn i uppräkningen över kandidater till läronämnden, vilka ratats av kyrkomötet.
    -Jag borde ha fattat, utropar han sedan.
    Jag svarar självfallet ja, fast jag sekunden därefter inser mitt misstag: bloggpappans ironi över sin egen person - en inte alltför vanligt förekommande debatteknik. I detta fall går den ut på att ingen sakdiskussion är möjlig med den som ifrågasätter pappans (dirigentens) åsikter.

    Fråga inte! Min åsikt är den rätta: jag (och möjligen mina körmedlemmar) står för tolkningen av Ordet - alla de som inte accepterar den företräder majoritetsdiktaturen. Och vad är den gentemot Guds rena och oförfalskade ord (vilka alltså jag, dirigenten) har ett en gång för alla givet tolkningsföreträde i).

    Så plötsligt förvandlas - i ett par tryckningar på datorn - min envetna plädering för, och fasthållande vid, den äkta demokratiska livsnerven, alla öppna, fria samhällens grundläggande styrelseskick, till folkdemokrati i gammal östlig, kommunistisk tappning.

    Och min stackars persons åsikt att halva vårt kön - dvs kvinnorna - inte skall utestängas från möjligheten att vigas till präst blir med en gång en gentemot Guds ord stridande uppfattning, ett främmande element i den enda sanna teologin (med bloggpappan som en av få uttolkare)

    Och alla andra lutherska kyrkors uppfattning då i kvinnoprästfrågan (jag är ju som bekant inte ensam i världen om min åsikt) då?
    Bort den!

    Vad betyder den i konfrontation med bloggpappans - han som frågar sig själv hur dum han kan bli! - tolkningsföreträde?
    Platt intet!

    Fast jag gissar slutligen ändock, att dessa kyrkors företrädare verkligen finner fog för bloggpappans fråga.

    Svaret på frågan då?
    Det kommer kanske i framtidens blogginlägg. Den som lever får se.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. "min stackars persons åsikt att halva vårt kön" skriver Dike. Förutom att meingen egentligen är obegriplig är poängen (om jag förstår det rätt) en rejäl omskrivning av historien. Det handlar inte om en enskild stackars persons åsikt. Det handlar om en reform som staten påtvingade kyrkan genom att förändra reglerna för representation i beslutande organ. Det handlar om att de löften som gavs vid beslutet svikits. Det är inte synd om den som omhuldar Dikes åsikt, på annat sätt än att de är vilseförda.
      I stället för att argumentera ad hominem skulle det vara bra om Dike kunde leverera dels korrekta historiska fakta om sina meningsfränder och dels teologiskt sakliga argument.
      Kort sagt beslut i kyrkan påtvingade av sekulära politiska partier behöver mer teologisk motivering än att det är synd om Dike!
      Dike har fortfarande inte svarat på frågan om varför sekulära partier ska besluta om kyrkans lära. Hans förnekande av fakta är inget svar. Dialog förutsätter mer än att du bara tuggar om och vägrar svara.

      Rudbeckius

      Radera
  3. Du kanske inte alls är så dum. Du kan ju ha rätt även i kvinnoprästfrågan.
    Kanske borde kvinnor inte vara präster, iaf inte flicksnärtor under 50 år. Jag själv t ex är kvinna men har ALDRIG, aldrig någonsin känt att jag skulle eller kunde bli präst. Inte ens när jag var kristen. Däremot har jag upplevt mig vara hårt pressad när det gäller att bli Jesu efterföljare på avancerad nivå, som apostlarna.
    Ibland får jag intrycket att kvinnor, speciellt unga flickor inte har den pondus som en präst bör ha. När de håller mässa så blir det ibland ganska stökigt i kyrkan. Småbarnen stojar, konfirmanderna fnissar, folk håller på med sina mobiler, tappar dem och kryper efter dem under bänkarna. Ibland blir det så högljutt att om man sitter längst bak så hör man inte vad prästinnan säger. Och nattvarden känns som en saftkalas för förskolebarn. Får inte en präst säga till församlingen att nu är det jag som talar, vänligen var tysta där? Vad står det i regelboken om det?

    En anonym en

    SvaraRadera
  4. De två svaren är en stor del av förklaringen till att gökungen kunnat växa sig stor i Svenska kyrkans rede. Somliga har fattat det politiska spelets regler och mer eller mindre blivit en del av systemet. Ju mer desto mer påverkan på kort sikt och desto större risk för att bli en nyttig idiot på längre sikt.
    De som inte fattat har ofta stannat "hemma" i lokalförsamlingen och inte kunnat stå emot de påtvingade reformerna uppifrån.
    Agerandet är slugt, illmarigt och vi behöver dels uppmuntra varandra, varna varandra samt bedja och strida, ty det är inte en kamp mot kött och blod...

