Samvetsklausulen

Nu blir det komplicerat.
Riksdagen körde över kyrkomötet från år 1957, som sagt nej till förslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. I normalfallet hade kyrkomötets "nej" gjort en proposition omöjlig - men detta var hösten 1957 politiskt omöjligt. Alltså la regeringen fram sitt förslag och riksdagen röstade igenom det på våren 1958. Därefter inkallades ett nytt kyrkomöte som hade en enda uppgift: godta riksdagsbesluten. Om kyrkomötet skulle säga nej, skulle en parlamentarisk kris inträffa. Vilka konsekvenser den kunde få, visste ingen. Avskaffat statskyrkosystem eller förstärkt? Borttagen vetorätt låg i farans riktning och då skulle Svenska kyrkan bli vad hon inte ville vara - ett statsorgan.

När utskottsbehandlingen var igång märkte utskottssekreteraren att det fanns en stor enighet trots oenigheten. Den skulle komma till uttryck i betänkandet - och så blev det. Men Gunnar Hultgren hade från praktargruppen i Uppsala fått ett brev, undertecknat av gruppens ordningsman Karl-Erik Johansson, Visby, med frågan om det efter ett beslut skulle gå att avlägga prästlöftent om att följa Kyrkans ordning. Hultgren gav brevet till biskop Bo Giertz, som formulerade ett svar som Hultgren med någon språklig justering, kunde sända över. Frågorna i brevet är substansen i det som kom att kallas samvetsklausulen. Så förklaras också varför utskottet glömde att skriva något om kyrkomusikerna.

Kyrkopolitiskt betydde detta att det var lättare för de tveksamma att rösta ja till reformen, som kanske inte skulle få större betydelse än reformen fått i Danmark och Norge.

Politiskt var situationen dock besvärlig eftersom samvetsklausulen skulle kunna uppfattas signalera ett annat beslut än riksdagens. Ärendet var ju att få fram samma beslut på två ställen; riksdag och kyrkomöte. Ecklesiastikministern Ragnar Edenman fick därför agera i kyrkomötet och på en enig regerings vägnar förklara anslutning till det kyrkomötesutskottet lagt till.

Teologiskt betydde detta att ämbetsfrågan aldrig avgjordes som en lärofråga. I klartext kan en kyrkokristen i Svenska kyrkan med gott samvete avvisa reformen. Biskop och präst och befordrad kunde man bli utan vidare. Det var vad kyrkomötet beslutat år 1958. Ingen skulle tvingas handla mot sin samvetsbestämda övertygelse.

Juridiskt var klausulen att uppfatta som en i lagteknisk mening "motivskrivning".
Men kyrkomötet angav knappast en motivskrivning utan gav ett löfte.
Motivskrivningar har den egenheten att de faller när en lag avskaffas. Kan Svenska kyrkan låta ett förpliktande löfte falla eller står det kvar när lagtexten faller?

Lagen röstades bort av kyrkomötet år 1982 och kvinnoprästmotståndarna kommenterade sinsemellan att de aldrig trott att de skulle få uppleva den stunden. Nu är det den statliga lagen om jämställdhet som är basen för ämbetsreformen.

Gör det saken svår för alla kvinnoprästmotståndare som vigts efter 1983 - för de andra gäller de villkor som var när de vigdes? Inte självklart. Läget var besvärligt i flera år, vilket en läsning av kyrkomötesprotokollen visar.

Biskoparna fortsatte viga unga män som i ämbetsfrågan tänkte på det tidigare sättet, dvs allmänkyrkligt. 1993 skärpte biskoparna tonen och det blev vigningsstopp - men inte heller då konsekvent. Det var så svårt för den kyrkopolitiska majoriteten att regeringen i statskyrkosystemets sista år fick en framställan om att en renlärighetsformulering skulle undertecknas av prästkandidater, kyrkoherdepretendenter och till biskopstjänst hugade. Det är den så kallade idiotförklaringen. Det som där skrevs, var inte stort bättre än de formulering rektorn Kjell Hammar (M) föreslagit : att "i alla sammanhang fullt ut samverka med det motsatta könet". Jag försökte konstruktivt hävda att gamla mäns snuskiga fantasier inte borde få genomslag i det kyrkliga...

I Kyrkoordningen fördes meningen in:
 "5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön" (jag letade i Kyrkoordningens register under rubriken "idiotförklaringen" men där fanns intet. Efter idogt letande återfinns stadgandet i KO 25 kap 2§, biskopar, 31 kap 2§, präster, 32 kap 2§, diakon.

Jag samarbetar med alla i vigningstjänsten för det är inte deras kön som jag samarbetar med och det är inte en fråga om prästens kön utan om prästens ämbete saken gäller. Ett problem har jag dock. Jag kan inte tänka mig att höra bikt i samverkan med diakon för den uppgiften är prästens egen. Vi behöver kanske inte gå vidare in på alla knepigheter med idiotförklaringen, som mest signalerar men inte reglerar. Det återstår nämligen att Svenska kyrkan skulle bekännelseavgöra ämbetsfrågan och dit har vi inte kommit.

Så vad med samvetsklausulen? Ställ frågan: Kan Svenska kyrkan springa ifrån sitt löfte 1958? Ser Svenska kyrkan den sortens löften som tidsbegränsade? Att staten gör så, behöver jag inte ha någon mening om. Men Svenska kyrkan?

Domen mot Olle F

Med risk för att de bloggkommentatorer som ger denna rätt trista bloggsida känner sig förbigångna, men jag tror jag måste summera, väl medveten om att den kritik de riktat mot domkapitlets utslag är rätt genomtänkt.

Domen bygger på en hårdläsning av en mening i en predikan. Prästen har bett om ursäkt om den kunnat missuppfattas. Hans avsikt var att predika om et bibelställe om Herrens bud. Det han ställs till ansvar är att det vid en om organisation skulle komma två kvinnliga präster i pastoratet. Men det är alls inte ställt utom tvivel att denna om fyra månader tillkommande faktor var vad han utlade i predikan. Med ringa kännedom om predikans scopus tycks den slutsatsen inte vara den som ligger närmast. Prästen ville dock peka på ett allvarligt problem om någon handlar mot sitt samvete.

De exemplifieringar från Jesusundervisningen som han ger som förklaring till 1 Kor 14 är inte fria påhitt utan tyder på bibelteologisk reflektion. Han har arbetat, helt enkelt. Det är inte alldeles vanligt att präster gör ett så medvetet bibelteologiskt arbete.Ingen av åhörarna har anmält predikan, väl att märka. Det är biskopen själv som tagit upp fallet.

En präst predikar rätt mycket. Olle har varit präst länge. 38 års predikande och talande är 38 vanliga böcker i vart fall. 50 gudstjänster per år, skriftetal i högmässor och veckomässor, kasualtal, föredrag är så många ord att varje präst ibland funderar över vad som varit onyttigt tal och undrar över vad räkenskapen ska innebära när den dagen kommer. Det kan vara så att något prästen försöker säga, utformas olyckligt. Men för att präster inte ska bli neurotiska vrak finns ett kyrkoår med nya möjligheter att få snits på sammanhangen. Predikan är ju en kvalificerad form av dialog. Prästen möter sin församling veckorna igenom. "Jag tänkte på det du sa i söndags" är en självklar och i en fungerande församling självklar påhaksreplik till predikandet.

Vad kunde domkapitlet gjort? Sagt till biskopen att prata med Olle. Det hade räckt med det. Gett honom skriftlig erinran, nästa nivå? - tja. Anklagad då för att ha sagt något han försäkrat att han inte menade. Gett honom tre års prövotid? På samma anklagelse. Lagt hela hans prästgärning i ena vågskålen och några ord om vikten av Herrens bud i en predikan i den andra och förklarat honom obehörig att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan. Det var vad domkapitlet gjorde. Varför? Det kan väl några av domkapitlets flåbusar i det andliga förklara och det vore välgörande om de gjorde det.

Var anklagelsen, den som rättfärdigar allt, att Olle skulle kunna misstänkas vara kvinnoprästmotståndare och att sådana inte ska få finnas, kan den saken också tas upp. "En "Gegnerfrei" Svenska kyrkan kan vara lockande men den lockelsen förvandlar Svenska kyrkan till en sekt.

Vid tillfälle kanske jag ska utreda problemen som följde med samvetsklausulen. Håll ut.

Poängsätt biskopskandidaterna

Vi hade en tidigare poängberäkning, jag tror när Johansson valdes till biskop. Men det hindrar inte att en ny variant får se dagens ljus. Här är ett försök.

Tjänst
Församlingspräst mer än 15 år - 15 poäng
Kyrkoherde - 5 poäng
Kontraktsprost - 5 poäng
Men är det senaste 5 plus eller 5 minus? Biskopen utnämner kontraktsprostar och det skulle kunna ses som ett minus. Å andra sidan kan kontraktisterna ha valt vederbörande kontraktsprost. Då kan det tänkas vara plus.
Prost h c - 5 poäng. Plus eller minus efter eget gottfinnande.
Utlandstjänst - 5 poäng. Och samma problem med plus eller minus för det finns de som betraktar utlandstjänstgöring som glassigt, hög uppskattning men i praktiken mest en rätt okvalificerad syssla. Plus eller minus. Jag ger plus för jag tror att utlandstjänstgöring ska värdesättas.

Förtroendeuppdrag
Vald till stiftsfullmäktige - 4 poäng per mandatperiod i fullmäktige
Vald ledamot av stiftsstyrelse - 4 poäng per mandatperiod
Ledamot av kyrkomötet - 4 poäng per mandatperiod
Ledamot eller ersättare i kyrkostyrelsen - 8 poäng per mandatperiod
Ledamot i kyrkostyrelsens arbetsutskott - 8 poäng per mandatperiod
Motsvarande gäller för andra rikskyrkliga organ - och till dessa räknas aKF, KS och den tidgare Synoden

Utbildning
Teol lic - 5 poäng - om TL är slutexamen annars är poängen en del i nästa examen.
Teol dr - 10 poäng
Docent - 15 poäng

Författarskap mm
Avhandlingar inryms under utbildning men per annan bok ger vi 3 poäng
Återkommande skriftställarskap i press är svårbedömt men handlar det om 10 artiklar ett år så ger det 2 poäng/år
Motsvarande gäller föreläsningar men då sänker vi kravet till 5 och poängen till 1.

Andra omständigheter
Dom i allmän domstol eller domkapitel ger 1 poäng för varje förseelse. Plus eller minus avgör man själv.
Den som obehörigförklarats till tjänst i Svenska kyrkan får 5 poäng per tillfälle - plus eller minus? "Plus" säger jag.

Tidigare biskopsval
Den som varit nominerad i tidigare biskopsval får 1 poäng per val.
Den som varit aktuell vid tidigare biskopsval men då tackat nej, får 5 minuspoäng.
Den som förklarats obehörig vid tidigare biskopsval får 5 pluspoäng.

Ja, detta var ett litet försök. Jag ska återkomma till kandidaterna när jag läst deras CV. Och så bör väl ett frågebatteri laddas, för det ska ju bli hearing. Kanske skulle det ställas väsentliga frågor till skillnad från utfrågarnas, de frågor som kandidaterna förbereder sig på.

För alla i tiden!

Nomineringsval i Växjö och resultatet:

Med 149 röster (30,66 procent): Fredrik Modéus, 50 år, församlingsherde i Lunds domkyrkoförsamling, doktorand i systematisk teologi.
Med 82 röster (16,87 procent): Anders Göranzon, 54 år, PhD, präst, utsänd av Svenska kyrkan som universitetslektor i praktisk teologi vid University of KwaZulu-Natal, Sydafrika.
Med 66 röster (13,58 procent): Thomas Petersson, 46 år, domprost i Växjö stift.
Med 58 röster (11,93 procent): Peter Wänehag, 56 år, kyrkoherde i Kalmar pastorat, hedersprost.
Med 37 röster (7,61 procent): Kjell O Lejon, 56 år, TD, PhD, MA, präst, professor i religionsvetenskap med inriktning mot historisk teologi vid Linköpings universitet.
Med 35 röster (7,20 procent): Christopher Meakin, 57 år, TD, präst, chef för ekumenikenheten på kyrkokansliet i Uppsala, prost.

Nu kommer det alarmerande:
Vid nomineringsvalet deltog 71 procent av de röstberättigade, eller 486 personer. Många präster var inte där, sägs det.Så lite angår alltså biskopsvalet att 29% av de röstberättigade inte brydde sig om att ordna till vilka som skulle vara de verkligt aktuella. Ungefär 700 personer har rösträtt! Jag säger inget om detta men konstaterar faktum. Det ska dock väljas en pastor pastorum, en prästernas präst!. Men biskopsvalsreformen som tog valet från prästerna ligger mer än 50 år tillbaka i tiden. Nu ligger makten att välja hos andra - och det får sina konsekvenser. Vad är en biskop egentligen? Pastor pastorum eller vad? Stiftschef?

