Ni minns kyrkan i Berg, Kronobergs län, den som varit stängd sedan 2009 på grund av mögelproblem. Det skulle, hette det, kosta 9 miljoner att sanera kyrkan. Nu tycks beloppet beräknas till knappa 5 miljoner, vilket är pengar det också. Vi får väl se vad det blir i verkligheten. Pengar ska komma från den kyrkoantikvariska ersättningen i betydande omfattning så de 300 i socknen behöver inte hosta upp med slantarna. Det gör mestadels andra.
Vad ska göras? Sanering och byte av träbjälklag, dränering samt omgestaltning av kyrkorum. Det betyder att utrymme för sockenstuga ska byggas under orgelläktaren. I sinom tid ska sockenstugan säljas.
Vi talar nu om en region där gudshusen mestadels står tomma. Det är där en kyrka ska sättas i stånd. Hur mycket ska den sedan användas av de 300 sockenborna? Präst ska komma tillresande, det är inte som fordomdags när prästen bodde i prästgården och var en del av socknens liv. Den som vill kan ta fram kartboken och bedöma avstånden till Ormesberga, Ör, Aneboda, Tolg, Tjureda och Lammhult. Ingen av dessa kyrkor har söndaglig gudstjänst. Och bara för att komplicera bör frågan ställas var de som bor i Berg gör sina matinköp. Lammhult och Växjö, antar jag.
Vilka är då planerna för gudshuset i Berg?
Utgångspunkten för aktivisternas mångåriga möda är att man inte bara kan lägga ner en kyrka. Kan man inte det? Eller är vi bara inte vana vid det, dvs vana under 1900-talet? På 1800-talet gick ju sådant bra.
Vad ska den iståndsatta kyrkan användas till?
Jag läser Smålandspostens artikel, där församlingsrådets ordförande uttalar sig:
"Nu ska vi jobba för aktiviteter i kyrkan som lockar besökare."
Vad skulle det kunna vara? Finns någon tanke på hur kyrkolivet ska gestaltas om 20 år efter återinvigningen, år 2037? Vilken är befolkningsprognosen? Åldersfördelningen?
2037 har Svenska kyrkan tappat många medlemmar, som tagit fegvägen ur kyrkan, dvs dött. Andra har begärt utträde för de tycker inte att de med höjda kostnader för drivmedel (som de måste ha för att med bil komma till arbetet, det är inte enkelt att bo på det idylliska landet) har råd med en avgift för något de inte utnyttjar. Och vilka aktiviteter drar folk? Konserter? Thage G. Peterson, som kommer hem och berättar minnen från det politiska livet? Kulturveckan i Berg i juli månad där något arrangemang kan förläggas till kyrkan?
Kan det inom kort vara så, att den som bor på landet på nytt blir paganus, hedning. Det är ingen värdering i begreppet. De bor på paganan eller på heden till skillnad från dem som bor i (den befästa) staden. Det är i staden den kristna tron slår rot och så sprids den långsamt ut över landsbygden och kyrkor byggs i socknarna. Är det alldeles orimligt att tänka sig att Kyrkans förnyelse börjar i städerna medan landsbygdens kyrkliga liv efterhand förtvinar. Det finns inte tillräckligt många människor där och för få som bär tron. Den kyrkliga mängd som blir kritisk massa saknas.
Satsningen i Berg tar resurser, som snabbt räknas bort i Bergs socken eftersom andra betalar. Men i stort? Hade resurserna gjort mer nytta på annat håll? Och vad kostar driften och underhållet av kyrkan i framtiden?
I grannsocknen Ör byggdes församlingshem för 5-6 miljoner. Jag vet inte hur mycket det används. Örs kyrka används högst sporadiskt. Ormesberga likaså. Planen är att använda de olika kyrkorna på landsbygden, inklusive kyrkan i samhället Lammhult, efter ett slags hoppande schema. Ingen fast gudstjänstplats och ingen fast gudstjänsttid oavsett väderlek och en uppsättning präster, som gör sina insatser. Så bygger man inte församling.
Jag tycker om aktivisternas entusiasm, förstås. Risken är överhängande att den förbyts i uppgivenhet. Hur ska vi bygga hållbara strukturer utifrån realistiska bedömningar av framtiden? Det nya är att bygga in församlingshem i kyrkobyggnaderna. På så vis kanske man långsiktigt kan spara pengar men är det någon annan skillnad man gjort? Vad ska dessa församlingshem användas till?
Jag har varit med rätt länge och hört felanalyserna, mött lokala kyrkopolitikers både räddhåga och slagordsmässiga verklighetsförståelse. "Kyrkan" skulle göra ditten och datten - vilket betydde kyrkoarbetarna. Mest skulle vi gå ut, vad nu det betydde för vad vi faktiskt gjorde, hade dessa kyrkopolitiker föga aning om. Vi skulle, sas det, "inte sitta och häcka i kyrkorna", som i Kalmar oftast var hopbyggda med arbetsrum och församlingshem. Att rätt många människor kom just dit, visste kyrkopolitikerna inte heller.
Jag är fortfarande lite tagen av att ordföranden för planeringskommittén för ett nytt kyrkbygge inte brydde sig om att någonsin fira gudstjänst med människorna i källarlokalerna för att möta dem och höra hur de tänkte, men kanske än mer tagen av det faktum att han som blev byggnadskommitténs ordförande aldrig kom för att fira gudstjänst i den nya kyrkan. Ville han verkligen inte se hur det hela blivit i praktiken?
Vem tror att man med den sortens kyrkopolitiker bygger framtid? Inte jag i alla fall.
Stalltips: Det som tänks om Bergs kyrka är nog feltänkt. Så kan man tänka så länge det finns pengar. Men hur länge finns det det?
I Smålandsposten annonserar "Svenska kyrkan Växjö". Gudstjänsterna förtecknas och ett visdomsord levereras. Denna vecka är det detta:
"Att fortsätta tolka tecknen vi ser runt omkring oss är viktigt. Det är då vi får syn på både andra och oss själva..."
Må vara.
Men vem ger oss tillvarons tecken? Var det inte en rätt avgörande miss när vi då bara skulle se andra och oss själva?
Tidens tecken? Är det inte bibliskt så att det är just där vi missar grovt? (Matt 16:2-3)
Champagnen på kylning och ostronen därtill så hoppas vi på översvallande känslor inte bara i Berg.
Gott Nytt År, önskar jag förstås. Men det vete spörs hur det går, som man säger i Kronobergs län.
torsdag 31 december 2015
onsdag 30 december 2015
Flanellskjortans dag 2 januari - en påminnelse
Enklast är att kopiera den gamla texten! Den förklarar varför den 2 januari är den rätta Flanellskjortans dag. Jag har redigerat texten något.
Den 1 januari 1978 höll biskop Ingmar Ström sin berömda nyårspredikan, den som satte fart på utrotandet av kvinnoprästmotståndare. Det hela blev en orkestrerad kampanj. Jag kan citera Svenskt Biografiskt Lexikons korta ord och meningar:
"På nyårsdagen 1978 predikade S i Storkyrkan om den frukt trädet måste bära för att inte huggas bort (Luk 13:6-9). Han ansåg att tigande för fridens skull förgiftade klimatet och ville därför tala ut om kvinnoprästmotståndet. DN slog upp predikan vilket utlöste en kraftfull opinionsstorm mot kvinnoprästmotståndarna. Biskopsmötet, som tidigare sagt att det var viktigt att få biskopar som tänkte olika i denna fråga, fick anledning ompröva sitt ställningstagande. S:s nyårspredikan skapade ett nytt kyrkopolitiskt läge i Sv kyrkan. Som den journalist han var, insåg S journalistikens möjligheter och han tog dem till vara i en fråga som för honom gällde möjligheten för kyrkan att möta folket." (artikeln Ström, Ingmar, bd 34 - lite osäkert - s 806)
Hans Green på DN förnekade - utan att i övrigt röja någon källa - att Ingmar Ström skulle ha tipsat tidningen om predikan - men det hörde knappast till vanligheterna att DN brukade bevaka biskopens framträdande i Storkyrkans predikstol. En alert stiftsadjunkt kan ha styrt till det hela, men det är klart att Ingmar Ström ville hitta en väg vidare i en situation där biskopsmötet - där han ingick - verkligen kunde tänka sig kvinnoprästmotståndaere som biskopar. Metoden att stoppa en sådan utveckling var inte inom biskopsmötet utan i stället att med hjälp av en folklig/politisk opinion trycka biskoparna tillbaka. Så blev det också. Men år 1978 var en vigningspolitik som skulle stoppa "kvinnoprästmotståndare" helt otänkbar. Då kunde biskopsmötet tänka sig den sortens präster bli biskopar.
Ingmar Ströms nyårspredikan fick Yngve Kalin att den 2 januari gå och köpa en flanellskjorta. Han ville inte uppträda klädd som präst i en kyrka av det slag Ström kreerade. Vi kanske lite med medvetet skulle minnas hur det var och hur det blev och diskutera vilka nödvändigheter som styrde skeendena. Vi firade alltså ett 35-årsjubileum i går. Det som hände, hände för en generation sedan.
Men varför var inte Ström solidarisk med biskoparna i biskopsmötet? Under biskoparnas samtal, som föregick uttalandet, satt han tyst, tycks det. Jag tror att det enkla svaret var att Ingmar Ström alltid kände sig obekväm i de andra biskoparnas sällskap. Han hade få personliga vänner och inga i biskopsmötet. Det som blev hans signum - hans förmåga att umgås med barn - var på sitt sätt ett uttryck för ett socialt handikapp. Centralt placerad i det kyrkliga livet var han likväl en utomstående ensling. Katt bland hermelinerna, skrev Kerstin Vinterhed (DN 21 maj 1995).
Biskopsåren uppfattade han efterhand närmast som en parentes i sitt liv, kan man se i artikeln i SBL.
Själv uppträdde Ingmar Ström i skjorta och slips, inte prästskjorta.
Jag vet mig dock aldrig ha mött honom iförd just en flanellskjorta ...dag
Som en markering i all stillsamhet mot den politik som därmed infördes, med ett litet steg som följdes av flera och skapade dagens situation, bär de redliga flanellskjorta just den 2 januari. Jag tänkte att det var bästa att lägga ut en påminnelse till dem som behöver hasta iväg och köpa sig en ny flanellskjorta. Min egen tog jag fram redan i går.
Hälsningsordet den 2 januari lyder: Stolt Flanellskjortans dag!
Den 1 januari 1978 höll biskop Ingmar Ström sin berömda nyårspredikan, den som satte fart på utrotandet av kvinnoprästmotståndare. Det hela blev en orkestrerad kampanj. Jag kan citera Svenskt Biografiskt Lexikons korta ord och meningar:
"På nyårsdagen 1978 predikade S i Storkyrkan om den frukt trädet måste bära för att inte huggas bort (Luk 13:6-9). Han ansåg att tigande för fridens skull förgiftade klimatet och ville därför tala ut om kvinnoprästmotståndet. DN slog upp predikan vilket utlöste en kraftfull opinionsstorm mot kvinnoprästmotståndarna. Biskopsmötet, som tidigare sagt att det var viktigt att få biskopar som tänkte olika i denna fråga, fick anledning ompröva sitt ställningstagande. S:s nyårspredikan skapade ett nytt kyrkopolitiskt läge i Sv kyrkan. Som den journalist han var, insåg S journalistikens möjligheter och han tog dem till vara i en fråga som för honom gällde möjligheten för kyrkan att möta folket." (artikeln Ström, Ingmar, bd 34 - lite osäkert - s 806)
Hans Green på DN förnekade - utan att i övrigt röja någon källa - att Ingmar Ström skulle ha tipsat tidningen om predikan - men det hörde knappast till vanligheterna att DN brukade bevaka biskopens framträdande i Storkyrkans predikstol. En alert stiftsadjunkt kan ha styrt till det hela, men det är klart att Ingmar Ström ville hitta en väg vidare i en situation där biskopsmötet - där han ingick - verkligen kunde tänka sig kvinnoprästmotståndaere som biskopar. Metoden att stoppa en sådan utveckling var inte inom biskopsmötet utan i stället att med hjälp av en folklig/politisk opinion trycka biskoparna tillbaka. Så blev det också. Men år 1978 var en vigningspolitik som skulle stoppa "kvinnoprästmotståndare" helt otänkbar. Då kunde biskopsmötet tänka sig den sortens präster bli biskopar.
Ingmar Ströms nyårspredikan fick Yngve Kalin att den 2 januari gå och köpa en flanellskjorta. Han ville inte uppträda klädd som präst i en kyrka av det slag Ström kreerade. Vi kanske lite med medvetet skulle minnas hur det var och hur det blev och diskutera vilka nödvändigheter som styrde skeendena. Vi firade alltså ett 35-årsjubileum i går. Det som hände, hände för en generation sedan.
Men varför var inte Ström solidarisk med biskoparna i biskopsmötet? Under biskoparnas samtal, som föregick uttalandet, satt han tyst, tycks det. Jag tror att det enkla svaret var att Ingmar Ström alltid kände sig obekväm i de andra biskoparnas sällskap. Han hade få personliga vänner och inga i biskopsmötet. Det som blev hans signum - hans förmåga att umgås med barn - var på sitt sätt ett uttryck för ett socialt handikapp. Centralt placerad i det kyrkliga livet var han likväl en utomstående ensling. Katt bland hermelinerna, skrev Kerstin Vinterhed (DN 21 maj 1995).
Biskopsåren uppfattade han efterhand närmast som en parentes i sitt liv, kan man se i artikeln i SBL.
Själv uppträdde Ingmar Ström i skjorta och slips, inte prästskjorta.
Som en markering i all stillsamhet mot den politik som därmed infördes, med ett litet steg som följdes av flera och skapade dagens situation, bär de redliga flanellskjorta just den 2 januari. Jag tänkte att det var bästa att lägga ut en påminnelse till dem som behöver hasta iväg och köpa sig en ny flanellskjorta. Min egen tog jag fram redan i går.
Hälsningsordet den 2 januari lyder: Stolt Flanellskjortans dag!
Alla mot Bengan!
Den gamla regeln lärde oss att vi inte fick slå den som var dummare och hade glasögon. Denna goda regel tycks nu bortglömd. Alla är emot Bengt Wadensjö och vill gärna slå honom. "Alla mot en" är en uppställning jag ogillar.
Å andra sidan kanske han inte behöver min hjälp.
Hans utgångspunkt är enkel. Det kyrkliga sätter spärrar mot det andliga hos folk. Men den kyrkliga teologin hör till en svunnen epok. Nu är det det andliga som gäller. Vi har gått in i en ny tidsålder. Den som anklagar Bengt Wadensjö för att snegla mot New Age är alltså helt rätt ute - men fel. För det är New Age som är inne och det kyrkliga är ute. Andligheten är den verkliga storheten och en utveckling sker. Jag hörde debatten mellan biskopsvikarien i NKK Franciskus Urban Sylvan och Bengt Wadensjö i P1 denna morgon. Vet Bengan detta, kan han visa överseende med okunnighetens människor, de som sitter fast i det tidigare paradigmet. Det kyrkliga.
Att Bengan har framtiden för sig, kan man fatta. Mer än 2/3 av ungdomsgenerationen tror på reinkarnationsläran. I fornkyrkan skrattade fromt och lärt folk åt den.
Hippolytos skrev att Gud fullbordar allas uppståndlese inte genom att föra över deras själar i andra kroppar utan genom att uppväcka kropparna.
Tertullianus berättar om Ennius dröm att Homeros mindes att han en gång varit en påfågel. För sin del kunde Tertullianus inte tro på poeter ens när de var helt vakna!
Den gnostiske läraren Athenian lärde att själen, som syndat i ett tidigare liv, får utstå straff i detta livet. Sådant fann Tertullianus löjeväckande.
Ireneus påpekade att själar inte minns ett endaste dugg av det liv de påstås ha levat tidigare.
För Lactantius är Pythagoras minne av sitt tidigare liv som Euphorbus underbart och märkligt men glömskan hos oss andra om detta tidigare liv förfärlig. Hur kunde vi glömma?
Jag fick för mig att Lactantius roar sig. Pigg, käck och munter, typ.
Origines påpekar att reinkarnationsläran är främmande för Kyrkan, inte överlämnad av apostlarna och inte stöds av Skriften någonstans.
Men vad med gamla kyrkofäder och kyrkolärare in vår nya och andliga tid - om det inte vore så att denna nya och andliga tid är en gammal och väl känd gnosticism?
Uppgiften är alltså den gamla vanliga, att stå för Uppenbarelsen. Jag kan bara åter och åter rekommendera Folke T Olofssons bokverk Credo. Det är tre billiga band i tiden med dyrbart innehåll. Köp!
Elisabeth Sandlund förfäras ifall en tredjedel av svenska folket och mer än två tredjedelar av ungdomarna omfattar en reinkarnationslära för i så fall (? DS) har svensk kristenhet misslyckats med sin grundläggande uppgift, "att sprida evangelium, att göra människor till Jesu efterföljare". Det är ett förhållande som uppenbarligen överraskar red Sandlund. Men än värre är, att biskop Wadensjö tycker att detta fullständigt är i sin ordning, bejakar utvecklingen och stöder sig på bibelord, menar Elisabeth Sandlund. Hon skriver nästan rent ut i Dagen av alla tidningar, att Bengan läser Bibeln som Fan själv. Blir det roligt eller blir det roligt?
Jag ifrågasätter inte undersökningens resultat. Året Runt har jag läst med spåkärringar och berättelsen om allsköns knytt och oknytt. Politiskt förstår jag fuller väl att vi får en reinkarnationslära och det har jag redan skrivit om. Den passar i vår tid och för vår tid. Jag uppfattar också ett kyrkoliv som är till apologetik oförmöget. Det ges sällan eller aldrig i den offentliga förkunnelsen handfasta argument för tron, sådant som bevisar trons sanningar. Det blir som det blir och det är som det är. Om jag skulle utmana, skulle utmaningen vara en intellektuell missionsutmaning och den förutsätter inte bara Helig Ande utan också teologisk kompetens. Finns den hos det religionsvetenskapligt utbildade prästerskapet? För sådan är prästernas utbildning. Det är inte säkert att de känner igen en gnostiker om de möter en sådan på gatan, men inte heller att de gör det när de hör gnostikern tala.
Tror ni de elaka kommer att anmäla Bengan till Ansvarsnämnden för biskopar för att få honom avsatt, han liksom hans prästvigningskamrat Ragnar Block? Vad händer då? Fälls han, när nu biskoparna sprungit bort från honom så långt de kunnat?
Blir Bengan då den missförstådde profeten som sa sanningen om det som med nödvändighet kommer och som Svenska kyrkan nolens volens måste anamma eftersom folkkyrkor aldrig kan stå emot? I så fall kommer ett minne att resas till Bengans ära. Och invigningen av äreminnet kanske inte ligger så många år i framtiden. 2030? Hur gamla och inflytelserika är 2/3 av de nuvarande ungdomarna då?
Två eller punkter i Socialdemokraternas program för en progressiv kyrkopolitik kunde anföras till stöd för Bengan, så det är inte säkert han blir avkragad om han anmäls.
Lyhördhet och omsorg ska visas vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar och nytänkade så att fler känner sig delaktiga är också en punkt och dessutom ska Svenska kyrkan vara drivande i religionsdialogen. Bengan kan säga att just detta är han ute efter. Och kanske påminna om att han och KG Hammar för många år sedan var de första biskoparna att stå upp för välsignande av partnerskap. Det gick hans väg redan då.
Nu då?
Det finns väl en uppsättning högkyrkliga som är för Bengt Wadensjö därför att de helt enkelt gillar när de grundläggande motsättningarna i Svenska kyrkan kommer till ytan. Kyrkans tro mot gnostikernas. Nu som då som alltid - men nu synligt, begripligt!
Hur var det Nygren sa 1958?
Främmande spår - gnostikers och svärmandars! Så biskopar som i övrigt genomför det gnostiska programmet kanske inte ska ropa så högt mot Bengan? I en folkkyrka där drygt 2/3 av ungdomen tänker reinkarnation, kan en folkkyrka i längden inte stå emot.
I Bengans spår för framtids segrar! Han står för utvecklingen. Tänker man som biskopsvikarien, hade vi inte haft kvinnliga präster. Sa Bengan.
Å andra sidan kanske han inte behöver min hjälp.
Hans utgångspunkt är enkel. Det kyrkliga sätter spärrar mot det andliga hos folk. Men den kyrkliga teologin hör till en svunnen epok. Nu är det det andliga som gäller. Vi har gått in i en ny tidsålder. Den som anklagar Bengt Wadensjö för att snegla mot New Age är alltså helt rätt ute - men fel. För det är New Age som är inne och det kyrkliga är ute. Andligheten är den verkliga storheten och en utveckling sker. Jag hörde debatten mellan biskopsvikarien i NKK Franciskus Urban Sylvan och Bengt Wadensjö i P1 denna morgon. Vet Bengan detta, kan han visa överseende med okunnighetens människor, de som sitter fast i det tidigare paradigmet. Det kyrkliga.
Att Bengan har framtiden för sig, kan man fatta. Mer än 2/3 av ungdomsgenerationen tror på reinkarnationsläran. I fornkyrkan skrattade fromt och lärt folk åt den.
Hippolytos skrev att Gud fullbordar allas uppståndlese inte genom att föra över deras själar i andra kroppar utan genom att uppväcka kropparna.
Tertullianus berättar om Ennius dröm att Homeros mindes att han en gång varit en påfågel. För sin del kunde Tertullianus inte tro på poeter ens när de var helt vakna!
Den gnostiske läraren Athenian lärde att själen, som syndat i ett tidigare liv, får utstå straff i detta livet. Sådant fann Tertullianus löjeväckande.
Ireneus påpekade att själar inte minns ett endaste dugg av det liv de påstås ha levat tidigare.
För Lactantius är Pythagoras minne av sitt tidigare liv som Euphorbus underbart och märkligt men glömskan hos oss andra om detta tidigare liv förfärlig. Hur kunde vi glömma?
Jag fick för mig att Lactantius roar sig. Pigg, käck och munter, typ.
Origines påpekar att reinkarnationsläran är främmande för Kyrkan, inte överlämnad av apostlarna och inte stöds av Skriften någonstans.
Men vad med gamla kyrkofäder och kyrkolärare in vår nya och andliga tid - om det inte vore så att denna nya och andliga tid är en gammal och väl känd gnosticism?
Uppgiften är alltså den gamla vanliga, att stå för Uppenbarelsen. Jag kan bara åter och åter rekommendera Folke T Olofssons bokverk Credo. Det är tre billiga band i tiden med dyrbart innehåll. Köp!
Elisabeth Sandlund förfäras ifall en tredjedel av svenska folket och mer än två tredjedelar av ungdomarna omfattar en reinkarnationslära för i så fall (? DS) har svensk kristenhet misslyckats med sin grundläggande uppgift, "att sprida evangelium, att göra människor till Jesu efterföljare". Det är ett förhållande som uppenbarligen överraskar red Sandlund. Men än värre är, att biskop Wadensjö tycker att detta fullständigt är i sin ordning, bejakar utvecklingen och stöder sig på bibelord, menar Elisabeth Sandlund. Hon skriver nästan rent ut i Dagen av alla tidningar, att Bengan läser Bibeln som Fan själv. Blir det roligt eller blir det roligt?
Jag ifrågasätter inte undersökningens resultat. Året Runt har jag läst med spåkärringar och berättelsen om allsköns knytt och oknytt. Politiskt förstår jag fuller väl att vi får en reinkarnationslära och det har jag redan skrivit om. Den passar i vår tid och för vår tid. Jag uppfattar också ett kyrkoliv som är till apologetik oförmöget. Det ges sällan eller aldrig i den offentliga förkunnelsen handfasta argument för tron, sådant som bevisar trons sanningar. Det blir som det blir och det är som det är. Om jag skulle utmana, skulle utmaningen vara en intellektuell missionsutmaning och den förutsätter inte bara Helig Ande utan också teologisk kompetens. Finns den hos det religionsvetenskapligt utbildade prästerskapet? För sådan är prästernas utbildning. Det är inte säkert att de känner igen en gnostiker om de möter en sådan på gatan, men inte heller att de gör det när de hör gnostikern tala.
Tror ni de elaka kommer att anmäla Bengan till Ansvarsnämnden för biskopar för att få honom avsatt, han liksom hans prästvigningskamrat Ragnar Block? Vad händer då? Fälls han, när nu biskoparna sprungit bort från honom så långt de kunnat?
Blir Bengan då den missförstådde profeten som sa sanningen om det som med nödvändighet kommer och som Svenska kyrkan nolens volens måste anamma eftersom folkkyrkor aldrig kan stå emot? I så fall kommer ett minne att resas till Bengans ära. Och invigningen av äreminnet kanske inte ligger så många år i framtiden. 2030? Hur gamla och inflytelserika är 2/3 av de nuvarande ungdomarna då?