    Rudbeckius

    SvaraRadera
  5. Sakdiskussion är inte möjlig med den som helt blundar för fakta och därtill inte är läskunnig, dvs. saknar förmåga att korrekt analysera vad andra skrivit. Tyvärr. Det är nog bara att konstatera faktum och istället inrikta sig på samtal med dem där ett sådant är möjligt att föra. Och det är det ju faktiskt med de allra flesta.

    SvaraRadera
  6. Riktigt dum? Förvisso!

    En organisation i snabbt sönderfall och utan egna värden lik vår kära, demokratiska folkkyrka får allt anpassa sig till det mest dagsaktuella av dagsaktuellt och yla med vargarna och så hoppas att undgå upptäkt och omedelbart försvinnande. Man har i organisationen inte råd med förargelseväckande, ryggradsförsedda och självständigt tänkande personer på kyrklig plattform, alltså.

    Mollusker gärna, icke vertebrater!


    M Gunnesson

    SvaraRadera
  7. Inte för att jag vet var DS har tjänstgjort men i Sverige heter det försvarsmakten, icke krigsmakten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag påbörjade lmin värnplikt 1975.I skrivbordslådan ligger den blåa "Sveriges Krigsmakt Inskrivnings- och Tjänstgöringsbok" med tjänstgöringar noterade fram till 11 april 1980. Det var senare namnbytet skedde./Gustaf Björck

      Radera
    2. Du hade en gammal inskrivningsbok. Det slutgiltiga beslutet om byte från Krigsmakten till Försvarsmakten fattades av riksdagen 1974 och namnbytet ägde formellt rum den 1 januari 1975. Bakgrunden till namnbytet var att "understryka det fredsbevarande syftet med Sveriges försvar". Namnbytet genomfördes dock i praktiken successivt på grund av dess stora omfattning. Från 1975 fram till 1994 var Försvarsmakten ingen myndighet i sig utan en samlingsbeteckning för de militära myndigheterna som operativt stod under Överbefälhavaren.

      Radera
  8. Krigsmakten var fram tills årsskiftet 1974 samlingsnamnet på de svenska militära myndigheter som sedan 1994 ingår i myndigheten Försvarsmakten. Namnbytet togs först upp av 1945 års försvarskommitté. Det slutgiltiga beslutet om byte från Krigsmakten till Försvarsmakten fattades av riksdagen 1974 och namnbytet ägde formellt rum den 1 januari 1975. Bakgrunden till namnbytet var att "understryka det fredsbevarande syftet med Sveriges försvar". Namnbytet genomfördes dock i praktiken successivt på grund av dess stora omfattning. Från 1975 fram till 1994 var Försvarsmakten ingen myndighet i sig utan en samlingsbeteckning för de militära myndigheterna som operativt stod under Överbefälhavaren.

    SvaraRadera
  9. Jag var nära att försonas i tanken med Dike, då det visat sig att han haft fog för sin tidigare kritik mot kyrkans skiljande från staten. Men nu hyllar han de negativa konsekvenserna av "relationsförändringen" som äkta demokrati.

    Ett demokratiskt statsliv präglas inte bara - som D.S. mycket riktigt påpekar att ett fungerande minoritetsskydd - utan också av en rättsordning som klart definierar de demokratiskt valda instansernas beslutskompetens. Den rättsordningen, som framför allt upprätthölls av våra förvaltningsdomstolar, försvann den 1 januari 2000.

    Kammarrätten i Stockholm varnade för i sitt remissvar till kyrka - statutredningen för den rättslöshet, gränsande till anarki, som nu råder i Svenska kyrkan. Kammarkollegium varnade för samma sak i sitt remissvar.

    I stället för att skadeglatt utropa "Vad var det ja sa?" utropar nu Dike: "Det här blev ju jättebra. Ni som inte håller med är motståndare till demokratin".

    Det som nu utspelas är inte ens majoritetens diktatur över minoriteten, utan snarare minoritetens diktatur i majoritetens namn. Så blir det alltid med majoritetsdiktatur.

    Inom en verklig demokrati finns alltid institutioner som inte är demokratiskt valda av hela folket. En av de valda statliga organen fristående press brukar ofta anföras som exempel på detta. Ledarskribenter i den borgerliga pressen utses av ägarfamiljer. Hur demokratiskt är det? Och ändå har dessa ledarskribenter en mycket större opinionsbildande makt än kyrkan.