Själv är jag för samtliga nominerade. Jag kan detaljkommentera!

Fredrik Modéus har en bror som är biskop. Vore det inte riktigt roligt att ha ett brödrapar i biskopsmötet? Fredrik kör den gamla högkyrkliga pastoralteologin, den som i våra yngre år kallades elitkristendom och dörrstängande. Han fick mycket pengar när han var kyrkoherde till församlingsarbetet därför att Laurentiistiftelsens siffror räknades honom till godo. Stiftelsen fick visserligen själv betala kyrkoannonser, oblater och vin så det kostade inte Fredrik något. Allt var vinst. Han har fått ungefär 2.7 miljoner från Växjö stift också för att doktorera. Han har visserligen inte levererat någon doktorsexamen men man kan positivt tänka att i stället för examen får stiftet en biskop för beloppet.

Anders Göranzon är PhD. Det är inte lika mycket doktor som om han doktorerat i Sverige. Han slapp en massa litteraturkurs. Han har dessutom blivit obehörigförklarad till kyrkoherdetjänsten i Kalmar av Växjö domkapitel. Han slirade på utmönstringsparagrafen och ville inte utan vidare skriva på idiotförklaringen för att bli kyrkoherde. Intressant. Jag kan förstås gilla att Växjö domkapitel får en obehörigförklarad som biskop.

Anders har fördel av att inte vara i närheten. Hade han harvat kvar i Kalmars norra delar, hade entusiasmen varit mindre, för komministrar i Kalmar väljs helst inte till biskopar, har jag förstått.

Thomas Petersson är en innovativ man men inte doktor. Han går i Prideparader och jag mötte honom på en roll-up i domkyrkans vapenhus. Bilden av honom skulle välkomna mig till det hus som är Guds. Inte ens GA Danell fanns på bild på en sådan roll-up. Thomas har varit organiserat i det hårdföra högkyrkliga gardet SSB. En gammal kvinnoprästmotståndare, alltså. Det finns en uppsättning sådana som blivit biskopar. Hans företrädare som domprost blev biskop, så det finns spår att följa även om folk i Jönköping och Kalmar skulle kunna fundera över hur lokal biskopssysslan riskerar att bli. Växjö, liksom. En fördel med Thomas är att han kan vara i tjänst 20-21 år. Han var en av dem som gav mig en skriftlig erinran efter att dessförinnan begått grovt rättegångsfel och nu upprepar han det felet.

Peter Wänehag skulle som biskop fortsätta biskop Johanssons verk, resa runt i stiftet och vara vänlig. Han har inte heller doktorerat men varit stiftsadjunkt bortsett från allt arbete han lagt ner i studentpolitiken i Lund. Han har varit ersättare i Växjö domkapitel också och var kyrkoherde i det som innan alla sammanläggningar annorstädes var stiftets största församling, Kalmar. Han har till skillnad från de tre föregående nog aldrig hamnat i lägret av kvinnoprästmotståndare och alltså inte bytt åsikt i ämbetsfrågan. En fördel med Peter är att han kan vara kvar 11-12 år och att han har vänner på stiftskansliet. Kyrkolivet i Kalmar är inte uselt. Det, liksom en nyrenoverad domkyrka, ska väl kyrkoherde tillskrivas äran för.

Kjell O Lejon är den lärdaste av biskopskandidaterna och professor på riktigt. Han tillhör dessutom Frimodig kyrka, ordförande i stiftsavdelningen i Linköping. Han kommer från Rydaholm och har en bror som är kyrkoherde i Älmhult. Lärd, utifrån och ändå integrerad i stiftet både i köttet och i anden, kan man säga. Han har gått ROK-2:an också och är kapten i reserven. Han var med i förra biskopsvalet också. Alliansmissionen var hans andliga ursprung och där kommer han alltså biskop Johansson nära. En fördel med Kjell O Lejon är förstås att han inte bara är internationellt orienterad utan också kommer utifrån.

Christopher Meakin var i många år präst i Växjö. Han är den som dogmatiskt tydligast varit med bland de riktigt bestämda kvinnoprästmotståndarna, dom som hävdar att Kyrkan inte har fullmakt att ändra på Kristi ordningar. Nu är han ekumenikansvarig i Kyrkans Hus i Uppsala, vilket betyder att han mellan varven får röra sig i de stora sammanhangen. Hans företrädare på posten blev faktiskt biskop i Visby. En av fördelarna med Chris är förstås att han inte är sprungen ur Svenska kyrkan utan ur ett större sammanhang. Det vore kanske bra med en ärkebiskop från Tyskland och en av biskoparna från England så här när vi går att fira 70-årsdagen av krigsslutet 1945?

Jag ska inte välja biskop. Det är bra. Jag är för samtliga kandidater. När jag sitter på min kammare slår det mig att alla utom Göranzon och Petersson är prästvigda för Växjö stift och samtliga har varit präster i stiftet. Bra eller dåligt? Några har skrivit böcker - Modéus och Leijon böcker avsedda för bildat folk och inte enbart obildade akademiker. Men vart tog kvinnorna vägen? Har jag verkligen fattat rätt att alla utom en är gamla kvinnoprästmotståndare och nu biskopskandidater?

Tidningsläsning

Jag hade tidningsläsning att ta igen denna morgon. Slarvigt, det medges. Eller översiktligt. För det är samma nyheter i de olika tidningarna. Det andra är det roliga, debatt- och kulturartiklar. Om biskopsvalet i Växjö hade dr Lennart Johnsson skrivit i tre tidningar, om jag såg rätt. Jag tänker inte fundera över valet förrän efter det att nomineringarna är klara. Det blir de väl i dag, när nomineringsvalet konkurrerar med Bokmässan i Göteborg och Skördefesten på Öland.

BVokmässan kommer jag inte till. Förlagschefen påpekade hur de kristliga nu samlar sina resurser kring "Se människan". De kristliga förlagen finns inte lite här och var bland utställarna - med några viktiga undantag. De finns i religiösa hörnet. Det kan vara bra. Alla vet var de är. Och kyrkoliv passar väl in i kulturliv för bibliotekarier och lärare. Här kan själva relevansen visas upp.

Den finns. Den är själva idén. Jag läser i en kolumn att i Alvesta skrevs konfirmanderna in i söndags och nu ska de på läger. Komministern är nöjd. Konfirmandinskrivningen är "en av årets absoluta höjdpunkter" i församlingen. Komministern blir "lika upprymd och varm inombords". Det ska bli dagar fullspäckade av kunskap och upplevelser. Möten med varandra och Gud. Bra så. Och jag frågar inte var förra årets konfirmander nu är eller vilken konfirmandstatistik som redovisas detta år. Efter undersökningarna av den svenska skolan kan jag dock bli lite bekymrad.

Konfirmanderna får skriva loggbok och första frågan som ställs är varför de vill konfirmera sig. Nå, nu konfirmeras, man, konfirmerar inte sig, men vi hoppar över det. En flicka beskrev i sin loggbok för ett par år sedan att en äldre kompis sagt att "ni gett henne bättre självförtroende och det vill jag också ha, så därför vill jag konfirmera mig hos er".
Komministern skriver i sin kolumn: "Vi tittar på varandra och tårarna rinner."
Vi har lyckats bättre än vi anar, blir slutsatsen.

Finns det då inte skäl att gråta av ett helt annat skäl? Vad är det för skola vi har som inte lyckas med denna uppgift?
Det är väl bra om konfirmationstiden ger också detta, och det gör den nog inte så sällan. Men morgonens tidningsläsning om denna framgång blir för mig ändå en skolpolitisk fråga.

I övrigt ska jag fundera över kyrkvärden Eva Särnes fråga. Hon var lärare och skolledare och en viktig person i stadsdelen. Hon var glad över att människor kunde uppskatta dopet i familjehögmässan i Två Systrars. Men hon frågade: "Hur kommer det sig att människor som är så nöjda med vad de varit med om i söndags inte kommer tillbaka nästa söndag för att få vara med om det igen?"
Svaret kunde förstås vara att det behövs inte för barnet är nu döpt - men frågan ställs lite djupare än så.
Kunde svaret vara att utmaningen är att kämpa emot det självklara - nämligen att man går inte i kyrkan mer än då och då? Den självklara fördomen är en konsekvens av sekulariseringen.Och tänker man så, finns inte Kyrkan i livets mitt utan i ett religiöst hörn. Hur kommer det sig alltså att bara ett fåtal konfirmander finns med året efter? För att normen styr eller för att konfirmandtiden varit dålig. Jag föredrar att tänka det förra.
Det blir en större utmaning så.

Det tankeslappa

Ordet är "relevans". Det är så de kristliga säger. Kyrkan måste visa sig vara relavent och fira relevanta gudstjänster. Det betyder en vision om nya tag och en insikt om det problematiska med den så kallade "innegruppen". Det är den som kan ha svarat på remissen om kyrkohandboken och därmed kan vi förstå att svaren blivit fel. Egentligen är nog de som vi ska visa oss vara relevanta för väldigt mycket mer positiva till de kyrkohandboksförslag som läggs fram. Nu gäller det nämligen att nå dem som röstar bort gudstjänsten med fötterna och få bort allt som skapar avstånd. Det som skapar avstånd är det som uppfattas som krångligt eller svårt.

Ni förstår hur det tänks - om nu detta alls ska kallas tanke.
Det finns sådana som tänker med hjärtat men aldrig kopplar på hjärnan. Relevans är ett sätt att tala om en kyrka som inte är folklig men inte heller trygg i sitt möte med människor och alls inte stolr över sina egna erfarenheter. En räddhågad kyrka - eftersom Svenska kyrkan är en kyrka som lever i rädsla inför framtiden och inför sina medlemmar. Det är självklart. Det går inte att lita på medlemmarna. De kanske bestämmer sig för att de inte vill vara med och betala. Då är det kört. Alltså måste Svenska kyrkan placera sig så att ingen utmanas och alla är beredda att betala för att få möta den relevanta kyrkliga strukturen.

Naturligtvis är detta för sent. De avgörande besluten togs när kunskapsbasen för praktiserad kristen tro försvann. 1964 inleddes den processen. Konfirmationsundervisningen kunde självklart inte fylla det tomrum som då uppstod. Och ser vi på församlingarnas studiearbete idag är det inte så mycket att hurra över. Kolla själva! Vi fåt ett kyrkfolk med någon kunskap och i allmänhet ett svenskt folk utan kunskap om kyrkokristendom - eller kristendom i stort - och därmed uppstår det avstånd som steg för steg leder till kollaps. Det finns inte folk nog att bära Svenska kyrkan - inte i tro och liv, inte med pekuniärt understöd (kyrkoavgift).

Jag pekar på faran att Svenska kyrkan kommer att uppfattas som "dom andra", de som ägnar sig åt något som inte angår oss andra. Det kyrkliga livet är okänt och då måste det bli så. Det kommer, märk mkina ord, en tid när det folkliga inte längre garanteras av kyrkoherdens medlemskap i Rotary.

Men hur blir det för mig, som känner det kyrkliga livet? För mig är risken att Svenska kyrkan - steg för steg - blir en känd värld som inte angår mig.
Jag ser de religionsvetenskapligt utbildade stiger fram som - teologer. Men när jag lyssnar, hör jag också allt det de inte kan och inser vilka resonemang de saknar förutsättningar inte bara att förstå utan också följa. Det bisarra är nu att de svenskkyrkliga inte klarar verkligheten, sekulariseringen och dess konsekvenser. Klarar man inte denna verklighet mentalt, går den inte att hantera. Då måste den besvärjas. Alltså talar man om bristande kyrklig relevans och utbredd folklig fromhet.

Det vilar rätt mycket desperation över det hela. Min käre vän menade att den liberalteologiska undervisning med etisk betoning han fått i skolan, han började år 1958, nu äntligen slår igenom när kristendom eticeras. Kyrkomötet illustrerar saken! Det är sant. Men kan inte Svenska kyrkan bygga levande församlingar, måste detta bli resultatet. Inte en kyrka i folket eller en kyrka som bärs av folket utan en kyrka för folket, uppifrån och som producent av de tillbehör till folklivet som uttrycker relevans.

Det handlar inte om analyser utan om stämningslägen och förnimmelser.
Sådant räcker förstås inte. Saken gäller nämligen inget mindre än själva heligheten, den som möter människors djupa längtan och heligheten bärs av uppenbarelsen, avslöjandet från Gud, det saksammanhang som det är Kyrkans uppdrag att bära fram.

Nu uppstår frågan - vad gör att jag denna kyrkomötessessions sista morgon drabbas av dessa tankar? Är kyrkomötet ett tillfälle för besvärande insikter?