Två eller punkter i Socialdemokraternas program för en progressiv kyrkopolitik kunde anföras till stöd för Bengan, så det är inte säkert han blir avkragad om han anmäls.
Lyhördhet och omsorg ska visas vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar och nytänkade så att fler känner sig delaktiga är också en punkt och dessutom ska Svenska kyrkan vara drivande i religionsdialogen. Bengan kan säga att just detta är han ute efter. Och kanske påminna om att han och KG Hammar för många år sedan var de första biskoparna att stå upp för välsignande av partnerskap. Det gick hans väg redan då.
Nu då?
Det finns väl en uppsättning högkyrkliga som är för Bengt Wadensjö därför att de helt enkelt gillar när de grundläggande motsättningarna i Svenska kyrkan kommer till ytan. Kyrkans tro mot gnostikernas. Nu som då som alltid - men nu synligt, begripligt!
Hur var det Nygren sa 1958?
Främmande spår - gnostikers och svärmandars! Så biskopar som i övrigt genomför det gnostiska programmet kanske inte ska ropa så högt mot Bengan? I en folkkyrka där drygt 2/3 av ungdomen tänker reinkarnation, kan en folkkyrka i längden inte stå emot.
I Bengans spår för framtids segrar! Han står för utvecklingen. Tänker man som biskopsvikarien, hade vi inte haft kvinnliga präster. Sa Bengan.
tisdag 29 december 2015
Fart på speleverket
Jag läste före gårdagens enkla mellandagsmiddag Jan Myrdals Skriftställning 13 sid 12-21. I livets mitt - vilket samhälle hette föreläsningen för Växjö stifts prästerskap. Augusti 1980. En text som är 35 år gammal. Eller som det heter i pålysningarna: en text i en ålder av 35 år, 4 månader och tre dagar. Där ger han sin principiella syn på sin kyrkotillhörighet. Han har tänkt så fram till nu. Så nog är det allvar när han går sin väg.
Jag tog fram volymen men jag var lat och frågade först Jan var hans text fanns. Jag hade kunnat leta och volymerna och bläddra men ett bläddrande hade interfererat med matlagandet. Spaghetti med köttfärssås. Det börjar bli påvert, jag medger det. Har ni inte volymen så löp till sockenbiblioteket. Finns den inte där, beställ!
Biskop Bengt Wadensjö fick fart på speleverket, må jag säga.
Modéus I fick in en replik, som han knåpat ihop under julhelgen och den kom i den tryckta Svenskan i går.
http://www.svd.se/en-anpassad-kristen-tro-blir-bara-otydlig/om/debatt
Dessförinnan hade biskopsvikarien i Nordisk Katolska kyrkan Franciskus Urban Sylvan karaktäriserat Wadensjös budskap som New Age och på samma tema broderade doktoranden Johan Eddebo med en glasklar slutsats att "reinkarnation är motsatsen till kristen tro".
http://www.svd.se/en-vilseledande-kampanj-for-new-age/om/debatt
http://www.svd.se/reinkarnation-ar-motsatsen-till-kristen-tro/om/debatt
Som om det räckte med detta.
Ärkebiskop Antje Jackelén retweetade Modei alster och biskop Åke Bonnier skrev på fejjan inte bara att det var svårt att förstå vad biskop Bengt Wadensjö vill (vilket inte behöver vara ett motargument utan kan vara en apostolisk insikt, 2 Petr 3:16) utan också att Modei artikel var "Verkligen läsvärd!"
Bengtstackarn sitter väl i Saltsjö-Duvnäs och funderar över biskoparnas ytliga andliga insikter.
Han kunde kanske trösta sig med att hans uppfattning har framtiden för sig. Kristen tro blir det folk vill ha. Folkkyrkor kan inte stå emot. Det gäller att vänta en halv generation eller så.
Argumenteringen har Bengt Olof Dike försett oss med.
* Vi ska ha kvinnliga präster, för det vill folk ha. Så tänkte inte de kyrkliga remissinstanserna på sin tid. Så röstade inte biskoparna år 1957.
* Abortfrågan, där Svenska kyrkan avvisade nuvarande abortlagstiftning från år 1973 (om jag minns årtalet rätt). Därefter har Svenska kyrkan ackomoderat sig och folket tycks vilja denna lösning av en social fråga.
* Och så frågan om äktenskapet som blev enkönat. Det kunde inte Bo Giertz tänka sig, för där hade äktenskapet mellan en man och en kvinna folket och naturen på sin sida.
* Varför då inte reinkarnationsläran?
Allra minst när undersökningen säger att ungdomarna är mer benägna att tro detta. Det är de ungdomar som utsatts för den svenska skolans "religionsundervisning" och därför föga kan orientera sig. Ska de vara kvar i Svenska kyrkan tarvas det diffusa och diffus andlighet svarar mot den fallna skapelsens traktan. Med denna traktan är det som med österns vise, de som utsatte sig för strapatserna att resa långt men ändå kom fel tills de fick höra Skriftens ord, dvs just den text som de skriftlärda hade i det som då var Bibeln.
Jag kom att tänka på Roland Allens missionssyn. Om den har Åke Talltorp,Linköping, skrivit en internationellt uppmärksammad lic-avhandling. Det finns kanske andra vägar att pröva? Modéus I kunde be om en privatlektion och sedan ta upp frågan om hur en relevant kyrkomission i Sverige skulle kunna se ut. Bengt Wadensjös siffror om folks syn just på reinkarnation har väl viss relevans? Hur missionerar vi då?
http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:602989/FULLTEXT01.pdf
Nu är Modéus I noga med att förklara att han har "den största respekt för människor som bär de trosföreställningar som Wadensjö räknar upp". Vad betyder det och varför måste han deklarera saken? Kanske därför att han menat att denna åskådning är 1. felaktig, 2. en karikatyr av kristen tradition och predikan och 3. ett övergrepp på bibeltexter. Varför ska någon som menar detta egentligen ha den största respekt får sådana som hävdar motsatsen?
Han vill gärna samtala med människor av annan livsåskådning, skriver Modéus I. Som denna? Återigen: varför det?
Menar han egentligen vad han skriver?
Modéus I intervjuades i Corren och förtäljde att "man brukar skilja på ledarskap och chefskap, där chefskapet är en roll och ledarskapet en relation". Modéus I deklarerar att hans ansvar är ledarskapet. "Det är lite grann som att leda ideella. Om de inte gillar det jag säger går de ut genom dörren".
Riktigt så enkelt är det inte i denna avkragningens tid. Präster går inte synligt ut genom dörren. Det gör de mentalt. Och denna inre exil ser biskoparna uppenbarligen föga av. Vill inte se. Kan det vara så illa att biskoparna överlag inte är chefer men alltså inte heller ledare? Vad är de då? Överordnade?
http://www.corren.se/nyheter/linkoping/vi-maste-hjalpa-inte-stanga-ute-manniskor-8975085.aspx
Nu var inte Modéus I rätt svar på julgåtan jag gav er utan Antje Jackelén. Rätt svar kom in i går kl 8.57 men det kunde inte godkännas eftersom den tyska böjningen fick underkänt. En i tyska språket kunnig nunna konsulterades. Visserligen finns det en genusmedvetenhet i Berlin, som får en kvinnlig professor att kallas sig "Professorx" i stället för "Professorin", men det bortser vi ifrån. Nunnan var misslynt med låg debattnivå dessutom. Icke godkänt fast citatets upphovskvinna var rätt.
Stalltipset i juletid är att biskoparna haft samma konsult att ledarutbilda dem. Konsulten har nog fått bra betalt, men resultatet synes klent. En biskop är sällan chef (mer än kanske för några få på stiftskansliet) men inte heller självklart ledare. Om biskopen verkligen är ledare, vet man efterhand och kanske till och med i efterhand.
Maria Schottenius intervjuade Antje Jackelén i DN och förmedlade bilden av Sverige: "Det finns för mycket chefskap och för lite ledarskap." Vi fick också några inblickar från offentligheten. "Människor i ansvarsställning säger det ofta till mig: kyrkan är viktig. Även om man inte säger det offentligt." Det finns alltså sådant som sägs offentligt och så annat som i den politiska apparaten endast uttrycks privat. Som i DDR, alltså. Vad är det för politiker vi hålls med?
Antje tar upp demokratifrågan och menar att demokratin hela tiden måste matas med värderingar. Det är alltså tid att ta upp Tingstens fråga om ideologierna är döda - eller Jan Myrdals påpekanden om en åter mörknande tid. Kanske skulle vi handfast ta upp frågan om vilka politiker vi får och varifrån de kommer, när nu partierna är apparater för maktutövning och inte folkrörelser. Här är det stora problemet, tror jag. Obehagliga personer tillskansar sig makt.
Detta säger inte Antje, ingen skugga över henne. Det säger jag - allt ljus på mig!
http://www.dn.se/nyheter/sverige/arkebiskop-antje-jackelen-demokrati-ar-en-farskvara/
I Svenska Dagbladet samma dag intervjuades Antje av Erica Treijs. Hon noterade att "det vanliga väderpratet, de tomma artighetsfraserna, får inte fäste hos ledaren för en av världens största lutherska kyrkor". Det blir tal om klimatet. Klimatet är 1/3 av artikeln. 1/3 får flykting/asyl och frågan om religionens roll och kyrkfrågan 1/3.
Antje påpekar att fler muslimer än kristna fallit offer för IS brutalitet. Vad nu detta säger?
Och kyrkans utmaningar går "alltid hand i hand med det övriga samhällets knäckfrågor, där flyktingfrågan har varit den enskilt största under året".
http://www.svd.se/en-riktig-kyrka-har-alltid-en-kansla-av-kris
Samma dag skrev Antje en julhälsning i Aftonbladet. "Mitt emellan det förlorade paradiset och det kommande himmelriket firar vi jul. Gud kommer till oss, i ett litet barn som bär på vår frälsning." Hon hade varit med när julgranen vid dopplatsen vid Jordan tändes. Många var där. "Det blev hopp och ljus i mörkret också för människor av annan tro."
http://www.aftonbladet.se/debatt/article21978394.ab
Vad säger Modéus I om den teologin?
Är den ett övergrepp på bibelord, den också?
Bär barnet på frälsningen eller är barnet frälsningen? Apg 4:11-12
Är hoppet inget annat än tända lampor i en gran oavsett tro?
Modéus I har att göra.
Be snällt att få träffa Åke Talltorp till att börja med.
Jag tog fram volymen men jag var lat och frågade först Jan var hans text fanns. Jag hade kunnat leta och volymerna och bläddra men ett bläddrande hade interfererat med matlagandet. Spaghetti med köttfärssås. Det börjar bli påvert, jag medger det. Har ni inte volymen så löp till sockenbiblioteket. Finns den inte där, beställ!
Biskop Bengt Wadensjö fick fart på speleverket, må jag säga.
Modéus I fick in en replik, som han knåpat ihop under julhelgen och den kom i den tryckta Svenskan i går.
http://www.svd.se/en-anpassad-kristen-tro-blir-bara-otydlig/om/debatt
Dessförinnan hade biskopsvikarien i Nordisk Katolska kyrkan Franciskus Urban Sylvan karaktäriserat Wadensjös budskap som New Age och på samma tema broderade doktoranden Johan Eddebo med en glasklar slutsats att "reinkarnation är motsatsen till kristen tro".
http://www.svd.se/en-vilseledande-kampanj-for-new-age/om/debatt
http://www.svd.se/reinkarnation-ar-motsatsen-till-kristen-tro/om/debatt
Som om det räckte med detta.
Ärkebiskop Antje Jackelén retweetade Modei alster och biskop Åke Bonnier skrev på fejjan inte bara att det var svårt att förstå vad biskop Bengt Wadensjö vill (vilket inte behöver vara ett motargument utan kan vara en apostolisk insikt, 2 Petr 3:16) utan också att Modei artikel var "Verkligen läsvärd!"
Bengtstackarn sitter väl i Saltsjö-Duvnäs och funderar över biskoparnas ytliga andliga insikter.
Han kunde kanske trösta sig med att hans uppfattning har framtiden för sig. Kristen tro blir det folk vill ha. Folkkyrkor kan inte stå emot. Det gäller att vänta en halv generation eller så.
Argumenteringen har Bengt Olof Dike försett oss med.
* Vi ska ha kvinnliga präster, för det vill folk ha. Så tänkte inte de kyrkliga remissinstanserna på sin tid. Så röstade inte biskoparna år 1957.
* Abortfrågan, där Svenska kyrkan avvisade nuvarande abortlagstiftning från år 1973 (om jag minns årtalet rätt). Därefter har Svenska kyrkan ackomoderat sig och folket tycks vilja denna lösning av en social fråga.
* Och så frågan om äktenskapet som blev enkönat. Det kunde inte Bo Giertz tänka sig, för där hade äktenskapet mellan en man och en kvinna folket och naturen på sin sida.
* Varför då inte reinkarnationsläran?
Allra minst när undersökningen säger att ungdomarna är mer benägna att tro detta. Det är de ungdomar som utsatts för den svenska skolans "religionsundervisning" och därför föga kan orientera sig. Ska de vara kvar i Svenska kyrkan tarvas det diffusa och diffus andlighet svarar mot den fallna skapelsens traktan. Med denna traktan är det som med österns vise, de som utsatte sig för strapatserna att resa långt men ändå kom fel tills de fick höra Skriftens ord, dvs just den text som de skriftlärda hade i det som då var Bibeln.
Jag kom att tänka på Roland Allens missionssyn. Om den har Åke Talltorp,Linköping, skrivit en internationellt uppmärksammad lic-avhandling. Det finns kanske andra vägar att pröva? Modéus I kunde be om en privatlektion och sedan ta upp frågan om hur en relevant kyrkomission i Sverige skulle kunna se ut. Bengt Wadensjös siffror om folks syn just på reinkarnation har väl viss relevans? Hur missionerar vi då?
http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:602989/FULLTEXT01.pdf
Nu är Modéus I noga med att förklara att han har "den största respekt för människor som bär de trosföreställningar som Wadensjö räknar upp". Vad betyder det och varför måste han deklarera saken? Kanske därför att han menat att denna åskådning är 1. felaktig, 2. en karikatyr av kristen tradition och predikan och 3. ett övergrepp på bibeltexter. Varför ska någon som menar detta egentligen ha den största respekt får sådana som hävdar motsatsen?
Han vill gärna samtala med människor av annan livsåskådning, skriver Modéus I. Som denna? Återigen: varför det?
Menar han egentligen vad han skriver?
Modéus I intervjuades i Corren och förtäljde att "man brukar skilja på ledarskap och chefskap, där chefskapet är en roll och ledarskapet en relation". Modéus I deklarerar att hans ansvar är ledarskapet. "Det är lite grann som att leda ideella. Om de inte gillar det jag säger går de ut genom dörren".
Riktigt så enkelt är det inte i denna avkragningens tid. Präster går inte synligt ut genom dörren. Det gör de mentalt. Och denna inre exil ser biskoparna uppenbarligen föga av. Vill inte se. Kan det vara så illa att biskoparna överlag inte är chefer men alltså inte heller ledare? Vad är de då? Överordnade?
http://www.corren.se/nyheter/linkoping/vi-maste-hjalpa-inte-stanga-ute-manniskor-8975085.aspx
Nu var inte Modéus I rätt svar på julgåtan jag gav er utan Antje Jackelén. Rätt svar kom in i går kl 8.57 men det kunde inte godkännas eftersom den tyska böjningen fick underkänt. En i tyska språket kunnig nunna konsulterades. Visserligen finns det en genusmedvetenhet i Berlin, som får en kvinnlig professor att kallas sig "Professorx" i stället för "Professorin", men det bortser vi ifrån. Nunnan var misslynt med låg debattnivå dessutom. Icke godkänt fast citatets upphovskvinna var rätt.
Stalltipset i juletid är att biskoparna haft samma konsult att ledarutbilda dem. Konsulten har nog fått bra betalt, men resultatet synes klent. En biskop är sällan chef (mer än kanske för några få på stiftskansliet) men inte heller självklart ledare. Om biskopen verkligen är ledare, vet man efterhand och kanske till och med i efterhand.
Maria Schottenius intervjuade Antje Jackelén i DN och förmedlade bilden av Sverige: "Det finns för mycket chefskap och för lite ledarskap." Vi fick också några inblickar från offentligheten. "Människor i ansvarsställning säger det ofta till mig: kyrkan är viktig. Även om man inte säger det offentligt." Det finns alltså sådant som sägs offentligt och så annat som i den politiska apparaten endast uttrycks privat. Som i DDR, alltså. Vad är det för politiker vi hålls med?
Antje tar upp demokratifrågan och menar att demokratin hela tiden måste matas med värderingar. Det är alltså tid att ta upp Tingstens fråga om ideologierna är döda - eller Jan Myrdals påpekanden om en åter mörknande tid. Kanske skulle vi handfast ta upp frågan om vilka politiker vi får och varifrån de kommer, när nu partierna är apparater för maktutövning och inte folkrörelser. Här är det stora problemet, tror jag. Obehagliga personer tillskansar sig makt.
Detta säger inte Antje, ingen skugga över henne. Det säger jag - allt ljus på mig!
http://www.dn.se/nyheter/sverige/arkebiskop-antje-jackelen-demokrati-ar-en-farskvara/
I Svenska Dagbladet samma dag intervjuades Antje av Erica Treijs. Hon noterade att "det vanliga väderpratet, de tomma artighetsfraserna, får inte fäste hos ledaren för en av världens största lutherska kyrkor". Det blir tal om klimatet. Klimatet är 1/3 av artikeln. 1/3 får flykting/asyl och frågan om religionens roll och kyrkfrågan 1/3.
Antje påpekar att fler muslimer än kristna fallit offer för IS brutalitet. Vad nu detta säger?
Och kyrkans utmaningar går "alltid hand i hand med det övriga samhällets knäckfrågor, där flyktingfrågan har varit den enskilt största under året".
http://www.svd.se/en-riktig-kyrka-har-alltid-en-kansla-av-kris
Samma dag skrev Antje en julhälsning i Aftonbladet. "Mitt emellan det förlorade paradiset och det kommande himmelriket firar vi jul. Gud kommer till oss, i ett litet barn som bär på vår frälsning." Hon hade varit med när julgranen vid dopplatsen vid Jordan tändes. Många var där. "Det blev hopp och ljus i mörkret också för människor av annan tro."
http://www.aftonbladet.se/debatt/article21978394.ab
Vad säger Modéus I om den teologin?
Är den ett övergrepp på bibelord, den också?
Bär barnet på frälsningen eller är barnet frälsningen? Apg 4:11-12
Är hoppet inget annat än tända lampor i en gran oavsett tro?
Modéus I har att göra.
Be snällt att få träffa Åke Talltorp till att börja med.
måndag 28 december 2015
Jan går
Jan Myrdal har begärt sitt utträde ur Svenska kyrkan. För säkerhets skull skrev han till sina båda församlingar, Fagersta och Varberg. Han var lite osäker på var han hörde hemma kyrkligt.
Han motiverar sin begäran. Hade han inte, hade jag blivit orolig för hans hälsa. Han anför att han är på sitt åttionionde år och drabbas av den svenska åldersfientlighet som innebär starkt reducerade inkomster. Han jobbar dock på. 2016 kommer två nya böcker. Han begär sitt utträde och kan använda kyrkoavgiften för att köpa böcker utomlands.
Jan är inte konfirmerad. Jag vill minnas att han är döpt - släkttrycket om inte annat. I alla år har han dock tillhört Svenska kyrkan. Vid viseringar kan man inte besvara frågan om religion med "ingen" för det blir långa diskussioner. "Svenska kyrkan" har dugt som deklaration. Men saken är djupare än så.
Jan Myrdal tillhör, som ni vet, Pettersönernas förbund. Det finns bakom oss alltid en Pettersson, bondestam, småfolk. Och Olaus Petri sitter i bakhuvudet, konstaterar Jan. Alltså inte Luther på axeln ty sådan är Jan inte skapad. Luther och Münzer har intresserat honom intellektuellt. Det är inte konstigt. Jan Myrdal är en europeisk intellektuell.
Däremot kan han inte stämma in i trosbekännelsens "vi tror". Det är, påpekar han, få som tar orden på allvar också bland Kyrkans folk.
Och så kommer det:
"Ett av skälen till att jag lämnar är nog att Kyrkan har svårt att acceptera präster som gör det."
Lägg orden på minne.
Men det kommer mera!
"Uttryck det på annat sätt. OM jag konfirmerats och OM jag varit rättroende i trosbekännelsens ordalydelse så skulle jag fråntagits prästämbetet om jag varit präst i Svenska kyrkan och frusits ut ur gemenskapen om jag varit troende allmänmedlem. Det är inte bara en sidoanmärkning. Jag är inte troende men jag kan ju inte längre säga att jag är icke-troende lutheran när Svenska kyrkan endast med stora begränsningar kan kallas luthersk."
Det intellektuella dilemmat är redovisat. Det gäller många. Hur är man lutheran i ett kyrkosystem som endast till namnet är lutherskt, ett kyrkosystem där prästerna inte läser företalen till NT:s böcker av dr Luther eller hans Galaterbrevskommentar,inte heller läser Jürgen Diestelmann och Tom G.A. Hardt om luthersk nattvardssyn eller Öbergs bok om Luthers bibelsyn?
När de inte läser styr de ut på en teologisk allmänning som de ger namnet lutherskt av pur tankelättja. Och när de sedan börjar agitera kyrkopolitiskt, uppträder de som Rom gjorde i uppgörelsen med reformatorerna.
Nu får kanske inte Jan så många utländska böcker för den inbesparade kyrkoavgiften. Begravningsavgiften ska ju erläggas likväl. Men utträdet är ingen oväsentlighet. Han tillhör den generation som kunde motivera sin kyrkotillhörighet kulturellt och var beredd att betala för den. Folk av det slaget är inte så många kvar.
Nu kan jag väl inte tycka det vara alldeles ovist att sluta betala för något man inte utnyttjar men hade Jan bott där jag var församlingspräst i Kalmar, hade han haft 17-18 tillfällen att fira gudstjänst och be varje vecka. Han hade kunnat köpa en del böcker till goda priser, kunnat fika billigt och äta soppa på tisdagarna. Han hade haft gratis själavård och hade kunnat sitta i studiearbete och höra föreläsningar alldeles gratis. Han hade mött mängder med intressanta människor och kunnat gratiskonsultera både läkare och veterinär. Utslaget per tillfälle var kyrkoavgiften inte bara låg utan närmast ett fynd. Denna insik,t betyder att jag undrar vad folk får i utbyte för sin kyrkoavgift i andra församlingar.
Hade Jan varit skriven i Ormesberga hade varje kyrkobesök som erbjudits honom i sockenkyrkan kunnat beräknas till 255:-. I Två Systrars hade styckkostnaden, om han bara gått i hälften av tidebönerna men varit noga med sön- och helgdagar, varit 5-6 kronor. Man kan få en hel del för sin kyrkoavgift om man har vett att ta ut sin investering och om församlingen har något att erbjuda.
Är det fler som överväger att begära utträde ur Svenska kyrkan, kan väl Jan Myrdal få vara förebildlig. Skriv och motivera. Annars är det väl en annan myrdalsk hållning som gäller, den där att läsa på och att säga systemet det vi har på hjärtat.
Nu i mellandagstider är det tid för sällskapslekar.
Vem sa följande och var kunde meningen återfinnas? Som en ledtråd eller till förvirring återges citatet på tyska.
"Es gibt zu viel Leitung und zu wenig Führung."
Han motiverar sin begäran. Hade han inte, hade jag blivit orolig för hans hälsa. Han anför att han är på sitt åttionionde år och drabbas av den svenska åldersfientlighet som innebär starkt reducerade inkomster. Han jobbar dock på. 2016 kommer två nya böcker. Han begär sitt utträde och kan använda kyrkoavgiften för att köpa böcker utomlands.
Jan är inte konfirmerad. Jag vill minnas att han är döpt - släkttrycket om inte annat. I alla år har han dock tillhört Svenska kyrkan. Vid viseringar kan man inte besvara frågan om religion med "ingen" för det blir långa diskussioner. "Svenska kyrkan" har dugt som deklaration. Men saken är djupare än så.
Jan Myrdal tillhör, som ni vet, Pettersönernas förbund. Det finns bakom oss alltid en Pettersson, bondestam, småfolk. Och Olaus Petri sitter i bakhuvudet, konstaterar Jan. Alltså inte Luther på axeln ty sådan är Jan inte skapad. Luther och Münzer har intresserat honom intellektuellt. Det är inte konstigt. Jan Myrdal är en europeisk intellektuell.
Däremot kan han inte stämma in i trosbekännelsens "vi tror". Det är, påpekar han, få som tar orden på allvar också bland Kyrkans folk.