    SvaraRadera
  10. Det hela är rätt enkelt. Vi lever i en konsensuskultur Avvikande från förd linje och allmän uppfattning stör och irriterar, samt riskerar att föra enfaldigt folk vilse. Då blir sanning och ifrågasättande av det som är, något som måste undvikas och sanningssägaren oskadliggöras.

    DS är alltså inte dum. Bara lite (kanske inte så lite, egentligen) "å bane".


    KJ

    SvaraRadera
  11. Till mina kritiker ovan!

    Rudbeckius tuggar påståendet att politiker bestämmer kyrkans lära. Nej, nej, nej och åter nej! Har han inte förstått läronämndens avgörande roll? Igenom nästan alla kommentarer syns politikerföraktet också tydligt. Som om politiker och politiskt intresserade kandidater på förhand skulle exkluderas från kyrkolistorna! Förordar ni det så kläm fram med åsikten. Vissa är lämpliga kandidater, andra diskvalificerade på förhand.

    Sedan ber jag - till den nytta det hava kan - om återhållsamhet och förnuft i den subjektiva beskrivningen av tingens ordning vad gäller påstått minoritetsförtryck eller dito diktatur.
    Vilka är förtryckta, på vilket sätt, när, hur och var? Är de (ni?) förtryckta bara därför att kyrkans högsta beslutande instans har (med oerhört bred majoritet) slagit fast kvinnors rätt till prästämbetet? Innebär den - i andra länder med lutherska kyrkor nästan självklara ordningen
    (kommentarer???) - att ni förtrycks, hånas, förföljs, sätts vid skampålen?

    Bort det! Det är ni själva som likt gamla tiders gråterskor ikläder er offer- och martyrroller, bara därför att kyrkan har bejakat kvinnliga präster.
    Jag accepterar er övertygelse. Men varför accepterar ni inte kyrkomötets beslut och övertygelse?

    Svara nu på frågan om Svenska kyrkan borde förbjuda kvinnor att bli präster!
    Det är oerhört tråkigt att behöva säga och skriva det. Men någonstans i och mellan era flitigt producerade rader skönjer jag svårigheten att acceptera andra (teologiska) åsikter än era egna. Någonstans anar jag samma svårighet att acceptera Svenska kyrkans demokratiska beslutsordning: att kyrkans organisation styrs av personer, vilka i val fått förtroendet att göra det.
    Och jag förvånar mig högeligen över - hos flera av er - oviljan att be för vår blivande ärkebiskop och önska henne framgång.
    Vad visar allt detta?

    Det skall jag återkomma till, vad det lider.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dike: Du förnekar idogt politikernas inflytande över kyrkans lära utan att tala om vari mitt resonemang är fel. Politker väljs till KM, Stiftsstyrelser och kyrkoråd. Dessa väljer biskopar och läronämnd. Alltså tillsätts läronämnden av politiker. Dessa hindrar knappast dem som valt dem... Du får allt prestera lite bättre om du ska övertyga någon om att du har rätt. Det hjälper knappast att bara upprepa förnekanden.
      Politikerna själva är välkomna, men de ska inte ha en sekulär ideologi som överrock som de får om de väljs på sekulära partilistor. Det verkar inte som att du fattar kritiken utan ständigt vränger orden för att få det att framstå som om du har rätt. SAKLIGHET efterfrågas.
      De sakliga invändningarna mot demokratins roll i kyrkan (över lärofrågor) kan inte bemötas med förnekanden av verkligheten så som du ideligen försöker göra.
      Det är hög tid för dig att svara på frågor och inte bara glida undan!

      Rudbeckius

      Radera
    2. O nej! Dike hotar med att mästra oss igen för att vi inte tillber demokratin! Vad ska vi göra? Foga oss och offra några korn av rökelse inför partipamparna, lämna vår övertygelse (åtminstone i praktisk handling, och alltså handla i strid med vårt samvete), då kommer statskyrkan och väckelsen tillbaka och vi finner nåd inför Dikes ögon!

      Radera
  12. Rudbeckius och LFL!

    Den förstnämnde bör tydligen fräscha upp sina kunskaper om hur biskopar väljs och vilka det är som helt dominerar läronämnden:
    -Vet han inte att ett stifts präster är med och utser (väljer) biskop, att det - vid behov som i Lunds stift nyligen - görs i olika omgångar och i demokratisk ordning. Är prästerna politiker? Uppenbarligen i Rudbeckius ögon.