Bäst på oss själva, alla kategorier

Han sa så om Svenska kyrkan när han beskrev det självgoda. "Vi är bäst på oss själva". Ekumenik betyder att vi går före och de andra följer efter. Att samordna eller så betyder bara att det tar tid - och det är ju rätt onödigt för vi går före och befinner oss på en punkt nu, dit de andra strax kommer. Vi är nämligen inte bara bäst på oss själva. Vi vet bäst. Och eftersom vi vet bäst, är det bäst att vi får sköta ruljangsen själva.

Vän av ordning skulle kunna se ett mönster i det svenskkyrkliga beslutsfattandet. Kanske är det dock läge för en analys av de processer som styr och det handlar om emotionell intelligens. Det är med känsloargument saker styrs och avgörs, inte av logiska, dvs teologiska, överväganden och mödor. Det behövs inga böcker. Karl Marx, som vandrade mellan skrivbord och bokhylla så att besökaren kunde se en stig i korkmattan, omfattade ett annat ideal. Det är samma intellektuella ideal som Thomas ab Aquino omfattade - och Luther, Melanchton, Chemnitz och en hel del andra. De emotionella känner förstås att dessa gamla gubbar hör det förgångna till - med den positiva följden att de emotionella slipper mödan att tränga in i tankestrukturer och kunskapsstoff. "Vi känner" eller vi gör system av känslor, förnimmelser och egna föreställningar. Detta kallar vi teologi - även om det är en lära, logia, utan lära och logik.

När jag hör somliga beslutsfattare, inser jag att nu är avståndet till den gamla prästgårdsteologin stort. Nu gäller förändringen som norm och därmed den programmatiska oförmågan att känna igen hur samtiden formar ideologi. Hur var det Moltmann konstaterade utifrån erfarenheterna i Tredje riket? "Folkkyrkor kan inte så emot." Det är ett finare sätt att formulera sig än att bli explicit med satsen "skit flyter".

Jag håller på med en bok om liberal teologi, inte särskilt bra, lätt tjatig och än mer förutsägbar. Jonathan Catworthy, Liberal Faith in a Divided Church, O Books 2008. Han talar om somligas hållning som "foundationalism". Jag antar att han i princip beskriver fundamentalism med en ny term - men i sak utan någon skillnad. Fundamentalism kanske lite oprecist kommit att handla om bibelsyn och därför behövs ett annat begrepp för dem som står kvar i och för att försvara Kyrkans tradition. Ska vi kalla den sortens folk på vanlig svenska för grundenter? Det är en hållning väl värd att försvara - för det är den hållning som värnar Svenska kyrkan mot det ideologiskt styrda kyrkosystenet, ett system som i princip är ett makt- och våldssystem. Argumentering klarar detta system inte. Argumentering undviks därför att de egna argumenten står sig slätt. Återstår den makt som i vårt system kommer från en majoritetsposition. Men Catworthy gillar inte sådant. Han vill ha öppen debatt och han motsätter sig sanktioner mot dem som gör sin plikt och talar öppet.

Hur det var i går kväll på stiftsmiddagen? Det är inte min sak. Men Ram-Boo var en hit - och jag gratulerades till att boken Inget för någon kommit i sin andra upplaga. Det gladde personalen på Ram-Boo. De vet att känna igen en framgång när de möter den.

Visste ni detta?

Kyrkomötet och det som händer i det redovisas inte riktigt korrekt. Som det där med motioner. Här är statistiken över skrivna motioner:
Frimodig kyrka har skrivit 20, varav två med andra
Sverigedemokraterna har skrivit 16
POSK 14 och två i vart fall med andra
Centern har fått ihop 11
Miljöpartisterna 10
Socialdemokraterna 8
Kristdemokraterna har åstadkommit 7
Vänstern i Svenska kyrkan 6
ÖKA 4
Axel W Karlsson 5
den kyrkliga samverkan som finns på Gotland (vad den nu heter!) 2
och biskoparna har fått ihop 2.
That's it good folk!

Annars är det en del annat underhållande. Spm att presidiet fick ihop ett svar till de kyrkomusiker som varit kritiska mot kyrkohandboksarbetet men inte förankrat sitt svar. Det fick POSK-arna i kyrkostyrelsen att markera. Det var bra gjort. Arrogans är ingen dugd när folk kommer med invändningar.

I går öppnades kyrkomötet. Antje gjorde några viktiga markeringar, närmast hegelianska. Fast jag kunde tycka att det hela var en generation för sent. För 30 år sedan borde Svenska kyrkan insett vad hennes frid tillhörde. Några av oss sa det. Då. Och sedermera. Vi får rätt och det är jag uppritkigt ledsen över. Samtiden är onödig. Jag orkar inte riktigt hålla på att bedriva kyrkokritik längre, känner jag. Trött är jag på prästsöner som blev präster och nu flöjtar med rösten och låtsas inkännade och folkliga. Egentligen har de bara surfat på gamla vågor och inte åstsadkommit något, dvs aldrig byggt församling. De kan ytterligare några år surfa, antar jag. Och pensionisterna bland prästerna berättar om hur mycket de har att göra och hur mycket de tas i anspråk. Jag blir lätt illamående. Är prästeriet deras personliga projekt för att uppnå vad då? Personlig uppskattning?

Antje gjorde några markeringar i sitt tal, som i framställningen var lite mer efter Hegels modell tes och antites med en anad syntes i bakgrunden än i det utskrivna tal vi fick, Personligt var tesen, det gemensamma antitesen och så blev syntesen, som ni förstår, det personliga i en gemenskap. Hegel alltså.

Jag antecknade ett par ord under talet; "För sent, En generation för sent." Det finns ingen strategi för att bygga församlingar och ska Kyrkans gudstjänstpuls slå så idogt hon pläderade för, måste det finnas fungerande församlingar för kyrkoliv är församlingsliv, inte bara att jag då och då gästspelar. Inteens att jag gästspelar hos präst och kantor en gång i veckan. Församlingen gestalar Kyrkan, blir Kyrka. Det koncenterar prästens roll - och reducerar den! Allt kretsar inte kring prästens projekt. Ni förstår vad jag menar.

Så ett ord om dessa festgudstjänster, som lärt utanverket av den högkyrklighet som bars av medvetenhet. Mycket yta. Tal om gudstjänstglädje, förstås, men det jag känner är en krampaktighet, en slags neutorisk ledsamhet under ytan. Fokus flyttas från att jag/vi nu inför Guds ansikte lovsjunger och gläds över Guds underbara gärningar till världen, den som lider, far illa, skövlas, plundras - ja, ni vet. Basledsamhet blir grundton och till det ska det så talas om gudstjänstglädje. Jag tror inte att de fromsinta ens märker dissonansen. De är ju snälla. De vill väl. Men så kan det vara, att när vi vill väl, blir det väldigt fel. Något av det neurotiska hos Olov Hartman ska prägla gudstjänsterna. Jag tror inte Hartman ville det.

Ytterligare något.
Biskop Johansson och jag är överens om att vi håller distansen ett tag nu. Vi åkte rulltrappa och han erbjöd sig att åka ett trappsteg bort. Det tyckte jag dock var onödigt. Vi kan vara distanserade också om vi åker samma rulltrappa och andas samma luft. Men vi behöver för stunden inte äta festmiddagar tillsammans som ok allt är OK - för det är det inte.  Just detta visste ni redan. Vi kanske ska vara mer uppriktiga om det svalg som är befäst i Svenska kyrkan.

Den nya biskopen i Härnösand ger besked: "Om något i min tro och övertygelse inte stämmer med detta (att vara lojal med Svenska kyrkans tro och lära, DS) skall jag inte heller ha min tjänst i Svenska kyrkan utan söka mig till ett sammanhang där jag känner att min övertygelse hör hemma." Det betyder att en präst som inte viger samkönat "absolut inte" kan förordas som kyrkoherde. Så talar ett kyrkosystem, ett system som en klick tagit över. Detta är inte Kyrkans sätt att tala och var - och är i grunden inte heller - Svenska kyrkans. Men varför ska vi låta utmönsterskan hållas? Jag har inte läst hennes böcker, jag känner henne inte. Men mentaliteten känner jag igen. Jag ska läsa hennes böcker för att skaffa mig insikter men jag undrar om vi inte rätt många skulle vara överens om att hennes kyrkosystem inte bara är skadligt utan in i märgen oäkta, falskt. Och det visste ni kanske också innan. Var man hittar hennes uttalanden. Gå in På Härnösands stifts hemsida och leta bland utfrågningarna av biskopskandidater.

Korridorsnack

Korridorsnack betyder på vanlig svenska skvaller. Ett kyrkomöte ägnas åt betänkanden men lever på skvaller. Det är mellan skål och vägg mycken väsentlighet uttrycks. Kanske utslungas där också några oväsentligheter, det håller jag inte för otroligt.

Frimodig kyrkas gruppmöte dan före dan var som vanligt, roligt, kreativt - men jag kunde inte vara med så mycket för det var kyrkostyrelse till kl 21.30. Jag hann i alla fall klaga över Läronämnden, som försummat att ge vägledning i ett betydande antal teologiska motioner men i övrigt sagt nulliteter till andra. Ja, ni kan väl gå in på Svenska kyrkas hemsida för jag antar att dokumenten bör ligga där. För den som tror att Läronämnden gör en betydande insats, skulle ett studium av dokumenten fungera som ett riktigt depressivum. Den som satt tro till Läronämnden har uppenbart satt tro till ett bygge av halm och strå.

Jag ska kanske konkretisera. Om nattvardssynen har Läronämnden ingen mening men det har den om lönepolicyn i Svenska kyrkan, där Kyrkomötet får det klargörande beskedet att Svenska kyrkan bör ha en genomtänkt lönepolicy. Att ingen tänkt på den saken tidigare! När det handlar om vigselrätten heter det - och det är sålunda Läronämnden, biskopar som och tillsamans med den teologiska gräddan lagt pannorna i djupa veck - att det "ur läromässig synvinkel är möjligt at både behålla vigselrätten och att avsäga sig den." Jag ser inga referenser till Bibel eller bekännelse i de beslut Läronämnden kommit fram till Det är något av Sibyllans tal över utläggningarna och man skulle vilja, eller kanske inte, veta vilken princip Läronämnden följt för att kommentera somliga motioner men inte några som uppenbart handlar om teologi/lära, Jag ber om ursäkt om detta korridorsnack nu deprimerat läsarna men då förstår ni hur vi har det dagligdags i kyrkomötet. Skillnaden är den, att ledamöterna får betalt för sin depression.

I går kväll satt jag och längtade till Öland när jag på nyheterna hörde att det är storm på norra Öland. Det är något det.

Kyrkomötet i dag då? Gruppmöten och så start med inledningsgudstjänst i domkyrkan. Kungen och drottningen ska komma men jag blev plötsligt lite osäker på hur själva öppnandet ska gå till för vid
kongresshuset las det ut röda mattor. Det har tidigare sagts att kyrkomötet ska öppnas i domkyrkan, en stund efter gudstjänsten. Och de där inledningsgudstjänsterna är jag ju allergisk mot. Det blir lätt så för oss andligt känsliga.


Jag ska sluta med känsligheten. Det påstods att jag skulle vara upprörd över Växjö domkapitels beslut att ge mig en skriftlig erinran. Det är jag alls inte. Jag borde inte heller vara förvånad över att domkapitlet vill nypa till. Men det är jag inte heller. Min förvåning gäller den kapitulära klantigheten. En ledamot som inte varit med vid det illfälle när saken föredrogs muntligt (kapitlet förde inga minnesanteckningar och advokatens plädering är en sammanfattning av vad han sa men inte över annat som sades vid tillfället, dömer. Det skulle hon inte ha gjort, förstås. Och så kör domkapitlet i sitt domslut fram ett nytt påstående som jag inte fått ta ställning till trots att jag två gånger frågade om det fanns något mer eller annat än det jag fått i brev. Det fanns det inte, svarade biskop Johansson, och kom det något nytt, skulle jag få möjlighet att svara på det.  Jag är inte ens upprörd över att vi har en kyrkopolitisk justis i Svenska kyrkan och att rättsosäkerheten är grundkategori. Varför skulle jag vara upprörd? Om detta med rättsosäkerheten skrev jag motion till ett tidigare kyrkomöte. Men min förvåning är motiverad när jag är förvånad över hur illa rättssakerna sköts rent hantverksmässigt. Domkapitlet borde lära av käringen. "Man måste bruka list", sa käringen, tog lössen med tårna.

Kommentarer

Jag kunde kommentera en hel del för nu bär det sta, som det heter, till det s k kyrkomötet. Jag har farit till sådana möten tidigare och vet att det ska släpas en resväska med papper samt en laddning böcker. Kläder därtill. Till mötets öppnande var det förr kaftan. I det nya mötet kostym och slips. På något sätt ska det markeras att till kyrkomötet väljs jag inte som präst, så som det en gång var. Jag kommer till ett partipoliserat möte som representant för en partipolitiskt obunden grupp - och alltså inte som en partipolitiker som nu kallar sig något annat.

Mellan skål och vägg diskuteras vilka två som ska väljas till Läronämnden så att den blir fulltalig.  Det sägs öppet om somliga teologer att de är otänkbara. Sorteringen sköts fint men de som sorteras bort är av enahanda slag, nämligen de som kanske inte tvärsäkert säger det som biskoparna säger. Selekteringen får sina konsekvenser.

De begåvade kyrkomötesveteranerna häpnar lite över den insats Läronämnden gjort inför årets kyrkomöte. Det sägs att Läronämnden blev enig därför att en gråtande ledamot hotade med att särskriva sig. Det vet jag förstås inte men det värsta är att jag, syndare, är beredd att tro utsagan.

När jag ändå kommenterar kanske jag ska kommentera bloggkommentarerna. Jag vill ha en fri, öppen debatt. Jag ser gärna dribblingar, lite vänligt nojsande liksom. Om folk har höger- eller vänstersynpunkter är inte besvärande. Jag är nyfiken på hur folk resonerar och i en kyrka där taket långsamt sjunker måste en käck, pigg och munter blogg hålla öppet för likartade kommentarer.
Jag tror att det är alldeles sant att Bloggardags dåliga rykte späds på av somliga kommentarer. Men jag tror inte att ryktet skulle bli nämnvärt bättre om jag inte tog in kommentarer. Jag skulle lära mig mindre och förstå än mindre. Är det någon poäng med det?

Detta konstaterande skulle kunna leda till slutsatsen att mitt gamla förslag att använda signaturer om man inte vill skylta med namn tas ad notam. Det skulle också kunna leda till att bloggkommentatorerna med mig förvaltar den debattöppenhet som jag vill ska råda. Somliga påhopp kunde kanske undvikas, de svepande och halvsanna t ex.

Till det kommer den gamla diakonissans hållning som en möjlighet. Hon läser inte kommentarerna alls. Fast då går hon, tycker jag, miste om en del.

Keep up the good Spirit!
Och ni som ännu inte fattat att boken Inget för någon kommit i sin andra upplaga - fatta! Läs och fatta en gång till. Mod, nämligen, att säga emot mig.

Jag kan ha fel när jag kommer till slutsatsen att det inte håller längre. Jag tänker enfaldigt. Det vi nu ser är inte Svenska kyrkan så som hon framställdes i Stig Hellstens konfirmandbok. Så enkelt och så svårt är det. Jag skrev den i tanke att den kan läsas i grupp och debatteras för jag är alltså egentligen lidelsefullt intresserad av att höra vad folk har att säga.
Gaudete förlag. Eller bokmässan i BV:s monter.

En sak förbryllar mig denna afton. Varför gick inte denna blogg iväg när jag i morse åstadkom den?`

När hösten nalkas

Jag fick en fråga om vad det är Växjö domkapitel dömt. Jag kan repetera, för materialet finns ju att studera på denna bloggsida.

Minns domslutet för det är det som ska kollas. Följer slutsatsen i någon rimlig mening av de anmälda texterna?
Domslutet löd: "Även om syftet med de blogginlägg som citerats ovan inte har varit att skada Antje Jackelén utan skapa debatt, måste Dag Sandahl ha insett att hans skrivna ord kunde komma att uppfattas som att han anser att det skulle finnas en koppling mellan tillsättandet av ärkebiskopen och nazityskland."
Kom ihåg att förra gången domen fälldes, var det därför att de citerade blogginläggen "indikerar enligt domkapitlets uppfattning en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland."
Är, kan man undra, domkapitlet av en annan mening nu?
Fast den nya eller varierade uppfattningen blir inte rätt heller, förstås.
Anmälan från kyrkoherde Gunilla Aquilon Elmqvist och församlingspedagog Linda Nilsson innefattade tanken att på bloggen antyddes "att man med nazistliknande metoder tillsatt en kvinnlig ärkebiskop." Var ser ni sådana antydningar? Men det är antagligen denna tankefigur domkapitlet laborerat med.
Toivo Jukkalas anmälan om "en rad kvinnofientliga" inlägg har jag aldrig av domkapitlet konfronterats med. "Då", sa advokaten, "finns de inte." Men den bärande delen i domen delgavs jag inte och har inte kunnat försvara mig mot.

Materialet, alltså det material anmälarna skickat in:
Skärmdumpsbilagan, som förklarar sammanhanget, återges här den 5 december 2013. Den ska heta På begäran: Skärmdumpsbilagan - men det kan vara ett felslag i rubriken, fruktar jag. Om denna bloggpost har domkapitlet inte sagt något.
Jungfrufödelsen som metafor 15 oktober 2013
Ermutigung. 15 oktober 2013
Machtübernahme. 15 oktober 2013
Oberst Busse. 12 oktober 2013
Oktoberfestligt, 16 oktober 2013
En bild säger mer än tusen ord, 15 oktober 2013
Expressen avslöjar: Antje hade samröre med Stasiagent. 14 oktober 2013

När hösten nalkas kanske jag ska lägga till att domkapitelsledamoten Birgitta Lindén inte var med när advokaten och jag drog vårt inför domkapitlet i augusti månad.
Hon hörde alltså inte vad vi hade att anföra.
Domkapitlet förde inte heller några noggranna samtalsanteckningar under mötet och hade för övrigt inga frågor att ställa.
Trots att hon inte var med och hörde kunde hon döma!
Vad ska man tänka om sådant? Att domkapitlet visst skulle döma men hon bort förklara att hon inte deltog vid ärendets behandling? För problemet skulle ju kunna komma att bli misstanken att domkapitlet agerat i strid med grundläggande principer för rättsskipning. Oväld är en grundbult om rättvisa ska skipas. Ska däremot kyrkopolitisk justis under rättsosäkra betingelser utföras, så spelar saken ingen roll.

Präst i Halland - eller en kväljande dom

Domkapitlet i Göteborg klippte till. En präst i Halland miste i fredags behörigheten att vara präst. Domen är omfattande, 16 sidor, och rätt upplysande.
http://kyrkligdokumentation.nu/goteborgsbeslut0914.pdf

Jag läste pressmeddelandet också. Där heter det:
"I predikan förklarade prästen, att de som säger ja till prästvigda kvinnor går miste om frälsningen." Men det har han inte sagt! Varför ska resonemang som från början var komplicerade i ett mycket komplicerat sammanhang förenklas intill förfalskningens gräns?

Alla läser förstås inte domen. Jag tänker inte kommentera den särskilt mycket. Jag finner den orimlig.

Också om prästen hade fel i sin förkunnelse, vilket återstår att visa, handlar det om en enda predikan. Ingen av gudstjänstfirarna har anmält den. Biskopen har begärt att få den cd-skiva där den var inspelad för bruk på åldersdomshemmet. Kyrkoherden hade inspelningen och hade spelat upp den för de förtroendevalda. Predikan är offentlig förkunnelse men nog ter sig situationen lite egendomlig - för att inte säga riggad. För denna enda predikan och några meningar i den avkragas prästen. Han får inte en skriftlig erinran eller tre års prövotid. Domkapitlet snidar sin dom med yxa och motorsåg. Den blir därefter.

Vad var det förbryterska?
Prästen utlade 1 Kor 14:38 och klargjorde sammanhanget med hjälp av Joh 15:10, Luk 6 och Matt 7:23. Det senaste bibelordet anförs i Bibel 2000 till 1 Kor 14:38 där ordet "blir inte själv erkänd" heter "Dvs. Gud skall inte kännas vid honom på den sista dagen." Några minns att Bibel 2000 skärpt översättningen. Orden översätts numera så som de s k kvinnoprästmotståndarna år 1958 sa att de skulle översättas! Prästen menade också att kyrkan inte har bemyndigande från Gud att besluta om ämbetsreformen. Det menade Martin Luther och S:t Johannes Paulus II liksom påveämbetet. Detta är kyrkolära i de stora sammanhangen - och var så i Svenska kyrkan när många av oss döptes.

Domkapitlet ställde tre frågor till prästen:
1. Hur kunde han förena Svenska kyrkans, en evangelisk-luthersk kyrkas ämbetssyn med tolkningen att en viss form för prästämbetet skulle vara frälsningsavgörande?

2. Vilken var hans syn på frälsningsfrågan: Lever han kollegor som är kvinnor inte i gemenskap med Kristus, inte heller hans kyrkoherde som respekterar sina komministrar av båda kön som präster i Svenska kyrkan eller bisko0pen som viger kvinnor till präster?

3. Hur motiverar han att stanna kvar i vigningstjänsten i en kyrka som han verkar mena för människor bort från Kristus till deras eviga fördärv?

Besinna nu att det är den instans som ska döma honom, som frågar. En enda fråga har egentligen bäring på vad han sagt i sin predikan. Prästen förklarade att domkapitlet tycktes uppfatta att han förkunnade en viss lärouppfattning som frälsningsavgörande - och det är en tolkning som bygger på en missuppfattning. Frågan i predikan handlade om uppsåtligt brott mot Guds vilja och predikan landade i budet att vi ska älska varandra, ett bud där vi tycks misslyckas. Så talade prästen om förlåtelsen.

Fråga 2 fann prästen det direkt olämpligt att spekulera om.
Fråga 3 - tja vad skulle han säga, kan jag undra?
Här har han sin kallelse är sammanfattningen av hans svar - domkapitlets fråga "antyder att domkapitlet redan bildat sig en uppfattning i ärendet". Där satt den!

Turerna gick vidare. Försvaret hävdade att prästen skulle frias från alla anklagelser. Prästen hade inte velat göra en viss uppfattning i ämbetsfrågan till villkor för frälsningen. Nå, då var den saken klarlagd och ingen av dem han predikat för hade klagat. Biskopen tog upp fallet - alltså som åklagare, utredare och domare för det är den rätts-o-ordning vi har. Vad hade domkapitlet att avgöra?
Håll i er! Jo, detta:
 om prästen genom sina uttalanden "att en viss form för prästämbetet skulle vara frälsningsavgörande, har brutit mot sina prästvigningslöften".
Men prästen har ju sagt att detta ville han inte ha sagt!

Domkapitlet mödar sig vidare.
Prästens tolkning av att Svenska kyrkan genom sitt beslut i ämbetsfrågan skulle lämnat det här, dvs att bli kvar i Jesus och hans kärlek, har "vare sig har stöd hos de stora kyrkofamiljerna i världen eller i någon nämndvärd grad i nutida exegetisk forskning" - som om de stora kyrkofamiljerna alltså har kvinnor i prästämbetet eller som om exegeter kan uttala sig om samtida kyrkopolitik!

Graverande är att efter sammanslagningar av två pastorat så kommer två kvinnor att tjänstgöra i det nya storpastoratet. "En rimlig tolkning av hans predikan innefattar en uppmaning att inte erkänna dessa två av hans kollegor som präster." Konstig svenska - men kanske en annan rimlig uppfattning är att komministerns predikan av kyrkoherden skulle kunna uppfattas som kritiken av honom, som bytt uppfattning i ämbetsfrågan och därmed kunnat bli kyrkoherde i storpastoratet. För att inte fundera på om en annan rimlig tolkning är att den gamle kvinnoprästmotståndaren biskop Per Eckerdal här fick något att fundera på - eller bli rasande över.

Domkapitlet bedriver sedan en märklig advokatyr, men det struntar jag för dagen i. Prästens tal om att han visste vilka han predikade för, avvisar domkapitlet. "Enligt domkapitlets uppfattning kan han dock aldrig veta vilka som deltar i en gudstjänst." Nå, men det såg väl prästen den aktuella söndagen? Så åker prästen dit för löftesbrott "av så allvarlig art att det inte finns något annat alternativ än en obehörigförklaring".

Jag läser namnen på beslutsfattarna. Tre är kända kyrkopolitiska aktörer, drivna av engagemang mot s k kvinnoprästmotståndare. Så har vi biskopen och ytterligare tre i kapitlet, som jag inte känner till. Nej, jag kväljer inte dom, men domen kväljer mig.

I en kyrka som inte håller på att falla samman, implodera, hade biskopen satt sig med den predikande prästen och samtalat i den teologiska frågan och därtill frågat hur sorgearbetet går  eftersom prästens fru dog förra året. Sådant kallas herdesinne. Prästen och biskopen hade talat om frälsningsfrågor och ordningsfrågor, bibeltolkning, förkunnelse, församlingsliv, problem och glädjeämnen och biskopen välsignat sin präst och förmanat honom att komplicerade teologiska sammanhang måste vi ta upp, men kanske bättre i bibelarbetets och samtalets form än från predikstolen.
Detta var biskopen för arg för att göra.

Erfarna själasörjare kanske har någon tanke om varför biskopen och kyrkoherden blev arga?

Lojal med dumheten

En arbetsplats och förhållandena där beskrevs och repliken föll om en trevlig person som nog var kompetent men det fanns en hake. "Hon är lojal med dumheten." Var det inte en utmärkt beskrivning av människor på många arbetsplatser. Lojal med dumheten!

Det betyder att hålla tyst med sin opposition och inte invända utan stilla gå undan och sköta sitt. Sådana medarbetare är uppskattade. Naturligtvis är de den smörja som får det sociala maskineriet att fungera. Och det håller. Länge. Men inte i längden.

Sådant folk kan komma sig upp. De har aldrig drivit resonemang men inte heller uttryckt någon egen mening. De har inväntat andras och ackomoderat sig därefter. Men det är skillnad på generaler och generaler. Somliga generaler är ypperliga på att få en militärmaskin att fungera med papper som skyfflas hit och dit och rutiner som förfinas samt, självfallet, dugliga på att hälsa förbimarscherande förband. Men därmed vet vi ingenting om hur de skulle vara i strid på riktigt. De som håller måttet då, kan visa sig vara helt andra personer. Kanske de som inte var lojala med dumheten...

Det mångomtalade ledarskapet handlar om att inbjuda till illojalitet. Solidariska medarbetare är inte rädda att föra fram sin mening och chefer blir inte kränkta av att höra annorlunda bedömningar men måste rätt självklart se till att kritiken får sin fortsättning i förslag till förändringar, kanske till och med i förslag till förbättringar. Jag lever i fördomen att den sortens chefskapaciteter kan inte förvärvas. De hör samman med person, dvs med naturliga gåvor, nådegåvor och den mognad som livet kan ge. Till skillnad från personer om vilka det kan sägas "hans livs motgång är att han aldrig mött någon motgång" är detta människor som varit igenom ett och annat och därför kan möta människor på inkännandets nivå.

Nu gled jag över i en kanske annan tanke. Det finns väldigt mycket av hjälpism i det kyrkliga. Det är folk som gärna gör något för andra och aldrig uppfattar att de utövar sin snällhet uppifrån. De märker inte det, uppfyllda av sin egen snällism som de är. För en generation sedan jagades hjälpismen utifrån Paulo Freire. Det var dåförtiden en nyttig renhållning och det är tid för den nu igen. För så märkligt ä det att orden som talar om att vi ska möta varandra kanske bara är ord och talet om att dela livserfarenheter just det där som folk uppifrån gärna gör. Vi vet väl alla hur somliga lärare uppträdde så - vänligt, inbjudande till samtal. När det inte riktigt skedde på deras villkor, klippte de till. "Vi hjälper er gärna. Vi inkluderar. Men vi inkluderar på våra villkor trots allt."

Var det en annan tanke - eller uttrycks lojalitet med dumheten också så, att vi håller inne med kritiska frågor?

Nu har jag inte talat om den inkarnerade dumheten. Det finns människor som helt enkelt är lite dumma, inte elaka utan dumma. De fattar vad de fattar och det betyder att de inte fattar. Jag utlade texten om de andra. De som fattar, men fattar att det enklaste är att vara lojal med dumheten. Det är dessa som blir problemet.

Sandahl är en fin präst

Inte jag. Förstås inte. Men kyrkoherde Bo Sandahl i Burlöv.

Jag läste honom i Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare i går. "Sverigedemokraterna som parti kan vi strunta i, men dem som har röstat på dem måste vi ta på allvar." Jaha. Varför det? Hur tänker du nu? Om du tänker alls! Ponera, ordet är ponera, att det i Burlöv dyker upp en kvinna och säger sig inte bara vara gudstjänstdeltagare utan partimedlem och frågar: "Är jag välkommen här? Jag har medvetet och eftertänksamt kommit fram till att SD är partiet för mig, Inte M, inte KD, inte C eller S - partier som i historisk tid samtliga haft gamla nazister i sina led. Jag vill inte solidarisera mig med den blodbesudlade vänstern. Är jag accepterad som en god kyrkokristen i Burlöv nu?"

Vad svarar kyrkoherden? Går han igenom det klassiska att skilja kommunismen som idé från det som verkställdes för att säga att det finns en fin, icke våldsbejakande, vänster? Eller säger han att detta är ett ställningstagande där varje kristen är fri och präster har inget ställföreträdande politiskt förnuft? Kyrkoherden kanske svarar som i Kyrkans Tidning: "Vi måste mötas kring konkreta frågor, som att mottagandet av flyktingar inte går ut över välfärden. Annars riskerar det här att barka iväg åt 40 procent."

Då frågar förstås SD-medlemmen varifrån pengarna tas - och det är en fullt rimlig fråga. Kanske anför hon nationalekonomer som pekat på att välfärdsprojektet är nationalstatligt - och då får kyrkoherden problem. För det är det, förstås. Men SD-medlemmen blir påstridig och vill ha besked om varifrån pengarna till mottagandet av flyktingar kommer. Varifrån! Vad säger den fine kyrkoherden då? "Som församling måste vi agera: föra samtal med dem vi möter och vara tydliga med vår värdegrund."

Då frågar SD-medlemmen förstås vad som i Svenska kyrkans värdegrund som gör det omöjligt att vara med i SD, som ju företräds i kyrkomötet och som ungefär 13% röstat på. Några präster bland dem! Vad kan kyrkoherden då svara som inte i ett slag förvandlar Svenska kyrkan till en sekt för dem som tycker likadant? Och varför har vi med vår värdegrund inte markerat mot de politiska partier som iscensatt den nuvarande abortpolitiken, som de kristliga tog avstånd från när lagen kom till? Bland dem väl Anders Wejryd, om jag minns rätt.

Antje Jackelén säger: "I en församling där 30% röstar på SD möter vi dem i vår verksamhet." Ja, i Hjortsberga var det 25%. Eller möter vi dem?
"Då måste vi föra samtalet rakryggat och öppet och stå upp för alla människors lika värde, av teologiska skäl."
Men då svarar förstås den som gärna röstar på SD att "1. de andra partierna vägrade tala om den verklighet jag ser - är det kristligare och 2. det handlar inte om alla människors lika värde, vad nu detta skulle kunna vara, utan om vi har en fungerande integrationspolitik. Och det har vi inte. Vad har detta med människosyn att göra?

Jag vill inte ha den situation som beskrivs i Alvesta - utanförskapets människor som söker sovplats i trappuppgångar i Rönnemyrområdet." Vad svarar Antje då? Det är inte lätt när orden stigit som såpbubblor mot skyn och det är inte lätt att i detta läge bevara Kyrkan från att bli en sekt för likasinnade.

Nu kommer kanske ingen SD-medlem och anförtror sig för en präst. Vikarierande kyrkoherden Filip Stenman fick till det: "Jag tror att många håller inne med sina åsikter, byter karaktär när de talar med oss från kyrkan eftersom de vet att vi är så starkt profilerade mot rasism." Vi från kyrkan är en storhet till skillnad från kyrkomedlemmarna - vi är rätt långt från ett rimligt sätt att tänka kyrka. Men så sas det. Ska inte gudstjänstbesökarna i början av gudstjänsten hälsas välkomna som på SAS: "Välkomna till oss i kyrkan idag...." Jag ställer inte frågan om själavården i vikarierande kyrkoherdens församling - men brukar inte prästen få höra hur människor tänker och har det? Undrar jag. Är folkkyrkan inte så folklig som det sägs, alltså?

Fast så långt i tankegången slår det mig. Vad ska prästensäga om någon med ängsligt samvete kommer och säger sig ha läst Kyrkans Tidning och fattat att han som röstat SD, röstat fel och därför vill gå till bikt, bekänna sin synd och få syndernas förlåtelse? Vad gör prästen? Vad tycker biskoparna att prästen ska säga?

Nu gräver vi för dagen inte mer i detta.

Sandahl är en fin präst. Minns det. Upprepa det. Säg det till dem ni möter!

Beslutet

Jag läste de olika besluten och häpnade.
Ni minns att jag dömdes. Överklagandenämnden röjde undan beslutet och skickade tillbaka saken till Växjö domkapitel för "erforderlig handläggning". Domkapitlet hade inte i detalj underrättat mig om innebörden och grunden för anklagelsen. Så kan det inte gå till. Jag ska veta vad jag anklagas för och kunna försvara mig.

Vad var det kapitlet fått ihop?
Läs gärningsbeskrivningen noga nu - och jag följer domkapitlets text:
"Dessa ordval indikerar en koppling mellan ärkebiskopen och nazityskland att en präst inom Svenska kyrkan uttalar sig så är olämpligt mot bakgrund av att det kan uppmuntra till angrepp mot ärkebiskopen och kyrkan."
Det var då det.

I somras fick jag en skrivelse att besvara - men där återfanns inte detta påstående, det som för utslaget varit det avgörande. Inte konstigt att jag i ett par vändor undrade om anklagelsen stod kvar men det som gällde var vad som stod i det papper jag fått upprepades av kapitlet. Och där återfanns, jag tjatar, inte påståendet.

Nu är det nu.
Och nu kommer en ny anklagelse som jag alls inte fått försvara mig emot!
"Även om syftet med de blogginlägg som citerats ovan inte har varit att skada Antje Jackelén utan skapa debatt, måste Dag Sandahl ha insett att hans skrivna ord kunde komma att uppfattas som att han anser att det skulle finnas en koppling mellan tillsättandet av ärkebiskopen och nazityskland. Det spelar således ingen roll huruvida de skrivna blogginläggen var menade att vara satiriska."

Nu menar jag på intet sätt att det skulle finnas en koppling mellan tillsättandet av ärkebiskopen och nazityskland. Jag har inte heller skrivit det. En sådan koppling finns förstås inte. Hur skulle det kunna göra det? Men vi är tillbaka där vi var.

Domkapitlet formulerar en anklagelse som jag inte fått se, som inte fanns i det dokument jag fick i somras och som jag inte kunnat försvara mig emot. Saken nämndes inte när jag fått företräde inför kapitlet. Domkapitlet gör en repris med lite skiftande argument - men juridiskt sätt spelas samma scen en gång till. Och så går man på yttrandefriheten och skämtan eller satir blir något förbjudet.

Vad är det för slags rättsordning där det kan gå till så?
Ingen rättsordning alls, förmodar jag. Kykopolitisk justis. Men också sådan måste utföras med störe finess än vad som har ådagalagts.

Beslutet kom på en pdf-fil. I dag har en ny sida skapats där dokument kan läggas ut. Gå dit, ni som vill läsa hela texten, den jag fick i går.

http://kyrkligdokumentation.nu/vaxjobeslut0914.pdf

 

Förvunnen till brottslighet

Texten hade jag tänkt att ni skulle få rätt utförligt, inklusive bakgrunden också. Ni minns att Överklagandenämnden röjde undan beslutet att ge mig en skriftlig erinran, men domkapitlet är ihärdigt och drar resonemanget en gång till.
Dessvärre levererar inte Växjö domkapitel en fil jag kan kopiera. Vi får se om jag under dagen kan få till det - Svenska kyrkan ska ju stå för transparens. Någon enkel sak kan dock enkelt konstateras.

För den som gillar juridiskt finlir konstarerar jag enkelt att i domen upprepas nu resonemanget om koppling mellan ärkebiskopen och nazityskland.
Jag frågade vid den muntliga förhandlingen om detta fortfarande var anklagelsen, eftersom den inte upprepats i den text från kapitlet som jag fått att besvara efter Överklagandenämndens beslut - och det var det inte. Sa biskop Johansson själv! Så var det så likväl. Domkapitlet i Växjö gör om det trick som Överklagandenämnden avvisade det tidigare fattade beslutet för.

Advokaten Andreas Stenkar Karlgren försökte ge kapitlet en utväg, nämligen att i största allmänhet lamentera över bloggen/bloggvärlden/sociala medier utan att kritisera mig.
Den chansen försatt domkapitlet.
Så då får vi överklaga och en gång till säga att det i domen hävdas sådant jag inte fått ta ställning till - för det man dömer mig för är något som "kunde komma att uppfattas".
Vad i all världen kan inte kunna komma att?
Men vi har på papper att det jag nu dömts för inte var en anklagelse riktad mot mig i senaste omgången, dvs i det papper jag skulle besvara.

Hur jag känner mig?
Antagligen som mannen som stod inför rätta åtalad för tjuvjakt. Han hade påträffats i skogen med gevär på axeln. Han dömdes för tjuvskytte och begärde då att också bli dömd för våldtäkt. Domaren blev konsternerad och förstod inte. "Jo", sa gubben "jag har ju redskapet med mig."

Vad Växjö domkapitel egentligen borde ägna sig åt är helt andra och viktigare ting. Den kyrkliga kollapsen i Växjö stift, till exempel. Och ska jag jagas för att ha varit ute efter någon ärkebiskop, så ska jag jagas för att ha varit ute efter KG och Anders. Det har jag nämligen under årens lopp varit. Men inte fått skriftlig erinran (varning) för det.

Arma domkapitel, vad ska kapitlet ta sig före, när jag fortsätter blogga?
Läsa dagligdags för att kunna klippa till nästa gång eller bara sitta lugnt vid bordet och vänta på nya anmälningar i uppgjorda kampanjer?

Och jag då?
Ska jag säga att präster uppenbarligen inte få delta i fri debatt och allra minst satirisera över de bästa av kyrkliga förhållanden och därmed lägga ner Bloggardag?

Men vad sker om Överklagandenämnden än en gång nödgas konstatera att jag fällts för en anklagelse som inte återfanns i det dokument jag anmodades svara på (och som kan företes Överklagandenämnden!) - det som biskop Johansson vid den muntliga föredragningen försäkrade inte fanns kvar?
Han narrades, lurades eller ljög rakt av - väl själva. Eller säg att han inte kollat vad som stod i dokumentet. Och så döms jag. Kafka hade gillat läget.

Naturligtvis blir jag dömd så fort någon nu anmält detta blogginlägg och hävdat att vad jag skrivit "kunde komma att uppfattas" som att jag kopplat samman Växjö domkapitel med rena idiotin. Och om vad jag skrivit kunde komma att uppfattas så, måste jag medge att det kunde komma att uppfattas vara rätt snappat.

Nästa vecka skulle jag gått på stiftsmiddag och suttit ihop med biskop Johansson, ledamoten Andersson och ledamoten Lindén. Jag ringde återbud till biskopssekreteraren Elisabeth som åtgärd två efter att jag av stiftsjuristen fått beslutet.

Jag äter middag hos mina vänner i stället. Ram-Boo i Uppsala. Om inte någon i Uppsala kvickt bjuder in mig på middag med en mängd alkoholhaltiga drycker. Det tarvas nu. Då kan stiftsgruppen sitta där med sina två glas...

Återstår att se om jag under dagen kan få beslutet på ett sådant sätt att ni kan få läsa det. Annars får ni begära det själva. Jag gör vad jag kan. Och till Johansson, Andersson och Lidén återstår att hålla distansen fortsättningsvis. Har biskop Johansson, min vän, handen på hjärtat gjort något annat än glidit fram hela sitt liv? Vi andra slet i församlingar. Han satt vid skrivbord och bar portfölj - eller är jag njugg i överkant? Men hur skulle det jag nu skrev kunna komma att uppfattas? Som att jag förhåller mig distanserad till biskop Johansson?

En ond spiral

Färre gudstjänster betyder färre gudstjänstdeltagare och det i sin tur betyder färre gudstjänster. Med färre gudstjänster behövs inte så många präster. Och religionssociologerna har gett ett antal besked.

Minns beskedet i slutet av 1990-talet när vi fick klart för oss att svenska folket mer relaterade till Svenska kyrkan än till sin församling. Vi hade tänkt att relationen skulle vara stark i det lokala, där man var döpt, konfirmerad, gift och där ens anhöriga begravts. Men det var, om man så säger, det mer anonyma begreppet Svenska kyrkan i allmänhet som var kopplingen. Där fick vi besked om att relationen till Svenska kyrkan egentligen var svag. Vad gjorde Svenska kyrkan av det beskedet? Intet, intet, intet.

Så kommer fler besked. Dessa har vi också haft tillgång till i flera omgångar. Svenska folket uppskattar det Svenska kyrkan gör för barn och ungdomar, uppskattar musikutbudet och diakonala insatser samt kyrkorummen. Själva grejen, det där att fira gudstjänst och förnyas i mötet med det heliga, var inte grejen. PR-nissarna hakade på och har motiverat till fortsatt medlemskap i Svenska kyrkan just med de argument som folk alltså vill höra. Så blev den kyrkliga självbilden formad av folks fördomar - men ekonomiskt bärande fördomar. Med andra ord: intresset ljuger inte.

Jag inser sålunda logiken men har svårt att hantera den.
I Tingsryds kommun blev sju gamla församlingar en enhet. Gudstjänstutbudet kunde skäras. Det finns tydligen ett domkapitelbeslut på att församlingar med 1300 eller färre bara "behöver" ha gudstjänst varannan söndag. Då behövs inte så många präster i varje fall inte i Tingsryd där ekonomin är urusel och två komministrar ska väck. Carla Svenningsen är nyanställd och kom i tjänst detta år. Hon flyttade från Stockholm, maken söker jobb på nya orten och huset har de köpt i Rävemåla. Så kommer beskedet efter ett halvår att hon ska bli uppsagd. Lönearbetare kanske ska behandlas så men vi är rätt långt ifrån det som varit vanligt i det kyrkliga. Jag hör till den lilla minoritet som menar att människor ska behandlas anständigt också på sina arbetsplatser, men jag vet att det är en minoritetsuppfattning, eller? Jag är dessutom emot de där helsidorna med usel reklam för Svenska kyrkan - information hur det egentligen går till, alltså.

Jag läste i sammanhanget statistiken, som ger uttryck för det som kallats "katastrofen i södra Kronoberg". Det mesta tycks vara halverat eller mer än halverat, somligt tycks utraderat. Inte folkmängd och kyrkotillhörighet, dock. Uppenbarligen tappar Svenska kyrkan medlemmar men folkmängden minskar också. Sådant kan man räkna på för att finna korrelationstal.

Siffrorna för huvudgudstjänster är mer intressanta. Vi jämför åren 2007 och 2013.

Almundsryd  3590 blev 2554.
Antalet huvudgudstjänster minskade från 52 till 42
Nu brukar man säga att folk kommer vi andra gudstjänster. I Almundsryd var det 5009 och blev 1082.

Linneryds siffror för huvudgudstjänst var 2505 och blev 1701.
Antalet huvudgudstjänster minskade från 42 till 34.
Men där kanske folk kom till andra gudstjänster? 1988 blev 810.

Södra Sandsjö
1757 blev 1125
Antalet gudstjänster minskade från 48 till 36.
Andra gudstjänster 1260 blev 520

Tingsryd/Tingssås församling
Må vara att de mindre orterna tappar men Tingsryd är väl stort.
Huvudgudstjänsterna gick från 3770 till 2933.
Huvudgudstjänsterna låg närmast antalsmässigt kvar - 62 blev 59.
De andra gudstjänsterna var dock 7050 och blev 2913.

Urshult
Huvudgudstjänsterna från 5386 till 2554
Antalet huvudgudstjänster minskade från 56 till 39.
Andra gudstjänster: från 5790 till 1052

Väckelsång
Huvudgudstjänsterna från 3593 till 2200
Antalet från 58 till 37.
Andra gudstjänster från 1999 till 1315

Älmeboda
Huvudgudstjänsterna från 2173 till 1064
Antal gudstjänster från 53 till 28
Andra gudstjänster från 2238 till 264

Say no more!
Är siffrorna på dessa korta år bara halverade, får man tydligen vara rätt nöjd och har tappet bara varit kring 30% får man vara riktigt belåten. Slå er till ro. Eller fundera över vilka mentaliteter som skapas i församlingarna. Det blir väl antagligen rätt uppgivet.

Fundera över hur mycket av gudstjänstavvecklingen som beror på de kyrkliga strategierna. Förr sa jag "Det här håller inte i längden." Nu säger jag: "Det här håller inte." Men situationen, likartad på många ställen, hanteras genom ökad vardagsverksamhet, dvs just det folk sa att Svenska kyrkan skulle ägna sig åt. Det är själen som gett sig iväg. Verksamheten består. Och därför kan man sparka präster när det finns flera men behålla personalen i församlingshemsverksamheten.

Det är tidig morgon - och dagen är redan förstörd. Varför ska ni läsa denna upprörande om än upplysande bloggsida? Jag ber som vanligt om ursäkt. Men när det nu ska bli biskopsval i Växjö stift kanske det finns en del precisa frågor att ställa vid hearingen?

Folk

Är det samma problem vi ser? En folkkyrka utan folk och partier som inte längre är folkrörelser?

Politiker blir man som en karriärväg. Man kunde någon gång på 1960-talet för första gången prya som riksdagsman (det hette så) - men är inte politiska förtroendeuppdrag mer att se som värnplikt i demokratins tjänst än som en karriärväg?
Vad ger ni mig för folk som bara hållit på med politik?
Ni ger mig SD, förstås. En markering att "we are not amused" att få politik uppifrån, paketerad av journalister som har en agenda vi inte riktigt genomskådar.

Folkrörelsepartier fungerar annorlunda. Den ser uppgifter och människor lämpade att ta hand om dem. Där ska strebrar och karriärister ha det svårt. Folkrörelsepartier är också lyssnarposter och vet hur människor resonerar med kapacitet, eller i vart fall vilja, att ta upp de missförhållanden människor upptäcker.

Folkrörelsepartier ser till att integrera. Inte bara människor som kommer till Sverige utan människor i Sverige. Unga och gamla. Stad och land. Här spricker det ju. Sverige utarmas på landsbygden och till Stockholm rullar dagligen två bussar med folk från landsbygden. Är det 20 eller 30 000 nyinflyttade i Stockholmsområdet årligen numera?

Folkrörelsepartier skulle i tid ha observerat att vi fått två slags närmast parallella samhällen. Ett med en stabil majoritet invandrare/flyktingar/anhöriga. Och med muslimska friskolor blir det värre med integrationen. Det fattar folk, liksom folk fattar vad det handlar om när bilar brinner i utsatta stadsdelar och alla inser att utan utbildning tar sig ingen in på arbetsmarknaden. Det har skapats ett utanförskapets parallellsamhällen i Sverige. Sådant tror jag är farligt och det är främst alldeles obarmhärtigt.

Partier som finns till för att uppifrån distribuera något till väljare, kunder alltså, är något annat än partier som bärs upp av medborgare. Vi borde vara mer noga med den skillnaden. Det vi ser nu är ett folk som inte riktigt är ett folk, demos. Och demos behövs om vi ska ha demokrati.

Vi har inget kyrkfolk heller. Det är därför det svenskkyrkliga så enkelt nu faller samman. Med den lite trögare massa som ett kyrkfolk utgör, skulle raset inte kunnat ske och de få inte kunnat ta över beslutsapparat och kanslier så som skett. Det är väldigt få som profiterar på de mångas kyrkoavgift, det måste medges. När de många kommer på det, blir Svenska kyrkans öde detsamma som det öde KRISS vederfors. Ingen ville vara med. Fastigheten i Lund fick säljas. Ni kan väl fråga Eva Brunne om detaljerna.

Det distributiva håller inte. Människor som uppfattar att de behövs och tas i anspråk är vad saken gäller. Det är med den sortens människor vi bygger församling och en församling är människor samlade till det väsentliga: gudstjänst och det som blir gudstjänstens utflöde. Det kan vara församlingsliv eller politiskt ansvar. Men jag talar nu om något annat än det rätt intelligensbefriade talet om att "kyrkan måste vara politisk". Det talet avslöjar närmast politiserande biskopar och för att fatta vad politiserande biskopar i sin tur betyder, behöver man inte vara så skolad.

Att Kyrkan finns till för att världen och staden, polis, ska leva är en annan sak. Tänker man så är det kyrkfolket som tar politiskt ansvar och i den meningen blir Kyrkan politisk. Vi är överallt, sa kyrkofadern. Det är i eminent mening politik. Men för detta behövs ett folk, ett kristenfolk, ett Guds eget folk på platsen som vet att bön och arbete hör ihop. Utan detta folk, faller det ihop. Och det kommer folk inte att fatta förrän det är för sent, eftersom stegen till sönderfallet har varit små, närmast omärkliga, men många.

Är det samma problem vi ser? En folkkyrka utan folk och partier som inte längre är folkrörelser?

I sångartagen

Jag har avhållit mig från det mesta i valrörelsen och det kan tänkas att valresultatet inte ska föranleda sång när situationen närmast ter sig dansk. Alltså ägnar jag mig åt annat. Brister till exempel. De ska hanteras.

Bristen har varit en plåga, jag medger. Det brukar ju finnas någon sång om ärkebiskopen. Man får inte vara så nogräknad, men KG Hammar går väl till nöds att lovprisa med hjälp av Emil Nordlanders text också om hans namn skavas med K. Det hörs ju inte:
O, Carl Gustaf, ljuva Carl Gustaf,
du som kärlek mig lärt,
o, Carl Gustaf, ljuva Carl Gustaf
o, vad ditt namn är mig kärt.

Visserligen kan jag understundom fundera över hur en flåbuse i det andliga som KG, som agerar med sina maktspelsverktyg vrede och tårar men framstår som medkännande och fin eftersom han dragit sidenhandsken över järnnäven, blivit så populär. Men jag tänker inte så mycket på det, för jag kan tycka om KG när han inte maktspelar utan är som vi andra. Ungefär. Fast finare. Förstås.

 

 När det kommer till Anders Wejryd i Uppsala var det enkelt. Anders och Britta skrev Owe Törnqvist och Britta och Kajsa är i det närmaste utbytbara.
Det sägs väl inget upphetsande i sången och den stämmer därmed bra in på en ärkebiskop av Anders slag även om han, vad jag vet, inte spelar handklaver. Annars är handklaveret ett bra instrument för en ärkebiskop. Inte så att ärkebiskopen kan trampa i det utan så, att trycker man på en tangent så ljuder flera. Det är sinnebilden för en ärkebiskops hela kansli. Lätt som en plätt.

Det var problemet med Antje som jag bekymrade mig över. Finns det ingen bra Antje-sång? Hast du mir gesehen! Innan jag ens bad, sändes mig svaret.
Antje mein blondes Kind är sången! Melodin är kanske inte alldeles lättillgänglig, men övning ger färdighet. Och så väl är tillvaron ordnad, att musikalisk hjälp bestås oss. Förresten är det en solist som ska sjunga versarna - om det inte är en kör. Vi andra ska stämma in i refrängen, det borde vi klara:

 

Antje Antje, hörst du nicht von Ferne das Schifferklavier Antje Antje, dass Lied soll dich grüssen von mir.

Var hittar man den? På Youtube. Var annars?
https://www.youtube.com/watch?v=BHYuWwW_bAc

Det vore inte ur vägen om någon ledamot av kyrkomötet - eller biskopsmötet, biskop Johansson kan om han vill - övade in solistens partier (om det nu inte ska vara hel kör). Jag menar. Innan kyrkomötet ska öppnas kan som sång på väg in till öppnandet sjungas:

Bald werd' ich wieder bei dir sein, Antje, Antje.

Till alla mina vedersakare ett enda ord.
Ingen av er har hittat en Antje-sång för att verkligen muntra henne. Ska inte Växjö domkapitel räkna mig detta till godo? Hör du, biskop Johansson, lär dig sången och led oss.
Sing und wir folgen! som det heter. Laut und klar.

Kom sången till 1940?
Donnerwetter!
Den finns under kategorin nationalsocialism och soldatsånger också!
https://www.youtube.com/watch?v=nMrlGAWz-QE

Har jag gjort bort mig nu igen?

Dystert på valdagen

Jag har röstat. Visserligen hette det mästrande i Alvestabladet från komminister Carcamo att det var min plikt - och jag hör till dem som menar att komministrar, kyrkoherdar och kleresi i allmänhet inte ska vifta finger åt folk. De är till för att förkunna evangelium, inte för att huta åt mig. För åthutnings skull har vi lärarkår och polismakt. Ungefär så. Jag var nära att strunta i plikten bara på pin kiv. Men jag röstade. Vid vallokalen stod Nisse och plockade oss på pengar till Världens barn. Utanför vallokalen fanns valsedlarna - och jag tog varenda en, så som magister Rubin lärt oss i just den skolbyggnad där valet förrättades. Jag noterade en familj som bara tog valsedlar med partibeteckning. Jag misstänker att de röstande faktiskt inte visste vad man skulle göra.

Det för över till journalisternas insatser denna valrörelse. Lika usla som vanligt. Humöret sjönk när jag hörde meningslösa inslag från Bromölla till Kalix där röstande skulle uttala sig. Meningslös journalistik - som det mesta. Jag får ju inget sakmaterial att ta ställning till. Jag betraktas inte som medborgare utan som en konsument som ska övertygas/luras. Jag är sur.

Och så Svenska kyrkans idoga insatser för Svenskarnas Parti! Klockringningar och uppmärksamhet. Men den fråga som vi borde fått utredd är en annan. Svenskarnas Parti drog ihop 681 röster i förra valet och kan nu ägna sig åt valarbete med valmaterial till oss. Fint tryck och tre omgångar olika broschyrer har lämnats i vår brevlåda. Vem har finansierat detta? Kunde jag få veta det? En skogsbonde som sålt skog eller bidrag från nationella grupper ute i Europa? Frankrike? Ungern? Storbritannien? Danmark? Är det vettigt att tänka att de högernationella kanske håller ihop internationellt? Follow the Money! Fast den omfattande uppmärksamheten finansierades av Svenska kyrkan och av oss alla som bär kostnader för de stora polisinsatserna. Vad har de kostat? Jag frågar därför att AFA, biskopar/kyrkoherdar och vänsteryttrarna kanske vill se vad deras insatser kostat?

Dysterheten kulminerade på Grytan i Moheda. Det måste till lite inköp inför en valvaka. Jag löpte runt bland hyllorna och kom till sist till kassorna och Expressen. Löfvens valbudskap skulle återges där. "Gör som oss" hette det och det innebar att vi skulle rösta. Gör som oss! Vem är det som inte kan svenska? Löfven eller Expressens redaktör?

"Jag är det nya svenskläraret"-syndromet har hamnat på Expressens förstasida. Kanske kunde Fridolin låna ut sin griffeltavla och den till språkfelet skyldige 20 gånger fick skriva "Gör som vi".

Den romerska faran i Tyresö

Hemma igen kastar jag mig självfallet över Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare. Den anonyma insändaren som uttryckte rädsla för att tala mot den kommandokultur för tänkande som /menades!/ råder i Svenska kyrkan. Lena Bohman, som är biskopsmötets sekreterare, kan "inside": "intyga att ingen av biskoparna säger nej till en kandidat" av det skälet att en präst eller diakonkandidat har "fel" uppfattning i fråga om, som det heter, "homosexualitet och äktenskap". Verkligen? Betyder det att biskoparna hittar ytterligare något skäl eller vad betyder det? Eva Brunne gav dock ett annat besked och då uppstår frågan varför jag inte ska lita på Eva.

Anonymiteten skaver. Malin Strindberg uttrycker det. Men viktigare är hennes konstaterande: "Jag upphör aldrig att förvånas över hur somliga anställda i Svenska kyrkan anser sig ha en mer korrekt förståelse av evangeliet än biskopsmötet och kyrkomötet."

Detta är den romerska hållningen när besked kommer att somliga i norra Tyskland, Wittenberg, anser sig ha en mer korrekt förståelse av evangeliet när det handlar om boten än påven och kardinalerna. Det är någon professor som efterhand också menar att kyrkomöten kan ta fel och att Skriften måste vara auktoritet. Det betyder inte att alla kyrkomöten, koncilier, tagit fel. Men när det gäller, är Skriften norm. Så är han också bibelprofessor - men det upphör inte förvåna Rom att han anser sig ha rätt. Svenska kyrkan beskriver sig vara en kyrka just i denna ifrågasättande tradition.

Tillbaka till Malin Strindberg som är präst i Tyresö församling och i Regnbågsmässan:
"Svenska kyrkan är en progressiv kyrka. Vi gör ständigt nya tolkningar av evangeliet, liksom Guds skapelse ständigt förnyas och förändras. Evangeliet ges oss i varje tid, för varje tid."

Reformation betyder kravet att Kyrkan ska tillbaka till sin egen form. Ad Fontes" - till källorna! Reformation är inte revolution och ordet "progressiv" är lurigt. Det kan betyda att gå vidare men också att förkovras. Visst är Svenska kyrkan progressiv om hon går ut i missionsuppdraget för att förkunna den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga - men var det detta som avsågs med Malin Strindbergs ordval?

Gör "vi" nya tolkningar och är "vi" detsamma som Svenska kyrkan? Det är väl här vi är oense. Kanske upptäcker vi evangeliet på nytt men det är uppenbarligen något annat. För i Strindbergs värld gör "vi" ständigt nya tolkningar liksom Guds skapelse ständigt förnyas och förändras. Joho. Men är inte detta Andens verk - och inte vårt. För skapelsen förnyas väl inte av sig själv? Och hur mycket förändras den? Är inte smultron på ett grässtrå en sommardag detsamma sommaren 2014 som sommaren när jag bara var fyra år gammal? Jag frågar så för det tycks som om den progressiva Svenska kyrkan förändrats mer än skapelsen när allt kommer till allt. Och var detta verkligen Andens verk?

Jag läste Malin Strindberg noga. Hon upprepar det grundläggande att biskopsmötet och kyrkomötet är överens om så "tusentals församlingsarbetare" skulle mena något annat och hon drar på det nytotalitära sättet fram frågan om lojalitet mot arbetsgivaren. Med arbetsgivaren avses inte Kyrkans Herre som gav ett uppdrag i vigningen utan arbetsköparen, den som anställde. Det är viktigt med distinktionerna om man ska förstå.

Det kunde möjligtvis vara viktigt med orden också. Strindberg undrar vilka bibelord vi får lämna ut. Resonemanget förvirrade för Bibeln är inte hemlig, heter det. Vad menar hon? Jag läste om och fattade att med "lämna ut" avses "utelämna", som är något helt annat.  Somligt går "utmärkt" att utelämna, menar hon alltså. Tja. Eller utlägga, förklara? Är det inte den sysslan de lokala teologerna har betalt för att göra?

Tillbaka till Lena Bohman. Hon är en snäll och vänlig person. Det förvånar mig inte att hon inte uppfattar att det finns en rädslans kultur i Svenska kyrkan. Hon har inte haft någon anledning till det. Det betyder inte att det inte skulle finnas anledning. De som kräver lojalitet med arbetsköparen, brukar inte lägga fingrarna emellan. Jag säger ett: Var rädda om er! Men var rädda om tron också - för den dag tron inte påverkar era liv, har ni förlorat den.

Vad det med det progressiva? Hebr 6:1-3

Men frågorna om de läromässiga oenigheterna i Svenska kyrkan ska nog borras i. Somliga av oss är oeniga med läran så som det så kallade kyrkomötet fastställt den. Det har vi goda skäl för. Vi är dock  rätt eniga med Svenska kyrkan, så som hon skapats historien igenom och med de referenspunkter för sitt liv som hon angett i samklang med vad kristen tro bekänner. Där har ni problemet. Så vad lärde oss söndagskolfröken?

Lunch i London

Jag förklarade för länge sedan att barnbarnen innan de fyllt tio, ett efter ett, skulle få resa med sin morfar till London. Nu har barnbarn nr 3, Alma, kommit ifråga. Hon fick börja i Jorvik, dit jag behövde komma för lite research men sedan gällde London. Jorvik säger vi med vikingablod i ådrorna. York annars.

I går hejade vi på Colin Podmore. Som hastigast för Almas intressen gällde. Dr Podmore är en sällspord företeelse. Han är ekumen, har jobbat i Churchouse och i Lambeth och är nu generalsekreterare i oppositionens Forward in Faith. Något sådant är otänkbart i Svenska kyrkan och därmed tänkvärt.

Alma upptäckte ett par duvor som parade sig och drog slutsatsen att hannen bjudit på
Middag och så fick han. Nio år! Man inser i barnbarns sällskap ett och annat och uppmärksammar sådant man annars missat. Fem ekorrar i Jorvik/York t ex. Lärorikt att åka med barn.

Vi hamnade på lunch tack vare överste Salander. Jag visste att han var i London så när han ringde för att tråka mig för att jag bara sitter i Moheda, kunde jag triumfera. Han snackade in Alma och mig på den lunch han skulle på med överstelöjtnant Smythe. Jag tror att det brittiska försvarsdepartementet stod för lunchen! Överstelöjtnant Smythe var en trevlig bekantskap. Han berättade att Ian Paisley just dött. Jag har denna morgon inte hunnit läsa vad som skrivs om honom i brittisk press.

Man ska inte prata politik men Sykes är väl historia om inte helt. Jag visste att han dog 39 år ung efter att han och fransmannen Picot dragit upp gränserna i sanden och skapat det Mellanöstern vi känner. Ölt Smythe gav en del extra. Sykes framstod som mer kompetent än han var, de språk han uppfattades kunna, arabiska och turkiska, kunde han inte. Han strödde bara några fraser kring sig. Märkligt. Inte konstigt att det ser ut i den regionen som det gör, lunchkonverserade Salander och jag. Stackars Alma var lätt uttråkad men gillade den Bolognese hon fick. "Värre blir det", sa Smythe och beskrev hur fransmännen levererade vapen och ammunition till den judiska befrielserörelsen Haganah. Så medan engelska officerare och soldater offrade sina liv för fransmännen levererade de vapen som skulle döda engelska officerare och soldater i Palestina. Smythe undrade om jag visste hur det gått till när fransmännen såg till att underminera det brittiska imperiet. Jag visste nog inte men blev ändå inte förvånad.

Nu var ju resan till för Almas skull så vi fick tacka för oss. Jag fattade dock hur kul mina vänner de svenska överstarna kan ha det på jobbet. De får veta mycket - och det får ni också! Snart lyfter planet till CPH. Men det vill jag ha sagt: resa med nioåringar är bildande på många sätt. Insikterna om Mellanösterns roll som offer för fransk och engelsk imperialism kanske skulle fördjupas för kyrkomötets del? Är det det klassiska att ont föder ont?

12 september - en märkesdag i domkapitlet

Det är inte säkert att det blir en märkesdag i domkapitlet denna dag - men mitt "fall" ska upp. Nu har jag ju för kapitularerna i skrift visat hur kampanjen hänger ihop - från start till anmälan och jag har hämtat hem detta att de enda som begått brott - rättegångsfel - är domkapitlet. Själv är jag vit som en lilja i dagsläget. Jag är anmäld för vad - tyska uttryck ryckta ur sitt sammanhang i fyra bloggposter en enda vecka - och det finns kring 2300 bloggposter att välja och vraka bland. Varför just dessa? Varför inte klandra mig för att jag i väldiga mängder druckit alkoholhaltiga drycker med överstarna Olofsson och Salander i Högby prästgård. Det är ju faktiskt ombloggat!

Av den bärande anklagelsen att jag på något sätt kopplat samman ärkebiskopen - som vid tiden för detta påstående hette Anders Wejryd - och nazismen återstår inget. Jag frågade flera gånger. Detta var just nu INTE anklagelsen. Inte heller var anklagelsen att det på bloggen återfanns en mängd kvinnoförnedrande uttryck, vilket är rätt uppseendeväckande att domkapitlet inte tar upp. Det betyder, förklarade advokaten, att denna anklagelse inte finns. Vad ger ni mig för det? Och vad ger domkapitlet mig för det? Ska jag dömas för att ha använt det tyska språkets rika möjligheter så borde granskningen utsträckas till samtliga blogginlägg - de som skrivits sedan 2007 alltså. Vid ett flertal tillfällen torde jag ha missfirmat den tyska rasen genom att understundom skämtsamt ha nyttjat detta kulturellt högstående språk.
Som under kriget vid ett tyskt artilleriregemente:
-Rudolf, sind wir bereit?
-Jawohl, Herrn Hauptmann!
-Gut. Dann scheissen wir.
Så roligt var väl inte detta. Bara lite. Och som en illustration vad man kan göra med vokalbyten.

Nå, jag borde nog tilldelas en skriftlig erinran anklagad för att ha återgett sunkiga gamla skämt om Das Vaterland.

Men vad är en blogg. En weblog, kan man säga, alltså en dagbok eller loggbok på webben.
Vari finns denna öppna dagboks föregångare?
I breven som under 1800-talet alls inte var privata utan brev avsedda att läsas upp. När biskop Johansson alltså vid middagar på Östrabo läser passager från biskop Tegnérs brev, samlade och utgivna, är det den tidens blogg. Och skulle biskop Tegnér kunna klara sig undan klander. Han skriver t ex till biskop Agardh att han i varje fall kunde stänga dörren innan han sätter på pigorna. Var inte detta ett för en biskop olämpligt uttryckssätt - för att inte tala om handlingen som kan vara verklighet eller fiktion, vad vet jag. Frågan nu gäller inte Agardh i Karlstad. Den gäller Tegnérs uttryckssätt. Borde det inte föranleda en skriftlig erinran och inte muntrationsuppläsningar av biskopen Tegnérs oförskämdheter om Växjöbor och prästerskapet i Småland? Jag undrar.

Och aldrig kan man vara riktigt glad för nu sägs det mig att ärendet ska bort från listan och inte behandlas idag. Domkapitlet kan inte samla sig till beslut. Det borde vara enkelt men är det alltså inte. Enklast är väl att domkapitlet läser samtliga blogginlägg och i förbifarten lär sig ett och annat om det kyrkliga livet. Också en blind kan få korn på en höna.

Avhopparpräster

Prästerna som hoppar av är många.

Somliga slutar göra det de är vigda för, fira mässa, förkunna, bedriva själavård, undervisa, ansvara för församling. De tar andra jobb och är sällan eller aldrig präster in ett församlingssammanhang. De kanske döper, viger eller begraver bland släktingar och vänner men gör annars dagligdags annat. Så vad var det de skulle prästvigas för, egentligen?

Det finns en uppsättning högkyrkliga präster som hoppat av. De har gått till Rom. De levde livet som låtsaskatoliker i Svenska kyrkan och kom på sig själva med att låtsas. Riktigt hu7r de ser på sin prästvigning i Svenska kyrkan vet jag inte. Vi brukar inte fråga antagligen därför att de nyvordna romersk-katolska prästerna inte har ett vettigt eller har ett vettigt svar som blir rätt smärtsamt att höra. Bäst att inte fråga. Vi reformkatoliker i svenskkyrklig tradition har det lite enklare. Vi hävdar ju bestämt att det finns en självförnyande katolicitet nedlagd i Svenska kyrkan med frågan ställd: "Om Svenska kyrkan inte skulle vara katolsk, som hon i sin bekännelse gör anspråk på att vara, vad skulle hon vara då?"

Nu finns det också sedan gammal präster som är liberala i teologin och som inte vill vara församlingspräster. De blev förr lärare. På senare årtionden har det inte funnits någon sådan arbetsmarknad men den liberala teologin har fått uppskattad plats inom kyrkosystemet. Så blir det när maximen lyder "Jag har inte sanningen men jag söker den." Så mycket mer värt att observera är det när också teologiskt medvetna präster av det slaget tycks ha fått nog. Om hovmästaren själv inte vill äta på restaurangen, vem vill då äta där?

Till sist är det kanske inte plånboken det handlar om utan hjärtat som slår innanför?

Valet

Jag lämnade en gång ett förslag om att vi borde ha en kort valrörelse med valmöjlighet för den som så vill att under denna valrörelse få ledigt från jobbet utan löneavdrag samt en slags gratifikation mot att han/hon lämnar landet under valrörelsen och inte kommer tillbaka för att rösta. Mäler sig ut, helt enkelt. Motprestationen för att inte vara med är att personen då inte under mandatperioden får ha några synpunkter på hur stat, landsting, regioner och kommuner sköts.

Frågan är - hur många skulle framför samhällsansvaret välja två veckors semester utomlands?
De skulle inte bara få tillfälle att vila i största allmänhet.
De skulle slippa känslan av att behandlas som idioter - av politiker och journalister. De skulle slippa
den gnagande misstanken att några håller på att lura dem och gör utspel som de inte kan genomskåda.
Fördelen på hemmaplan - förutom den mentalhygienska insatsen - vore att valet blev en angelägenhet för dem som är angelägna. De enklare knepen skulle snabbt genomskådas och valrörelsen ägnas åt sakfrågor. Kanske skulle vi då kunna få besked om vad den älskade sifferexercisen egentligen betyder och kanske skulle då en värderingsdebatt värd namnet föras.

Jag läser om migrationspolitiken. I Alvesta finns tydligen planer på en muslimsk skola. Då blir denna skola ett grundskott mot tankarna på integration. Vi bygger upp ett alternativ samhälle, som bäst en parallelltillvaro. Men vill i en valrörelse tala igenom den saken. Eller skol- och arbetsmarknadspolitiken i Malmö, S-styrd kommun där resultaten är usla. Finns det ingen S-kapacitet att förklara varför det blivit så och har någon idé om vad som bör göras? Vad är det som gör att ungdomar har svårt att komma in på arbetsmarknaden - att 40-talister biter sig kvar? Eller är det så enkelt att nyliberalerna med vett och vilja håller på att skaffa sig ett proletariat för att därmed kunna hålla lönerna nere? Vänsterns talespersoner vet jag inte vad de går för, Fi kan vinna framgångar men då med beredvillig journalistisk hjälp (och Schyman förlorade duellen mot Jimmie Åkesson, såg jag). Jag tittar förskräckt på miljöpartisterna och undrar vem som vill låta dessa personer få tillgång till våra plånböcker. Jag vill det inte.

Värderingar vore det en valrörelse skulle kunna fokusera och därmed samtala om något viktigt med medborgarna. Nu hanteras jag som en konsument, ett bondfångaroffer. Jag gillar inte det. Hur vore det alltså med en kort valrörelse, två veckor, och möjlighet till politisk exil under dessa veckor. Skulle jag ligga vid någon varm kust och njuta av sommaren vid Adriatiska havet eller Medelhavet, gratifikationen räcker till en del, fattar jag, och bara högtidligt lova att de närmaste fyra åren inte ha några synpunkter på hur landets styrs och sköts?

Hur känns det med tanken på två avslappnande veckor om du prövar den nästa gång du ser eller hör en politisk debatt i denna valrörelse? Vad vill du helst?

Kärleksbombning

Först är det som vanligt numera.

Svenskarnas Parti, som tycks så obetydligt att det aldrig presenteras i opinionsundersökningar, kom till Västerås och då skulle det ringas i domkyrkans klockor och hållas gudstjänst. Självfallet var detta ett heroiskt ställningstagande mot Svenskarnas Parti och för viktiga basvärden som det där med alla människors lika värde. Man skulle kunna kalla gudstjänsten för en provokation, ett försök att kalla fram den andres röst. Det lyckades, för någon eller några försåg domkyrkan liksom Rudbeckiusgymnasiet med nazistsymboler under natten. Svaret blev en kärleksbombning av domkyrkan, inte av den anrika gymnasieskolan väl att märka. Folk kom för att pryda domkyrkan med hjärtan. Kärleken har segrat därmed.

Om det lilla partiet hade fått tala för sina anhängare, hade en handfull personer stått någonstans i Västerås och manifesterat för svenskhet. Ingen hade egentligen lagt märke till händelsen. Ingen tidning hade skrivit. I stället har alltså den motsatta strategin valts, strategin att göra massiv reklam för Svenskarnas Parti. Ingen har hört vad partiet sagt, för oftast har talaren överröstats, tycks det mig. Men budskapet handlar om en konstruerad svenskhet och om nationella/socialistiska ideal. Den unge mannen i svart skjorta och med torshammarsmycke i Alvesta kommun kanske dock inte är så värst till valmagnet. Sannolikt är han inte skallmätt och hade vid en skallmätning inte fått så goda värden som jag. Vad Svenskarnas Parti har att säga borde enkelt kunna bemöta - om det ens finns behov.

Nu har partiet fått sin gratisreklam. På tjänstetid har kyrkvaktmästare, kyrkomusiker, präster, informatörer och en del andra fått ägna sig åt en snällismgudstjänst. På tjänstetid har polis kommenderats ut. Motstrategin har blivit bästa stöd för uppmärksamhet kring Svenskarnas Parti. Hur kunde det bli så upprepat dumt?

Är inte kärleksbombningen fin, då?
Jag vet inte.
I Västerås finns domkyrkan för att kärleksbomba staden och alla dess invånare. Klockorna ringer för att den avslöjade hemligheten om Guds kärlek ska förkunnas och praktiseras, dvs räckas människor och tas emot i trogna hjärtan. Denna kärleksbombning ska hamna i människors fötter och händer och hjärnor och bli klokskap i fortsatt kärleksbombning genom deras liv. Det innefattar uppgiften för dessa människor att vara kungar, präster och profeter.
Kungar - med ansvar att ordna förhållandena i världen.
Präster - med ansvar att bära allt i bön till Gud för det är en viktig del av de troendes allmänna prästadöme.
Profeter - med ansvar att dra gränsen mellan ont och gott. Det sista är svårare än att reflexartat ställa upp för all slags snällism. Profeter genomskådar och ser konsekvenser och kan agera just därför.

Firas nu inte gudstjänst som gör oss kapabla att vara just kungar, präster och profeter, det gudsfolk som ska förkunna Guds underbara gärningar, återstår kanske inget annat än ett annat perspektiv, ett där ett kyrkhus kärleksbombas i sympati med det stackars hus som utsatts för klotter. Jag kan inte bestämma mig. Ska man efter skadegörelsen om folket i domkyrkan samlat till klockringning nu säga "dom bad om det" eller "dom bad för lite"?

Det borde vara rätt allvarligt att vara kyrkokristen i denna tid.
Tillståndet i världen blir ett tillstånd i Kyrkan och i själen lika självklart som att tillståndet i själen och i världen blir ett tillstånd i Kyrkan.
Same shit but different, som helgonen brukar säga.
Det kräver en mer kvalificerad kärleksbombning.
Det kräver kyrko-LIV. Consider your call, helt enkelt.