Och så kommer det:
"Ett av skälen till att jag lämnar är nog att Kyrkan har svårt att acceptera präster som gör det."
Lägg orden på minne.
Men det kommer mera!
"Uttryck det på annat sätt. OM jag konfirmerats och OM jag varit rättroende i trosbekännelsens ordalydelse så skulle jag fråntagits prästämbetet om jag varit präst i Svenska kyrkan och frusits ut ur gemenskapen om jag varit troende allmänmedlem. Det är inte bara en sidoanmärkning. Jag är inte troende men jag kan ju inte längre säga att jag är icke-troende lutheran när Svenska kyrkan endast med stora begränsningar kan kallas luthersk."
Det intellektuella dilemmat är redovisat. Det gäller många. Hur är man lutheran i ett kyrkosystem som endast till namnet är lutherskt, ett kyrkosystem där prästerna inte läser företalen till NT:s böcker av dr Luther eller hans Galaterbrevskommentar,inte heller läser Jürgen Diestelmann och Tom G.A. Hardt om luthersk nattvardssyn eller Öbergs bok om Luthers bibelsyn?
När de inte läser styr de ut på en teologisk allmänning som de ger namnet lutherskt av pur tankelättja. Och när de sedan börjar agitera kyrkopolitiskt, uppträder de som Rom gjorde i uppgörelsen med reformatorerna.
Nu får kanske inte Jan så många utländska böcker för den inbesparade kyrkoavgiften. Begravningsavgiften ska ju erläggas likväl. Men utträdet är ingen oväsentlighet. Han tillhör den generation som kunde motivera sin kyrkotillhörighet kulturellt och var beredd att betala för den. Folk av det slaget är inte så många kvar.
Nu kan jag väl inte tycka det vara alldeles ovist att sluta betala för något man inte utnyttjar men hade Jan bott där jag var församlingspräst i Kalmar, hade han haft 17-18 tillfällen att fira gudstjänst och be varje vecka. Han hade kunnat köpa en del böcker till goda priser, kunnat fika billigt och äta soppa på tisdagarna. Han hade haft gratis själavård och hade kunnat sitta i studiearbete och höra föreläsningar alldeles gratis. Han hade mött mängder med intressanta människor och kunnat gratiskonsultera både läkare och veterinär. Utslaget per tillfälle var kyrkoavgiften inte bara låg utan närmast ett fynd. Denna insik,t betyder att jag undrar vad folk får i utbyte för sin kyrkoavgift i andra församlingar.
Hade Jan varit skriven i Ormesberga hade varje kyrkobesök som erbjudits honom i sockenkyrkan kunnat beräknas till 255:-. I Två Systrars hade styckkostnaden, om han bara gått i hälften av tidebönerna men varit noga med sön- och helgdagar, varit 5-6 kronor. Man kan få en hel del för sin kyrkoavgift om man har vett att ta ut sin investering och om församlingen har något att erbjuda.
Är det fler som överväger att begära utträde ur Svenska kyrkan, kan väl Jan Myrdal få vara förebildlig. Skriv och motivera. Annars är det väl en annan myrdalsk hållning som gäller, den där att läsa på och att säga systemet det vi har på hjärtat.
Nu i mellandagstider är det tid för sällskapslekar.
Vem sa följande och var kunde meningen återfinnas? Som en ledtråd eller till förvirring återges citatet på tyska.
"Es gibt zu viel Leitung und zu wenig Führung."
söndag 27 december 2015
Karl Marx och Friedrich Engels vs Bengt Wadensjö
Bengt Wadensjös debattartikel i Svenska Dagbladet på självaste julafton bar syn för sägen.
http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt
Den går att förstå till alla sina delar om vi ställer upp Karl Marx och Friedrich Engels mot biskop Bengt Wadensjö.
Det är förstås Kommunistiska Manifestet från år 1848 som blir förståelsehorisont.
Wadensjö hävdar att tron på reinkarnationen brutit fram av egen kraft. Det är här Marx och Engels skyndar till. Ingenting sker av egen kraft. Vi tar det steg för steg.
Bourgeoisin har klätt av alla de verksamheter, som förr betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. "Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare." Alla uppträder de i klassintresse. Är detta ödesbestämt? Betingat av sin tid i varje fall? Det är vad som hävdas i Manifestet.
Detta skulle möjligtvis, jag Dag Sandahl skriver möjligtvis, motverkas av att de kristna i denna upplösning lever heligt och fromt på alla sätt (2 Petr 3:11). Det förutsätter en besinning på den kristna trons annorlunda i så fall - och rätt mycket vardaglig tilltro till Guds gode Ande.
Hur är det för proletären?
"Lagarna, moralen, religionen är för honom lika många borgerliga fördomar, bakom vilka lika många borgerliga intressen gömmer sig."
Ska vi inte hålla med? Det finns en borgerlig religion och kristen tro kan användas som sådan. Här tarvas kristen självmedvetenhet om det oföränderliga i kristendomen. Kalle och Fredde konstaterar att religionen under den historiska utvecklingens förlopp förändrar sig. Därmed överlever den. Borgerlig religion fungerar så.
Kalle och Fredde beskriver inte att det mitt i denna förändring finns sådana som håller fast vid uppenbarelsen och vid bestämda tider nödgar Kyrkan att bättra sig. Manifestet är till för att beskriva världen och villkoren i världen, inte formulera en kyrkoteologi.
Karl Marx och Friedrich Engels skulle se biskop Wadensjö i ljuset av insikter om bourgeoisi och kapitalismen. Ingenting i det ideologiska förändras av sig självt utan förändras i någons intresse. Definiera det intresset! Det kan väl för Kalle och Fredde inte vara så svårt det heller. När människan förtingligats och blivit arbetskraft, måste hon leva alienerad från sig själv.
Denna Entfremdung hanteras rätt lämpligt genom tanken att i nästa liv blir det bättre.
Här blir den borgerliga religionen ett lämpligt läkemedel och folkets läkemedel var på 1800-talet opium. Trösten i eländet och protesten mot eländet, alltså. Men vi kanske inte ska reda ut den hegelska rättsfilosofin här?
Wadensjö uppfattar att vi just nu "upplever en förskjutning i relation till kyrkans traditionella lära hos en del av svenska folket.
Drygt 1/3 av befolkningen och 2/3 av ungdomarna tror på reinkarnation, "en själens återfödelse i en ny kropp".
Kalle och Fredde förvånas inte. Sekulariseringen har skett i någons intresse. Oförmågan att tänka tillsammans med den stora kristna traditionen är numera stabil. Kristendomsundervisningen blev religionskunskap och därmed ingen egentlig kunskap i den kristna tron alls och föga om den kristna tron också. Tron föstes ut i marginalen.
Wadensjö menar därmed att "reinkarnationstron betyder att den kristna tron ges en ny tolkning. 2000 års förkunnelse "ersätts med en tro på ett liv före detta livet och synen på varje liv som en utveckling." Individuellt sonande av personliga synder är ute.
Ja, precis så som det går med en religion som försöker överleva, men som beskrivning av kristen tro kanske det hela inte är alldeles invändningsfritt. Det är inte den kristna tron som får en ny tolkning. Det är den borgerliga religionen som anpassar sig. Som en gång religionssystemen i det sönderfallande romarriket...
Nytolkningen förändrar vad som menas med frälsning:
"Frälsning är för många i dag i stället liktydigt med ett inre lugn och en harmoni".
Så elegant avskaffas Frälsaren själv och en kristendom utan en frälsare är inte kristendom men väl borgerlig religion. Det är inte så svårt att förstå.
I grunden ligger tanken om "vox populi, vox Dei." Folkets röst är Guds röst. Nu är en biskop vigd för att hävda något annat, men den saken skulle för Kalle och Fredde vara underordnad. De skulle se själva överlevnadsmekanismen. Kolakowski beskriver den någonstans som det kyrkliga systemets förmåga att ta färg av sin omgivning för att skydda sig. Kameleontens förhållningssätt. Och nu avstår jag från att exemplifiera, biskop Wadensjös julaftonsartikel räcker gott.
Med detta följer en självklar ideologisk förändring alltså.
Vad sa Jesus om reinkarnationen?
I förändringsprocessen behövs ingen egentlig koppling till bibelord, borgerlig religion fungerar på ett mer övergripande sätt, men det skadar inte att visa en kontinuitet med Jesus.
"I den text vi nu har i Bibeln" predikar inte Jesus reinkarnation. Men frågan om den blindfödde - har han eller hans föräldrar syndat - "måste ses som att han accepterade utgångspunkten". (Joh 9, biskopen ger ingen referens till dokumentet).
Argumenterande e silentio bär långt.
Det sägs visserligen inte, men Guds allmakt försåg Jesus med en tjänstebil, en Volvo X90. Jesus accepterade väl utgångspunkten att Han var Guds helige och då duger bara något bra. Om inte en bil så i varje fall en moped. En Puch Dakota eller Florida? Kanske hade Jesus platt-tv också? Det står ingenting om detta i Bibeln men Jesus säger ingenstans att han inte hade bil eller i vart fall moped och platt-tv.
Märk därtill det tydligen moderna och populära betraktelsesättet att tala om Bibeln som "den text vi nu har". Förtiganden och falsifikat blir bärande element i omtolkningen. Så biskop Wadensjö, så domprosten Ulfvebrandt. Bengt Wadensjö är prästvigd av Bo Giertz. Giertz tänkte annorlunda.
25% av de kyrkligt aktiva i jämförelse med folk i allmänhet visar en större öppenhet "vad gället tron på själens återfödelse i en annan kropp, tron på ödet, att allt är förutbestämt, tron på healing och en positiv inställning till astrologin".
Det ska väl intill trötthet tjatas om att denna svenska folkets religiösa tanke inte har ett dugg likhet med annan reinikarnationstro som den i hinduismen. Denna tanke har ingenting till övers för kristen tro heller. Den är en dogmatiskt sett diffus gudatro på en okänd gud, om vilken man kan ha sina förhoppningar. Är den något annat än uttrycket och protesten mot tillvarons elände?
Det är en biskop som trycker ut sig och pläderar för en nytolkning av den kristna tron. Det upprör fromt folk.
Jag säger ett enda:
Bli inte upprörda. Läs tidens tecken.
Självfallet är inte detta kristen tro, den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga, Judas brev v 4. Men det är religion, en religion som anpassar sig efter en tid när människan reduceras till konsument.
Det är förstås inte särskilt radikalt.
Radikal är däremot den tro som träder fram med sanningsanspråk på ett sätt som alltmer skiljer sig från biskoparnas varianter i det offentliga. Det är en stabilt materiell tro eftersom sakramentaliteten blir materiell när det är andlig. I Ordet och sakramenten räcks oss osynliga gåvor - på riktigt!
Bli inte arga på biskop Wadensjö.
Han reflekterar inte i betydelsen att han tänker, men han reflekterar tillstånd i samtiden. Borde han inte få problem då han döper? "Skriv hans/hennes namn i Livets bok", ber han. Namnet nu, något tidigare namn eller något senare? I kristen tro är människan unik och hennes stund på jorden likaså. Hon är skapad till Guds avbild. I reinkarnationstron är inte människan unik och därmed värdefull. Så fungerar kapitalismen, skulle Kalle och Fredde säga.
Mot piruetter i tiden står tron, den som en gång för alla anförtrotts de heliga.
Fram för Bibel och bekännelse, nu när vi ser följden av det andra sättet att tänka.
Bli inte arga. Bli inte förvirrade. Bli glada!
Poetiskt vackert uttrycks saken så:
Se världen i sn spegel
Med hjälp av Marx och Hegel.
Det är så man kan se biskop Bengt Wadensjös julaftonsartikel.
http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt
Den går att förstå till alla sina delar om vi ställer upp Karl Marx och Friedrich Engels mot biskop Bengt Wadensjö.
Det är förstås Kommunistiska Manifestet från år 1848 som blir förståelsehorisont.
Wadensjö hävdar att tron på reinkarnationen brutit fram av egen kraft. Det är här Marx och Engels skyndar till. Ingenting sker av egen kraft. Vi tar det steg för steg.
Bourgeoisin har klätt av alla de verksamheter, som förr betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. "Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare." Alla uppträder de i klassintresse. Är detta ödesbestämt? Betingat av sin tid i varje fall? Det är vad som hävdas i Manifestet.
Detta skulle möjligtvis, jag Dag Sandahl skriver möjligtvis, motverkas av att de kristna i denna upplösning lever heligt och fromt på alla sätt (2 Petr 3:11). Det förutsätter en besinning på den kristna trons annorlunda i så fall - och rätt mycket vardaglig tilltro till Guds gode Ande.
Ideologiskt förändras allt i tiden, som Kalle och Fredde förklarar och vill förändra:
"Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras".
Den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra, heter det i Manifestet..
"Alla fasta inrotade förhållanden och de gamla ärevördig föreställningar och åskådningar som följer med den, upplöses, alla nybildade förändras innan de hunnit bli förbenade" (alltså stelnat, DS)
Hur är det för proletären?
"Lagarna, moralen, religionen är för honom lika många borgerliga fördomar, bakom vilka lika många borgerliga intressen gömmer sig."
Ska vi inte hålla med? Det finns en borgerlig religion och kristen tro kan användas som sådan. Här tarvas kristen självmedvetenhet om det oföränderliga i kristendomen. Kalle och Fredde konstaterar att religionen under den historiska utvecklingens förlopp förändrar sig. Därmed överlever den. Borgerlig religion fungerar så.
Kalle och Fredde beskriver inte att det mitt i denna förändring finns sådana som håller fast vid uppenbarelsen och vid bestämda tider nödgar Kyrkan att bättra sig. Manifestet är till för att beskriva världen och villkoren i världen, inte formulera en kyrkoteologi.
Karl Marx och Friedrich Engels skulle se biskop Wadensjö i ljuset av insikter om bourgeoisi och kapitalismen. Ingenting i det ideologiska förändras av sig självt utan förändras i någons intresse. Definiera det intresset! Det kan väl för Kalle och Fredde inte vara så svårt det heller. När människan förtingligats och blivit arbetskraft, måste hon leva alienerad från sig själv.
Denna Entfremdung hanteras rätt lämpligt genom tanken att i nästa liv blir det bättre.
Här blir den borgerliga religionen ett lämpligt läkemedel och folkets läkemedel var på 1800-talet opium. Trösten i eländet och protesten mot eländet, alltså. Men vi kanske inte ska reda ut den hegelska rättsfilosofin här?
Wadensjö uppfattar att vi just nu "upplever en förskjutning i relation till kyrkans traditionella lära hos en del av svenska folket.
Drygt 1/3 av befolkningen och 2/3 av ungdomarna tror på reinkarnation, "en själens återfödelse i en ny kropp".
Kalle och Fredde förvånas inte. Sekulariseringen har skett i någons intresse. Oförmågan att tänka tillsammans med den stora kristna traditionen är numera stabil. Kristendomsundervisningen blev religionskunskap och därmed ingen egentlig kunskap i den kristna tron alls och föga om den kristna tron också. Tron föstes ut i marginalen.
Wadensjö menar därmed att "reinkarnationstron betyder att den kristna tron ges en ny tolkning. 2000 års förkunnelse "ersätts med en tro på ett liv före detta livet och synen på varje liv som en utveckling." Individuellt sonande av personliga synder är ute.
Ja, precis så som det går med en religion som försöker överleva, men som beskrivning av kristen tro kanske det hela inte är alldeles invändningsfritt. Det är inte den kristna tron som får en ny tolkning. Det är den borgerliga religionen som anpassar sig. Som en gång religionssystemen i det sönderfallande romarriket...
Nytolkningen förändrar vad som menas med frälsning:
"Frälsning är för många i dag i stället liktydigt med ett inre lugn och en harmoni".
Så elegant avskaffas Frälsaren själv och en kristendom utan en frälsare är inte kristendom men väl borgerlig religion. Det är inte så svårt att förstå.
I grunden ligger tanken om "vox populi, vox Dei." Folkets röst är Guds röst. Nu är en biskop vigd för att hävda något annat, men den saken skulle för Kalle och Fredde vara underordnad. De skulle se själva överlevnadsmekanismen. Kolakowski beskriver den någonstans som det kyrkliga systemets förmåga att ta färg av sin omgivning för att skydda sig. Kameleontens förhållningssätt. Och nu avstår jag från att exemplifiera, biskop Wadensjös julaftonsartikel räcker gott.
Med detta följer en självklar ideologisk förändring alltså.
Vad sa Jesus om reinkarnationen?
I förändringsprocessen behövs ingen egentlig koppling till bibelord, borgerlig religion fungerar på ett mer övergripande sätt, men det skadar inte att visa en kontinuitet med Jesus.
"I den text vi nu har i Bibeln" predikar inte Jesus reinkarnation. Men frågan om den blindfödde - har han eller hans föräldrar syndat - "måste ses som att han accepterade utgångspunkten". (Joh 9, biskopen ger ingen referens till dokumentet).
Argumenterande e silentio bär långt.
Det sägs visserligen inte, men Guds allmakt försåg Jesus med en tjänstebil, en Volvo X90. Jesus accepterade väl utgångspunkten att Han var Guds helige och då duger bara något bra. Om inte en bil så i varje fall en moped. En Puch Dakota eller Florida? Kanske hade Jesus platt-tv också? Det står ingenting om detta i Bibeln men Jesus säger ingenstans att han inte hade bil eller i vart fall moped och platt-tv.
Märk därtill det tydligen moderna och populära betraktelsesättet att tala om Bibeln som "den text vi nu har". Förtiganden och falsifikat blir bärande element i omtolkningen. Så biskop Wadensjö, så domprosten Ulfvebrandt. Bengt Wadensjö är prästvigd av Bo Giertz. Giertz tänkte annorlunda.
25% av de kyrkligt aktiva i jämförelse med folk i allmänhet visar en större öppenhet "vad gället tron på själens återfödelse i en annan kropp, tron på ödet, att allt är förutbestämt, tron på healing och en positiv inställning till astrologin".
Det ska väl intill trötthet tjatas om att denna svenska folkets religiösa tanke inte har ett dugg likhet med annan reinikarnationstro som den i hinduismen. Denna tanke har ingenting till övers för kristen tro heller. Den är en dogmatiskt sett diffus gudatro på en okänd gud, om vilken man kan ha sina förhoppningar. Är den något annat än uttrycket och protesten mot tillvarons elände?
Det är en biskop som trycker ut sig och pläderar för en nytolkning av den kristna tron. Det upprör fromt folk.
Jag säger ett enda:
Bli inte upprörda. Läs tidens tecken.
Självfallet är inte detta kristen tro, den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga, Judas brev v 4. Men det är religion, en religion som anpassar sig efter en tid när människan reduceras till konsument.
Det är förstås inte särskilt radikalt.
Radikal är däremot den tro som träder fram med sanningsanspråk på ett sätt som alltmer skiljer sig från biskoparnas varianter i det offentliga. Det är en stabilt materiell tro eftersom sakramentaliteten blir materiell när det är andlig. I Ordet och sakramenten räcks oss osynliga gåvor - på riktigt!
Bli inte arga på biskop Wadensjö.
Han reflekterar inte i betydelsen att han tänker, men han reflekterar tillstånd i samtiden. Borde han inte få problem då han döper? "Skriv hans/hennes namn i Livets bok", ber han. Namnet nu, något tidigare namn eller något senare? I kristen tro är människan unik och hennes stund på jorden likaså. Hon är skapad till Guds avbild. I reinkarnationstron är inte människan unik och därmed värdefull. Så fungerar kapitalismen, skulle Kalle och Fredde säga.
Mot piruetter i tiden står tron, den som en gång för alla anförtrotts de heliga.
Fram för Bibel och bekännelse, nu när vi ser följden av det andra sättet att tänka.
Bli inte arga. Bli inte förvirrade. Bli glada!
Poetiskt vackert uttrycks saken så:
Se världen i sn spegel
Med hjälp av Marx och Hegel.
Det är så man kan se biskop Bengt Wadensjös julaftonsartikel.
lördag 26 december 2015
Det stora sveket
Svenska kyrkan vilar sig denna Annandag Jul, däst och belåten.
Det var julotta i går och på gränsen mellan i går och i förrgår möjligen julnattsmässa. Prästerna kanske fick vara uppe både bittida och sent. Ungefär som världens barn när de firar som bäst.
Världens barn orkar. Dom kan man lita på. De medkristna, som nu möter de krigare som slår ihjäl, driver bort, kidnappar, våldtar och säljer kristna, kanske tror att de kan lita på att vi står upp. Det kan de inte. Kyrkosystemet fungerar inte så - men alltså inte heller en ansenlig mängd upprörda, upproriska präster, beredda att högljutt protestera. Om Annandag Jul alls firas - nämligen med gudstjänster typ "Julens sånger och psalmer" - säger de kanske något som dränks i julsångers buller, just den sortens buller som Gud Treenig säger: "hav bort" om. Någon mobilisering för de marterade medkristna, kunde Gudstjänstutskottet och Kyrkomötet inte tänka sig.
Den stora tystnaden , passiviteten och oförmågan att stå upp är inget annat än det stora sveket. Tänk vad som kunnat uträttas om denna dag fokuserats på martyrerna. Tänk alla präster, kantorer, pedagoger, kyrkvaktmästare, församlingsvärdinnor (som numera heter något annat men vem bryr sig), kommunikatörer, kyrkvärdar, förtroendevalda, körsångare, konfirmander och vanliga kyrkgängare (det heter väl så, om man går till fots är man ju "fot-gängare") mobiliserade. Sakmaterial om förföljelsen av de kristna och perspektiv på den martyrtid som nu är.
Förföljelsen av kristna i romarriket vet vi en del om. Där är berättelserna om hederligt folk, som gömmer undan de som annars skulle dödas, precis som när muslimska kvinnor lånar ut huvuddukar. Där finns kamrater och befäl i militära förband som ser till att de kristna soldaterna kommenderas till andra sysslor för att slippa svära soldateden tillkejsaren. Och så har vi förstås Adauctus, han som ropade "jag är också en av dem" när den kristne Felix fördes till avrättning. Avrättningspatrullen tog med sig Adauctus också och han avrättades tillsammans med Felix. De kristna fick problem, för de visste inte vem mannen var eller vad han hette. Adauctus kallades han. "Följeslagaren". Var han en kristen eller var han bara en rättsinnig man, som stod upp emot orätten, den till rätt utklädda?
Med Diocletianus stora förföljelse i början av 300-talet, den då Lucia avrättades år 304, slutar den organiserade martyrtiden i fornkristendomens Europa. Det dröjer till den franska revolutionen innan något liknande händer och om denna förföljelse talas tyst. Polisminister Fouché är skyldig till massmord och pöbeln släpps loss mot alla kristna som inte svär eden till folket. Det är en fullskalig förföljelse och jag är fortfarande brydd över att den tycks närmast okänd. Det brutalt antikristna draget i vår typ av civilisation, en civilisation född i blod, förtjänar att uppmärksammas och diskuteras. Vi lever i en kultur vars syfte varit att komma den kristna tron till livs inte bara som ideologisk upprensning utan som brutalt mördande. I kön bakom judarna stod de kyrkokristna. Och de kristnas lott i Stalins välde vet vi också en del om - men vi talar inte om sådant. Allra minst när vi ska fira jul. Trons mysfaktor fungerar så, att pinsamheter, svårigheter och otäckheter förtigs. Brackor bryr sig inte, i varje fall inte om strukturellt våld.
Jag antar att bara den som har en biblisk kyrkosyn kan vara störd och bestört.
En sådan person uppfattar att Kyrkan helt konkret är Kristi kropp där kroppsdelarna hör samman och hela kroppen har ont när en kroppsdel lider.
Vad är det för fel på en kyrka där andras martyrium inte gör ont? Så ont att kroppen skriker.
Jag läser på. De kristna ska göra gott mot alla och tänka på vad som är riktigt för alla människor (Rom 12:17 men läs hela kapitlet). Det finns en prioriteringsordning. Framför allt ska godhet utövas mot trosfränder, malista de pros tous oikeious tes pisteås. (Gal 6:10). När vi nu sparar tid genom at inte fira gudstjänst denna dag eftersom kyrkorna står tomma kanske vi ska hålla en husandakt som inte lugnar själen och läsa 1 Kor 12:12-31 och besinna hur aposteln beskriver vad det är att vara Kyrka? Och då blir 1 Kor 13 inte bara vackra ord.
Vill någon hetsa upp sig ytterligare, går det bra att läsa Håkan Sandviks s k utskåpning. Dagens Seglora har levererat en artikel som blir brutal kritik mot Kyrkans Hus-insatserna.
http://dagensseglora.se/2015/12/25/problematiskt-om-forfoljda-kristna/
Kommer jag till någon anständig mässa denna martyrdag?
Jo, men det behöver inte vara ett argument mot egen bibelläsning och bibelreflektion. Det ska bli intressant att höra hur upprörd pastorn är denna Annandag Jul.
Det var julotta i går och på gränsen mellan i går och i förrgår möjligen julnattsmässa. Prästerna kanske fick vara uppe både bittida och sent. Ungefär som världens barn när de firar som bäst.
Världens barn orkar. Dom kan man lita på. De medkristna, som nu möter de krigare som slår ihjäl, driver bort, kidnappar, våldtar och säljer kristna, kanske tror att de kan lita på att vi står upp. Det kan de inte. Kyrkosystemet fungerar inte så - men alltså inte heller en ansenlig mängd upprörda, upproriska präster, beredda att högljutt protestera. Om Annandag Jul alls firas - nämligen med gudstjänster typ "Julens sånger och psalmer" - säger de kanske något som dränks i julsångers buller, just den sortens buller som Gud Treenig säger: "hav bort" om. Någon mobilisering för de marterade medkristna, kunde Gudstjänstutskottet och Kyrkomötet inte tänka sig.
Den stora tystnaden , passiviteten och oförmågan att stå upp är inget annat än det stora sveket. Tänk vad som kunnat uträttas om denna dag fokuserats på martyrerna. Tänk alla präster, kantorer, pedagoger, kyrkvaktmästare, församlingsvärdinnor (som numera heter något annat men vem bryr sig), kommunikatörer, kyrkvärdar, förtroendevalda, körsångare, konfirmander och vanliga kyrkgängare (det heter väl så, om man går till fots är man ju "fot-gängare") mobiliserade. Sakmaterial om förföljelsen av de kristna och perspektiv på den martyrtid som nu är.
Förföljelsen av kristna i romarriket vet vi en del om. Där är berättelserna om hederligt folk, som gömmer undan de som annars skulle dödas, precis som när muslimska kvinnor lånar ut huvuddukar. Där finns kamrater och befäl i militära förband som ser till att de kristna soldaterna kommenderas till andra sysslor för att slippa svära soldateden tillkejsaren. Och så har vi förstås Adauctus, han som ropade "jag är också en av dem" när den kristne Felix fördes till avrättning. Avrättningspatrullen tog med sig Adauctus också och han avrättades tillsammans med Felix. De kristna fick problem, för de visste inte vem mannen var eller vad han hette. Adauctus kallades han. "Följeslagaren". Var han en kristen eller var han bara en rättsinnig man, som stod upp emot orätten, den till rätt utklädda?
Med Diocletianus stora förföljelse i början av 300-talet, den då Lucia avrättades år 304, slutar den organiserade martyrtiden i fornkristendomens Europa. Det dröjer till den franska revolutionen innan något liknande händer och om denna förföljelse talas tyst. Polisminister Fouché är skyldig till massmord och pöbeln släpps loss mot alla kristna som inte svär eden till folket. Det är en fullskalig förföljelse och jag är fortfarande brydd över att den tycks närmast okänd. Det brutalt antikristna draget i vår typ av civilisation, en civilisation född i blod, förtjänar att uppmärksammas och diskuteras. Vi lever i en kultur vars syfte varit att komma den kristna tron till livs inte bara som ideologisk upprensning utan som brutalt mördande. I kön bakom judarna stod de kyrkokristna. Och de kristnas lott i Stalins välde vet vi också en del om - men vi talar inte om sådant. Allra minst när vi ska fira jul. Trons mysfaktor fungerar så, att pinsamheter, svårigheter och otäckheter förtigs. Brackor bryr sig inte, i varje fall inte om strukturellt våld.
Jag antar att bara den som har en biblisk kyrkosyn kan vara störd och bestört.
En sådan person uppfattar att Kyrkan helt konkret är Kristi kropp där kroppsdelarna hör samman och hela kroppen har ont när en kroppsdel lider.
Vad är det för fel på en kyrka där andras martyrium inte gör ont? Så ont att kroppen skriker.
Jag läser på. De kristna ska göra gott mot alla och tänka på vad som är riktigt för alla människor (Rom 12:17 men läs hela kapitlet). Det finns en prioriteringsordning. Framför allt ska godhet utövas mot trosfränder, malista de pros tous oikeious tes pisteås. (Gal 6:10). När vi nu sparar tid genom at inte fira gudstjänst denna dag eftersom kyrkorna står tomma kanske vi ska hålla en husandakt som inte lugnar själen och läsa 1 Kor 12:12-31 och besinna hur aposteln beskriver vad det är att vara Kyrka? Och då blir 1 Kor 13 inte bara vackra ord.
Vill någon hetsa upp sig ytterligare, går det bra att läsa Håkan Sandviks s k utskåpning. Dagens Seglora har levererat en artikel som blir brutal kritik mot Kyrkans Hus-insatserna.
http://dagensseglora.se/2015/12/25/problematiskt-om-forfoljda-kristna/
Kommer jag till någon anständig mässa denna martyrdag?
Jo, men det behöver inte vara ett argument mot egen bibelläsning och bibelreflektion. Det ska bli intressant att höra hur upprörd pastorn är denna Annandag Jul.
fredag 25 december 2015
Berättelsen befriar
Självfallet kan en berättelse befria. En romangestalt kan beskrivas så, att jag känner igen något av livets glädjeämnen och vedermödor och fattar att något är ett allmängiltigt och inte bara något besvärande personligt. Romangestalten finns inte, men berättelsen befriar. Karlsson på Taket t ex. Eller Pippi Långstrump. Så kallade låtsaskompisar, som omvärlden står frågande inför, kan visa sig vara på riktigt, Karlsson, och Pippi är en stark, modig, rolig och rik tje, som gör vad som faller henne in. Alla flickor behöver inte vara som Annika.
Kan det vara på samma sätt med berättelserna om Jesus?
Ja och nej. De kan fungera på samma sätt men de är på ett annorlunda sätt.
Den insikten ställer oss mitt i julevangeliet.
En mängd basfakta hos Lukas visar sig numera stämma. Vi kan veta mer från den romerska historieskrivningens material, som den vet som satt sig in i att kejsar Augustus verkligen hade två skattskrivningsprojekt, år 28 och år 8 före vår tideräkning. Qiurinius i Syrien hade hand om det andra, som företogs i ett par omgångar. Om detta kan man uppdatera sig hos Anders Brogren.
brogren.nu
Uppdatera sig med texter vi har tillgång till kunde inte D. F. Strauss år 1835, när han 27 år gammal skrev sin epokgörande bok om vad han tänkte att man kunde veta om Jesus och Nya testamentet. Det egendomliga är nog egentligen att hans bedömningar stått sig så länge, utan kritisk granskning. Det menar inte jag utan har fått insikten hos John A.T. Robinson. Utgå från att många religionsvetenskapligt utbildade inte riktigt satt sig in i detta. De pratar på ändå. Ungefär som Dick Harrison, när han som historiker blir alltmer omnipotent i sitt vetande. Jag såg att han gett sig in i dateringsfrågor kring Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna. Hur det är "inom bibelforskningen" får vi veta. Vilken enhet och enhetlighet är detta ämne - bibelforskningen? Och i sak har Harrison fel. Det blir så när experter bli omnipotenta.
Då är det väl lika bra att gå till Lukas själv och den inledning han ger.
Fyra verser inleder evangeliet. Det är i sak den antike historieskrivarens forskningsprogram. Han följer det programmet och ska räknas till antikens stora i branschen, han och Herodotos. Han tar sig till dem som var med och kan berätta. Maria, förstås. Den berättelsen ger oss julevangeliet. Han gnetar på med små sakinformationer om sådant han är intresserad av och ibland tar han med sådant som ställer honom i särklass. Antikens bästa sjöskildring finns i Apostlagärningarna, en skildring som påminner om flyktvägarna i våra dagar, Apg 27. Det är ett monumentalt verk Lukas gett oss. Han påstår att han skrivit ner berättelsen om Jesus från början till himmelsfärden i evangeliet (Apg 1:1) och att de upplysningar som getts om Jesus är tillförlitliga (Luk 1:4).
När nu Lukas arbetar i tillförlitlighetsbranschen, kanske hans påståenden skulle tas på allvar? Vad säger att karln skulle ljuga för oss? Lös den gåtan. Lukas berättelse fungerar som befrielse därför att det han berättar har hänt men Befriaren är en annan än berättelsen, nämligen Frälsaren själv. Varför ska vi tramsa runt om den saken? Är det inte lika bra att fungera som historiematerialist när vi har tillgång till historiskt material? Skulle Gud vara något annat än historiens Gud?
Jag ska inte påstå att jag dagligdags funderar över evangelisten Lukas, men jag gillar honom - också därför att han är en resande reporter, en som kommer utifrån men ambitiöst vill träffa folk, röra sig i smeten, skaffa sig informationer. Det är inte så lite av den legendariske reportern Egon Erwin Kisch, den rasande reportern, över Lukas arbetssätt. Att Matteus, Markus och Johannes skriver evangelier som är ögonvittnenas redogörelser är en sak. Lukas har alls inte varit med men satt sig in i allt så pass att de som varit med ser att han skildring håller. Den blir en del av vår nytestamentliga kanon. Upplysningarna är tillförlitliga.
Befriar berättelsen, alltså?
Den befriar därför att den ger oss tillförlitliga uppgifter om Jesus. Det är dessa tillförlitliga uppgifter vi hälsar i gudstjänsten med orden "Lovad vare du, Kristus" och uppfattar vara Guds eget besked till oss om våra villkor. Den lille pilten på krubbans strå är verkligen till vår frälsning sänd! "Men", som pastorn sa när han vältaligt på en julfest utlagt de hemska barnamorden i Betlehem så att åhörarna hade bilden av blodiga barnlik på näthinnan, "låt oss inte tala om det nu. Låt oss i stället dricka kaffe och äta kakor!"
I det kyrkliga blir bibliska hårdfakta besvärande. Då befriar inte bara berättelser utan också kaffe och kakor.
För att inte tala om insatsen att föra in reinkarnationen i inkarnationens mysterium som en komplettering av det bibliska. Jag ska skriva mer om detta i mellandagarna. När jag i går läste Svenska Dagbladet och fann biskopen Bengt Wadensjös plädering, tänkte jag över hur konstigt det blivit. För en hindu är reinkarnationen ett straff, men i svensk folktro uppfattas reinkarnationen som en positiv möjlighet. Hur blev det så? Där tron går ut, går vidskepelsen in. Och hur är det, ska inte folks tro bestämma vad Kyrkan tror - hur går det annars med medlemskap och medlemsavgifter?
http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt
Ska jag särskilt notera att biskoparna Hammar och Wadensjö är prästsöner?
Eller är det viktigare att de är kyrkohistoriker?
Under mitt måttliga sätt att hålla jul, noterar jag ett annat intressant fenomen.
Många av de sånger vi får höra, också i det kyrkliga, är lovsånger till julen, som är underbar och därför lovsjungs. Det är sentimentalt så det förslår och snö. Jag noterar mest. Skulle vi tala om en envig mellan Jesus och Julen, måste Julen koras som vinnare. Inte på knockout men på poäng....
God fortsättning på allt!
Kan det vara på samma sätt med berättelserna om Jesus?
Ja och nej. De kan fungera på samma sätt men de är på ett annorlunda sätt.
Den insikten ställer oss mitt i julevangeliet.
En mängd basfakta hos Lukas visar sig numera stämma. Vi kan veta mer från den romerska historieskrivningens material, som den vet som satt sig in i att kejsar Augustus verkligen hade två skattskrivningsprojekt, år 28 och år 8 före vår tideräkning. Qiurinius i Syrien hade hand om det andra, som företogs i ett par omgångar. Om detta kan man uppdatera sig hos Anders Brogren.
brogren.nu
Uppdatera sig med texter vi har tillgång till kunde inte D. F. Strauss år 1835, när han 27 år gammal skrev sin epokgörande bok om vad han tänkte att man kunde veta om Jesus och Nya testamentet. Det egendomliga är nog egentligen att hans bedömningar stått sig så länge, utan kritisk granskning. Det menar inte jag utan har fått insikten hos John A.T. Robinson. Utgå från att många religionsvetenskapligt utbildade inte riktigt satt sig in i detta. De pratar på ändå. Ungefär som Dick Harrison, när han som historiker blir alltmer omnipotent i sitt vetande. Jag såg att han gett sig in i dateringsfrågor kring Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna. Hur det är "inom bibelforskningen" får vi veta. Vilken enhet och enhetlighet är detta ämne - bibelforskningen? Och i sak har Harrison fel. Det blir så när experter bli omnipotenta.
Då är det väl lika bra att gå till Lukas själv och den inledning han ger.
Fyra verser inleder evangeliet. Det är i sak den antike historieskrivarens forskningsprogram. Han följer det programmet och ska räknas till antikens stora i branschen, han och Herodotos. Han tar sig till dem som var med och kan berätta. Maria, förstås. Den berättelsen ger oss julevangeliet. Han gnetar på med små sakinformationer om sådant han är intresserad av och ibland tar han med sådant som ställer honom i särklass. Antikens bästa sjöskildring finns i Apostlagärningarna, en skildring som påminner om flyktvägarna i våra dagar, Apg 27. Det är ett monumentalt verk Lukas gett oss. Han påstår att han skrivit ner berättelsen om Jesus från början till himmelsfärden i evangeliet (Apg 1:1) och att de upplysningar som getts om Jesus är tillförlitliga (Luk 1:4).
När nu Lukas arbetar i tillförlitlighetsbranschen, kanske hans påståenden skulle tas på allvar? Vad säger att karln skulle ljuga för oss? Lös den gåtan. Lukas berättelse fungerar som befrielse därför att det han berättar har hänt men Befriaren är en annan än berättelsen, nämligen Frälsaren själv. Varför ska vi tramsa runt om den saken? Är det inte lika bra att fungera som historiematerialist när vi har tillgång till historiskt material? Skulle Gud vara något annat än historiens Gud?
Jag ska inte påstå att jag dagligdags funderar över evangelisten Lukas, men jag gillar honom - också därför att han är en resande reporter, en som kommer utifrån men ambitiöst vill träffa folk, röra sig i smeten, skaffa sig informationer. Det är inte så lite av den legendariske reportern Egon Erwin Kisch, den rasande reportern, över Lukas arbetssätt. Att Matteus, Markus och Johannes skriver evangelier som är ögonvittnenas redogörelser är en sak. Lukas har alls inte varit med men satt sig in i allt så pass att de som varit med ser att han skildring håller. Den blir en del av vår nytestamentliga kanon. Upplysningarna är tillförlitliga.
Befriar berättelsen, alltså?
Den befriar därför att den ger oss tillförlitliga uppgifter om Jesus. Det är dessa tillförlitliga uppgifter vi hälsar i gudstjänsten med orden "Lovad vare du, Kristus" och uppfattar vara Guds eget besked till oss om våra villkor. Den lille pilten på krubbans strå är verkligen till vår frälsning sänd! "Men", som pastorn sa när han vältaligt på en julfest utlagt de hemska barnamorden i Betlehem så att åhörarna hade bilden av blodiga barnlik på näthinnan, "låt oss inte tala om det nu. Låt oss i stället dricka kaffe och äta kakor!"
I det kyrkliga blir bibliska hårdfakta besvärande. Då befriar inte bara berättelser utan också kaffe och kakor.
För att inte tala om insatsen att föra in reinkarnationen i inkarnationens mysterium som en komplettering av det bibliska. Jag ska skriva mer om detta i mellandagarna. När jag i går läste Svenska Dagbladet och fann biskopen Bengt Wadensjös plädering, tänkte jag över hur konstigt det blivit. För en hindu är reinkarnationen ett straff, men i svensk folktro uppfattas reinkarnationen som en positiv möjlighet. Hur blev det så? Där tron går ut, går vidskepelsen in. Och hur är det, ska inte folks tro bestämma vad Kyrkan tror - hur går det annars med medlemskap och medlemsavgifter?
http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt
Ska jag särskilt notera att biskoparna Hammar och Wadensjö är prästsöner?
Eller är det viktigare att de är kyrkohistoriker?
Under mitt måttliga sätt att hålla jul, noterar jag ett annat intressant fenomen.
Många av de sånger vi får höra, också i det kyrkliga, är lovsånger till julen, som är underbar och därför lovsjungs. Det är sentimentalt så det förslår och snö. Jag noterar mest. Skulle vi tala om en envig mellan Jesus och Julen, måste Julen koras som vinnare. Inte på knockout men på poäng....
God fortsättning på allt!
torsdag 24 december 2015
Julafton
Arbetet att försöka hålla jul genom att hålla i julen är besvärligt.
Tanken är ju den att julafton är aftonen före julen, som därpå brakar loss och varar i 20 dagar. Sedan blir det oxveckor i väntan på Kyndelsmäss och först därefter sluts julkretsen 2015. Men det fuskas sanslöst med julfester och julbord från november och fram till - nu! När det egentligen börjar...
Sekulariseringen är inte god mot människor.
Motrörelsen borde bestå i små julfester under de närmaste 20 dagarna. Hur ska julen ta gestalt och vi gå in i Guds verk med oss till kropp, själ och ande?
Hur är det med samverkandet annars?
För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa. Gud ser till att det blir så. Reformatorerna på 1500-talet var skygga inför talet om samverkan med Gud, eftersom de sett hur det gått. Samverkandet blev till sist ett sätt att fösa Gud ut i marginalen. Då som nu, alltså. Då måste betoningen läggas annorlunda. Nåden allena, inte laggärningarna. I vår tid är det fullkomligt konsekvent att tala om detta samverkande. Människoriket förnekar sig inte.
Hållningen att gå in i Guds verk blir en mothållning. Det är förstås samverkan. På samma sätt som leran i krukmakarens hand inte gör motstånd utan låter sig formas.
Inför julen möter man en del glada människor.
"Ska du stå länge?" frågade den unge mannen på Stortorget i Kalmar, där man får parkera. "10 minuter", sa jag. "Ta den här då", sa han" och gav mig sin P-biljett och körde iväg sedan vi båda sagt: "God Jul" och jag glad kunde uträtta mina sysslor.
Jag slapp bli fotograferad. Det fanns en bild som kunde användas till min lilla insats på kultursidan i Östra Småland denna julafton.
Film- och litteraturvetaren mötte jag också.
Hon hade hört KG Hammar, som ömmade för sökarna och ville visa på den befriande berättelsen. Fokus låg just på berättelsen, inte på om det som berättades faktiskt hänt.
Litteraturvetaren sporde då om sökaren inte lättare skulle tro något som verkligen hänt än bara en berättelse.
KG tycktes bli svaret skyldig. Teologer ska jagas av vettigt folk, tänker jag. KG vill väl, men det är inte lätt att vara både sentimental och ha intellektuella anspråk. Detta resulterar i det som i gammalkyrkligheten kallades "kärringatröst".
Särskilt mycket tid har KG nog inte heller lagt på den dialogform som heter förkunnelse och själavård i församlingen.
Jag hade visst nöje av litteraturvetarens berättelse. "Tro berättelsen för den berättar något viktigt även om det inte hänt." Då läser jag hellre Jacobsens bok Mordet på änkeprostinnan, trevlig julläsningstradition. Det mordet hade för den delen inte heller hänt.
Kyrkosociologiska betraktelser ägnar man sig åt i Växjö stift och det har vi lärt oss av professor Hilding Pleijel. Jag brukar skryta med att hans syster var fadder till min bror. Jag tar inte nu upp Annandagen, som i praktiken avskaffats som martyrdag. Där det över huvud taget finns några gudstjänster, är det julens sånger och psalmer som ska kvädas. Men det finns undantag. Jag kanske ska redovisa dem på Annandagen?
Avskaffad är också i praktiken Juldagens högmässa, själva grejen. Detta är kyrkosociologiskt av utomordentligt stort intresse. Hur gick det till? När jag var barn hade prästen i Ormesberga kyrka först julotta, därefter paus (folk gick ut på kyrkogården ett tag) och därefter följde juldagens högmässa.
I Kalmar och trakterna däromkring finns det dock en uppsättning högmässor på Juldagen. På södra Öland finns högmässor men inte längre på norra.
I Smålandsposten visualiseras det kyrkliga livet i en betydande del av Kronobergs län. Jag har räknat ut att det firas en högmässa i Växjö domkyrka och så är det juldagsgudstjänst i Skogslyckan. Kyrkliga Förbundet har också en gudstjänst i Växjö kl 9 med den avsatte fd kyrkoherden Ragnar Block. Men jag hittar inte mer.
Det betyder att den som inte riktigt orkar midnattens mässa inte har något att gå till på juldagen. Kyrkorna står tomma.
Föga tycks ha gjorts i medvetande om att juldagens kväll är den stora utekvällen i Sverige. Då går man ut för att träffa sina vänner. Det kanske skulle ha påverkat det s k gudstjänstutbudet?
Och hur är det pastors eget andliga liv när pastor inte firar julens gudstjänster en masse?
Jag läste att veckans twittrande präst gjorde sin sista arbetsdag innan jul den 21 december och i jul skulle han ha julotta. Arbetsdagen ägnades åt att förbereda denna gudstjänst. Reflektionerna göra sig själva, som det heter. Nej, förresten. Inte riktigt. Pastorn, Kjell Dellert (organiserad helnykterist så ursäkter finns inte) twittrar på temat Dela tro - dela liv. Så här låter det den 21 dec: "Vem är det som kör? Höhö, det är ju jag som kör! Kjell Dellert, präst i Sollentuna utanför Stockholm. Jag har fått julveckan på min lott!" Noga taget adventstidens sista dagar samt julens första, men vi bråkar inte. Vad är det för djupare mening med twittrandet Dela tro - dela liv? Vet någon?
Dagens Seglora!
Saken kanske inte är så allvarlig. På Dagens Seglora droppar det ner små bidrag då och då, men de ekonomiska bidragsgivarna torde inte ha skäl att vara särskilt belåtna med frekvensen. Det blir allt mer skandalöst även om det bara gäller en världslig sak, som Karlsson på Taket skulle sagt.
Pastor Elisabeth Arborelius ställde i ett av de fåtaliga inläggen frågan: "Vad är kristen tro annat än djup medmänsklighet?"
Hon hade tydligen hört en predikan som "proklamerade åtskilliga kristna dogmer" och det är inte enda gången hon hört "proklamationer från predikstolar från präster som älskar att höra sin egen röst och att synas i sammanhang då kyrkorna fylls." Frågan hon ställer avslöjar nyprotestantismens ärende, tror jag: "Varför handlar inte merparten av predikningar om hur Jesus vill påminna oss om detta att fullt ut vara människa och leva tillsammans med våra medmänniskor?"
Om nu tron inte är något annat än djup medmänsklighet - varför behövs då Kyrkan och julen och kyrkoåret och, ja, fortsätt själva eller inte.
Gör nu det som blir bäst, för att ni ska få en precis så GOD JUL, som jag härmed önskar er!
Efter midnattsmässan blir det nog ingen gudstjänst för mig, den präst som går för att lyssna på Ragnar Block riskerar väl domkapitelsanmälan, bortsett från att Kyrkliga Förbundet inte som Dr Luther firar juldagens högmässa (märkligt folk, de där sista utlöparna av gammalkyrkligheten, må jag säga).
Jag får väl sätta mig med Martin Luthers Kyrkopostilla.
Behöver jag någon ytterligare syssla, kunde jag läsa kyrkotidningar och fundera på under vilka tidsrymder kyrkorummen står tomma under jul- och nyårshelgen och samtidigt ynka de arbetstyngda prästerna.
Äldre herrar upprepar sig gärna: GOD JUL!
Å andra sidan blir äldre herrar lätt sentimentala. Så GOD JUL igen!
I morgon säger vi "God fortsättning!"
Tanken är ju den att julafton är aftonen före julen, som därpå brakar loss och varar i 20 dagar. Sedan blir det oxveckor i väntan på Kyndelsmäss och först därefter sluts julkretsen 2015. Men det fuskas sanslöst med julfester och julbord från november och fram till - nu! När det egentligen börjar...
Sekulariseringen är inte god mot människor.
Motrörelsen borde bestå i små julfester under de närmaste 20 dagarna. Hur ska julen ta gestalt och vi gå in i Guds verk med oss till kropp, själ och ande?
Hur är det med samverkandet annars?
För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa. Gud ser till att det blir så. Reformatorerna på 1500-talet var skygga inför talet om samverkan med Gud, eftersom de sett hur det gått. Samverkandet blev till sist ett sätt att fösa Gud ut i marginalen. Då som nu, alltså. Då måste betoningen läggas annorlunda. Nåden allena, inte laggärningarna. I vår tid är det fullkomligt konsekvent att tala om detta samverkande. Människoriket förnekar sig inte.
Hållningen att gå in i Guds verk blir en mothållning. Det är förstås samverkan. På samma sätt som leran i krukmakarens hand inte gör motstånd utan låter sig formas.
Inför julen möter man en del glada människor.
"Ska du stå länge?" frågade den unge mannen på Stortorget i Kalmar, där man får parkera. "10 minuter", sa jag. "Ta den här då", sa han" och gav mig sin P-biljett och körde iväg sedan vi båda sagt: "God Jul" och jag glad kunde uträtta mina sysslor.
Jag slapp bli fotograferad. Det fanns en bild som kunde användas till min lilla insats på kultursidan i Östra Småland denna julafton.
Film- och litteraturvetaren mötte jag också.
Hon hade hört KG Hammar, som ömmade för sökarna och ville visa på den befriande berättelsen. Fokus låg just på berättelsen, inte på om det som berättades faktiskt hänt.
Litteraturvetaren sporde då om sökaren inte lättare skulle tro något som verkligen hänt än bara en berättelse.
KG tycktes bli svaret skyldig. Teologer ska jagas av vettigt folk, tänker jag. KG vill väl, men det är inte lätt att vara både sentimental och ha intellektuella anspråk. Detta resulterar i det som i gammalkyrkligheten kallades "kärringatröst".
Särskilt mycket tid har KG nog inte heller lagt på den dialogform som heter förkunnelse och själavård i församlingen.
Jag hade visst nöje av litteraturvetarens berättelse. "Tro berättelsen för den berättar något viktigt även om det inte hänt." Då läser jag hellre Jacobsens bok Mordet på änkeprostinnan, trevlig julläsningstradition. Det mordet hade för den delen inte heller hänt.
Kyrkosociologiska betraktelser ägnar man sig åt i Växjö stift och det har vi lärt oss av professor Hilding Pleijel. Jag brukar skryta med att hans syster var fadder till min bror. Jag tar inte nu upp Annandagen, som i praktiken avskaffats som martyrdag. Där det över huvud taget finns några gudstjänster, är det julens sånger och psalmer som ska kvädas. Men det finns undantag. Jag kanske ska redovisa dem på Annandagen?
Avskaffad är också i praktiken Juldagens högmässa, själva grejen. Detta är kyrkosociologiskt av utomordentligt stort intresse. Hur gick det till? När jag var barn hade prästen i Ormesberga kyrka först julotta, därefter paus (folk gick ut på kyrkogården ett tag) och därefter följde juldagens högmässa.
I Kalmar och trakterna däromkring finns det dock en uppsättning högmässor på Juldagen. På södra Öland finns högmässor men inte längre på norra.
I Smålandsposten visualiseras det kyrkliga livet i en betydande del av Kronobergs län. Jag har räknat ut att det firas en högmässa i Växjö domkyrka och så är det juldagsgudstjänst i Skogslyckan. Kyrkliga Förbundet har också en gudstjänst i Växjö kl 9 med den avsatte fd kyrkoherden Ragnar Block. Men jag hittar inte mer.
Det betyder att den som inte riktigt orkar midnattens mässa inte har något att gå till på juldagen. Kyrkorna står tomma.
Föga tycks ha gjorts i medvetande om att juldagens kväll är den stora utekvällen i Sverige. Då går man ut för att träffa sina vänner. Det kanske skulle ha påverkat det s k gudstjänstutbudet?
Och hur är det pastors eget andliga liv när pastor inte firar julens gudstjänster en masse?
Jag läste att veckans twittrande präst gjorde sin sista arbetsdag innan jul den 21 december och i jul skulle han ha julotta. Arbetsdagen ägnades åt att förbereda denna gudstjänst. Reflektionerna göra sig själva, som det heter. Nej, förresten. Inte riktigt. Pastorn, Kjell Dellert (organiserad helnykterist så ursäkter finns inte) twittrar på temat Dela tro - dela liv. Så här låter det den 21 dec: "Vem är det som kör? Höhö, det är ju jag som kör! Kjell Dellert, präst i Sollentuna utanför Stockholm. Jag har fått julveckan på min lott!" Noga taget adventstidens sista dagar samt julens första, men vi bråkar inte. Vad är det för djupare mening med twittrandet Dela tro - dela liv? Vet någon?
Dagens Seglora!
Saken kanske inte är så allvarlig. På Dagens Seglora droppar det ner små bidrag då och då, men de ekonomiska bidragsgivarna torde inte ha skäl att vara särskilt belåtna med frekvensen. Det blir allt mer skandalöst även om det bara gäller en världslig sak, som Karlsson på Taket skulle sagt.
Pastor Elisabeth Arborelius ställde i ett av de fåtaliga inläggen frågan: "Vad är kristen tro annat än djup medmänsklighet?"
Hon hade tydligen hört en predikan som "proklamerade åtskilliga kristna dogmer" och det är inte enda gången hon hört "proklamationer från predikstolar från präster som älskar att höra sin egen röst och att synas i sammanhang då kyrkorna fylls." Frågan hon ställer avslöjar nyprotestantismens ärende, tror jag: "Varför handlar inte merparten av predikningar om hur Jesus vill påminna oss om detta att fullt ut vara människa och leva tillsammans med våra medmänniskor?"
Om nu tron inte är något annat än djup medmänsklighet - varför behövs då Kyrkan och julen och kyrkoåret och, ja, fortsätt själva eller inte.
Gör nu det som blir bäst, för att ni ska få en precis så GOD JUL, som jag härmed önskar er!
Efter midnattsmässan blir det nog ingen gudstjänst för mig, den präst som går för att lyssna på Ragnar Block riskerar väl domkapitelsanmälan, bortsett från att Kyrkliga Förbundet inte som Dr Luther firar juldagens högmässa (märkligt folk, de där sista utlöparna av gammalkyrkligheten, må jag säga).
Jag får väl sätta mig med Martin Luthers Kyrkopostilla.
Behöver jag någon ytterligare syssla, kunde jag läsa kyrkotidningar och fundera på under vilka tidsrymder kyrkorummen står tomma under jul- och nyårshelgen och samtidigt ynka de arbetstyngda prästerna.
Äldre herrar upprepar sig gärna: GOD JUL!
Å andra sidan blir äldre herrar lätt sentimentala. Så GOD JUL igen!
I morgon säger vi "God fortsättning!"
onsdag 23 december 2015
Julfånigt eller julsublimt
Jag var i Kalmar i går för att leverera julklappar och jag fick några i retur också. Jag mötte gamla konfirmander, gamla dopbarn, änkor och faderlösa samt gick på sjukbesök. Det var väl höga poäng på alltihop? Innan jag och hunden Grynet for, studerade jag tidningsskörden. I Barometern fanns en uppsättning präster, som skulle beskriva hur det var att jobba under julledigheten.
Är inte också detta ett sekulariseringsfenomen att det som är julens finess, att få fira gudstjänst för det är för den sakens skull folk är jullediga, blir en egendomlighet så att de som firar framstår som hårt pressade av jobb under ledigheten?
Var det god kyrkoreklam det som publicerades?
Ungdomsprästen Lina Bengzon jobbar i julhelgen under julaftonens midnattsmässa. I Oskarshamn delas gudstjänsterna upp, en per präst under helgen. Men Bengzon får ihop livet och firar på julaftonen i Kalmar, "på kvällen åker vi upp till Oskarshamn då jag jobbar" men juldagen blir det mer släktfirande. Hon äter kalkon. Hon önskar sig ett par raggsockar.
Kyrkoherde Gabriel Norrgård i Dörby höll rent. Han markerade att han firade julen både hemma och i kyrkan, han jobbade inte. Fem gudstjänster fick han ihop. och ungsbakad julskinka äter han. Kyrkoherden var modest i sin julklappsönskan. En elegant cykelhjälm - "trendig" - ville han ha, förstod jag. Finns någon av kvinna född som ser trendig ut och klär i cykelhjälm, undrade jag.
Biskop Fredrik Modéus jobbar men säger "jag är i tjänst". Julafton, 29 december och 1 januari då han också har nyårsmottagning på Östrabo. Biskopen äter prinskorv och önskar sig nya svarta skor. "De gamla har rämnat, det är inte bra för en biskop." Då undrar man förstås för vem det är bra att gå med trasiga skor.
Komminister Jenny Fogelström är gärna i tjänst under julhelgen och viker bort från jobb-frågan. Julskinkan är favorit "men den kommer jag att sakna därför att det ä första året som vegetarian". Nå, det går väl lika bra med selleri eller med en griljerad morot? Hon önskar sig et par tofflor.
Tre ord om mig själv, heter det i en spalt. "Social" svarar tre av de tillfrågade men inte Norrgård. Nu är han social, tror jag - vad nu ordet betyder. Tre gillar också sv ps 122. Modéus II diggar Away in the Manger.
På Högsby-sidan får vi veta "Församlingarna har inte tid för julledighet". Variation på tema. Men fattar ingen att ledigheten i jul har arbetskraften för att kunna fira gudstjänst? Eller som det heter om Högsby när journalisten får till det: "I jul fylls kyrkorna med diverse aktiviteter och fokus ligger på gudstjänster och musik."
Journalistik motsvarar tänkta föreställningar och fördomar hos läse-, lyssnar- och tittarkretsen, det fattar jag. Men är det som publiceras så här verkligen god kyrkoreklam? Jag vet inte. Har vi nytta av att veta att präster önskar sig nyttigheter i julklapp? Ingen önskade "fred på jorden" eller att "alla ska vara snälla mot varandra nästa år". Ingen önskade sig heller böcker.
Nu finns det ju sådana som jobbar - sjukvård, polis, socialtjänst samt folk på Elgiganten, vars varuhus slår upp portarna i julnattens timme kl 00.01. Det är rätt. Mammon har fått ett barn och det läggs på en hylla i varuhuset och folk kommer dit för att titta och tillbe. Elgigantens tilltag hade varit otänkbart i min barndom. Sekulariseringen och kommersialiseringen är inte nådig mot människor.
Är det inte onödigt att framstå som kritisk tidningsläsare. Jag är kritisk bara i ordets mening, jag försöker bedöma vad jag läser. Det är inte så enkelt. Julfånigt eller julsublimt? Och vilka krafter samverkar här - inte med Gud utan med varandra?
Och så till sist som en enkel julförberedelse eller, möjligtvis, helnykterhetspropaganda:
https://www.youtube.com/watch?v=nbAF4rqwq5M
Är inte också detta ett sekulariseringsfenomen att det som är julens finess, att få fira gudstjänst för det är för den sakens skull folk är jullediga, blir en egendomlighet så att de som firar framstår som hårt pressade av jobb under ledigheten?
Var det god kyrkoreklam det som publicerades?
Ungdomsprästen Lina Bengzon jobbar i julhelgen under julaftonens midnattsmässa. I Oskarshamn delas gudstjänsterna upp, en per präst under helgen. Men Bengzon får ihop livet och firar på julaftonen i Kalmar, "på kvällen åker vi upp till Oskarshamn då jag jobbar" men juldagen blir det mer släktfirande. Hon äter kalkon. Hon önskar sig ett par raggsockar.
Kyrkoherde Gabriel Norrgård i Dörby höll rent. Han markerade att han firade julen både hemma och i kyrkan, han jobbade inte. Fem gudstjänster fick han ihop. och ungsbakad julskinka äter han. Kyrkoherden var modest i sin julklappsönskan. En elegant cykelhjälm - "trendig" - ville han ha, förstod jag. Finns någon av kvinna född som ser trendig ut och klär i cykelhjälm, undrade jag.
Biskop Fredrik Modéus jobbar men säger "jag är i tjänst". Julafton, 29 december och 1 januari då han också har nyårsmottagning på Östrabo. Biskopen äter prinskorv och önskar sig nya svarta skor. "De gamla har rämnat, det är inte bra för en biskop." Då undrar man förstås för vem det är bra att gå med trasiga skor.
Komminister Jenny Fogelström är gärna i tjänst under julhelgen och viker bort från jobb-frågan. Julskinkan är favorit "men den kommer jag att sakna därför att det ä första året som vegetarian". Nå, det går väl lika bra med selleri eller med en griljerad morot? Hon önskar sig et par tofflor.
Tre ord om mig själv, heter det i en spalt. "Social" svarar tre av de tillfrågade men inte Norrgård. Nu är han social, tror jag - vad nu ordet betyder. Tre gillar också sv ps 122. Modéus II diggar Away in the Manger.
På Högsby-sidan får vi veta "Församlingarna har inte tid för julledighet". Variation på tema. Men fattar ingen att ledigheten i jul har arbetskraften för att kunna fira gudstjänst? Eller som det heter om Högsby när journalisten får till det: "I jul fylls kyrkorna med diverse aktiviteter och fokus ligger på gudstjänster och musik."
Journalistik motsvarar tänkta föreställningar och fördomar hos läse-, lyssnar- och tittarkretsen, det fattar jag. Men är det som publiceras så här verkligen god kyrkoreklam? Jag vet inte. Har vi nytta av att veta att präster önskar sig nyttigheter i julklapp? Ingen önskade "fred på jorden" eller att "alla ska vara snälla mot varandra nästa år". Ingen önskade sig heller böcker.
Nu finns det ju sådana som jobbar - sjukvård, polis, socialtjänst samt folk på Elgiganten, vars varuhus slår upp portarna i julnattens timme kl 00.01. Det är rätt. Mammon har fått ett barn och det läggs på en hylla i varuhuset och folk kommer dit för att titta och tillbe. Elgigantens tilltag hade varit otänkbart i min barndom. Sekulariseringen och kommersialiseringen är inte nådig mot människor.
Är det inte onödigt att framstå som kritisk tidningsläsare. Jag är kritisk bara i ordets mening, jag försöker bedöma vad jag läser. Det är inte så enkelt. Julfånigt eller julsublimt? Och vilka krafter samverkar här - inte med Gud utan med varandra?
Och så till sist som en enkel julförberedelse eller, möjligtvis, helnykterhetspropaganda:
https://www.youtube.com/watch?v=nbAF4rqwq5M
måndag 21 december 2015
Liberalteologi
"Liberalteologi" kan betyda lite vad som helst, brukar teologiska lexika mena. Det skrivs inte riktigt så rätt ut, men antyds och skrivs mellan raderna. Det är också så. Fast i vår moderna kyrka brukar inte liberalteologer etikettera sig som sådana. De vill hellre framstå som normalteologer. och i teorin kan också en normalteologi vara lite vad som men absolut inte i praktiken. Där är normaliteten kraftfullt fastslagen. Detta förhållande motiverar att vi försöker skära lite i resonemangen.
Nog kan man se en sådan som Victor Rydberg vara en liberalteolog. Hans syfte var att komma åt den kristna tron, ni minns krigarens vällovliga syfte att såra och döda. Det är liberalen som lägger sitt mönster över tron. Så blir det som det blir.
Komministern Ignell var det lite annorlunda med. Han översatte Renans bok om Jesus, del för del, och delarna skickades ut från bokförlaget Bonniers som häften. Ignell uppfattade att Renans framställning blev sådan att han inte riktigt kunde hålla med och fick, i stället för att avbryta översättningsarbetet, utrymme att skriva en avslutande egen kommentar. Han ville vara en liberal teolog men han ville inte göra slut på tron.
Till Rydbergs lärjungar ska vi räkna Harald Hallén, prost och riksdagsman (S).
På sitt sätt är han nog slutpunkten för den liberala teologin av gammalt märke, men portalgestalten för det som blev kyrkopolitisk normalteologi. Där fick jag till det. Kyrkopolitisk normalteologi, var ordet.
Den kontinentala liberala teologin med dess ljusa människosyn gick under i Första världskrigets skyttegravar, brukar det heta. Barth steg fram i stället med ett annat tänkande men han fick inget genomslag i Sverige (till egen förtrytelse). Här var det mer en förnyelse av bibelvetenskapen som kom att prägla den tidens blivande präster, jag talar 1930-tal och framöver.
I Sverige hölls motsatserna samman, kanske därför att Söderblom inte bara var liberal i teologin utan ekumeniskt öppen och med ekumeniken kunde en del nya influenser nå landet, inte minst genom det anglokatolska. Söderblom beredde på sitt sätt vägen. Liberalteologin fanns som en underström och tog sig in mindre i kyrkolivet och mer via kyrkopolitiken. Om detta kan man till dels läsa i KG Hammars doktorsavhandling. Men det saknas en uppföljande, sammanhållen studie av vad som sedan hände.
För liberalteologer av gammalt slag kan jag hysa viss respekt. De försökte rädda tron och arbetade med trons frågor. Gäller detsamma biskopar av typ Robinson, Spong och Jenkins? Och hur är det med Marcus Borg? Jag vet inte. Det är alltid en risk att pionjärernas insatser blir efterföljarnas frihjulsåkningar men de som publicerat sig måste väl sägas ha arbetat med trons frågor.
Jag kom att fundera över liberalteologer eftersom Smålandsposten hade en artikel med den eggande rubriken "Präst i rekordsläkt med smak för världen". Rekordsläkt betyder att hon är präst i åttonde generationen. Hennes far, fick läsekretsen veta, är liberalteolog och pastorn trodde att alla tänkte som han.
Riktigt hur han tänker, fick jag inte klart för mig, men en intervju med honom fanns i Skånska Dagbladet och där sa han "Jag har egentligen aldrig varit speciellt kyrklig av mig. Inte heller mina fem bröder."
När han jobbade med humanitärt bistånd i Latinamerika fick han dock klart för sig att det var präst han skulle bli. Född 1956 och prästvigd 1987. Jag noterar att han haft några utlandstjänster och tjänst på stiftsgård. Men liberalteolog - betyder det något annat och mera än normalteolog, en som säger det han uppfattar att andra viktiga personer säger? Om han gjort något mer liberalteologiskt, hade han inte skrivit artiklar och böcker som vi läst?
Pastor B ringde. Han hade sett biskop Eva Nordung Byström i söndagens gudstjänst. Jag gick också in på svt.play.
Var det kanske liberalteologi jag fick höra?
Biskopen tror inte att vi ska diskutera jungfrufödelsen och vi ska inte heller ha en okritisk syn på den. Men det har funnits en man vid namn Jesus och han har fått betyda mycket för det västerländska normsystemet. Jaha.
Ansatsen med norm och moral minner otvivelaktigt om ett kärt tema i den liberala teologin.
Men vem är denne man vid namn Jesus?
Biskopen hävdade att Jesus inte är Guds son i biologisk mening, men enligt vår tro var han inte heller en vanlig människa. På något sätt tar Gud mänsklig gestalt enligt vår tro, fick vi veta. Jesus säger sig vara en människoson och det behövdes ingen biologisk befruktning.
"Guds Son" kallades också faroner, kejsare och kungar och det betyder att Gud själv tagit gestalt på jorden. Varför firar vi inte dessa potentater nu då? Och i Allsång på Skansen hyllades Lasse Berghagen i somras med ett plakat där det stod "LASSE ÄR GUD" - så då får vi väl uppträda med större allvar och föra in hans födelsedag som helgdag, biskopen? Eller finns det något som är det annorlunda med Jesus som Guds Son?
Det är mycket jag inte riktigt kan begripa, men då sa biskopen att förstånd och intelligens inte är en förutsättning för tro. Det skulle Anselm av Canterbury lägga på minnet, han som säger att tron just försöker förstå.
Gjorde biskopen sedan en Star Wars-koppling, när hon sa att kraften vill vara oss nära? "För den kraften är inget omöjligt."
Eva Nordung Byström ska vara tacksam att denna predikan inte hölls på 300-talet. Då hade hon fördömts som villolärare med en okristen kristologi, kanske adoptianism. Som bäst! Fördömd i alla fall. Anathema sit. Ter sig inte Arius vid en jämförelse som förhållandevis kyrklig i sin teologi?
Så vad är liberalteologi på riktigt?
Tillkämpade meningar, intellektuell brottning.
Vad är det vi får se av det som skulle kunna uppfattas som liberalteologi, själva den dagsaktuella svenskkyrkliga normaliteten?
Okunskap och tankelättja, tänkte jag bistert.
Det är det nog också.
Villolärarna har kanske inte ens kläm på att de förkunnar heretiska satser. De gör det ändå!
I kyrkobönen bad diakonen att vår vilja skulle samverka med din vilja.
Ordet "samverka" är i reformatoriska sammanhang ett rödmarkerat ord. Romersk katolsk teologi talar gärna om samverkan. Vi ber om nåden att "stå i samklang" med Guds vilja. Biskopen tycks inte ha protesterat mot denna romerska avvikelse i ett lutherskt bönhus.
Förstånd och intelligens är inte en förutsättning för tro, men tydligen inte en följd av den heller.
Det sa inte biskopen i sin predikan dock.
Det räcker att veta att Jesus är Guds son i samma klass som faraoner, kejsare och kungar och att Lasse Berghagen i varje fall för allsångsentusiaster kvalar in i samma sammanhang.
Där har ni villoläran.
Jesus är inte människa på riktigt utan mer principiellt. Det är något skenbart mänskligt som vandrar i Galileen och som dör i Jerusalem.
Allvarligare kan en heresi knappast bli ,för den styr på grundbulten för kristen tro.
Men när vi nu ska vi fira jul - och fira vad då - vem bryr sig?
Blev resultatet av liberalteologin att vi befriades från Kyrkans tro mer än vi fattat och att det om de flesta av oss ska sägas att vi inte är speciellt kyrkliga? Jag funderar denna morgon efter att ha sett lokaltidningarna i Kalmar intervjua präster, som har det så jobbigt i jul. Har ingen fattat att vi firar jul för att Gud blev människa? På riktigt. Biologiskt som vi alla.
Nog kan man se en sådan som Victor Rydberg vara en liberalteolog. Hans syfte var att komma åt den kristna tron, ni minns krigarens vällovliga syfte att såra och döda. Det är liberalen som lägger sitt mönster över tron. Så blir det som det blir.
Komministern Ignell var det lite annorlunda med. Han översatte Renans bok om Jesus, del för del, och delarna skickades ut från bokförlaget Bonniers som häften. Ignell uppfattade att Renans framställning blev sådan att han inte riktigt kunde hålla med och fick, i stället för att avbryta översättningsarbetet, utrymme att skriva en avslutande egen kommentar. Han ville vara en liberal teolog men han ville inte göra slut på tron.
Till Rydbergs lärjungar ska vi räkna Harald Hallén, prost och riksdagsman (S).
På sitt sätt är han nog slutpunkten för den liberala teologin av gammalt märke, men portalgestalten för det som blev kyrkopolitisk normalteologi. Där fick jag till det. Kyrkopolitisk normalteologi, var ordet.
Den kontinentala liberala teologin med dess ljusa människosyn gick under i Första världskrigets skyttegravar, brukar det heta. Barth steg fram i stället med ett annat tänkande men han fick inget genomslag i Sverige (till egen förtrytelse). Här var det mer en förnyelse av bibelvetenskapen som kom att prägla den tidens blivande präster, jag talar 1930-tal och framöver.
I Sverige hölls motsatserna samman, kanske därför att Söderblom inte bara var liberal i teologin utan ekumeniskt öppen och med ekumeniken kunde en del nya influenser nå landet, inte minst genom det anglokatolska. Söderblom beredde på sitt sätt vägen. Liberalteologin fanns som en underström och tog sig in mindre i kyrkolivet och mer via kyrkopolitiken. Om detta kan man till dels läsa i KG Hammars doktorsavhandling. Men det saknas en uppföljande, sammanhållen studie av vad som sedan hände.
För liberalteologer av gammalt slag kan jag hysa viss respekt. De försökte rädda tron och arbetade med trons frågor. Gäller detsamma biskopar av typ Robinson, Spong och Jenkins? Och hur är det med Marcus Borg? Jag vet inte. Det är alltid en risk att pionjärernas insatser blir efterföljarnas frihjulsåkningar men de som publicerat sig måste väl sägas ha arbetat med trons frågor.
Jag kom att fundera över liberalteologer eftersom Smålandsposten hade en artikel med den eggande rubriken "Präst i rekordsläkt med smak för världen". Rekordsläkt betyder att hon är präst i åttonde generationen. Hennes far, fick läsekretsen veta, är liberalteolog och pastorn trodde att alla tänkte som han.
Riktigt hur han tänker, fick jag inte klart för mig, men en intervju med honom fanns i Skånska Dagbladet och där sa han "Jag har egentligen aldrig varit speciellt kyrklig av mig. Inte heller mina fem bröder."
När han jobbade med humanitärt bistånd i Latinamerika fick han dock klart för sig att det var präst han skulle bli. Född 1956 och prästvigd 1987. Jag noterar att han haft några utlandstjänster och tjänst på stiftsgård. Men liberalteolog - betyder det något annat och mera än normalteolog, en som säger det han uppfattar att andra viktiga personer säger? Om han gjort något mer liberalteologiskt, hade han inte skrivit artiklar och böcker som vi läst?
Pastor B ringde. Han hade sett biskop Eva Nordung Byström i söndagens gudstjänst. Jag gick också in på svt.play.
Var det kanske liberalteologi jag fick höra?
Biskopen tror inte att vi ska diskutera jungfrufödelsen och vi ska inte heller ha en okritisk syn på den. Men det har funnits en man vid namn Jesus och han har fått betyda mycket för det västerländska normsystemet. Jaha.
Ansatsen med norm och moral minner otvivelaktigt om ett kärt tema i den liberala teologin.
Men vem är denne man vid namn Jesus?
Biskopen hävdade att Jesus inte är Guds son i biologisk mening, men enligt vår tro var han inte heller en vanlig människa. På något sätt tar Gud mänsklig gestalt enligt vår tro, fick vi veta. Jesus säger sig vara en människoson och det behövdes ingen biologisk befruktning.
"Guds Son" kallades också faroner, kejsare och kungar och det betyder att Gud själv tagit gestalt på jorden. Varför firar vi inte dessa potentater nu då? Och i Allsång på Skansen hyllades Lasse Berghagen i somras med ett plakat där det stod "LASSE ÄR GUD" - så då får vi väl uppträda med större allvar och föra in hans födelsedag som helgdag, biskopen? Eller finns det något som är det annorlunda med Jesus som Guds Son?
Det är mycket jag inte riktigt kan begripa, men då sa biskopen att förstånd och intelligens inte är en förutsättning för tro. Det skulle Anselm av Canterbury lägga på minnet, han som säger att tron just försöker förstå.
Gjorde biskopen sedan en Star Wars-koppling, när hon sa att kraften vill vara oss nära? "För den kraften är inget omöjligt."
Eva Nordung Byström ska vara tacksam att denna predikan inte hölls på 300-talet. Då hade hon fördömts som villolärare med en okristen kristologi, kanske adoptianism. Som bäst! Fördömd i alla fall. Anathema sit. Ter sig inte Arius vid en jämförelse som förhållandevis kyrklig i sin teologi?
Så vad är liberalteologi på riktigt?
Tillkämpade meningar, intellektuell brottning.
Vad är det vi får se av det som skulle kunna uppfattas som liberalteologi, själva den dagsaktuella svenskkyrkliga normaliteten?
Okunskap och tankelättja, tänkte jag bistert.
Det är det nog också.
Villolärarna har kanske inte ens kläm på att de förkunnar heretiska satser. De gör det ändå!
I kyrkobönen bad diakonen att vår vilja skulle samverka med din vilja.
Ordet "samverka" är i reformatoriska sammanhang ett rödmarkerat ord. Romersk katolsk teologi talar gärna om samverkan. Vi ber om nåden att "stå i samklang" med Guds vilja. Biskopen tycks inte ha protesterat mot denna romerska avvikelse i ett lutherskt bönhus.
Förstånd och intelligens är inte en förutsättning för tro, men tydligen inte en följd av den heller.
Det sa inte biskopen i sin predikan dock.
Det räcker att veta att Jesus är Guds son i samma klass som faraoner, kejsare och kungar och att Lasse Berghagen i varje fall för allsångsentusiaster kvalar in i samma sammanhang.
Där har ni villoläran.
Jesus är inte människa på riktigt utan mer principiellt. Det är något skenbart mänskligt som vandrar i Galileen och som dör i Jerusalem.
Allvarligare kan en heresi knappast bli ,för den styr på grundbulten för kristen tro.
Men när vi nu ska vi fira jul - och fira vad då - vem bryr sig?
Blev resultatet av liberalteologin att vi befriades från Kyrkans tro mer än vi fattat och att det om de flesta av oss ska sägas att vi inte är speciellt kyrkliga? Jag funderar denna morgon efter att ha sett lokaltidningarna i Kalmar intervjua präster, som har det så jobbigt i jul. Har ingen fattat att vi firar jul för att Gud blev människa? På riktigt. Biologiskt som vi alla.
De helt tomma kyrkorna
Det bråkas om präster som inte vill ha folk i kyrkan och någon förnekar den saken, som skulle bero på en subjektiv och i sak osaklig känsla, dvs en känsla av att vara oönskad. Den känslan kanske dock inte är så subjektiv, kan den tänka som varit präst länge men som nu inser att i min kyrka hade jag aldrig blivit prästvigd nu. Det förhåller sig förstås objektivt så ,när den yttre kallelsen förklaras saknas av kyrkopolitiska skäl. På motsvarande sätt kan det enkelt konstateras att en församling som rakt av förändrar nattvardselementen och skapar osäkerhet om vad det är som bjuds och på vems ord detta bjuds, knappast tycks intresserad av de i sammanhanget skrutinösa. För skrutinösa är väl de som väntar på bärande arguemnt för en förändring och innan dessa levererats står fast vid insedd sanning.
Formulera sakförhållandet som ni vill, men låt oss nu styra på det objektiva. En mängd kyrkor står helt tomma. Vem ville ha det så?
Kollar jag församlingarna i Växjö pastorat på nätet, julstädningen har inneburit att tidningar kastats, ser jag att 4 söndagen i Advent står t ex Ormesberga och Örs kyrkor tomma liksom kyrkan i Lammhult, i Aneboda, i Asa, i Öja, i Kalvsvik, Tävelsås, Vederslöv, i Gårdsby, i Söraby, i Sjösås nya kyrka, i Drev-Hornaryd, , i Hemmesjö, i Nöbbele och Jät - om jag ser rätt i spalterna. Glömde jag den tomma Tjureda kyrka? Det måste röra sig om närmre eller över 2000 tomma sittplatser. Nog är det tomt alltid. Objektivt tomt. Detta är den rikstäckande svenska folkkyrkan. Ta fram en kartbok och se den!
Jag slår upp Smålandsposten från den 19 december, denna märkesdag, och hamnar just på sidan 19, där julens gudstjänstutbud presenteras.
På juldagen är det tomt i Ormesberga och Ör, i Öja, i Söraby, i Tjureda, i Drevs gamla kyrka, i Tolgs kyrka, i Drev-Hornaryd kyrka, i Östra Torsås och i Uråsa. Då räknar jag julnattens mässa som juldag. Gör jag inte det, är fler kyrkor tomma från ungefär kl 00.30 på juldagens motgon.
Juldagen är en stor dag i Kyrkans liv, det är väl en objektiv sanning sedd med Kyrkans liv som ansatspunkt.
Jag kanske återkommer till att vår tid är en förfärande martyrtid. Det senaste seklet konkurrerar nog ut urkyrkans och fornkyrkans martyrium när det kommer till kvantitet. Vi gårförbi detta faktum med tystnad just nu. Men den förste martyren Stefanos har en egen och blodröd dag, Annandag Jul. Det är en dag som är ett effektivt motmedel mot all söt sliskighet i juletid. Jag tänker inte bara på glögg, russin, marsipan, om ni trodde det.
Vi störtar för att dra nytta av Annandagen.
Det blir problem i Växjö kommun, Växjö pastorat.
På annandagen står alla - samtliga - kyrkor tomma med undantag för Växjö domkyrka, där det är högmässa kl 11.
Men?
Jo, utbudet av julens sånger och psalmer erbjuds i Öjaby, Tolg och Tävelsås.
That´s it, folks!
Kanske kan pastorn få med ett ord om Stefanos och blodsvittnen i största allmänhet - men då blir pastors insats närmast av karaktär festförstörande.
Skäll inte på folk. Kyrkan sekulariserar sig inifrån.
Blir det inte bättre Söndagen efter jul, den 27 december?
Svaret är nej. I själva staden används Domkyrkan och Mariakyrkan för högmässa, Högstorps kyrka för önskepsalm, Teleborg för julkantat.
Utanför staden är det söndagsmässa i Öjaby, önskepsalm i Hemmesjö och temagudstjänst i Drev-Hornaryd.
Av 35 kyrkor står 28 tomma denna söndag. Eller har jag missat något? 80%?
Då ber jag att få ställa fram alternativen, det som förlorade mot vinnaren.
Vinnaren först.
Publiktillströmningen avgör. Kundkretsen röstar med fötterna och då måste anpassning till. Kommer inte folk i tillräcklig omfattning måste vi 1. rationalisera och 2. anpassa utbudet efter efterfrågan. Det lilla problemet att ett välavlönat prästerskap ögonskinligen tycks ha mindre att göra än prästerna för 40-50 år sedan, kan vi bortse ifrån.
Vår vän Nils Gårder har förresten beskrivit Svenska kyrkan situation, och detta blir en lämplig övergång till en betraktelse över förloraralternativet.
Nils sa: "Svenska kyrkan är som en ICA-handlare. Kundkretsen betalar troget men hämtar aldrig ut några varor. Det tar tid för ICA-handlaren att då inse att han har ett problem. Pengarna kommer ju in och allt tycks som vanligt.
Förlorarna tänkte att kyrkoåret är en vandring genom tron och för att vi ska få tron och den ska vidmakthållas är det gudstjänst på söndagen som gäller. Kyrkan firar. Församlingen församlas. Om det kommer få eller många så firar Kyrkan likväl. Det är på sitt sätt eget kyrkligt egenintresse - men samtidigt så mycket mer. När det firas, kommer folk förr eller senare att hitta till Kyrkans livskällor. Därför är församlingslivet glokalt, gränslöst, globalt, världsomfattande och samtidigt lokalt, med centrum i sockenkyrkan - som kan vara en kvarterskyrka i en källare om det kniper. Själva idén med gudshuset är att det ska firas gudstjänst i det.
Jag mötte Rune i Sandsjö Södragård. Honom har jag tyckt om så länge jag kan minnas. När vi talade om kyrkolivet i Ormesberga kunde vi sucka ihop. Vad var det för poäng med att strukturrationalisera när konsekvensen blir att det inte firas gudstjänster längre? Vi var båda undrande. Jag försökte trösta Rune med att påpeka att jag reserverat mig i Kyrkomötet. På ett sätt var jag glad att Runes pappa Gustav inte levde. Han gick i kyrkan söndagligen. Vad hade han sagt om dagens gudstjänstlivruin? Vad hade han sagt om präster som skött sina åliggande på detta sätt? Och vad drar dessa präster ihop varje månad? ICA-handlarpräster som ingenting förstår?
Den som talar om en rikstäckande folkkyrka och en demokratisk (där folk inte röstar) i dessa tider kan inte vara riktigt riktig, antar jag. Visa att jag har fel! Ska en präst i närheten åtspörjas med frågan vem som helt konkret bestämt att kyrkan ska stå tom?
Formulera sakförhållandet som ni vill, men låt oss nu styra på det objektiva. En mängd kyrkor står helt tomma. Vem ville ha det så?
Kollar jag församlingarna i Växjö pastorat på nätet, julstädningen har inneburit att tidningar kastats, ser jag att 4 söndagen i Advent står t ex Ormesberga och Örs kyrkor tomma liksom kyrkan i Lammhult, i Aneboda, i Asa, i Öja, i Kalvsvik, Tävelsås, Vederslöv, i Gårdsby, i Söraby, i Sjösås nya kyrka, i Drev-Hornaryd, , i Hemmesjö, i Nöbbele och Jät - om jag ser rätt i spalterna. Glömde jag den tomma Tjureda kyrka? Det måste röra sig om närmre eller över 2000 tomma sittplatser. Nog är det tomt alltid. Objektivt tomt. Detta är den rikstäckande svenska folkkyrkan. Ta fram en kartbok och se den!
Jag slår upp Smålandsposten från den 19 december, denna märkesdag, och hamnar just på sidan 19, där julens gudstjänstutbud presenteras.
På juldagen är det tomt i Ormesberga och Ör, i Öja, i Söraby, i Tjureda, i Drevs gamla kyrka, i Tolgs kyrka, i Drev-Hornaryd kyrka, i Östra Torsås och i Uråsa. Då räknar jag julnattens mässa som juldag. Gör jag inte det, är fler kyrkor tomma från ungefär kl 00.30 på juldagens motgon.
Juldagen är en stor dag i Kyrkans liv, det är väl en objektiv sanning sedd med Kyrkans liv som ansatspunkt.
Jag kanske återkommer till att vår tid är en förfärande martyrtid. Det senaste seklet konkurrerar nog ut urkyrkans och fornkyrkans martyrium när det kommer till kvantitet. Vi gårförbi detta faktum med tystnad just nu. Men den förste martyren Stefanos har en egen och blodröd dag, Annandag Jul. Det är en dag som är ett effektivt motmedel mot all söt sliskighet i juletid. Jag tänker inte bara på glögg, russin, marsipan, om ni trodde det.
Vi störtar för att dra nytta av Annandagen.
Det blir problem i Växjö kommun, Växjö pastorat.
På annandagen står alla - samtliga - kyrkor tomma med undantag för Växjö domkyrka, där det är högmässa kl 11.
Men?
Jo, utbudet av julens sånger och psalmer erbjuds i Öjaby, Tolg och Tävelsås.
That´s it, folks!
Kanske kan pastorn få med ett ord om Stefanos och blodsvittnen i största allmänhet - men då blir pastors insats närmast av karaktär festförstörande.
Skäll inte på folk. Kyrkan sekulariserar sig inifrån.
Blir det inte bättre Söndagen efter jul, den 27 december?
Svaret är nej. I själva staden används Domkyrkan och Mariakyrkan för högmässa, Högstorps kyrka för önskepsalm, Teleborg för julkantat.
Utanför staden är det söndagsmässa i Öjaby, önskepsalm i Hemmesjö och temagudstjänst i Drev-Hornaryd.
Av 35 kyrkor står 28 tomma denna söndag. Eller har jag missat något? 80%?
Då ber jag att få ställa fram alternativen, det som förlorade mot vinnaren.
Vinnaren först.
Publiktillströmningen avgör. Kundkretsen röstar med fötterna och då måste anpassning till. Kommer inte folk i tillräcklig omfattning måste vi 1. rationalisera och 2. anpassa utbudet efter efterfrågan. Det lilla problemet att ett välavlönat prästerskap ögonskinligen tycks ha mindre att göra än prästerna för 40-50 år sedan, kan vi bortse ifrån.
Vår vän Nils Gårder har förresten beskrivit Svenska kyrkan situation, och detta blir en lämplig övergång till en betraktelse över förloraralternativet.
Nils sa: "Svenska kyrkan är som en ICA-handlare. Kundkretsen betalar troget men hämtar aldrig ut några varor. Det tar tid för ICA-handlaren att då inse att han har ett problem. Pengarna kommer ju in och allt tycks som vanligt.
Förlorarna tänkte att kyrkoåret är en vandring genom tron och för att vi ska få tron och den ska vidmakthållas är det gudstjänst på söndagen som gäller. Kyrkan firar. Församlingen församlas. Om det kommer få eller många så firar Kyrkan likväl. Det är på sitt sätt eget kyrkligt egenintresse - men samtidigt så mycket mer. När det firas, kommer folk förr eller senare att hitta till Kyrkans livskällor. Därför är församlingslivet glokalt, gränslöst, globalt, världsomfattande och samtidigt lokalt, med centrum i sockenkyrkan - som kan vara en kvarterskyrka i en källare om det kniper. Själva idén med gudshuset är att det ska firas gudstjänst i det.
Jag mötte Rune i Sandsjö Södragård. Honom har jag tyckt om så länge jag kan minnas. När vi talade om kyrkolivet i Ormesberga kunde vi sucka ihop. Vad var det för poäng med att strukturrationalisera när konsekvensen blir att det inte firas gudstjänster längre? Vi var båda undrande. Jag försökte trösta Rune med att påpeka att jag reserverat mig i Kyrkomötet. På ett sätt var jag glad att Runes pappa Gustav inte levde. Han gick i kyrkan söndagligen. Vad hade han sagt om dagens gudstjänstlivruin? Vad hade han sagt om präster som skött sina åliggande på detta sätt? Och vad drar dessa präster ihop varje månad? ICA-handlarpräster som ingenting förstår?
Den som talar om en rikstäckande folkkyrka och en demokratisk (där folk inte röstar) i dessa tider kan inte vara riktigt riktig, antar jag. Visa att jag har fel! Ska en präst i närheten åtspörjas med frågan vem som helt konkret bestämt att kyrkan ska stå tom?
söndag 20 december 2015
68-vänstern, ett snällinlägg
Snällinlägg kan vara ett snällt inlägg på två vis.
Jag har ju lovat Strukturutskottet att vara snäll på bloggen om söndagar, men snäll betyder ja, det där ni vet, det lite mesiga., Snäll betyder också snabb, schnell. Som i Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Eller snälltåg, sådana man kan bli överkörd av. Jag står fast vid mitt löfte att vara snäll, sålunda.
Jag manades av en kär vän att skriva om den saliga Elisabeth Hesselblad, som nu ska gå vidare i karriären. Om henne vet jag en del. Hon "föddes som protestant", har jag läst och skrattat. Insani sunt Romani. Ibland är den katolska verklighetsförståelsen närmast overkligt perspektivlös. Är det inte bättre att skriva om de riktiga protestanterna, då? Vi hålls ju med sådana.
Göran Skytte skrev om 68-vänstern och dagens kyrka.
http://www.dagen.se/kronikor/68-vänstern-och-dagens-kyrka-1.644933
Det var, överraskande nog, inte en självbiografi. Snarast en hedersbetygelse till KG Hammar och Martin Lind, som oförtjänt räknades in i 68-vänstern.
Sådan vänster kan man vara därför att man i gemenskapen lärt sig tänka, läsa på, gå till läggen och förstå den materialistiska historieskrivningens grundläggande principer samt därtill läst Kapitalet i Bohmans översättning. Sandlers var i det närmaste oläsbar men Bohman cyklade till sockenbiblioteket i Kolsva och gjorde en berömvärd insats.
Man kan också vara vänster i den meningen att man lagt sig till med några för dagen rådande inneåsikter och med dessa anslutit sig till arbetarklassen sådan den framträder i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet, för att därmed kunna bli trappnaskare.
1968 satt KG Hammar på Finngatan och ägnade sig åt kyrkohistoria.
Martin Lind hade väl inte riktigt börjat doktorera, men han fanns i Lund och förberedde sig.
När de två började visa tendenser att tänka, som det hette, radikalt, förfärades deras släktingar just så som bourgeoisien förfäras inför hotet från revolutionärer. Men det säger faktiskt mer om bigotta släktingar. KG och Martin bör försvaras.
Till 68-vänstern ska dock Göran Skytte räknas och numera hör han hemma i kategorin "dagens kyrka".
Han har lämnat gamla politiska positioner, men han har inte kunnat göra sig kvitt det kritiska tänkandet och benägenheten att ställa de radikala frågorna. Därför undrar han varför KG Hammar och Martin Lind hamnar i en undersökning som slutar 1989 - och det är en berättigad analysfråga. Nu tar vår vän Johan Sundeen i sin kyrkogranskning av "vänstern" mest upp tryckt material och det blir väl den kristna studentrörelsen, den som havererade. Det finns en annan och mer medveten vänster än karriäristernas, det är mitt korta budskap. Och ska man gå till källorna så sas nästan rent ut i den s k Domkyrkorättegången att Martin Lind inte skulle räknas till vänstern utan snarare till borgerlig radikalitet. Världsproblem och kyrkofrid, Faxböckerna, Lund 1969, s 171
KG Hammar var alls inte med. Han satt vid sitt bord på Finngatan.
Varför markeringen mot Martin Lind då?
Han hörde till kretsen kring fascisten Per Engdahl. Nuförtiden vill han mest påpeka att Engdahl ingick i prästfamiljen Linds umgängeskrets i Malmö, men de som varit med hade sett Lind vid Engdahls framträdanden i Lund. Fascist är i sammanhanget inget skällsord. Engdahl var korporatist och nationalist. På så vis var Per Engdahl självfallet radikal, en fribytare i folkhemmet. Hur och på vilka vägar han inspirerat det som blev dagens SD borde redas ut.
Så blev Lind socialdemokrat och det bar vägen fram. De flesta har glömt att biskopsutnämningen fick vänta en konselj eller två, eftersom Lind kvällen innan han skulle utnämnas i konselj dels fått besked om utnämningen, dels i en tidningsintervju uttalat sin glädje över den. Så fick man inte göra i förväg. Ärendet lyftes bort. De ohelgade, men bara dessa, skrattade.
'
KG fick departementsuppdrag. Församlingspräst på riktigt har han aldrig varit och markerade någon gång själv egendomligheten att han, som inte riktigt ville vara församlingspräst, i stället blev prästutbildare. Var han radikal i den gärningen eller i sina böcker? Inte 68-vänsterradikal, den saken är uppenbar. Han hade ju inte heller den bas för teologisk reflektion som den sortens församlingspräster skaffade sig som skrev pastoralteologi. Till KG:s heder ska anföras, att han i sina egna böcker kunde citera dem som hade.
Hur hamnade nu sådana som typ Hammar och Lind och Brunne på nyckelpositioner?
Kort sagt var de havliga. Göran Göransson var i statskyrkosystemet deras välgörare, tror jag. Hans satt som departementsråd och hade understundom dåligt samvete för den kyrkopolitik han genomförde. Då blev han aggressiv. Men i stort var han en man med scoutmoral och försökte göra det han tänkte var bäst för Svenska kyrkan. Kansliman i var tum men inte helt säker i sina politiska bedömningar av framtiden. Systemförvaltare blir sådana, också när de tror sig förnya systemen. Till det kommer någon märklig förkärlek för det lundensiska, skåningar kanske och så Caroline Krook.
Nu vill jag dock fråga bortom personer.
Vilka historiska sammanhang - nödvändigheter - är det som styr vart Svenska kyrkan tar vägen? Personer agerar, men systemen är väl så intressanta. Då sätter sig 68-vänstern och läser Marx och Engels och funderar över hur prästen till sist också blir en lönearbetare och hur allt fast förflyktigas. Det är i det kapitalistiska system den här sortens förändringar måste äga rum. Det behövs människor att hantera förändringen - men att tillskriva dem medvetenhet om deras historiska roller kanske är att vara alltför hövlig. De gör som man ska. Så blir det som det blir. Någon motståndskraft visar de sig inte ha haft. 68-vänster var de inte. Radikala? Självfallet. Frasradikala. Det gick dem väl när det gick Svenska kyrkan illa. Så skulle väl en del av den 68-vänster som lärde sig tänka, säga?
Själv gick jag till läggen, förstås.
Man har lärt sig. Uppsala 68 presenterades som "Sveriges största kristna tidning" när den var mötestidning för det ekumeniska mötet i Uppsala. I nr 4 den 9 juli finns redaktörerna Martin Lind och Per Frostin tillsammans med Carl Johan Evander oppmålta. Evander minns jag främst därför att Jesper Svenbro blev så förbannad på honom för hans streberfasoner, att han kastade ut honom från sitt rum. Jesper är, det vet alla som läser honom, människokännare.
I den ungdomliga mötestidningen Hot News vill redaktionen se sig sig som vänster och Frostin ville inte se någon "klasskillnad" i redaktionen. Men vad i innehållet var det som var så vänster? Göran Skytte och jag får väl läsa Sundeens analys. Produkten de vänstrande i Uppsala åstadkom, kunde ses "en aning hemmagjort ut". Redaktörerna hade kvinnor i reporterteamet. Lena Bruzaeus och Karin Rodhe. Detta var före genusanalysernas tid, känns det som... Men hur radikalt var detta som prästbarnen åstadkom, ty sådana var de? Allihop.
Nu får nog snällinlägget avslutas, innan det inte längre blir snällt på något sätt.
Jag har ju lovat Strukturutskottet att vara snäll på bloggen om söndagar, men snäll betyder ja, det där ni vet, det lite mesiga., Snäll betyder också snabb, schnell. Som i Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Eller snälltåg, sådana man kan bli överkörd av. Jag står fast vid mitt löfte att vara snäll, sålunda.
Jag manades av en kär vän att skriva om den saliga Elisabeth Hesselblad, som nu ska gå vidare i karriären. Om henne vet jag en del. Hon "föddes som protestant", har jag läst och skrattat. Insani sunt Romani. Ibland är den katolska verklighetsförståelsen närmast overkligt perspektivlös. Är det inte bättre att skriva om de riktiga protestanterna, då? Vi hålls ju med sådana.
Göran Skytte skrev om 68-vänstern och dagens kyrka.
http://www.dagen.se/kronikor/68-vänstern-och-dagens-kyrka-1.644933
Det var, överraskande nog, inte en självbiografi. Snarast en hedersbetygelse till KG Hammar och Martin Lind, som oförtjänt räknades in i 68-vänstern.
Sådan vänster kan man vara därför att man i gemenskapen lärt sig tänka, läsa på, gå till läggen och förstå den materialistiska historieskrivningens grundläggande principer samt därtill läst Kapitalet i Bohmans översättning. Sandlers var i det närmaste oläsbar men Bohman cyklade till sockenbiblioteket i Kolsva och gjorde en berömvärd insats.
Man kan också vara vänster i den meningen att man lagt sig till med några för dagen rådande inneåsikter och med dessa anslutit sig till arbetarklassen sådan den framträder i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet, för att därmed kunna bli trappnaskare.
1968 satt KG Hammar på Finngatan och ägnade sig åt kyrkohistoria.
Martin Lind hade väl inte riktigt börjat doktorera, men han fanns i Lund och förberedde sig.
När de två började visa tendenser att tänka, som det hette, radikalt, förfärades deras släktingar just så som bourgeoisien förfäras inför hotet från revolutionärer. Men det säger faktiskt mer om bigotta släktingar. KG och Martin bör försvaras.
Till 68-vänstern ska dock Göran Skytte räknas och numera hör han hemma i kategorin "dagens kyrka".
Han har lämnat gamla politiska positioner, men han har inte kunnat göra sig kvitt det kritiska tänkandet och benägenheten att ställa de radikala frågorna. Därför undrar han varför KG Hammar och Martin Lind hamnar i en undersökning som slutar 1989 - och det är en berättigad analysfråga. Nu tar vår vän Johan Sundeen i sin kyrkogranskning av "vänstern" mest upp tryckt material och det blir väl den kristna studentrörelsen, den som havererade. Det finns en annan och mer medveten vänster än karriäristernas, det är mitt korta budskap. Och ska man gå till källorna så sas nästan rent ut i den s k Domkyrkorättegången att Martin Lind inte skulle räknas till vänstern utan snarare till borgerlig radikalitet. Världsproblem och kyrkofrid, Faxböckerna, Lund 1969, s 171
KG Hammar var alls inte med. Han satt vid sitt bord på Finngatan.
Varför markeringen mot Martin Lind då?
Han hörde till kretsen kring fascisten Per Engdahl. Nuförtiden vill han mest påpeka att Engdahl ingick i prästfamiljen Linds umgängeskrets i Malmö, men de som varit med hade sett Lind vid Engdahls framträdanden i Lund. Fascist är i sammanhanget inget skällsord. Engdahl var korporatist och nationalist. På så vis var Per Engdahl självfallet radikal, en fribytare i folkhemmet. Hur och på vilka vägar han inspirerat det som blev dagens SD borde redas ut.
Så blev Lind socialdemokrat och det bar vägen fram. De flesta har glömt att biskopsutnämningen fick vänta en konselj eller två, eftersom Lind kvällen innan han skulle utnämnas i konselj dels fått besked om utnämningen, dels i en tidningsintervju uttalat sin glädje över den. Så fick man inte göra i förväg. Ärendet lyftes bort. De ohelgade, men bara dessa, skrattade.
'
KG fick departementsuppdrag. Församlingspräst på riktigt har han aldrig varit och markerade någon gång själv egendomligheten att han, som inte riktigt ville vara församlingspräst, i stället blev prästutbildare. Var han radikal i den gärningen eller i sina böcker? Inte 68-vänsterradikal, den saken är uppenbar. Han hade ju inte heller den bas för teologisk reflektion som den sortens församlingspräster skaffade sig som skrev pastoralteologi. Till KG:s heder ska anföras, att han i sina egna böcker kunde citera dem som hade.
Hur hamnade nu sådana som typ Hammar och Lind och Brunne på nyckelpositioner?
Kort sagt var de havliga. Göran Göransson var i statskyrkosystemet deras välgörare, tror jag. Hans satt som departementsråd och hade understundom dåligt samvete för den kyrkopolitik han genomförde. Då blev han aggressiv. Men i stort var han en man med scoutmoral och försökte göra det han tänkte var bäst för Svenska kyrkan. Kansliman i var tum men inte helt säker i sina politiska bedömningar av framtiden. Systemförvaltare blir sådana, också när de tror sig förnya systemen. Till det kommer någon märklig förkärlek för det lundensiska, skåningar kanske och så Caroline Krook.
Nu vill jag dock fråga bortom personer.
Vilka historiska sammanhang - nödvändigheter - är det som styr vart Svenska kyrkan tar vägen? Personer agerar, men systemen är väl så intressanta. Då sätter sig 68-vänstern och läser Marx och Engels och funderar över hur prästen till sist också blir en lönearbetare och hur allt fast förflyktigas. Det är i det kapitalistiska system den här sortens förändringar måste äga rum. Det behövs människor att hantera förändringen - men att tillskriva dem medvetenhet om deras historiska roller kanske är att vara alltför hövlig. De gör som man ska. Så blir det som det blir. Någon motståndskraft visar de sig inte ha haft. 68-vänster var de inte. Radikala? Självfallet. Frasradikala. Det gick dem väl när det gick Svenska kyrkan illa. Så skulle väl en del av den 68-vänster som lärde sig tänka, säga?
Själv gick jag till läggen, förstås.
Man har lärt sig. Uppsala 68 presenterades som "Sveriges största kristna tidning" när den var mötestidning för det ekumeniska mötet i Uppsala. I nr 4 den 9 juli finns redaktörerna Martin Lind och Per Frostin tillsammans med Carl Johan Evander oppmålta. Evander minns jag främst därför att Jesper Svenbro blev så förbannad på honom för hans streberfasoner, att han kastade ut honom från sitt rum. Jesper är, det vet alla som läser honom, människokännare.
I den ungdomliga mötestidningen Hot News vill redaktionen se sig sig som vänster och Frostin ville inte se någon "klasskillnad" i redaktionen. Men vad i innehållet var det som var så vänster? Göran Skytte och jag får väl läsa Sundeens analys. Produkten de vänstrande i Uppsala åstadkom, kunde ses "en aning hemmagjort ut". Redaktörerna hade kvinnor i reporterteamet. Lena Bruzaeus och Karin Rodhe. Detta var före genusanalysernas tid, känns det som... Men hur radikalt var detta som prästbarnen åstadkom, ty sådana var de? Allihop.
Nu får nog snällinlägget avslutas, innan det inte längre blir snällt på något sätt.
lördag 19 december 2015
Nattvardsvinet
I tidningen Evangelium fick jag läsa Ninna Edgardhs essä.
http://tidskriftenevangelium.se/essa/kristi-blod-forenas-med-vart-blod/
Det blev en kärkommen anledning att argumentationsanalysera. Hur ser druvjuiceteologin ut? Hur är den tänkt teologiskt?
1. Saken gäller att det i den församling där författaren, som är professor, tjänstgjort som präst de senaste åren finns "många människor" som försöker komma bort från sitt alkoholberoende liksom barn och unga. Deras föräldrar skulle aldrig komma på tanken att bjuda dem på alkohol.
Nu går det att förstå vad saken gäller.
2. Tvekan finns om min kropp tål att ta emot det som bjuds. Det är en onödig fråga. Därför löses saken så, att det blir duvjuice, inte avalkoholiserat vin, och förstås glutenfritt. Frågan gäller alltså något medicinskt.
3. Prästerna upplevde att det var viktigt att deklarera att alkohol inte förekommer i de kyrkliga sammanhangen. Frågan gäller alltså också något socialt.
4. Församlingen beslöt om druvjuice och pastor Ninna fann det lätt att acceptera beslutet. Utgångspunkten är klar som vatten (innan klimatkatastrofen, nota bene). Var det ett beslut fattat, var det inte heller längre en fråga, eller? Återstår att hitta sig en teologi som fungerar som ideologi för det fattade beslutet.
5. Måltiden gestaltar som ingen annan handling trons verklighet, skriver pastorn/professorn. Verkligen? Är inte Den Heliga Skrift högst konkret, verklig? Hur är det då med dopet eller avlösningen? Och skapelsen? Frågorna kanske kan uppfattas vara näsvisa, men det erkännandet ska lämnas, att vi otvivelaktigt närmar oss lite teologi.
6. Kyrkofadern Augustinus inkallas.
I mässan tar vi emot det vi är - delar i Kristi kropp, medlemmar. Men "vi i kyrkan" har "ibland" ställt Bibeln och undervisningen i centrum så att det kroppsliga i Augustinus ord (Paulus var det väl, egentligen? DS) skymts. Dock kan inte måltiden räknas utan "berättelsen om instiftelsen" som hör till.
Det är alltså så konsekrationsorden uppfattas - som berättelse.
När det äntligen blir lite teologi, måste jag anmäla att jag är av annan mening.
Mässan är HHN, Herrens Heliga Nattvard. Ordet kommer till elementen och gör sakramentet, skulle just Augustinus säga. Konsekrationsorden konsekrerar och är mer än en berättelse. Orden gör något som Jesus lovat att de ska göra.
Men kan man inte se orden som just en berättelse. Jodå. Om man är reformert i sin nattvardslära, just detta som Luther tog avstånd från.
7. Biskopsmötet har uttalat sig och pastorn uppfattar sig satt i tjänst av den kyrka hon tillhör. "Det skulle inte kännas (obs! DS) rimligt för mig att tjänstgöra som präst om jag inte var beredd att följa kyrkans ordning i så grundläggande frågor."
Druvjuice går bra. Går det kanske lika bra med selleri, kunde vi med Werner und Werner fråga.
Nu kanske Kyrkans ordning i verkligheten inte är druvjuice i mässan, dock?
Jag känner igen Roms sätt att argumentera mot Luther, gå tyst in under det Rom har bestämt, Jag skulle till och med kunna göra en politisk analys av professorns ställningstagande som är helt motsatt den hållning som gällde 1968, när det var rätt att göra uppror.
Detta sagt blir det inte bara "självklart"(men om det är självklart finns det väl inget skäl att diskutera saken? DS) utan också "rimligt".
Rimlighetsargumentet ska regelmässigt tända varningsljusen. Det kan röra sig om ett övertalningsargument av försåtligt slag, en härskarteknik i meningen "den som inte tycker detta är rimligt är dum i huvudet".
Min erfarenhet är att begreppen självklart och rimligt tas till när det börjar bli tröttsamt eller motigt att ge argument. Jag kan ha fel, men så känns det.
Hur då rimligt, för att ta upp tråden?
Jo, med tanke på "den sekulariserade och pluralistiska situation vi lever i".
Samhällsklyftorna blir också en komponent i resonemanget.
Hur? Jo, i en tid när förandligandet är en risk måste det vara extra viktigt att det som är "kroppsligt och verkligt" hålls fram. Om inte, resonerar pastorn "riskerar kyrkans handlingar att upplevas som magiska redskap".
Det må väl vara ursäktat om alla inte riktigt kan följa hur detta blir ett argument för just druvjuice? Men det finns ett svar
8. "Kyrkans sakrament handlar om tillvarons inneboende helighet och sakramentalitet, som blir synlig och påtaglig på ett speciellt sätt i firandet av dop och nattvard."
Här gäller det att läsa det finstilta.
Det är något i tillvaron inneboende heligt vi möter, alltså inte Augustinus tanke att Ordet (det heliga) kommer till det materiella och gör sakramentet. Och det är firandet mer än det konsekrerade brödet och vinet eller dophandlingen som gör något. Är detta reformert teologi eller inte ens det?
Pastorn tycks ha på känn att resonemanget om materialitet haltar. Smaken är viktig - och nu ska hon argumentera för att druvjuice är en smakupplevelse, om jag förstår saken rätt, även om "för några smaken av riktigt vin (är) en viktig upplevelse i måltiden." Kanske är det så. Vinprovning har jag läst om och hört talas om - inte druvjuiceprövning. Har ni sett ett magasin som utkommer frekvent och heter Allt om druvjuice? Har ni köpt en "Fynddruvjuice"?
9. "Det är viktigt att det vi gör står i kontinuitet med evangeliets berättelser och med kyrkans tradition." Här är, såvitt jag förstår, ett teologiskt ställningstagande. Jag håller med. Detta är viktigt. Vad innebär detta klara statement?
"Det innebär också att det måste fungera för de kroppar som samlas här och nu för att tillsammans låta sig förvandlas av Gud."
Jag är inte med längre. Det verkar vara teologiskt tänkt, men kopplingen till huvudsatsen är helt väck. Slutsatsen följer inte av premissen. Det är filosofi. Teologiskt? Nog är det egendomligt med en teologi om kroppar i Kyrkan som handlar om kroppsdelar men aldrig om huvudet, Kristus! Det kan man utan polemisk iver kalla huvudlöst.
10. BEM-dokumentet anförs så.
Då är vi inne på ämnet ekumenisk teologi. I BEM-dokumentet "erkänns att kyrkor har olika traditioner kring de element som brukas i nattvarden", påstår professorn. Språkbruket blir närmast bedrägligt. I det ekumeniska arbetet måste vi skilja mellan det som konstateras vara och det som erkänns för i erkännande brukar ligga igenkännande av autencitet.
Vad sägs i BEM?
Vi går till kommentaren om nattvarden punkt 28. och finner först att kyrkan alltsedan nytestamentlig tid fäst den största vikt vid ett fortsatt bruk av de element, som Jesus använde vid sin sista måltid. Största vikt! Men det finns kyrkor som använder lokalt gängse mat och dryck för att det "bättre tjänar nattvardens förankring i vardagslivet." Hur ska man se på detta?
Håll i er.
I BEM heter det: "Ytterligare studium krävs i fråga om vilka drag i Herrens måltid, som är oföränderligt instiftade av Jesus och vilka drag som kyrkan själv är kompetent att besluta om."
Det tycks som om professorn glömt gå till källorna. Gud vare tack och lov för docenter som gör det.
11. Det sista argumentet kunde lika väl vara det första. "Att göra alkoholhalten i den dryck som bägaren rymmer avgörande för måltidens giltighet..." Det är knappast detta saken gäller. Här ställs i stället frågan om Herrens instiftelse, en fråga som pastorn alls inte brytt sig om att avhandla.
Så mycket teologi var det i professorns genomgång och hur många skarpa argument kunde vi finna?
Inte särskilt många, va?
I en kyrka som vill framträda som faderlös och herrelös, finns det självfallet inte heller så stor anledning att fråga efter Herrens instiftelse, så mycket fattar jag. Men ändå! Fast glidningarna i resonemang upphör inte att fascinera mig.
Har vi roligt eller har vi roligt?
Om vi just nu vill ha än mer kul är det bara att fortsätta läsa Folke T Olofssons bigrafiidogmatik Credo.
I sakfrågan vill jag anlägga barnperspektivet.
- Pappa, vet du varför vinet i nattvarden är så starkt? frågade den lilla flicka på 4 år, som nattvardsundervisats och börjat gå till nattvarden.
- Nä.
- Det är för att Jesus är så stark.
Kontra det argumentet med er bleksiktiga druvjuicekristendom!
http://tidskriftenevangelium.se/essa/kristi-blod-forenas-med-vart-blod/
Det blev en kärkommen anledning att argumentationsanalysera. Hur ser druvjuiceteologin ut? Hur är den tänkt teologiskt?
1. Saken gäller att det i den församling där författaren, som är professor, tjänstgjort som präst de senaste åren finns "många människor" som försöker komma bort från sitt alkoholberoende liksom barn och unga. Deras föräldrar skulle aldrig komma på tanken att bjuda dem på alkohol.
Nu går det att förstå vad saken gäller.
2. Tvekan finns om min kropp tål att ta emot det som bjuds. Det är en onödig fråga. Därför löses saken så, att det blir duvjuice, inte avalkoholiserat vin, och förstås glutenfritt. Frågan gäller alltså något medicinskt.
3. Prästerna upplevde att det var viktigt att deklarera att alkohol inte förekommer i de kyrkliga sammanhangen. Frågan gäller alltså också något socialt.
4. Församlingen beslöt om druvjuice och pastor Ninna fann det lätt att acceptera beslutet. Utgångspunkten är klar som vatten (innan klimatkatastrofen, nota bene). Var det ett beslut fattat, var det inte heller längre en fråga, eller? Återstår att hitta sig en teologi som fungerar som ideologi för det fattade beslutet.
5. Måltiden gestaltar som ingen annan handling trons verklighet, skriver pastorn/professorn. Verkligen? Är inte Den Heliga Skrift högst konkret, verklig? Hur är det då med dopet eller avlösningen? Och skapelsen? Frågorna kanske kan uppfattas vara näsvisa, men det erkännandet ska lämnas, att vi otvivelaktigt närmar oss lite teologi.
6. Kyrkofadern Augustinus inkallas.
I mässan tar vi emot det vi är - delar i Kristi kropp, medlemmar. Men "vi i kyrkan" har "ibland" ställt Bibeln och undervisningen i centrum så att det kroppsliga i Augustinus ord (Paulus var det väl, egentligen? DS) skymts. Dock kan inte måltiden räknas utan "berättelsen om instiftelsen" som hör till.
Det är alltså så konsekrationsorden uppfattas - som berättelse.
När det äntligen blir lite teologi, måste jag anmäla att jag är av annan mening.
Mässan är HHN, Herrens Heliga Nattvard. Ordet kommer till elementen och gör sakramentet, skulle just Augustinus säga. Konsekrationsorden konsekrerar och är mer än en berättelse. Orden gör något som Jesus lovat att de ska göra.
Men kan man inte se orden som just en berättelse. Jodå. Om man är reformert i sin nattvardslära, just detta som Luther tog avstånd från.
7. Biskopsmötet har uttalat sig och pastorn uppfattar sig satt i tjänst av den kyrka hon tillhör. "Det skulle inte kännas (obs! DS) rimligt för mig att tjänstgöra som präst om jag inte var beredd att följa kyrkans ordning i så grundläggande frågor."
Druvjuice går bra. Går det kanske lika bra med selleri, kunde vi med Werner und Werner fråga.
Nu kanske Kyrkans ordning i verkligheten inte är druvjuice i mässan, dock?
Jag känner igen Roms sätt att argumentera mot Luther, gå tyst in under det Rom har bestämt, Jag skulle till och med kunna göra en politisk analys av professorns ställningstagande som är helt motsatt den hållning som gällde 1968, när det var rätt att göra uppror.
Detta sagt blir det inte bara "självklart"(men om det är självklart finns det väl inget skäl att diskutera saken? DS) utan också "rimligt".
Rimlighetsargumentet ska regelmässigt tända varningsljusen. Det kan röra sig om ett övertalningsargument av försåtligt slag, en härskarteknik i meningen "den som inte tycker detta är rimligt är dum i huvudet".
Min erfarenhet är att begreppen självklart och rimligt tas till när det börjar bli tröttsamt eller motigt att ge argument. Jag kan ha fel, men så känns det.
Hur då rimligt, för att ta upp tråden?
Jo, med tanke på "den sekulariserade och pluralistiska situation vi lever i".
Samhällsklyftorna blir också en komponent i resonemanget.
Hur? Jo, i en tid när förandligandet är en risk måste det vara extra viktigt att det som är "kroppsligt och verkligt" hålls fram. Om inte, resonerar pastorn "riskerar kyrkans handlingar att upplevas som magiska redskap".
Det må väl vara ursäktat om alla inte riktigt kan följa hur detta blir ett argument för just druvjuice? Men det finns ett svar
8. "Kyrkans sakrament handlar om tillvarons inneboende helighet och sakramentalitet, som blir synlig och påtaglig på ett speciellt sätt i firandet av dop och nattvard."
Här gäller det att läsa det finstilta.
Det är något i tillvaron inneboende heligt vi möter, alltså inte Augustinus tanke att Ordet (det heliga) kommer till det materiella och gör sakramentet. Och det är firandet mer än det konsekrerade brödet och vinet eller dophandlingen som gör något. Är detta reformert teologi eller inte ens det?
Pastorn tycks ha på känn att resonemanget om materialitet haltar. Smaken är viktig - och nu ska hon argumentera för att druvjuice är en smakupplevelse, om jag förstår saken rätt, även om "för några smaken av riktigt vin (är) en viktig upplevelse i måltiden." Kanske är det så. Vinprovning har jag läst om och hört talas om - inte druvjuiceprövning. Har ni sett ett magasin som utkommer frekvent och heter Allt om druvjuice? Har ni köpt en "Fynddruvjuice"?
9. "Det är viktigt att det vi gör står i kontinuitet med evangeliets berättelser och med kyrkans tradition." Här är, såvitt jag förstår, ett teologiskt ställningstagande. Jag håller med. Detta är viktigt. Vad innebär detta klara statement?
"Det innebär också att det måste fungera för de kroppar som samlas här och nu för att tillsammans låta sig förvandlas av Gud."
Jag är inte med längre. Det verkar vara teologiskt tänkt, men kopplingen till huvudsatsen är helt väck. Slutsatsen följer inte av premissen. Det är filosofi. Teologiskt? Nog är det egendomligt med en teologi om kroppar i Kyrkan som handlar om kroppsdelar men aldrig om huvudet, Kristus! Det kan man utan polemisk iver kalla huvudlöst.
10. BEM-dokumentet anförs så.
Då är vi inne på ämnet ekumenisk teologi. I BEM-dokumentet "erkänns att kyrkor har olika traditioner kring de element som brukas i nattvarden", påstår professorn. Språkbruket blir närmast bedrägligt. I det ekumeniska arbetet måste vi skilja mellan det som konstateras vara och det som erkänns för i erkännande brukar ligga igenkännande av autencitet.
Vad sägs i BEM?
Vi går till kommentaren om nattvarden punkt 28. och finner först att kyrkan alltsedan nytestamentlig tid fäst den största vikt vid ett fortsatt bruk av de element, som Jesus använde vid sin sista måltid. Största vikt! Men det finns kyrkor som använder lokalt gängse mat och dryck för att det "bättre tjänar nattvardens förankring i vardagslivet." Hur ska man se på detta?
Håll i er.
I BEM heter det: "Ytterligare studium krävs i fråga om vilka drag i Herrens måltid, som är oföränderligt instiftade av Jesus och vilka drag som kyrkan själv är kompetent att besluta om."
Det tycks som om professorn glömt gå till källorna. Gud vare tack och lov för docenter som gör det.
11. Det sista argumentet kunde lika väl vara det första. "Att göra alkoholhalten i den dryck som bägaren rymmer avgörande för måltidens giltighet..." Det är knappast detta saken gäller. Här ställs i stället frågan om Herrens instiftelse, en fråga som pastorn alls inte brytt sig om att avhandla.
Så mycket teologi var det i professorns genomgång och hur många skarpa argument kunde vi finna?
Inte särskilt många, va?
I en kyrka som vill framträda som faderlös och herrelös, finns det självfallet inte heller så stor anledning att fråga efter Herrens instiftelse, så mycket fattar jag. Men ändå! Fast glidningarna i resonemang upphör inte att fascinera mig.
Har vi roligt eller har vi roligt?
Om vi just nu vill ha än mer kul är det bara att fortsätta läsa Folke T Olofssons bigrafiidogmatik Credo.
I sakfrågan vill jag anlägga barnperspektivet.
- Pappa, vet du varför vinet i nattvarden är så starkt? frågade den lilla flicka på 4 år, som nattvardsundervisats och börjat gå till nattvarden.
- Nä.
- Det är för att Jesus är så stark.
Kontra det argumentet med er bleksiktiga druvjuicekristendom!
fredag 18 december 2015
En taskig barndom
I Två Systrars kunde vi (på min tid) säga: "Vi har alla haft en taskig barndom." Det var repliken som skulle skifta fokus. Rätt roligt, egentligen. Barndomen är inte bara den ljuva tiden som jag minns som i går. Det var växtvärk på många sätt. Men ingen ska uppträda stöddigt genom att redovisa en taskig barndom. Den har alla haft.
Hur kom den tanken över mig nu?
Jag läste förnumstigheterna i Växjö stifts adventskalender. Lucka efter lucka möter ett budskap jag hört sedan jag var barn - kanske mer i skolan med dess etiska undervisning än i söndagsskolan, men jag blir denna morgon lite osäker. Julen lockar fram det sämsta hos de kristliga och allra sämst blir det när de etiskt ska vända på evangeliet. Så var det med Rydberg för 150 år sedan. Så är det med den liberala teologin nu. "Eticerande" var ordet.
Naturligtvis var stiftsdiakonen framme och önskade en vit jul, dvs en jul utan alkohol. Hon hade hört några berätta om grannen som sköt från balkongen en jul och tyckte synd om skyttens familj, om det fanns någon. Det vet vi inte. Vi vet inte ens varför han sköt. Salut? Men stiftsdiakonen skaffade sig en diakonal föreställning!
Så går förstås stiftsadjunkter loss. Herodes kanske var rädd för barnet i sig själv och de där stjärntydarna från legenden borde utmana oss att se vad andra främlingar nu bär med sig för gåvor.
Hållningarna är inte nya. Det är bara det att jag är så trött på dom. De eticerande tröttnar aldrig. Jag gör. Det säger mer om mig än om de fina stiftsanställda, det medges utan omsvep. Men det vore rätt befriande att bara barnsligt få ställa in sig i julens drama och se vad det får för konsekvenser i mitt liv när hjärtat grips av Mysteriet, utan besvärande pekpinnar från dom som förstår bättre.
Samtidigt måste jag nog påminna om kyrkomötesbeslutet att Annandag Jul 2015 inte kunde blir den stora manifestationsdagen för samtidens martyrer, som jag föreslagit i en motion. Skälet var tidsbrist, planeringen var gjord och allt tar tid. Hoppet, konstaterade jag, var att det skulle bli ett martyrår 2016 också, så att vi kunde markera saken då i stället.
Hur kommer det sig att det eticerande draget inte har plats för verkligt allvar? Kanske därför att förnumstigheterna bleknar inför det verkliga martyriet, medkristna som får ge sina liv för Frälsarens skull.
Till det lagiska draget hör dock inte, som i Geneve på sin tid, det sedliga allvaret. Att en sen afton i just Geneve gå och se porträtten av de reformerta hjältarna huggna i sten är inget annat än en skräckupplevelse. På sitt sätt är det också en skräckupplevelse att se det glättiga kyrkolivet. Jag menar, det där de finkristna tramsar och flamsar. Vem vill egentligen sitta i deras lilla och mycket självupptagna innegäng?
Facebook-inläggen avslöjar väldigt mycket, kan jag meddela. När narcissister blir präster, måste det bli så. Gå till exempel in och kolla "foton" på Alvesta församling om ni vill förstå vad jag menar.
En taskig barndom lärde oss iaktta vuxenvärlden med skepsis, det fattar jag och tackar för.
Domkapitlet i Luleå friade den bloggande prästen, såg jag i pressmeddelande från stiftet. Men formuleringen är märklig. Det finns, säger pressmeddelandet, formuleringar som kan anses som olämpliga. Kan? I Domkapitlets beslut hette det att Torbjörn Lindahl borde förstått att formuleringarna "kunnat uppfattas såsom stötande av läsarna". Jag läste och blev inte stött, så vilket är det kollektiv "läsarna" kapitlet avser?
Det hela påminner väldigt mycket om Växjö domkapitel, som menade om något att det skulle kunna komma att uppfattas på ett visst sätt. Jesus får vara tacksam att han inte står under domkapitlens tillsyn. Vad allt sa inte han, som kunde komma att stöta dem som hörde honom och därmed var olämpliga. Evangelierna kryllar av olämpligheter! Den kritiska distansen till domkapitlens ordvränagnde kan bara den som är med en taskig barndom försedd, förstå.
Det är väl den taskiga barndom som vi alla haft som får oss att förstå avkragningen i går av två präster i Misisonsprovinsen.
EFS ska vi ha goda relationer till - men det tog väl minst 50 år - och i denna lågkyrkliga föreningskristendom förekommer en del som inte är helt svenskkyrkligt.
Gamla och erfarna präster i Svenska kyrkan, som hjälper medlemmar i Svenska kyrkan att få fira gudstjänst, avkragas. Den öppna, demokratiska folkkyrkan drar upp gränser!
Jag behöver inte ha några synpunkter på vad Göteborgs domkapitel ställer till med.
En av ledamöterna bearbetar genom kyrkopolitiken sin egen mycket taskiga barndom som ett fadersuppror på gamla dar. Han läser aldrig Bloggardag så jag kan skriva utan att han blir ledsen.
En annan kom den politiska vägen in i det svenskkyrkliga från Frälsningsarmén, deltog han i beslutet?
Och så har vi den rene politruken.
Om domprosten vet jag föga.
Så har vi biskopen - ett prästbarn vars syskon samtliga varit kyrkligt anställda. Hela syskonskaran är en uppsättning trevliga personer och några trevligare än de andra, inte tu tal om annat, men man kan väl fundera något just om man själv kan redovisa en taskig barndom.
Den taskiga barndomen blir verkligen en tillgång, när vi lärt oss betrakta vuxenvärlden med skepsis. Lite av "insani sunt christiani" kanske.
Få tillgångar visar sig vara så värdefulla som just en taskig barndom.
Hur kom den tanken över mig nu?
Jag läste förnumstigheterna i Växjö stifts adventskalender. Lucka efter lucka möter ett budskap jag hört sedan jag var barn - kanske mer i skolan med dess etiska undervisning än i söndagsskolan, men jag blir denna morgon lite osäker. Julen lockar fram det sämsta hos de kristliga och allra sämst blir det när de etiskt ska vända på evangeliet. Så var det med Rydberg för 150 år sedan. Så är det med den liberala teologin nu. "Eticerande" var ordet.
Naturligtvis var stiftsdiakonen framme och önskade en vit jul, dvs en jul utan alkohol. Hon hade hört några berätta om grannen som sköt från balkongen en jul och tyckte synd om skyttens familj, om det fanns någon. Det vet vi inte. Vi vet inte ens varför han sköt. Salut? Men stiftsdiakonen skaffade sig en diakonal föreställning!
Så går förstås stiftsadjunkter loss. Herodes kanske var rädd för barnet i sig själv och de där stjärntydarna från legenden borde utmana oss att se vad andra främlingar nu bär med sig för gåvor.
Hållningarna är inte nya. Det är bara det att jag är så trött på dom. De eticerande tröttnar aldrig. Jag gör. Det säger mer om mig än om de fina stiftsanställda, det medges utan omsvep. Men det vore rätt befriande att bara barnsligt få ställa in sig i julens drama och se vad det får för konsekvenser i mitt liv när hjärtat grips av Mysteriet, utan besvärande pekpinnar från dom som förstår bättre.
Samtidigt måste jag nog påminna om kyrkomötesbeslutet att Annandag Jul 2015 inte kunde blir den stora manifestationsdagen för samtidens martyrer, som jag föreslagit i en motion. Skälet var tidsbrist, planeringen var gjord och allt tar tid. Hoppet, konstaterade jag, var att det skulle bli ett martyrår 2016 också, så att vi kunde markera saken då i stället.
Hur kommer det sig att det eticerande draget inte har plats för verkligt allvar? Kanske därför att förnumstigheterna bleknar inför det verkliga martyriet, medkristna som får ge sina liv för Frälsarens skull.
Till det lagiska draget hör dock inte, som i Geneve på sin tid, det sedliga allvaret. Att en sen afton i just Geneve gå och se porträtten av de reformerta hjältarna huggna i sten är inget annat än en skräckupplevelse. På sitt sätt är det också en skräckupplevelse att se det glättiga kyrkolivet. Jag menar, det där de finkristna tramsar och flamsar. Vem vill egentligen sitta i deras lilla och mycket självupptagna innegäng?
Facebook-inläggen avslöjar väldigt mycket, kan jag meddela. När narcissister blir präster, måste det bli så. Gå till exempel in och kolla "foton" på Alvesta församling om ni vill förstå vad jag menar.
En taskig barndom lärde oss iaktta vuxenvärlden med skepsis, det fattar jag och tackar för.
Domkapitlet i Luleå friade den bloggande prästen, såg jag i pressmeddelande från stiftet. Men formuleringen är märklig. Det finns, säger pressmeddelandet, formuleringar som kan anses som olämpliga. Kan? I Domkapitlets beslut hette det att Torbjörn Lindahl borde förstått att formuleringarna "kunnat uppfattas såsom stötande av läsarna". Jag läste och blev inte stött, så vilket är det kollektiv "läsarna" kapitlet avser?
Det hela påminner väldigt mycket om Växjö domkapitel, som menade om något att det skulle kunna komma att uppfattas på ett visst sätt. Jesus får vara tacksam att han inte står under domkapitlens tillsyn. Vad allt sa inte han, som kunde komma att stöta dem som hörde honom och därmed var olämpliga. Evangelierna kryllar av olämpligheter! Den kritiska distansen till domkapitlens ordvränagnde kan bara den som är med en taskig barndom försedd, förstå.
Det är väl den taskiga barndom som vi alla haft som får oss att förstå avkragningen i går av två präster i Misisonsprovinsen.
EFS ska vi ha goda relationer till - men det tog väl minst 50 år - och i denna lågkyrkliga föreningskristendom förekommer en del som inte är helt svenskkyrkligt.
Gamla och erfarna präster i Svenska kyrkan, som hjälper medlemmar i Svenska kyrkan att få fira gudstjänst, avkragas. Den öppna, demokratiska folkkyrkan drar upp gränser!
Jag behöver inte ha några synpunkter på vad Göteborgs domkapitel ställer till med.
En av ledamöterna bearbetar genom kyrkopolitiken sin egen mycket taskiga barndom som ett fadersuppror på gamla dar. Han läser aldrig Bloggardag så jag kan skriva utan att han blir ledsen.
En annan kom den politiska vägen in i det svenskkyrkliga från Frälsningsarmén, deltog han i beslutet?
Och så har vi den rene politruken.
Om domprosten vet jag föga.
Så har vi biskopen - ett prästbarn vars syskon samtliga varit kyrkligt anställda. Hela syskonskaran är en uppsättning trevliga personer och några trevligare än de andra, inte tu tal om annat, men man kan väl fundera något just om man själv kan redovisa en taskig barndom.
Den taskiga barndomen blir verkligen en tillgång, när vi lärt oss betrakta vuxenvärlden med skepsis. Lite av "insani sunt christiani" kanske.
Få tillgångar visar sig vara så värdefulla som just en taskig barndom.
torsdag 17 december 2015
Kyrkohandboken
Jag vet inte om ni följer Kyrkans Tidning på nätet - jag har inte hittat vägen in och borde kanske försöka åtgärda den saken. Nu ser jag i den tryckta upplagan att jag är detroniserad som Årets Bloggare också, av en sällan utkommande blogg som är skälmaktig men alls icke pigg, käck och munter. Den underhåller men förändrar knappast perspektiv.
Nå, förra året kunde jag inte uppfatta att någon Årets Bloggare utsetts, så jag har väl likt en tungviktsmästare i boxning haft titeln i två år. Den stackars, nu avgångne, chefredaktören vred sig när det kom kritik från Dagens Seglora (minns någon den?) mot valet och Domkapitlet satte väl slutligast en skriftlig erinran på mig. Det måste vara svårslaget om det gäller kriterinerna för att bli Årets Bloggare.
I går var det, på tal om ingenting eller hur man ska ordna en övergång efter detta, Kyrkostyrelse.
Beslut om remiss av förslag till kyrkohandbok stod på förmiddagens agenda och POSK markerade. En reservation och en kombinerad särskrivning: särskild mening och särskilt yttrande, om man ska vara petig. Två POSK-ledamöter la ner sina röster och en röstade nej. Saken gällde hur remissen skulle gå till. Jag övertygades inte av argumentationen. Det är sant att tiden är kort men saken gäller väl i detta läge mer att överväga förslagen än att pröva. Församlingsråden får chansen att ge sina synpunkter.
Vore jag församlingspräst skulle jag förstås främst se till att kyrkomusikerna fick säga sitt och så skulle jag fundera vad som i denna liturgiska plocklåda en församling anständigtvis kan använda. Främst skulle jag lusläsa texter teologiskt. Misstänksamhetens hermeneutik är ett användbart verktyg.
Så det är efter helgernas alla "jobbtillfällen" (vi andra säger gudstjänsttillfällen men ingen stor sak i det, vi är för Tomtens och egenintressets skull snälla när det ska bli jul även om tanken slagit oss at KT:s journalistik påminner om lokaltidningarnas ständiga tal om präster som "jobbar" i helgen när alla andra är lediga - en intressant nyhet för den som är uppvuxen i en provinsialläkarfamilj - det var förskräckligt vilken lång parentes detta blev, har bloggaren läst James Joyce och Ulysses på sistone?) bara att sätta igång. Då kommer tre tryckta böcker, musiken i A4-format och alla bläddervänliga att skickas till församlingarna. Det bläddervänliga kanske är det närmaste bladvändare man kan komma.
Jag deklarerade att jag för den unga kyrkans talan.
Jag tillhör den, konstaterar jag när jag går i kyrkan. Bortsett från kyrkobetjäningen tillhör jag ofta de tio yngsta i lokalen. Det ska jag väl tycka är roligt? Ibland tillhör jag bara den yngre tredjedelen. Det är mindre roligt men roligt i alla fall, om ni förstår hur jag menar.
För denna unga kyrka, ville jag poängtera några frågor:
* Behovet av situations- samtids- och klassanalys.
Vi har förlorat hälften en gudstjänstfirarna i huvudgudstjänst sedan 1970.Caroline Gustavsson kom just på Artos med Delaktighetens kris. Jag ska läsa men saken handlar om mycket mer öän delaktighet. Kanske intresset för en ny kyrkohandbok inte heller är så stort som apparaten Svenska kyrkan tror? Var och en ville snickra sin egen agenda? Och en del väntade på ännu ett anständigt missale. Kan det finnas skäl för dysterhet eller ysterhet?
Vilken samtid är vår? Kyrkans liturgi tar färg av sin samtid, det vet jag, men måste uttrycka något mycket större.
Och så klassanalysen. Salig Hägg påpekade att det skulle komma en generation till kyrkan som skulle vilja bli torkade med varma handdukar efter ett framgångsrikt liv. Den belåtna och mätta medelklassen vill ha religion, det var tanken. Vad i en kyrkohandbok är de varma handdukarna till bruk för denna medelklass?
Jag kunde tillfogat att analys om kön också skulle behövas men nu omvänt. Vad är det, för att tala gammalkyrkligt, som uttrycker "kärringatrösten" i en sedan många decennioer feminiserad, och därmed enkönad, kyrka. Det är en illusion att en manlig präst kunde stå emot detta enkönade, som bäst kunde präststackarn moderera det. Jag talar nu 1950-tal och inget annat. Så gör en analys av könsaspekter i handboksförslaget när ni ändå håller på.
* Själavårdsansatsen.
Färdigskrivna inledningsord är någor för lata präster som inte gitter skrifettala. Det fanns en tid med 45 minuters skriftetal, en inledande predikan. Nu styrs ner i andra dikten. Jag är emot det. Bort med de färdigskrivna inledningsorden. Låt präster - jobba! Och det ska vara just ett jobb att få igop ett kort och gott skriftetal. PO Sjögren, Sven-O Berglund och andra försökte lära oss.
* I förslaget finns fridshälsningen kvar före O, Guds lamm. Skulle den inte flyttas till före mässdelen för att inte bryta sönder ett sammanhang? Då kan det stökiga i hälsandet lättare hanteras. Fundera.
* Direktiven?
I direktiven skulle, och tanken är snart 20 år gammal och kanske 20 år för gammal, det patriarkaliska tonas ner. Ord som "Herre" och "Fader" alltså. Men finns det en kristendom som är herrelös och faderlös och fortfarande kristen tro?
En konsekvens av detta blir att man, som i tidigare försöksmaterial, efter t ex epistelläsningen kan säga: "Så lyder Bibelns ord". Jag svarar inte på sådant.
Jag uppfattar att jag behandlas som vore jag mindre vetande, för läser någon ur Efesierbrevet hör det till allmänbildningen att veta att det är ett brev i den boksamling vi kallar Bibeln. Som ersättning för den utmanande proklamationen av Kyrkans bibeltro och bibelglädje är den bisarr. "Så lyder Herrens ord" är det omtumlande beskedet.
De små förändringarna kan visa sig handla om och syfta till stora förändringar.
* Teologiskt?
Det är skillnad mellan det evangelisk-lutherska och det reformerta.
Men nu smyger sig mycket reformert teologi in, omärkligt närmast. Kyrkoarbetare rekryteras från stabilt reformerta sammanhang, dvs det blir lagiskt och obenäget att ta i livets svåra. Det gör Luther men inte Calvin.
Det blir en annan icke-realistisk nattvardssyn också. Det är bekännelsetexter som avgör vad som är vår kyrkas lära och hållning, inte folkmeningar eller ens meningar av de i Svenska kyrkan inflyttade. Vi skulle behöva några dogmatiker som läser förslaget med teologisk/klinisk uppmärksamhet! Men kan man inte ta sig fram i förslaget och hitta sådant som uttrycker det evangelisk-lutherska? Jodå. Men i en kyrkohandbok uttrycks rimligtvis vad Svenska kyrkan lär, inte mängden av särmeningar i Svenska kyrkan.
* Pahlmblad
Docenten Christer Pahlmblad skrev boken Mässa för enhetens skull. Den boken (Artos) är nödvändig för att få en referenspunkt till kyrkohandbokförslaget, menar jag, Beställ i dag så att församlingsrådet har tillgång till ett par exemplar.
* Praktiken?
Myten om allas delaktighet och engagemang när det kommer till remissarbete omhuldas i de högre sfärerna. Vi andra vet hur det är men här gäller kanske att försöka ta vara på ett tillfälle. Jag menar envist och fortfarande att i kloka församlingar startar man ett arbete kring frågan om vad vi gör och varför när vi firar gudstjänst.
Hade jag varit församlingspräst, hade jag i julhelgen mobiliserat 6-8 studiegrupper och låtit folk anmäla sig för studier av Peter Bexells bok Kyrkornas mysterium. (Artos)
Köp 50 ex så kostar boken 190:-./st. Ska det vara så svårt?
* De undfallande POSK-arna
POSK-arnas invändningar var inte obegåvade men brast när det kommer till frimodighet. Man hinner mycket på några månader när det ska skrivas remiss och grundfrågorna om gudstjänstens varför och vad kan man utan problem ägna hela terminen åt. Det är bara att kavla upp ärmarna och prioritera rätt. Och minns Edwalls ord: "Ska man få något gjort kan man bara fråga dom som redan har mycket att göra."
Tänk om ett problem i Svenska kyrkan är, att alltför många har alltför lite att göra för att få något gjort?
Nå, förra året kunde jag inte uppfatta att någon Årets Bloggare utsetts, så jag har väl likt en tungviktsmästare i boxning haft titeln i två år. Den stackars, nu avgångne, chefredaktören vred sig när det kom kritik från Dagens Seglora (minns någon den?) mot valet och Domkapitlet satte väl slutligast en skriftlig erinran på mig. Det måste vara svårslaget om det gäller kriterinerna för att bli Årets Bloggare.
I går var det, på tal om ingenting eller hur man ska ordna en övergång efter detta, Kyrkostyrelse.
Beslut om remiss av förslag till kyrkohandbok stod på förmiddagens agenda och POSK markerade. En reservation och en kombinerad särskrivning: särskild mening och särskilt yttrande, om man ska vara petig. Två POSK-ledamöter la ner sina röster och en röstade nej. Saken gällde hur remissen skulle gå till. Jag övertygades inte av argumentationen. Det är sant att tiden är kort men saken gäller väl i detta läge mer att överväga förslagen än att pröva. Församlingsråden får chansen att ge sina synpunkter.
Vore jag församlingspräst skulle jag förstås främst se till att kyrkomusikerna fick säga sitt och så skulle jag fundera vad som i denna liturgiska plocklåda en församling anständigtvis kan använda. Främst skulle jag lusläsa texter teologiskt. Misstänksamhetens hermeneutik är ett användbart verktyg.
Så det är efter helgernas alla "jobbtillfällen" (vi andra säger gudstjänsttillfällen men ingen stor sak i det, vi är för Tomtens och egenintressets skull snälla när det ska bli jul även om tanken slagit oss at KT:s journalistik påminner om lokaltidningarnas ständiga tal om präster som "jobbar" i helgen när alla andra är lediga - en intressant nyhet för den som är uppvuxen i en provinsialläkarfamilj - det var förskräckligt vilken lång parentes detta blev, har bloggaren läst James Joyce och Ulysses på sistone?) bara att sätta igång. Då kommer tre tryckta böcker, musiken i A4-format och alla bläddervänliga att skickas till församlingarna. Det bläddervänliga kanske är det närmaste bladvändare man kan komma.
Jag deklarerade att jag för den unga kyrkans talan.
Jag tillhör den, konstaterar jag när jag går i kyrkan. Bortsett från kyrkobetjäningen tillhör jag ofta de tio yngsta i lokalen. Det ska jag väl tycka är roligt? Ibland tillhör jag bara den yngre tredjedelen. Det är mindre roligt men roligt i alla fall, om ni förstår hur jag menar.
För denna unga kyrka, ville jag poängtera några frågor:
* Behovet av situations- samtids- och klassanalys.
Vi har förlorat hälften en gudstjänstfirarna i huvudgudstjänst sedan 1970.Caroline Gustavsson kom just på Artos med Delaktighetens kris. Jag ska läsa men saken handlar om mycket mer öän delaktighet. Kanske intresset för en ny kyrkohandbok inte heller är så stort som apparaten Svenska kyrkan tror? Var och en ville snickra sin egen agenda? Och en del väntade på ännu ett anständigt missale. Kan det finnas skäl för dysterhet eller ysterhet?
Vilken samtid är vår? Kyrkans liturgi tar färg av sin samtid, det vet jag, men måste uttrycka något mycket större.
Och så klassanalysen. Salig Hägg påpekade att det skulle komma en generation till kyrkan som skulle vilja bli torkade med varma handdukar efter ett framgångsrikt liv. Den belåtna och mätta medelklassen vill ha religion, det var tanken. Vad i en kyrkohandbok är de varma handdukarna till bruk för denna medelklass?
Jag kunde tillfogat att analys om kön också skulle behövas men nu omvänt. Vad är det, för att tala gammalkyrkligt, som uttrycker "kärringatrösten" i en sedan många decennioer feminiserad, och därmed enkönad, kyrka. Det är en illusion att en manlig präst kunde stå emot detta enkönade, som bäst kunde präststackarn moderera det. Jag talar nu 1950-tal och inget annat. Så gör en analys av könsaspekter i handboksförslaget när ni ändå håller på.
* Själavårdsansatsen.
Färdigskrivna inledningsord är någor för lata präster som inte gitter skrifettala. Det fanns en tid med 45 minuters skriftetal, en inledande predikan. Nu styrs ner i andra dikten. Jag är emot det. Bort med de färdigskrivna inledningsorden. Låt präster - jobba! Och det ska vara just ett jobb att få igop ett kort och gott skriftetal. PO Sjögren, Sven-O Berglund och andra försökte lära oss.
* I förslaget finns fridshälsningen kvar före O, Guds lamm. Skulle den inte flyttas till före mässdelen för att inte bryta sönder ett sammanhang? Då kan det stökiga i hälsandet lättare hanteras. Fundera.
* Direktiven?
I direktiven skulle, och tanken är snart 20 år gammal och kanske 20 år för gammal, det patriarkaliska tonas ner. Ord som "Herre" och "Fader" alltså. Men finns det en kristendom som är herrelös och faderlös och fortfarande kristen tro?
En konsekvens av detta blir att man, som i tidigare försöksmaterial, efter t ex epistelläsningen kan säga: "Så lyder Bibelns ord". Jag svarar inte på sådant.
Jag uppfattar att jag behandlas som vore jag mindre vetande, för läser någon ur Efesierbrevet hör det till allmänbildningen att veta att det är ett brev i den boksamling vi kallar Bibeln. Som ersättning för den utmanande proklamationen av Kyrkans bibeltro och bibelglädje är den bisarr. "Så lyder Herrens ord" är det omtumlande beskedet.
De små förändringarna kan visa sig handla om och syfta till stora förändringar.
* Teologiskt?
Det är skillnad mellan det evangelisk-lutherska och det reformerta.
Men nu smyger sig mycket reformert teologi in, omärkligt närmast. Kyrkoarbetare rekryteras från stabilt reformerta sammanhang, dvs det blir lagiskt och obenäget att ta i livets svåra. Det gör Luther men inte Calvin.
Det blir en annan icke-realistisk nattvardssyn också. Det är bekännelsetexter som avgör vad som är vår kyrkas lära och hållning, inte folkmeningar eller ens meningar av de i Svenska kyrkan inflyttade. Vi skulle behöva några dogmatiker som läser förslaget med teologisk/klinisk uppmärksamhet! Men kan man inte ta sig fram i förslaget och hitta sådant som uttrycker det evangelisk-lutherska? Jodå. Men i en kyrkohandbok uttrycks rimligtvis vad Svenska kyrkan lär, inte mängden av särmeningar i Svenska kyrkan.
* Pahlmblad
Docenten Christer Pahlmblad skrev boken Mässa för enhetens skull. Den boken (Artos) är nödvändig för att få en referenspunkt till kyrkohandbokförslaget, menar jag, Beställ i dag så att församlingsrådet har tillgång till ett par exemplar.
* Praktiken?
Myten om allas delaktighet och engagemang när det kommer till remissarbete omhuldas i de högre sfärerna. Vi andra vet hur det är men här gäller kanske att försöka ta vara på ett tillfälle. Jag menar envist och fortfarande att i kloka församlingar startar man ett arbete kring frågan om vad vi gör och varför när vi firar gudstjänst.
Hade jag varit församlingspräst, hade jag i julhelgen mobiliserat 6-8 studiegrupper och låtit folk anmäla sig för studier av Peter Bexells bok Kyrkornas mysterium. (Artos)
Köp 50 ex så kostar boken 190:-./st. Ska det vara så svårt?
* De undfallande POSK-arna
POSK-arnas invändningar var inte obegåvade men brast när det kommer till frimodighet. Man hinner mycket på några månader när det ska skrivas remiss och grundfrågorna om gudstjänstens varför och vad kan man utan problem ägna hela terminen åt. Det är bara att kavla upp ärmarna och prioritera rätt. Och minns Edwalls ord: "Ska man få något gjort kan man bara fråga dom som redan har mycket att göra."
Tänk om ett problem i Svenska kyrkan är, att alltför många har alltför lite att göra för att få något gjort?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)