    Och - än en gång - läronämnden utgörs ju av kyrkans samtliga biskopar, plus ett par andra, direktvalda av KM. Nu är det satt på pränt ännu en gång, varför signaturens ständiga utläggningar om politikerstyrd lära förhoppningsvis får ett slut. En osanning blir inte sannare, därför att den upprepas till leda.
    Vad gäller LFL:s slutsats att ledarskribenter är odemokratiskt tillsatta, därför att ägaren (tidningens styrelse och/eller chefredaktören) utser dem, blir ju den logiska motfrågan vem som annars skulle fatta beslutet. Skulle exempelvis inte tidningen Dagens styrelse ha befogenhet att utse4 tidningens opinionsredaktör? Eller Svensk Kyrkotidnings ledning gå till någon annan, eller andra i tillsättningsärenden?
    Skall Kyrkans Tidning kanske fråga KM-ledamöterna först och de rösta om saken - de som av kommentatorer på denna blogg inte står särskilt högt i kurs?
    Är LFL intresserad av att någon annan för hans talan i teologiska frågor, om LFL äger en tidning?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det fanns en tid, BOD, den gamla tiden med statskyrka då prästerna genom val förde fram tre kandidater som regeringen (politikerna) valde mellan. Då fanns en balans mellan clerus och lekfolk (kanaliserat genom regereingen). Detta ledde inte till tillräckligt snabba förändringar så därför infördes lekmannaelektorer för att öka politikernas inflytande. BOD är sällsamt okunnig i sakernas tillstånd och sällsamt ovillig att själv svar på frågor.
      Här är min fråga som BOD vägrar svara på:
      Varför ska sekulära partier besluta om svenska kyrkans lära?

      Rudbeckius

      Radera
  13. Till Rudbeckius!

    Jag konstaterar att Du med tystnad glider förbi min erinran om att präster deltar i biskopsval, att läronämnden består av biskopskollegiet och att en osanning ej blir sannare för att den upprepas.

    Likväl återupprepar Du med ett visst djurs envishet den fråga, som baseras på osanningen.
    Tala om fundamentalism och dogmatism.
    Därtill även om förakt för demokratiskt valda företrädare.

    Du är att beklaga, bäste Rudbeckius. Om katten bevisligen är vit, påstår Du ändock att den är svart!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har lovat svara dig om du svarar mig, men du behandlar inte dig som du behandlar andra, dubbelmoral kallas det!
      Biskopar och läronämnd utses av kyrkans förtroendevalda som till övervägande del har bestått av partimedlemmar i Sveriges olika sekulära partier. Varför medger du inte detta faktum?
      Du anklagar mig för fundamentalism, du vet inte vad du talar om och inte är du hederlig i debatten. SVARA på frågan i stället!
      Jag föraktar inte de valda, jag är motståndare till att sekulära organisationer nominerar folk till beslut i konfessionella frågor, men du medger inte heller detta faktum!
      Hur ska samtalet kunna föras om du inte deltar, utan bara tuggar om lögner?

      Rudbeckius

      Radera
    2. För övrigt har du inte svarat på min fråga om varför sekulära partier ska vara med och besluta om Svenska kyrkans lära. Den frågan måste du ha ett bra svar på annars är alla dina kommentarer bara ett falskspel. Att förneka att partimedlemmar från sekulära partier ändrat kyrkans lära är inte bara dumt, det är riktigt elakt och inbilskt!

      Rudbeckius

      Radera
  14. Rudbeckius ännu en gång!

    Jag tvingas åter be Dig läsa på och ta till Dig fakta: att läronämnden per automatik utgörs av samtliga biskopar, att hälften av de röstberättigade i biskopsval är präster, att samtliga frågor om kyrkans lära behandlas av ovannämnda läronämnd och att sådana frågor ej beslutas av de sekulära partiernas organisationer.

    På vilket sätt är dessa fakta ohederliga?

    Men det framgår tydligt av Dina kommentarer att Du inte vill se demokratiskt förtroendevalda företrädare i kyrkan, där samtliga - märk väl - måste tillhöra kyrkan för att vara valbara. Slutsatsen torde alltså vara att Du då också underkänner andra nomineringsgrupper än de som bär ett politiskt partis namn, exempelvis POSK eller Frimodig Kyrka, eftersom dessa - mig veterligt - inte har selektiv medlemsvärvning, dvs kräver att medlemmar ej får tillhöra ett parti och därmed ej heller får vara fritidspolitiker eller ha styrelseuppdrag i sitt parti.

    Vilket slags kyrka Du står för, Rudbeckius, börjar bli en gåta. Och lösningen på gåtan tenderar tyvärr inte att bli varken tilltalande eller demokratisk.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera