Inte sämre

Jag bloggstoppar i morgon och hade tänkt att inte notera några mer weblogsposter men jag överfölls av en insikt när jag skulle gå till postlådan med ett par brev. Postlådan finns utanför gamla posthuset, byggt 1955. Där på plats tittade jag på stentrappan och slogs av insikten att den då nya trappan beträdde jag första gången för i morgon precis 60 år sedan. Det var då vi flyttade till posthuset för där fanns provinsialläkarmottagningen och läkarbostaden. Det betyder att det i dag är 60 år sedan Morsan tog med sönerna för att hämta ut den nyköpta bilen, en Volvo PV årsmodell 1955. På AM's i Tranås (numera Skobes) fanns en grå Volvo Duett och 13 svarta PV. Den med nummer F 32132 var våran.
 Mor körde och parkerade på Nygatan, där vi bodde och där flyttgubbarna rensat det mesta och skulle ta det sista i morgon på morgonen - fortfarande för 60 år sedan. Från väveriet i Tranås hade vi köpt bilfiltar, som las på plats. Elegant även om den grå klädseln med vita streck i väven var snygg nog.
Min bror och jag satt i baksätet och prövade stoppningen lite försiktigt. Självfallet skulle någon av karlarna i kvarteret som kommit för att titta på den nya bilen förmana: "Hoppa inte i sätena, pojkar", sa han. Då visste vi att ge svar på tal: "Det är våran bil! Vi hoppar så mycket vi vill!" Och så hoppade vi riktigt rejält.

Är det inte förunderligt vad mycket man kommer på när det blir ett alldeles obetydligt men på sitt sätt väldigt viktigt jubileum. Ögonblicken kommer inte tillbaka men det finns där, lagrade. De kommer fram närmast överraskande oväntat.

Hur gick det? Morsan körde sträckan Tranås - Moheda. Flyttgubbarna bar och möblerade. Jag försökte 6½ år gammal försöka orientera mig i den nya miljön. Jag saknade de gamla kompisarna från Nygatan och Storgatan och hundarna Bonzo i huset och Scott hos fröknarna Hjertstedt. Jag kunde sakna alla korna på Göberga (som en gång Skokloster legat under) hos tant Viola också.
I augusti började jag årskurs 1.

60 år. Jag säger då det. Jag är inte sämre än att jag kunde ändra mig och dela några små insikter med er. Det kanske kan slå an andra strängar än när somliga av er inte vill fatta Svenska kyrkans kris.

Lyhördhet

Vi skulle ju förhålla oss i stillhet. Det betyder att tänka, meditera och byggas upp inifrån. Jag läste Smålandsposten i går och en sådan läsning kan förväntas ha begränsat uppbyggelsevärde men kan vara informativ likväl.

I Tingsryd är det turbulent i det kyrkliga. En ledamot av kyrkorådet har avgått. Centerpartiets företrädare i kyrkorådet utsattes för misstroendeförklaring, läser jag i en insändare. Jag ser också att Centerpartiet nu verkar i minoritet. Nu vill Centerpartiet ha en tydlig diskussion kring beslutsfattande politikers roll och anställdas roll.  Jag antar att de lyhörda då hör att med de anställda avses också kyrkoherden. I Tingsryd vill, såvitt jag kan förstå, Centerpartiet ha en sedvanlig kommunal styrning.

Några som klassificerar sig som "majoriteten" (Kyrkans Framtid och Socialdemokraterna) tillbakavisar all kritik. Där fick alla besked. Mikael Andersson, som anklagat kyrkorådet för odemokratisk styrning, har helt enkelt fel. Eller har han?

Pastoratets kyrkoherde har också skrivit insändare. Jag har den i någon hög med tidningsurklipp. Kyrkoherden pekade på svårigheten att hålla isär olika roller inom kyrkans organisation. Kyrkoherden hoppas att Mikael Anderssons maning till folket att stå emot pastoratets ledning ska förklinga ohörda.

Så har man det tydligen i Tingsryd. Med lyhördhet går det att uppfatta att allt inte är så enkelt. Jag hör dissonanser i Centerpartiets stolta programförklaring. Gör ni?
"Centerpartiet i Tingsryds kommun är verksam inom svenska kyrkan för att det är relevant för våra medlemmar. Gudstjänstgemenskapen är viktig för många, precis som diakonin är, som kyrkorna och kyrkogårdarna är eller som gemenskapen i socknarna är."
Så hör jag en utanförstående tala. Det viktiga tycks honom vara gemenskapen i socknarna - som om den gemenskapen på första artikelns plan skulle vara Kyrkan! Och Kyrkans verkliga gemenskapen - gudstjänsten, från vilket allt utgår - blir i denna teckning till "gudstjänstgemenskapen som är viktig för många". Men är den viktig för Centerpartiets talesperson? Det undrar jag allt. I vart fall skriver han inte det. Och jag säger ett: Detta håller inte.

Jag undrar om inte de delar av kristenfolket som också är centerpartister, skulle betacka sig när partiet är verksamt i Svenska kyrkan för att det är relevant för medlemmarna. Det som är relevant för Svenska kyrkans medlemmar, kan de väl själva ta ansvar för utan att blanda in partipolitik? Tänker jag. Och det är sålunda partiet som är verksamt. Inte ens medlemmar i partiet. Partiet. Inget parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet.

Vad hör jag lyhört mera?
Jag hör församlingar desperat signalera att de vill dra ner på gudstjänster, omorganisera och jag inser att vi står i en situation där de svagaste anger takten. Ska vi ut och marschera, gott folk, måste takten anpassas så att alla hänger med. Det betyder att när några församlingarna inte längre hänger med, måste de hänga på andra och så blir det storpastorat men utan att någon egentligen förmår bygga smått och nytt - för de flesta har inte ens varsnat att läget är detta. Vad jag säger nu är ett varningens ord till de präster som tycker sig se att det finns glöd i deras egna församlingar. Hotet som blir en våt filt över glöden kan komma från ett hålla ni inte har pejl på. Och fortare än ni anar. Håll lite utsikt över grannpastoraten. Håller de över tid eller inte ens över tid?

Detta sagt går vi in i bloggvila. Kommentarer publiceras men från i morgon blir det tyst här. Därefter ska vi tillsammans vänta på så mycket uppståndelse som möjligt utan att gå händelserna i förväg.

Stilla veckan

I Stilla veckan kanske jag bloggvis denna måndag ska nöja mig med ett par sammanfattningar.

Visby först.
Frågan som domkapitlet skulle ta ställning till var egentligen frågan som måste ställas om varje prästkandidat. Detta innefattar möjligtvis frågan vad prästkandidaten gjorde för sju år sedan. Den som var 23 år gammal kanske sju år tidigare inte gjort så mycket ofog? Den som är 30 eller 40 har hunnit med mer. Vad kan ett domkapitel inte få reda på i sådana fall?

I det aktuella fallet kunde domkapitlet veta att en präst som avsagt sig prästämbetet nu ville tillbaka. Då beslöt domkapitlet att göra en ordentlig undersökning. Det hela resulterade i ett beslut att säga ja till den tidigare prästens begäran att komma tillbaka. Uppenbarligen tog domkapitlet sin uppgift på allvar och förstärkte med psykologhjälp. Den psykologen kunde det kyrkliga och de krav som måste ställas.

Frågan gällde vad som var läget nu - inte hur det var för sju år sedan.
Reaktionerna lät vänta på sig, en omständighet att lägga märke till.

Vi som sitter mer stilla i båten har inget annat underlag än de som är upprörda.
Några upprörda menar att svaret alltid ska vara nej. Förlåtelse ges, men det betyder inte att någon ska tillbaka. Saken är avgjord på förhand. Så uppstår en stor diskussion om vad som hände för sju år sedan, det som inte av domkapitlet utreddes då men som folk i församlingen fick försöka hantera. Aftonbladet visste dock att ge besked hur det varit.

Synden blir aldrig vacker när den beskrivs och det ter sig märkligt att synden kan vara så lockande.
Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, har jag upprepat många gånger. Det är ett faktum.
Vem ska nu kunna ha synpunkter på om mannen får rätt att utöva prästämbetet igen?
Det är faktiskt domkapitlets uppgift.
Därefter är det upp till dem som anställer präster om de vill ha den sökande.
Och till sist är det de enskilda som bestämmer om de går till kyrkan när pastor X står där.

10 månaders utredning är i vart fall knappast en indikation på att domkapitlet fuskat undan sin uppgift.
Hur frågan om den andra chansen ska besvaras, får väl var och en ta ställning till.

Mest intressant tycker jag dock att det är, när jag inser att alla de som haft bestämda meningar i frågan har ett gemensamt: någon utredning har de inte läst, kan de inte ha läst.

Jag skulle vilja ha en annan ordning när det handlar om präster som avsäger sig prästämbetet och i skyndsam ordning beviljas avsked. Då kan eventuella missförhållanden inte undersökas. Men det finns komplikationer hur man än gör. Det är tid att analysera situationen och då blir detta en fråga att hantera i kyrkostyrelsen, tänker jag.

Jag har haft anledning fundera över den s k ämbetsfrågan. Vilka var argumenten och hur gestaltade sig motsättningarna? Vilka var de olika intressenterna och vilka var grundfrågorna? Det är ett stort och komplicerat sammanhang och inte bara fråga om personliga uppfattningar man kan få ha men inte demonstrera med, har jag förstått. På så vis avskaffas alla sanningsfrågor. De blir personliga av typ "finnar på ryggen". Det tror inte jag att de är. På ett antal punkter måste Kyrkan fråga vad Gud vill. På ett antal punkter - eller alla?

I Svenska kyrkan har ju inte heller frihet i frågan fått gälla - fast detta var just vad som lovades genom en samvetsklausul. Det intressanta med den är inte att den förklarades avskaffad eftersom den var ett förarbete till lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Det var den bara oegentligt. Riksdagen tog lagen utan någon samvetsklausul och frågade därefter kyrkomötet, som införde denna utfästelse, ett löfte.
Förarbete? Nja. Efterarbete. Alldeles klart.
Och då gäller Carl Strandbergs konstaterande, att Kyrkan inte kan springa undan sina löften så enkelt som att förklara dem vara förarbeten, som faller när lagen avskaffas. För det skedde år 1982. Tänka sig att jag fick vara med om att avskaffa lagen om kvinnliga präster. Den höll bara 15 år.

Stilla veckan är en tid för stilla eftertankar. Som dessa. Och andra!
Från Dymmelonsdag blir det inga blogginlägg förrän Påskdagen. Inga kommentarer under den tiden heller.

Dagens utbud

"Gläd dig i nuet" hette det i fredagsannonsen för Växjö kyrkliga samfällighet, en helsida i Smålandsposten. Skärtorsdagsmässor blir det. Jag gjorde en genusanalys av spalten där dessa 30 mässor redovisas. 24 kvinnor och 12 män, några har hand um'et parvis och några kör dubbla skift. Inget av paren är jämställt. I spalten redovisas inte kantorerna, så vi kan inte veta om det är en manlig övervikt där och vi vet inte heller hur det är med kyrkvärdar och kyrkvaktmästare. Något säger mig att den som besöker gudstjänsterna numera stiger in i en kvinnlig domän. Efter 1000 år när det kanske var annorlunda, är detta inte mer än rätt och riktigt, eller? Men skillnaden är den, att dåförtiden var den kyrkliga personalen, dvs under medeltiden och fram till kanske 1920-talet (eller senare?), en plats där en enda präst skötte församlingen och folk gick dit lite mer allmänt och därmed framstod kanske inte församlingslivet som helt mansdominerat.

Jag läser vidare.
I Ormesberga bygdegård är det påskstuga. Tanken var att det nya församlingshemmet i Ör-Ormesberga (5-6 miljoner kronor och invigt i höstas) skulle fungera för både Ör och Ormesberga, som är de båda gamla församlingar som tillsammans kan ha ungefär 500 kyrkotillhöriga. Nu används bygdegården.
Vad gör man när det är påskstuga, en tisdag i stilla veckan?
"Vi pysslar tillsammans och gör fina påsksaker. Vi äter smörgås och påskbakelser. Brödlotteri till förmån för fastekampanjen."
Jag har inga synpunkter på det hela men en del av kyrkoårets dramatik går väl förlorad. Och varför bygger man ett nytt församlingshem när den gamla bygdegården lika väl tycks kunna användas? Vad händer i Ormesberga kyrka, då? Denna vecka ingenting.

Nu letar jag högmässor.
I Växjö är det glutenfria oblater och det skapar en sakramental osäkerhet hos mig, som tänkt efter ett par varv, men låt oss bortse från detta och bara leta högmässor. Si, de finns.
Komminister Grimheden har högmässa i Furuby och Högstorp och högmässa är det också i Mariakyrkan, Söraby och Dädesjö. Annars är det lokalt utformade mässor och söndagsmässor om det ska vara något med mässa - men alltså inte den vanliga högmässan. Domprosten Pettersson har gospelmässa i Östra Torsås.
Jag har inga synpunkter för gudstjänstlivet firas bortom min radie 25 km hemifrån, men det kunde vara en intressant uppgift att nu dokumentera hur högmässan i praktiken kom att avskaffas på något decennium eller så.

En liten gul färgblaffa annonserar "Mycket mer än mässa". Riktigt vad det betyder, fattar jag inte. Jag tycker att mycket verkar vara mycket mindre än mässa och definitivt mindre än högmässa. Och kan något i Kyrkan vara mycket mer än att Frälsaren själv kommer till oss?
Sjöngs litanian, förresten?

Jag gör ännu en genusanalys bortsett från Skärtorsdagsmässorna, de som återfanns i en egen spalt.
43 begivenheter och 63 medverkande. 29 män och 35 kvinnor. Det händer lite mer, men detta är de namn som redovisas. Gospelmässan med domprosten är en helmanlig tillställning så vitt man kan utläsa. I sin helhet klarar sig manssidan lite bättre genom sex män/killar som sjunger eller spelar. Men förändras bilden av Svenska kyrkan som en kvinnlig domän? Och var det inte detta vi visste redan när vi var små och gick i söndagsskolan? På sitt sätt är det väl rätt logiskt att söndagsskolfröknar professionaliseras, blir lönearbetare, för det skulle ju prästen sist av alla bli i det kapitalistiska systemet, om vi läser rätt innantill i Kommunistiska Manifestet (1848).

Hur ska våra insikter hanteras? "Gläd dig i nuet" löd ju maningen. Gör det då!
Det är det kyrkliga budskapet också till dem som just nu förlorat en anhörig och till dem som står i skiftande livskriser. Med entusiasm räcker det kyrkliga stenar till folket men inte bröd.

Nu har jag tjatat ett för mig angeläget ärende och det återstår bara att läsa en uppsättning kommentarer hur fint och värdefullt allt i det kyrkliga livet egentligen är. Här vandras i tro och inte i åskådning. Fram med lite barn för att förgylla tillställningarna! För de som vill tala om de inre förändringarna i Svenska kyrkan liv äro få och synas dagligt färre. Men kommentera gärna. I veckan passerade denna bloggsida 20 000 kommentarer. Jag tycker det är mycket och tecken på ett samtal som ibland är vitalt och väsentligt och andra gånger i väsentlig utsträckning inte ett samtal.

Varför heter denna söndag Palmsöndagen, förresten? Johannes berättar om palmblad, inte de andra evangelisterna. Grensöndagen? Eller Mantelsöndagen? Eller Klädessöndagen? Blev inte svaret uppenbart? Klockan omställd så jag är i tid när klockorna kallar.

Barnkonsekvens

Den där barnkonsekvensanalysen, som alla ska ägna sig åt i det kyrkliga, betyder oftast, att en tjänsteande skriver en drapa som antingen går ut på att det beslut som ska fattas inte får några konsekvenser för barn eller att det på något tänkt sätt skulle kunna komma att få konsekvenser för barn. Det blir tokigt när avsaknaden av vanligt mänskligt förnuft ska ersättas av fyrkantiga bestämmelser. Jag undrar egentligen vem idiot som blir glad av detta. Nummer och namn!

Annars har det sina konsekvenser att vara barn i Kyrkan. Är man kille, råkar man innan målbrottet ut för att bära en fånig strut och vit svepning i december samt med en fånig liten stjärna i hand sjunga Staffan var en stalledräng. Ett av trons under är att den kan överleva detta.

För tjejer är det enklare. Tror jag. De får gå i luciatåg och det är en gärning med bäring på Årets Lucia när man blir 17-18. Sedan har de ju fördelen av att församlingsverksamheten är inriktad på dem. Pyssla, leka lekar, sjunga - you name it. De befinner sig också i en kvinnlig domän. Och få talar om att den kyrkliga vardagsverksamheten är effektivt exkluderande för det ena könet. Nu behöver ni inte i kommentatorsfältet berätta att hos er är det inte så. Jag tror den uppgiften. Jag ser undantag, men de bekräftar regeln.

En annan given konsekvens är förstås att barn utnyttjas. De ställs upp på led för att underhålla de vuxna. Luciatåg, förstås. Sångframträdande. Processioner. Dessa uppställningar utsätts aldrig för en barnkonsekvensanalys för här är barnen föremål för de vuxnas behov av att se dem göra sina konster. Barn blir vuxentillbehör och dessa vuxentillbehör finns där för de vuxnas skull.

Som nu.
Biskop Johansson ska sluta. Han ska avtackas på många sätt, det kan man förstå. Det hör till. I morgon blir det i domkyrkan Klang och jubelmässa för små & stora: "Barnen avtackar vår biskop Jan-Olof Johansson." Barnen? Stiftets barn? Nä, domkyrkans ungar. Som vore biskopen Växjös biskop och inte Växjö stifts biskop! Här demonstreras den strukturella svagheten i Växjö stift. Men hur kan barnen avtacka? Har de en aning om vem biskopen är? Kanske. Vet de vad han utfört för stiftet? Självfallet inte. Barn ägnar inte sina liv till att följa sammanträdesverksamhet, digra skrivelser, strategiska beslut, konflikter eller visitationer. Barn kan inte ha en aning om vad biskopen ska tackas för. Det finns för den delen en del präster som inte har en aning om den saken heller.

Barnen föses fram som marionetter i ett spel. Tycker ni det är roligt - eller kränkande för barn som blir statister i ett vuxenspel, där biskopen ska spela med. Det gör han nog. Höga herrar tycker om när barn kommer med blommor och teckningar och sjunger för dem. Jag nämner inte Adolf Hitler i sammanhanget för en sådan referens skulle kunna komma att uppfattas som fanns det en koppling mellan Johansson och Hitler eller mellan propagandaminister Goebbels och de i domkyrkan gudstjänstansvariga. Vad skulle inte kunna komma att uppfattas lite hur som helst? Inga antydningar levereras alltså här. Jag markerar detta (av kända skäl) mycket eftertryckligt

Ni gillar kanske den där barnuppställningen? Ni uppfattar kanske inte hur i grund kränkande den är? Bra. Det visar att ni är helt integrerade i det kyrkliga system, där detta hör till det vanemässiga. Vi som inte är fullt så kyrkliga får stå där och skämmas för att vi håller barn högre än som marionetter i de beskäftigt kyrkligas hand. Det är väl vi, som utan särskilda bestämmelser kan tänka barnkonsekvenser, kanske för att det barnsliga inte riktigt släppt taget om oss.

Livet går dock vidare. Ska det bli sommartid? Jag har hört ryktet. Och så slutar Estvalls konditori idag med semlor för säsongen. I Moheda gives icke semlor i Stilla Veckan. Det kallar jag konkret fromhet. Några särskilda konsekvenser för barn har inte beslutet, inga konsekvenser som inte också gäller de vuxna. Och Ture Sventon bor inte i Moheda så han kan få sina från Rosas Konditori som vanligt.

I den stora annonsen för Svenska kyrkan i Växjö med omnejd fanns förresten en eggande text i en väl synlig färgblaffa: "Gläd dig i nuet". Blir det inte lagiskhet, ett besked om förhållningssätt, i stället för den kristna trons besked varför det finns goda skäl till glädje? Evangeliet, menar jag.

Sorgeliga saker hända

Visby igen. Inte är det enkelt. Nu jagas biskopen som var det han som tog fram en kondom och undrade om det inte var dags att prova den. Det var inte biskopen. Han hade att i domkapitlet pröva en fråga från en präst om att på nytt få rätt att utöva prästämbetet, en rätt han tidigare avsagt sig. Domkapitlet kallade in sin tidigare stiftspsykolog, en man med högt anseende som yrkesman. Han och en arbetsgrupp utredde under tio månader och den 16 januari sa domkapitlet enhälligt ja. För detta ska biskopen ta hela ansvaret och ska uttala sig om sådant som faller under den tystnadsplikt som gäller. En nyvald biskop var svag i knäna, så glad var han. Biskop Fast kan nog också vara svag i knäna men inte av glädje. Domprosten Hermansson har gjort en pudel, ser jag i tidningsrapporteringen. När denna pudel gör på mattan, är det biskopen som får torka upp efter den.

Domprosten var inte med på sammanträdet, som hade detta enda ärende om prästen som skulle tillbaka på föredragningslistan. Beslutet justeras samma dag. Kallelse till sammanträdet hade gått ut före jul och domprosten hade inte anmält att han inte kunde komma. Prästen saken gällde var anställd i domkyrkoförsamlingen men domprosten informerade inte sin personal om saken. Den informationen kom genom en insändare av den pensionerade biskop Koskinen den 13 februari. Det är då debatten sätter igång. Då börjar också domprosten Hermansson undra om det finns möjlighet att reservera sig i efterhand. Det tycks han alltså inte ha gjort vid domkapitlet den 12 mars. Inte ska vi kritisera domprosten. Men det verkar lite orättvist att biskopen ska stå där och torka efter pudeln.

Det är, men misstanken kan bero på överkonsumtion av deckare ett liv igenom, möjligt att biskop Fast blir måltavla eftersom han skrivit ett brev med synpunkter på hur ekonomin i Visby domkyrkoförsamling hanteras. Men tänk om det är så i verkligheten?

Jag försöker läsa ledarkommentarerna, för där kan jag säkert få veta vad de moraliskt högtstående menar. Men jag imponeras inte. Jag förfäras. Och ändå är det inte den moraliska förträffligheten som träffar mig mest utan en kort passage i ledaren Biskopen framstår alls inte som Fast i Gotlands Allehanda. Där säger ledarskribenten något underligt:
"Sedan är jag ju - ärligt talat - inte heller speciellt imponerad av hur somliga av biskopens vedersakare inom kyrkan har agerat. Hur kommer det sig att det är just inom Svenska kyrkan som de personliga vendettorna blir som mest obarmhärtiga och fula?"

Här uttrycks mer än vad som sägs.
Vilka är biskopens vedersakare och vilka motiv kan de ha, vad gäller alltså vendettan? Det vet man tydligen från de små sammanhangen på ön. Kan det alltså vara några som nu slår tillbaka eftersom biskopen kritiserade de budgetnedskärningar som sker i Visby domkyrkoförsamling? (brev från biskopen, dnr VD 2015-13-1 i Visby domkyrkoförsamling). Trampade biskopen på tår som sitter på fötter, som nu sparkar tillbaka? Har jag läst lagom många deckare för att begripa vad som sker i det som synes ske? Och varför kan Gotlands Allehanda i så fall inte förklara det för läsarna utan bara mumla?

Så till temat kondomer!
Det enda jag tidigare hört om kondomer i det kyrkliga var från Luleå i somras, där Kondomprosten delade ut tingestarna och jag ser det underliga fenomen som enklast uttrycks med ordet "dubbelspel". På en teoretisk nivå är det där med sex piggt och kondomer kul. När allt kommer till allt är det förfärligt. Men, som Andrew Greeley påpekat, så påverkas alla av den där tillåtande attityden - så mycket att gränser passeras.

Nu blir problemet att vi som inte gillar vad prästen gjorde, knappast kan försöka försvara att domkapitlet gör en undersökning och kommer fram till att han kan återfå rätten till prästämbetet, det han avsade sig för 7-8 år sedan. Gör vi detta, kan vi misstänkas försvara prästen. Skulle någon säga att omvändelse, bot och bättring är grundkategorier i den kristendom vars mantra är "synd och nåd", har en person som så missförstått situationen, därmed mält sig ur samtalsgemenskapen.
Här gäller bara det moraliskt upphöjda. Allt förtroende är förverkat. Det läser jag i en ledare i Gotlands Tidningar, så då måste det väl vara sant. Och ledarskribenten har läst Aftonbladet. Att ledarskribenten inte följt utredningen, framstår då som en obetydlighet i sammanhanget.

Det finns Jesus-ord man kan ta fram, som det där om att förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. Är detta den definitiva domen eller finns det möjlighet till omstart? För den alkoholiserade prästen? För prästen som förskingrat kollektpengar? För prästen som tappat tron? De moraliskt högtstående som förlitar sig på sig själva kan ge ett glasklart svar på den frågan: "Självfallet inte." De moraliskt högstående behöver inte hata synden men älska syndaren. För dem räcker det att älska synden om den är den för tillfället omhuldade hållningen och då står det fritt att hata syndaren, den som gjort sådant som fortfarande är klandervärt.

Kan det vara så att de som häpnat över att vi håller oss med ett så litet stift har rätt i sin kritik? Ska Fast bli stiftets siste biskop och Gotland läggas till Linköping, Stockholm eller Växjö? I så fall läggs ön i skugga och förhållanden liksom missförhållanden kommer inte att fokuseras så som nu. Frågar jag folk i Luleå är svaret självklart. Lägg ner! De kan ha rätt. Somligt kan bli för småttigt. Och då förloras proportionerna. Vad stiftet ska göra är nämligen inte att låta en präst få jobbet tillbaka, det är inte aktuellt och frågan om prästtjänst avgörs på annat sätt, som ni vet. Domkapitlet prövar om en präst som avsagt sig rätten att utöva prästämbetet, alltså inte avsatts, ska få rätten tillbaka. Tillbaka betyder inte ens tillbaka till stiftet, om jag fattar saken rätt.

Problemet är att ingen utredning gjordes när allt hände. Det kunde inte ske. Skyndsamt ska prästen bli av med ämbetet, när vederbörande så begär. Det säger Kyrkoordningen. Här är svagheten. En präst som inte längre är präst, kan domkapitlet inte utreda. Här kan jag tänka mig en annan ordning.

Inger Harlevi ska få POSK att i en kyrkomötesmotion vidga rätten att överklaga, läser jag. Det kanske POSK inte riktigt går på, inte så länge advokaten Nils Gårder finns med. Vi har samma rättsregler i Svenska kyrkan som i det svenska samhället. Alla kan inte överklaga allt. Det är en god ordning för alla utom för de notoriska rättshaveristerna. Fördelarna överväger, alltså.

Nu ska jag ägna passionstiden åt att fundera över en kyrka som delar ut kondomer och höstar in uppskattning för detta men inte förmår förstå vad den fallna människan gör med sådana tingestar.
"Hur tänkte ni, nu?", som det heter.

Och så ska jag tycka synd om biskopen Fast. Han är inte värd det han nu utsätts för. Han är värd något bättre. Vanlig hederlighet, kanske? En som hederligt definierar vad som är vad och vems ansvar som är vems - hur vore det? Som omväxling?

Ska jag dessutom meditera över vad det kan vara att hata synden men älska syndaren? Det ska ju bli Stilla Veckan. Eller ska jag nöja mig med att fundera över en rättsprocess i Jerusalem den där veckan?

Nacka som Waterloo

Ni är förstås välinformerade om den jummah som den 7 mars hölls i St John's Waterloo, London. Kyrkans fromma bilder hade täckts över med lakan och i kyrkorummet kunde den kvinnliga imamen i den inklusiva moskén leda bönen. Kyrkoherden medverkade och läste Psaltaren (Ps 139), för här var våra gemensamma rötter. Allt var fint tills de evangelikala och de anglokatolska fick höra talas om det hela - och vad de än var i förhållande till denna jummah, så ljumma var de inte. Heta var de, för att inte säga hetsiga. Ärkebiskopens folk fick rycka ut och meddela, att trots att han var patron för St John's Waterloo var han inte indragen i det dagliga församlingslivet. Kyrkoherden bad om ursäkt för att några blivit ledsna för hans tilltag. Bara de riktigt griniga kan tycka att det är konstigt att be om ursäkt för att andra blivit ledsna. Vore det inte tilltaget man skulle be om ursäkt för i så fall?

En präst, Fr Martin Hislop, påpekade att när medkristna slaktas i Irak, Syrien, Libyen och Nigeria eftersom de tror på Jesus Kristus som korsfäst och vår frälsare, är det en utmanande att bjuda in muslimer till gudstjänst i ett rum helgat åt Fadern, Sonen och Anden. Biskopen i Southwark var inte glad - men tyst. Stackars biskop Chessun.

Church of England Canon Law tillåter inte det som skedde.
Hur tänkte kyrkoherden? Jag känner honom inte. Jag antar att han är religiös och då faller ljus över det som hände, ty de religiösa vill gärna hålla ihop. Själv försöker jag så gott det går att inte förfalla och bli religiös. Jag nöjer mig med att vara kristen. Jag nöjer mig alltså inte med något mindre än verkligheten själv, avslöjad (uppenbarad) i Jesus som är Kristus. Det betyder, som jag markerat tidigare, att jag hellre vill vara ihop med hedningar av allsköns slag än med de religiösa. Och så undrar jag vad Johannes sagt om en kyrka med hans namn som möter sitt Waterloo. Han var inte alltid blid, Johannes. Vill han be ner eld över staden? Iförd ett badlakan sprang han åldrad ut ur badhuset när villoläraren kom dit för att bada, som ni kanske minns. Mucka inte med St Johannes, St John.

Men vi behöver bara åka till Nacka och Fisksätra för att se parallellen.
Awad Olwan manar troende i hela världen att förena sig. Mångfalden i religionen kommer sig därav att de lever i olika klimatzoner och sociala sammanhang samt talar olika språk och då räcker det inte med en enda profet och en enda uppenbarelse. Mångfalden i människornas värld förutsätter motsvarande mångfald i religionens. I Guds Hus i Fisksätra ska det nu blir interreligiös samverkan och inte bara religionsdialog. Där byggs ett hus med kors på ena ändan av taket och halvmåne på den andra. "Och tids nog blir det flera symboler på taket till Guds Hus. Men det förutsätter enighet bland de troende, bortom religionens och etnicitetens  gränser."

Vad blir det av det hela?
Lagreligion. "Religionerna är många men sanning och dygd är de samma."
Jaha - så vad är Sanningen om Jesus? Att han är Vägen, Sanningen och Livet - eller något annat?

Svenska kyrkan var under 1900-talet nödgad att i en märklig sekulariseringstid också försvara religion. Nu är det en annan tid. Nu måste Svenska kyrkan vara kristocentrisk och apologetisk, servera folket bröd och inte stenar och till de lagfromma komma med det överraskande evangeliet. Om inte kommer också Svenska kyrkan att möta sitt Waterloo.

Just nu finns det ett konkret religiöst hot mot det kristna. Se det, förstå det.

Skicka bort biskopen?

För ledamöter i ett domkapitel gäller tystnadsplikt. Biskopen kan inte gå ut och orera i disciplinärenden. Här gäller det skrivna beslutet. Vad som avhandlats i kapitlet kan ingen av ledamöterna berätta. När beslutet i Visby om att ta tillbaka en präst, som avsagt sig ämbetet, nu kommenteras, står domkapitlet i en omöjlig situation. Biskopen behöver förklara, sägs det. Han kan inte det. Han får inte det. Det enda som är möjligt är, antar jag, är att domkapitlet får nya och belastande uppgifter, som inte var kända när beslutet togs, för det återstår väl att låta prästen avlägga sina prästlöften på nytt inför domkapitlet. Först då är han tillbaka. Antar jag. Tillbaka i ämbetet - inte "jobbet".

Vad gäller annars i Visby? Fd biskopskandidaten Helle Klein ger besked i Dagens Seglora. Hon konstaterar att biskop Fast inte verkar ha förstått något av arbetet mot sexuella övergrepp. "I stället tycks gamla patriarkala strukturer i Visby stift härska i en allsköns blandning av kvinnoprästmotstånd, homofobi och överslätande av sexuellt förtryck." Det är jag beredd att tro, förstås, bara Helle Klein kunde exemplifiera lite mer precist. Borde inte till blandningen fogas antisemitism också och kanske oförstående inför klimathotet? Hur kom kvinnoprästmotståndet in - och homofobin? Ge oss besked! De behövs.

På Gotlands Allehanda såg jag i går en text med besked att biskop Fast "lever så långt från verkligheten. Han är så distanserad från sitt eget stift, de vanliga medlemmarna i Svenska kyrkan. Han varken syns eller hörs." Det leder skribenten, Mats Pettersson, till en önskan att biskopen ska stängas av och han redovisar att han skulle bli förvånad om Sven-Bernhard Fast är biskop så länge till.

Tänka sig. Borde han stängas av är detta en fråga för Ansvarsnämnden - men då skulle väl hela domkapitlet stängas av? Och brottet, biskopens, vilket är det egentligen? Men Mats Pettersson vet kanske hur den undersökning gått till, som ligger bakom beslutet? Då kan ju han berätta - för det finns ingen tystnadsplikt för honom.

Konstigt med tidningsfolk för den delen. Svante Fregert avgick i går med omedelbar verkan. Orsaken sägs det inte ett ord om. Jag skulle som läsare verkligen vilja ha en beskrivning av konflikten som föregått och kanske information, inga stora drag, bara detaljer, om uppgörelsen. Vad fick Fregert? Journalister är understundom väldigt tysta. Om det egna, vill säga.

Lennart Koskinen har engagerat sig i Visbyfallet. Det var han som efter en diskussion i Almedalen år 2010 klagade över att han kallats "finnpajsare". Jag upptäckte detta när jag på nätet sökte den text biskop Ragnar Persenius åstadkommit. Jag såg också att två gorillor slet tag i Koskinen då och detta gav en king kong-känsla också nu, snart fem år senare. Texten Persenius skrivit? En angelos bar den till mig. För den gick inte att hitta. Inte i Kyrkans Tidning och inte heller utlagd av någon informatör. Ändå är det exceptionellt at en biskop hyvlar en annan biskop i det offentliga. Koskinen skulle i detta läge närmast längta efter ett par gorillor i stället för Persenius.

Jag är så välorienterad att jag nog kan ge skäl för att detta är en förödande text av en arg biskop - och texter av detta slag brukar inte publiceras. Men nu är han arg. Eftersom det är ett öppet brev måste jag väl kunna återge det här? Då blir det ju läst av fler än de få som håller sig med Gotlands Tidningar och läste den 17 mars redan. Håll i er!

Öppet biskopsbrev till Lennart Koskinen  

Broder Lennart, du är inte biskop i Visby stift. Du bör lika lite som jag veta vad som hänt under de gångna sju åren med den präst som lämnade prästuppdraget. Inte heller vet vi vilka åtgärder som vidtagits och grunderna för domkapitlets beslut. Ändå uttalar du dig.

Dessutom är du jävig och har ett eget ansvar i saken. Du var inte prästens högste chef som du påstår i tidningen. Däremot hade du som biskop ett tillsynsansvar över hur prästen följde sina vigningslöften. Inget åtal väcktes. Om dina uttalanden stämmer ansåg du att prästen skulle fällas vid en prövning av domkapitlet och gav prästen alternativet att endera själv begära att få lämna prästuppdraget eller att domkapitlet fattade beslutet. Du framför att du gjorde det av omsorg om de drabbade. Du redovisar gamla samtal som du fört. Det är i sig anmärkningsvärt. Om fallet då var så klart innebar ditt agerande att en allsidig utredning inte gjordes, domkapitlet med en lagfaren domare som ledamot inte fick ta ställning till underlaget och fatta beslut samt att grunderna för prästens avgång inte finns dokumenterade. Det handlar i grunden om rättssäkerhet och öppenhet. Vi ska inte agera så att intrycket ges att vi gömmer undan övergrepp och döljer att en präst betett sig olämpligt. Det är också nödvändigt för de utsatta att sådant prövas allsidigt och inte bara av en biskop. Det är att skydda den enskilda människan. Ändå uttalar du dig.

Nu har ärendet prövats i Visby domkapitel så som det ska ske. På grund av sekretess för enskilda och respekt för domkapitlets uppdrag som prövningsinstans kan dess ordförande och sekreterare enbart uttala sig i sakfrågor. Enskilda ledamöter är genom domkapitelsförsäkran förhindrade att säga något. Det bör också gälla för ledamöter som inte kunnat delta i beslutet. Det hindrar inte att det är bra med en öppen debatt, också i media, och att kyrkans agerande och rättssystem granskas. 

Jag vet inte om domkapitlets beslut i det enskilda ärendet bygger på ett bra underlag och är rätt i sak. Jag kan inte uttala mig om det. Självklart ska nolltolerans mot sexuella övergrepp gälla. Anledningen till att jag skriver detta öppna brev till dig är att jag finner dina uttalanden i sak märkliga och med tanke på ditt tidigare ansvar som biskop i stiftet direkt oansvariga. Det är nödvändigt med etiska grundprinciper. Lika viktigt är det hur vi handskas med sanningen, värnar rättssäkerheten, agerar moraliskt och försvarar berörda människors integritet.

Ragnar Persenius

Biskop i Uppsala stift 

Kom nu ihåg att ni kunde läsa texten i Gotlands Tidningar för en dryg vecka sedan och här nu. Annars inte.

Skicka biskopen till Biskopsgården

Jag kollade - på anmodan - tv-gudstjänsten från Biskopsgården på Svt-Play. Först kollade jag inledningen till gudstjänsten i förrgår. Sas verkligen ingenting om skjutningarna? Nej, gudstjänsten var inspelad i januari och inledningen tydligen densamma för samtliga gudstjänster från Biskopsgården. Ingen hade brytt sig om att göra en ny aktuell inledning. Det fann jag egendomligt.

Så tog jag mig 30 minuter in i gudstjänsten den 15 mars. Det gjorde jag ledd av en flitig bloggläsare, som gjort den resan själv. Vad fick jag då se och höra? Diakonen! Prästen läste instiftelseorden. Diakonen tog hand om prefation och epikles. Och vad detta än är, diakonalt är det inte.

Som i andra utsatta lägen ringde jag syster Kerstin. Hon hade sett. Hennes bedömning var klar. Detta var inte en diakonal uppgift. Så hur kan det bli så?

s Kerstin menade att på det här viset görs diakonin osynlig, just motsatsen till hur det nog tänktes. Diakonen blir en halvpräst - om inte mer. Och det är tydligen präst som är det fina att vara! Jag kan tänka mycket som nog är kätterskt om den nya, fina diakonin. Vi är långtifrån den tiden när diakonissan var en fanjunkare i Guds rike och uppträdde därefter. Nu är det viktiga att få stå vid altaret, ströva i processioner, tala om allt man vill göra (så att det aldrig blir tid att göra det) och hävda diakonernas rätt. Tvångsmässigt ska diakoner företräda läroämbetet i domkapitlet och det blir till sist bara dumt, för detta har diakonen ingen kompetens att göra. Över huvud taget! Diakonerna röstar på biskop - uppenbart ofta med samma kompetens som lekfolket och på så vis får vi en pastor pastorum!

Jag kan för egen del bara beklaga att jag medverkat till denna utveckling. Men jag kan också skylla ifrån mig. Jag mötte diakoner, de kallades diakonissor, som jag beundrade och som utan vidare hade vett i kyrkliga frågor. Jag tänkte att när prästeriet förfaller till ett allmänt omsorgsyrke för folk vars kroppar inte tarvar så mycket arbete, skulle de robusta diakonissorna stå kvar och nya skulle komma. Det kom nya. De var måna om sin status. De förvandlade diakonatet så att det blev liturgiskt. De bröt sönder enheten mellan liturgi och diakoni, själva sändningen från liturgin till diakonin. Sändningen blev i stället liturgi som scen för framträdande, dvs ingen sändning alls.

Ska inte den instiftelseordläsande prästen klandras? Jo, men uppenbarligen vet nuförtiden få vad en präst är och vad därför en präst gör. Det mesta blir sönderhackat. Prästeriet blir en uppsättning funktioner och de flesta kan delas ut till andra. Utom, av ett ordningsskäl, att prästen ska läsa instiftelseorden! Vad behövs? En prästväckelse och om det är för mycket tänkt en grundläggande reflektion kring vad en präst är.

Naturligtvis skulle någon kunna anmäla diakonen i Biskopsgården till Göteborgs domkapitel, som annars mest ägnar sig åt 5-6 präster, som lett gudstjänst för misshagliga medlemmar i Svenska kyrkan och andra misshagliga fd medlemmar i Svenska kyrkan. Bättre än en anmälan vore kanske att stiftsjuristen fick hålla på att pyssla med frågan om de 5-6 prästerna och biskopen struntade i den frågan men i stället tog sig till Biskopsgården för att på plats gå igenom vad en präst respektive en diakon egentligen är och vad som följer av detta.

I kyrkomötet uppstod några och menade att diakonerna svek sina egentliga arbetsuppgifter för att i stället hålla på i det liturgiska. Jag trodde inte detta och sa så. Det måste ha varit för 20-25 år sedan. Jag inser att jag tog miste. S-ledamoten från Linköping hade sett den utveckling som var på väg, jag inte. Jag hade sett hur det kunde vara. Det var fel. Men nog är det lite konstigt att s-ledamoten som så ivrigt inte bara kämpade för kvinnliga präster utan än ivrigare mot dem som inte trodde reformen, aldrig begrep att grundskadan är handlar om Svenska kyrkans obibliska prästfixering. Det är den som gör att vi inte kunde få en annan kyrkotjänst än prästens och samma skada som gör att diakonen blir halvpräst - för det är fint, se. Och vilken är fördelen med att ha en diakon som bligar bakom altaret till församlingens uppbyggelse?

Egentligen är det helt förödande för fromheten.
Förödande också om man hänger på sig en färgskimrande stola, som i färgsättningen närmast påminner om något som åstadkommits av en som ätit pizza och tärt för mycket alkohol till inmundigandet av pizzan. Pizzasalladen inbegripen, förstås.
Det ska se snyggt ut och signalera latinamerikansk radikalitet.
Det sobra kännetecknade annars svensk paramenta. Men det var då, min vän.

Smått och nytt

Jag gick till sängs inte bara med ett provnummer utan med Svensk Pastoraltidskrift, SPT, hela årgångarna 1959 och 1960. I drömmen mötte jag sedan min gamle vän Alvar Frykstam och en del andra präster från dessa årgångar. Jag måtte ha bearbetat en artikelserie av Bo Giertz också i min drömvärld, för när jag sedan gick tillbaka till SPT 1959 nr 48, hittade jag inte det citat jag trodde mig ha läst. Biskopen skrev om prästens själavåda och behov av att börja om med det grundläggande. I mitt tillstånd - visionärt, drömmande - blev det till en maning om vad som nu bör göras. Smått och nytt.

Jag tror av många goda skäl inte den kyrkliga stordriften. Ekhem har överbevisat mig om hur dålig den är och jag är honom tacksam att Frimodig kyrkas reservation visar sig bära. Från Biskopsgården hör vi något liknande. Jag är inte förvånad, men rätt sorgsen. Så varför inte hantera den nya stordriften som hade vi den inte, dvs vara präst på tältmakarvis i systemet?

Jag erkänner att det kanske inte går. Inte om de kyrkliga översåtarna bestämmer sig för att stoppa alla ansatser. Annars går det. Enkelt. Färre gudstjänster betyder fler söndagslediga präster. Kan man inte då se till att bjuda inte bara till utan på en högmässa. Månadslönen tickar in i takt med många nonsensuppgifter (planeringar, sammanträden, fortbildningar, överläggningar). Det betyder att det finns utrymme att göra det som prästhjärtat längtar efter. Inom systemet men under radarn.

Smått, naturligtvis. Bygg församling från första början. Nytt - dvs gör äntligen det du längtar efter. När präster gör så, kan andra känna igen det de har längtat efter. Var hänsynslös i god mening, dvs skit i traditionerna av förfall och reträtt. Bli apostolisk. Vad skulle en apostel göra där du är? Gör det!

Jag har mött präster som längtar efter pensionen. De har gjort sitt. Jag undrar det, jag. Men visste folk hur många präster ser på det kyrkosystem de tjänar och de höga herrar de hålls med, skulle häpnad vara det ena möjliga uttrycket. Vi befinner oss i läget där USA var under kriget i Vietnam med 17%-iga befälsförluster och befälen hade skjutits i ryggen. Av sina egna. Misstro är vardag i Svenska kyrkan. Men tills vi vet att alla nyansatser hindras, varför ska de inte vidtas?

Smått och nytt betyder en satsning på högmässan, om möjligt någon form av gemensam bön (i tätorter i alla fall), själavård och undervisning. För präster borde nyansatsen stärkas kollektivt, dvs präster håller ihop. Som det ena järnet skärper det andra, så skärper den ena människan den andra (fritt efter Havamal).

Om stora eller smärre muftis i det kyrkliga anstränger sig för att hindra alla alternativ inom systemet? Tja, ring mig då. Den kristna motorcykelklubben Heaven's Angels vårrustar nu och vilken kyrkoherde vill en afton ha besök av några biffiga och arga kristna motorcyklister? Det finns varningsord mot att ta till svärd (eller lång kniv, ett fiskarredskap, som Petrus kunde använda med precision vare sig han filéade en fisk eller en romersk soldat, som ni vet). Det finns inga bibliska varningsord mot baseballträ eller motorcyklar, som ni också vet.

Smått och nytt. Vi är inte multitudinister. Vi tänker senapskorn och vi kan till nöds tänka vetekorn. Det nya är det som en gång vände det romerska imperiet. Minns ni Cléments ord i Källor: "Som den romerska överklassen hade det då (när kristendomen slog igenom), har vi det alla nu." När kyrkosystemet inte gitter möta människor på allvar, kan vi antingen ge oss, slå oss till ro eller tänka smått och nytt. Det är, antar jag, utmaningen till dem som inför kyrkosystemet säger "Det här håller inte". Kanske är det också utmaningen till dem som fortfarande säger: "Det här håller inte länge till."
Det kan det helt enkelt inte göra.
Så:
Smått och nytt!

Vad var det Bo Giertz skrev i artikeln jag läste och i drömmen bearbetade?

"Jag har bara ett råd att ge. Vi har dock Ordet. Vi kan börja från början, som små, fattiga, salighetssökande människor. Låt oss sätta allt annat i fråga, utom Ordet, utom Kristi absoluta auktoritet." (Att vara präst i dagens Sverige, SPT 1959 nr 48 s 4)

Perfidia

Jag tänker annorlunda.

I antisemitismens tid kan vi utan vidare vidga perspektivet just genom att
använda Improperierna och förklara hur närgångna de är mot oss, vi som är judar kata pneuma. Hade jag varit präst i Malmö, hade detta kunnat vara tema under många år tidigare. För i Malmö tycks de svenskkyrkliga rätt yrvakna när det handlar om stadens förvandling. Från Rosengård flyttade Svenska kyrkan genom att stänga kyrkorummet. För mig säger detta ett enda - det fanns ingen pastoral strategi för närvaron och för gudstjänsten. Där hade det behövts en tydlig kyrklig profil för att vara med och bygga stadsdelen. Svenska kyrkan svek. Vad kunde kyrkoledningen gjort? Höjt statusen, kanske, och sagt att de som är präster och diakoner i sådana områden gör en pionjärinsats som uppskattas. Skulle det behöva sägas? Ja. Det sas inte. Det betydde att vi oftast inte hade präster som långsiktigt var kvar på en och samma plats. Och vi fick inte heller ett prästerskap utbildat för mission när det handlar om islam. Religionsdialog? Tja, det kan vara egentligen lite vad som helst. Också en undanflykt från rejält och mödosamt församlingsarbete.

Det handfallna är nu inte Svenska kyrkan ensam om. Vår tidigare kyrkominister har blivit utrikesminister och nu blir det allvarligt eftersom Stormuftin har rätt. Hon har genom sitt agerande okänsligt kränkt sharialagstiftningen. Wallström har inte på något sätt övat en tankestruktur att muslimer skulle mena att deras rättsordning är gudomlig. Hur skulle hon kunna tänka så? Hon tänker inte ens så om trons ordningar i Svenska kyrkan. Stormuftin har goda skäl att misstänka indifferenta svenskar och uppfatta dem som djävulens redskap. Det är ju därför svenska soldater som tjänstgör i muslimska l'änder måste kalla sig kristna - vare sig de uppfattar sig själva som så eller inte. Indifferenta får de inte vara. Och med sällspord inkompetens har Sverige nu hamnat i ett utsatt läge. Litanian tycks i många församlingar avskaffad. De som inte avskaffat den kanske kan lägga till en rad om att Gud ska bevara oss från politiska idioter? Inbegrip de kyrkopolitiska om versmåttet tillåter - och det gör det väl.

Till detta Göteborg och den galna skjutkulturen. Svenska kyrkans personal var ute när statsministern nedsänkte sig i denna verklighet. Gott om personal på plats, sägs det. De kanske inte fick extra betalt men kompensationsledighet om veckans mått inte fyllts till bredden - men så sker väl rätt fort med tanke på all utbildning och alla sammanträden vi måste räkna med. Nå, beskäftiga diakonissor och lika beskäftiga präster och andra anställda, kunde så spegla sig i andra människors nöd, olycka och utsatthet. En hoper reste in, som det heter. Det där andra idealet, att det är de kristna på platsen som bär ansvar för sin stadsdel både när det är vanligt stadsliv och när det krisar, är väl närmast avskaffat. Det var dock detta den högkyrkliga pastoralen gick ut på - att skickliggöra ett gudsfolk på plats. När det inte finns som medveten pastoral praxis, återstår att skicka in de lejda. Jag säger inget annat än att samtiden är onödig. Och jag går inte på det hela. Jag har aldrig gillat beskäftighetskyrkan med dess personal. I dag sänds tv-gudstjänsten just från Biskopsgården. Kanske det förfärande då självklart kan tas in i gudstjänstens sammanhang? Eller blir det en gudstjänst där det inom gudstjänstens ram inte sägs ett enda ord om det som drabbat stadsdelen? Får vi se en kyrklig kyrklighet, bara? Hur trovärdigt är det i så fall?

Varför kalla ett blogginlägg av detta slag Perfidia? Det mesta som skrivs här är väl i någon mening perfiditeter. Förklaringen är enkel. Jag spelar the Shadows med just låten Perfidia i bilen. Det piggar upp. Jag läser också Uppsala 68, mötestidningen. Jag fick den i fredags kväll. Inbunden upplaga. Tala om en rar ärta i samlingen av förekommande svenskt tryck. Jag går alltså närmast i barndom, som ni förstår.
https://www.youtube.com/watch?v=TQw_IVZnYHI

Så här fungerar närhet och samverkan

Anders Ekhem är den välbetalde superkyrkoherden i Malmö, som ni kanske minns. Inte så att ni läst hans lärda doktorsavhandling eller under åren följt hans möda med teologi och pastoralteologi i olika kyrkliga fora eller mött honom särskilt ofta, det tror jag inte ni gjort. Men hans meriter har fört honom framåt och uppåt. Det kan man ha överseende med och tänka att den kyrkliga organisationsform som kännetecknas av närhet och samverkan ger administrativa fördelar genom att det lokala livet får levas nära människor och utan den ineffektivitet som kännetecknar en spretig kyrklig organisation. "Närhet och samverkan" är ledord och det kan väl inte vara fel?

Fast kanske ändå när allt kommer till allt. Som nu.

Kyrkoherden, teologie kandidaten och Doctor of Ministry (en amerikansk examen, say no more) Ekhem har nu utfärdat påbud. På grund av "kyrkans historiskt komplicerade och såriga relation till judendom, i respekt för det judiska folket och för den judiska församlingen i Malmö, ska improperierna inte användas i någon form i Svenska kyrkans gudstjänster i Malmö. Detta 'ska' gälla från och med nästa år. I år är det ett 'bör' i vetskap om att planeringen och övandet inför långfredagen kommit igång."

Om detta finns mycket att säga.
1. Skrivbordskyrkoherden bestämmer vad av materialet i kyrkohandboken som inte ska användas. Han tilltror inte prästerna att kunna utlägga improperierna på det sätt som brukat ske: Vi är de. Vi läser inte den hebreiska bibeln, vi läser vårt Gamla testamente för att vi är en del av detta folk. Frågorna om hur folket svarat på Herrens välgärningar blir mig djupt personliga för jag är en del av Guds folk i alla tider.

2. Vad säger biskopen om den läromyndighet den högt betalde kyrkoherden här tar sig? Vad sker om någon vänder sig till biskopen (domkapitlet) för att få beslutet prövat?

3. Vad ska vi säga om närhet och samverkan när vi ser en ukas utfärdas - var finns närheten och var finns samverkan när kyrkoherden så uppenbart är den som bestämmer. Uppifrån. Vad tycker biskopen om detta? Var reformen tänkt att ge detta utfall? Vad säger de som röstade för den? Frimodig kyrka reserverade sig. Ni andra?

4.  Abusus non tollit usum, heter det i vår kyrkas bekännelseskrifter. Missbruket upphäver inte (det rätta) bruket. Jag har funderat men finns det i Sverige över huvud taget några exempel på pogromer mot judar därför att Improperierna lästs eller sjungits på långfredagen. Det sägs ha hänt annorstädes. Men här? Eller är Svenska kyrkan ett lyckat exempel på rätt bruk av improperierna, dvs personligt bruk och inte politiskt?

Kyrkoherden Ekhem har "häromveckan" varit i Jerusalem och lärt sig av professor Jesper Svartvik. Kyrkoherden kan därmed uttala sig med nyvunna insikter. Ingen ska tala om att vara halvbildad här, inte. Begreppet "judar" används, menar Ekhem, av synoptikerna bara när det handlar om skylten INRI på korset, Jesus är judarnas kung. Ett tillfälle, alltså. "Däremot i Johannes, som vi vet är mycket senare nätr splittringen mellan den första kyrkan och den judiska tron har blivit mer tydlig (och kanske infekterad) används ordet ett fyrtiotal gånger (kommer inte exakt ihåg siffran). Som Jesper uttryckte det: Johannes evangelium kan ses som ett 'skilsmässobrev' där ens tidigare hälft anklagas och demoniseras. Vi kan ju ha det i vår åtanke i förkunnelsen under Stilla veckan och Påsk."

Jag ska inte bråka med den ekhemska lärdomen men frågar inte magoierna efter judarnas kung (Matteus) och alla synoptiker använder begreppet ett par gånger. Johannes 65, tror jag mig finna. Bortsett från detta, så misstror jag argumentationen numera. Jag tänker att folket från Galileen mycket väl visste vilka 08-orna dåförtiden var, de som bodde i det snabbt växande Judéen. Judarna. Vi talar inte om en kommande motsättning utan om en närvarande och Johannes, med släktförbindelser i Jerusalem, kan skilja mellan galileer och judar. Han är eller blir inte antisemit för det! Jag, som är född i Stockholm, kan också uttrycka en av kritik anstruken mening mot de stockholmare som uppträder som sådana fast de egentligen är värmlänningar eller skåningar. Det betyder inte att jag är emot svenskar, t ex. Bara mot det pretentiöst skitviktiga. Johannes och jag lika, alltså. Om detta kan man säga något om det nu ska predikas. Annars är det väl till att gå tillbaka till det söndagsskolfröken lärde oss om Abraham, patriarkerna, profeterna, landet, lärjungarna en masse och apostlarna samt om Frälsaren själv. Antisemitismen är en omöjlig hållning. Det kan man hävda utan att göra sig dum från en översåtlig position.

Nu har vi sett hur det blir med den nya kyrkliga organisationen. Den är mer än organisation. Den är förhållningssätt.
Biskopen får nog ta sitt ansvar nu. Annars ryker Palestrina i en partiell kulturupprensning.
Varifrån kommer egentligen de totalitära, förresten?

Clearingsystem

I går fick jag (med flera) en genomgång av vart den s k Utjämningsutredningen lutar. Det finns mycket att fundera över i ett land där ett antal skillnader blir uppenbara och där utanförskapet inte bara gäller utsatta förorter utan också landsbygd och glesbygd. Vi skruvar på rattarna i det kyrkliga utjämningssystemet varje år, som ni vet. Och jag hörde till dem som var skeptiska när ett massivt clearingsystem skulle införas för därmed bröts territorialsystemet upp utan någon vidare debatt i frågan. Det är små förändringar, till synes praktiska, som kan få stora konsekvenser på sikt. Å andra sidan har clearingsystemet uppenbara fördelar men, tänker jag, borde utvidgas. Bli användarvänligt eller kundtillvänt, för att lägga orden väl.

Jag erlägger kyrkoavgift. Den är inte obetydlig när jag ser på utgiftsposter. Fast det kostar mig inte ens 30:-/dag att vara med i Svenska kyrkan, kan jag räkna ut. Kring 800:- i månaden låter lite värre. Det skulle motsvara 200:- per högmässa, om det nu vore högmässor jag erbjöds i den församling där jag bor. Nu söker jag den kristna huvudgudstjänst i vilken jag erfar sakramental trygghet. En sådan finns vid 40 tillfällen 25 km bort. Jag färdas dit och det blir sålunda 40 x 50 km (för jag ska hem också). 2000 km per år. I milkostnad är det 3.700:-. Min faktiska kyrkoavgift - kostnad - blir 50% högre än vad den rätteligen skulle vara, givet att den församling jag bor i försett mig med en kristen gudstjänst av nedärvt slag. Högmässa kallas den. Låt oss då utvidga clearingsystemet.

Jag för kyrkogångsbok, kyrkvärden i den församling jag uppsöker signerar och kvartalsvis kan jag skicka en räkning på de milkostnader jag haft för att ta mig till högmässan. Jag måste bevara min kyrkogångsbok så att revisorerna kan se att jag verkligen varit där. Den församling jag bor i lider ingen skada. Jag betalar snällt min kyrkoavgift dit och får tillbaka kostnadstäckning - men det mesta jag betalat får pastoratet behålla utan att jag på något sätt belastar pastoratet. Jag sliter inte på lokalerna, upptar inte prästernas tid, besvärar inte med att komma med krav eller annat sådant. Det enda pastoratet behöver göra är att betala de räkningar jag skickar in fyra gånger per år.

Gudstjänstclearing, smaka på ordet. Lika enkelt som clearing av dop, vigsel och begravning och samma resursöverförande vi väl har för konfirmandkostnader.

Nu har jag ett konstruktivt förslag. Det har inget att göra med förslag om fri församlingstillhörighet. Det handlar bara om att de som vill ta tron på allvar i Svenska kyrkan inte ska drabbas av merkostnader. Om vi inte ska göra som jag nu föreslagit, vad ska vi göra då?

Finns det inte en risk att jag åker till en gudstjänst i Tornedalen och begär milersättning av hempastoratet? Jo, det kan hända. Men knappast varje söndag. Och skulle det hända någon gång, är det mig väl unt, eller? På så vis kan ju pensionärers resnöje delfinasieras, fattar alla. Delfinansiering stavas diakoni. Ska denna hållning förslagsvis gälla Borgå-gemenskapen?

Låt oss börja i det enkla emellertid. Reseersättning för den som far till en högmässa av sedvanligt slag men som inte finns att få i hempastoratet. Resten kan få vara bonus.

Reservationer

Underlaget är inte stort men resultatet inte otroligt. Var femte präst i Danmark sägs tro på Gud i en "anden form". Det betyder "anden form" än den i Bibeln och trosbekännelsen. Ingen präst gav svaret "tror inte alls på Gud" - och om det är ett plus eller en tankemässig oklarhet, vet jag inte. Å andra sidan - man kan ju tro på vilken man vill.

Underlaget är klent men inte klenare än att professor Bo Kristian Holm i Aarhus menar att resultatet visar att vi lever i en annan tid än 300-talet. Huvudsaken, det avgörande, är att prästen finner mening i det han förkunnar och kan ge denna mening vidare till andra. Biskopen i Köpenhamn ville inte kommentera. Han har väl nog med den biskop som nyligen visste att meddela den danska allmogen att Jesus inte uppstod ur graven så som vi står upp på morgonen efter en natts sömn. Nähä.

Jag har varit på sammanträde också. Det klagades över att präster inte längre ville slita i tjänsten. De är utbildade på ett annat sätt. De vill jobba kontorstid. Jag drog mitt gamla vanliga - jag upprepar mig gärna för att ge märg åt konversationen. Präster har en lindrig syssla och för denna lindriga syssla lyfter de högre löner än t ex gymnasielärare, som måste ses ha en likvärdig utbildning och ett betydligt slitsammare liv. Men vad är det som händer? Kritiken sprider sig över vallarna.

Nu blir det inte mer. I dag får vi möta Luleå stift. Det blir roligt. Lite lappskoj, liksom. Aajaj, det här är nog farlig skämtan, när jag tänker efter. Mest får jag vara tacksam att jag inte åt pizza på Hisingen i går kväll.
Och innan dagens id slår tanken mig. Har gammalkyrkligheten beväpnat sig? Då har vi fått ett nytt kyrkligt läge.

Kvälja dom

Den sorgliga historien om prästen som efter sexanklagelser avsade sig prästämbetet år 2008 i Visby stift och nu av domkapitlet får en chans att komma tillbaka, upprör hela ön, den ö som snart nog ska få ett eget försvar om 150 soldater. Ett kompani!

Vår vän domprosten Hermansson har skrivit om saken på församlingens hemsida. Det mesta han skriver där är en saklig genomgång av en räcka händelser. Lite konstigt är det dock att han menar det vara omöjligt för en församling att ha en präst som anklagats för sexuellt ofredande och utnyttjat en beroendeställning oavsett "om dessa händelser/anklagelser är av färskt datum eller inte." (min kursiv) Glidningen mellan begreppet "anklagelser" och vad som faktiskt hänt, kan man notera, liksom förstås det jag främst hajade till inför. Tidsaspekten. Finns det möjlighet till omvändelse och bättring på Gotland? I Svenska kyrkan?

Detta sagt är det alldeles riktigt att - så gott det går - rekapitulera vad som hänt och ge relevant information. Domprosten menar att detta är den enda fråga folk på Gotland talar om (inte om kompaniet, alltså) och han har fått ta emot flera utträdesblanketter. Kommunikationen blir viktig, då. Alla förstår. Signe Hassler på Kyrkans Tidning också. Hon är journalist på det gamla sättet, den som ställer de kritiska frågorna. Så hon ringde domprosten Hermansson.

Hon undrade om domprosten avsåg att vidta några fler åtgärder. På domkapitelssammanträdet, där prästen fått klartecken att starta på nytt som präst, hade domprosten inte kunnat närvara. Den häpna allmoge som läser Kyrkans Tidning, läste domprostens svar:
"-Jag vet inte vad jag kan göra, det måste jag undersöka nästa gång vi har sammanträde i domkapitlet. Det kanske kan finnas en möjlighet att reservera mig mot beslutet i efterhand."

Någon sådan möjlighet finns förstås inte. Så vad domprosten klockrent gör med sitt uttalande är att han kväljer dom, en enhällig dom i domkapitlet.

Domprosten upprepar att han måste ta reda på om det finns något han kan göra och får motfrågan:
"-Men vad är det du behöver vänta på, du måste väl redan ha fått alla handlingar som rör ärendet?" Med Signe ska man uppenbarligen inte mucka.
Domprosten ger sig in i upprepningarnas täta buskage: "-Det är det jag inte vet, det kan finnas delar av utredningen som bara delades ut på sammanträdet."

Jaha. Men då kan det väl också vara så att det enhälliga beslutet vilar på ett sakunderlag som domprosten inte haft tillgång till och som gör att han just nu bara ska vara tyst i intervjun? Vän av ordning undrar förstås också över varför domprosten inte störtat in på domkapitlets expedition för att utrannsaka alla detaljer i frågan. I stället för denna lilla rusning kväljer domprosten dom.

Biskop Fast kan kanske höras sjunga favoritpsalmen Nu är en fast bedrövlig tid. Sv ps 175 v 2 i 1937 års psalmbok, en vers som inte finns i nya versionen 373 i 1986:an.  Sjunger biskopen den, gör han i så fall rätt i det. Sätter han sig mer terapeutiskt ner för att jämföra de olika psalmversionerna, kan han få något att fundera över - för den fast bedrövliga tiden är uppenbart nuförtiden enkelt avskaffad liksom en del andra allvarliga insikter.
Vi återvänder till temat!

Hur ska vi förstå domprostens agerande? Enkelt, i pressen från media och allmänhet höll inte nerverna. Då blir det fel. Men vad händer om domprosten anmäls för att han kväljer dom? Ska han anmälas till domkapitlet i Visby? Då blir den ena villan värre än den andra. Fast intressant på sitt sätt. Hur är det - är biskopen anmäld till Ansvarsnämnden eller var det bara tal om anmälan? Och till det en anmälan mot domprosten? För det är klart uppseendeväckande när en ledamot av domkapitlet kväljer en dom i den rättsinstans där han själv är ledamot. Det enda ledamoten kan göra är att vara med i sammanträdet, plädera och vid behov reservera sig. I övrigt gäller Wittgensteins ord att om det man inte kan tala, måste man tiga.

Gårdagens upplevelse var annars annorlunda. Jag eldade ris och plötsligt nådde mig i den något rökiga omgivningen doften av Talisker. Jag blev uppeldad av insikten, kan jag säga. Talisker är, för att informera de fromma, just en rökig whisky. Livet är både bedrövligt och fyllt av oväntad glädje, glöm inte det. Gratis Talisker i vinden. Aerosoltalisker. Skottar och smålänningar gläds. Fastetiden bär rikedom med sig.

7-6 eller 13 kring bordet

Nu har Västerås chansen och missas den är det ren sexism. Sju kvinnor finns tillgängliga som biskopskandidater mot sex män. Detta kan bli stort i Einar Billings, John Cullbergs och Sven Siléns stift. Lydia Wahlströms också, om ni vill, för hon kom från stiftet. Och de minnesgoda vet att hon, efter att ha övernattat i biskopsgården under Einar Billings tid, noterade att hon var tvungen att byta underkläder och bada mitt i veckan efter den natten.

Det vore inte fel att hylla Lydia med en kvinnlig biskop just i Västerås. Om man nu tycker att hon ska hyllas, alltså.

Sålunda bortser jag från de manliga kandidaterna. Jag kollar antalet nomineringar och motiveringar för de nominerade damerna. Alla har tackat ja till att nomineras.

Helle Klein har fått tre motiveringar. Hon har många samhällskontakter och kan förnya kyrkan och gudstjänstlivet. "Den öppna folkkyrkan passar väl in i Helles kompetens och erfarenhet." Förnya och fördjupa teologi och religiösa uttryck vill hon också. Hon kan göra kyrkan mer angelägen för både medlemmar och andra grupper.

Två motiveringar vardera har Gunilla Hallonsten och Karin Johannesson,
Gunilla Hallonsten motsvarar det krav som ställs när det är dags för en kvinna som biskop i stiftet efter tusen år med män. Hon är en person med pondus och framtidsvisioner och ses som en som är en relevant framtidsaktör. Hon är intresserad av Västerås stifts folkkyrkoprofil.

Karin Johannesson förs fram. "Vi måste visa att fler kvinnor jobbar som biskopar." Det är på många sätt en korrekt beskrivning av mycket. Teologisk glädje och pedagogisk förmåga har Karin. Hon skulle bli den första religionsfilsofen på biskopsstolen efter John Cullberg, kunde man ha nämnt i motiveringen.

Så kommer vi till dem som fått en motivering - men en motivering kan räcka långt. Less is more ibland.

Annica Anderbrant har haft en uppsättning prästtjänster i Västerås stift och är nu domprost i Uppsala. Utbildad musiklärare i botten och har skaffat sig bredd, kunskap och erfarenhet från kyrkans alla nivåer. I motiveringen nämns inte att hon är kompis med fd Wejryd. Riktigt vad motivationen säger att hon ska göra, får jag inte kläm på. Men det kommer nog.

Annika Borg kan som stiftets nästa biskop "bidra till att utveckla stiftet och dess församlingar i positiv riktning och anda", heter det. Hon är inspirerande och kommunikativ. Hennes kyrkliga och akademiska meriter hålls fram liksom hennes författarskap, föreläsande och medverkan i radio. Hon har varit häktespräst. Det kan ha sin betydelse för en biskop, förstår jag, att ha den meriten. En fängslande kvinna på många sätt.

Margareta Carlenius har haft ett övergripande ansvar för stiftets fängelsepräster, där kom det igen, och så hålls hennes erfarenheter som förtroendevald fram. "Hon brinner för de internationella frågorna och har ett stort internationellt kontaktnät." Och så har hon erfarenhet av pastoratsregleringar. Brinner hon för dem också? Fängslande är hon. Övergripande.

Maria Ytterbrink är "en präst som på många sätt vågar leva i kristi förebild", för att nu citera och stava som det står i motiveringen. Hon har en mycket imponerande akademisk bakgrund och är HBTQ-allierad.  Det där med imponerande betyder att hon är teologie doktor och i samma ämne som dr Borg.

Nog är det ett imponerande startfält kvinnor när man läser motiveringarna. Skulle Västerås stift likväl välja en man, kan det knappast uppfattas som något annat än mannamån, kanske enklast som ren sexism.

Några överväganden bör dock göras. Socialdemokraterna kan inte splittra sina röster mellan kamraterna Carlenius och Klein. Här måste partiet bestämma sig för en av kandidaterna. Gunnar Strängs råd var att i valet mellan två, välja den yngre. Vill någon påstå att finansminister Sträng hade fel? Det kunde man inte när han var finansminister!

Dr Borg och dr Ytterbrink har samma akademiska meriter men Borg ett försteg i det mediala. Hon är mer känd i landet än man blir som kyrkoherde i Ramundeboda.

Domprosten Anderbrant kanske inte ska räknas med, när välgöraren gått i pension? Men osvuret är bäst.

Kandidaterna Hallonsten och Johannesson? Kanske för lite kända men varje nominering gör sitt till. Man säger som den berusade sa när han kom hem, öppnade kylskåpsdörren och såg mjölkpaketet: "Din tid kommer!"

Jaså, ni undrar över Lydias pantalongbyte? Hon sov i biskopens nedrökta arbetsrum och Lydia hatade tobaksrök. Vad trodde ni?

Forca Västerås!
Nu kan ni göra det. Gudsgubbarna får stå där med lång näsa. Efter tusen år är det inte mer än rätt. Men samtidens gudsgubbar är inte ens 60 år?! Ska de få betala för gamla tiders illgärningar? Självfallet. På grund av deras kön! På så vis skipas rättvisa.

Forca Västerås! Och är gudsgubbarna fromma och fina, förstår de detta samband och stiger närmast frivilligt åt sidan.
Forca Västerås igen!

Statistiken kommer idag

Förra årets kyrkostatistik publiceras idag. Jag har inte läst den, men det är lätt att veta att Svenska kyrkan tappat 1% av sina medlemmar och är nere på 6.300 000 medlemmar. 60 000 är tappet. Det är mer än hela Växjö stad. Det kanske är mer än hela Torna kontrakt, dvs Lunds kommun. Alla har inte gått frivilligt. 48 000 har gjort så. De andra har dött - och det oftast ofrivilligt, men så är det människan förelagt.

Allt detta överensstämmer med prognoserna. Det intressanta är de kommentarer som kommer att utslungas. Jag kom just att förälska mig i begreppet "utslungas". Gustaf Wingren gillade det. Han utslungade påståenden. Vad kommer man att säga?

Först att det är färre utträden än 2013. Då gick 70 000 för det var valår, och sådant kostar på. Eftervalsår är annorlunda. 2010 lämnade 0.86% Svenska kyrkan. Nu är siffran 0.76%. En framgång? Till det positiva kommer att framhållas att 8000 begärde inträde. Många ungdomar blir medlemmar när de väljer att konfirmeras.

Dopsiffrorna blir intressanta. Doptrenden är över lag negativ. 46,3% av alla födda barn döps. Här blir det viktigt att bryta trenden och det kommer att ske genom en dopteologi, som inte ter sig ekonomiskt riskabel på temat att vi genom dopet blir del av något som är större än vi själva och inlemmas i en gemenskap med alla de andra människor på jorden som är döpta, historien igenom. Att detta argument i princip handklar om vad vi är som människor, av födseln, skulle bara de riktigt illasinnade och ekonomiskt lättsinniga påpeka. Nu är det dock allvar. Nu är det ekonomi - och en teologi född ur ekonomiska överväganden.

Vad kommer de journalister som bryr sig - finns de? - att fråga om? Kanske vad kyrkoherden gör för att bryta trenden. Lyssna då noga på vad kyrkoherden har att säga. Tänk om frågan vad man få för sin kyrkoavgift ställs - dvs frågan "what's in it for me"? Vad svarar kyrkoherden då?

Själv funderar jag över problemet med att jag får så lite för medlemsavgiften.
Jag far till en annan kyrka. Hur vore det om clearingsystemet vidgades så att jag har en kyrkogångsbok som en kyrkvärd signerar när jag är i kyrkan och så kan jag, t ex kvartalsvis, skicka en reseräkning till det pastorat jag bor i. 34 spänn per mil blir det väl. Jag kör 50 km tor så det blir 170:-. Ibland kan jag vara å annan ort men räkna 40-50 sön- och helgdagar. Det blir på årsbasis 8.500:-. Om vi i stället tar den skattefria reseersättningen 18.50 ska jag ha 4625:-. Bråka inte. Detta är de merutgifter utöver kyrkoavgiften jag har för att kunna ta mig till en anständig högmässa inom ett rimligt avstånd. Varför ska inte Svenska kyrkan kunna förse mig med en högmässa av anständigt slag där jag bor? När det uppenbarligen inte går, ska väl kostnaden inte drabba en nådeshungrande broder? Och clearingsystem har vi redan. Saken gäller nu det enkla att utvidga systemet något. Självfallet måste revisorerna i det pastorat jag bor kunna kontrollera att jag fört min kyrkogångsbok korrekt.

Låt mig återvända till den kyrkostatistik som publiceras idag.
Vad skapar den mentalt? Trötta präster. Trötta också på de tomma slagorden. Närmast är utträdena att se som historiska nödvändigheter. En kyrka som så länge förlorat undervisningsprivilegiet, dvs fördelen att få undervisa folket om tron, och förlorat folket som på söndagen går upp till templet, kan inte fortleva. Inte i längden. Den kan inte heller i längden fortleva på den tunna teologi som nu presenteras som vore detta vad Svenska kyrkan egentligen tror. Jag läser böckerna och skulle jag tro det som där sägs, skulle jag inte tro alls. Vi får teologin formulerad från de områden som är de allra svagaste, dvs Mälardalen.

Ska vi inte framåt då? Hjältemodigt.
Den överste som uppstämde den sortens paroller sköt jag. Det är den ende överste 1 jag skjutit. När jag kom tillbaka och bekände gärningen fick jag, förutom berömmelsen, också min egen regementschefs erkännande vid den dagliga genomgången. Varför sköt jag den arme mannen? Han ville driva folk i döden utan den utrustning de kunde förvänta sig att ha tillgång till. Det kan, som det heter i in regementschefs dagliga utvärdering,, inte rekommenderas. Jag skrev boken Inget för någon i maj. Kanske är det som står i den boken fel. Det har hittills ingen påstått. Så blir statistiken därefter.

2015 tappar vi 63 000, 2016 blir 62 370 och 2017 tippar jag 75 000. Detta kan vara alltför optimistiskt. Kanske är vi under 6 miljoner redan nästa valår. Inget sker ju linjärt.

Nu kanske någon alert journalist frågar vad den här utvecklingen beror på. Där ska kyrkoherdesvaren nogsamt och eftersinnande efterlyssnas. Till dem som vill veta vilken framtid jag ville skapa återstår att t ex försöka få tag på boken Den stora berättelsen. För ett står klart. Samtiden är onödig.
Vad ska jag bidra med för att återställa den folkkyrkliga storheten? Fanns den över huvud taget eller var den en illusion redan från förra sekelskiftet?
Jag svarar med Maria och Olov Hartman: Intet, intet, intet.
Ni ville inte ha det bidraget när det fortfarande fanns tid.
Eller som det står i skriften: I haven spottat i kålen, så äten nu soppan.

Bengt Hägglund

Professor Bengt Hägglund satte igång seminariet med frågan om påvens ofelbarhet. Vad tänkte vi om den? Vittnesbörd avlöste vittnesbörd. Påvens ofelbarhet trodde seminariet inte på. När alla rätt tvärsäkert uttalat sig, smålog Bengt Hägglund och sa: "Jag tycker att det är ett rätt rimligt sätt att tänka att den Helige Ande ska leda Kyrkan till hela sanningen." Jag beundrade den pedagogiska skickligheten. Han lärde oss något!

Vi läste och tenterade hans dogmhistoria, den som avlöste Auléns, och efter min grundutbildning kom boken Trons mönster. Jeffners bok i Uppsala kallades självklart Trons monster. Jag läste Bengts avhandling i det militära sammanhanget och avnjöt boken i hamnen i Karlskrona, när jag väntade på att transporteras till Kungsholms fort, där jag tjänstgjorde några timmar varje vecka. Det är sensommar och Östersjö över den läsningen, så pass att jag slogs av läsminnet (dvs tänkte just på Bengt och hans avhandling), när jag en sommar rätt nyligen kom tillbaka till hamnen. Jag berättade upplevelsen för Bengt. Är det inte märkligt att det kan vara en solskensupplevelse att läsa Bengt Hägglunds avhandling? Jag förmodar att jag varit på Arken i Lund och försett mig med litteratur för att klara den tidsbegränsade tjänstgöring, som trots allt innebar rätt många kvällstimmar ledigt. Om vi nu inte skulle plugga stridsvagnskort eller fartygssiluetter eller helt enkelt vara ute i terränglådan för att öva det fria kriget eller kriget i det fria.

Bengt och jag satt i kyrkomöte tillsammans. Han häpnade över vad han var med om. Kyrkopolitiskt kannstöperi kan förvåna de mindre härdade. Han visste vad han trodde, varför han trodde och på vem han trodde. Efterhand blev nog det gammalkyrkliga draget tydligare.

Jag funderade på att anföra något fromt i sammanhanget och har kommit till bokstaven H på den systematiska avdelningen. Lite oegentligt stod Harald Hallén där. Han ska strax flyttas en trappa upp och hamna på homiletiken. Men det lilla häftet Sveriges döda (Svenska kyrkans diakonistyrelsens bokförlag 1940) kunde kanske innehålla något i sammanhanget lämpligt. Det är radiotalet från Arvika kyrkogård Allhelgonadagen 1939.

Hallén hade, som det heter, ett präktigt organ.
Det betyder att han talade med kraftfull stämma. Han drar Sveriges historia. Sveriges döda är inte borta.
Helgon var de inte men: "Kärlekens låga skall, förnyad och förökad, flytta från hjärtan som älskat och dött, in i nya hjärtan. Det är de heligas gemenskap." Bengt och jag har nog fattat communio sanctorum som något lite större.
Hallén vädjar: "Visst vill du vara en länk - även du - i den kedjan!" Inga frågetecken här inte. Hur ska detta gå till? undrar vi klentrogna.
"Viska till din Fader och lev i hjärtats gemenskap med dina medmänniskor - du blir kanske inte till ett tindrande ljus genom tiderna för skaror av nya vandrare, men kanske där är en, som går fram till kullen, där du vilar, lägger en ros, viskar ditt namn med välsignelse. Då är du ej död. Du är i Guds himmel."

Prosten Hallén visste att utmåla sitt folkliga paradis. En tro utan tro men troskyldigt. Jag kan visst nämna Bengts namn med välsignelse, han var ju Bengt, bokstavligen "den välsignade, Benedictus. Mubarak - you name it! Men att han ska uppstå på den yttersta dagen beror inte på mina goda tankar. Det beror handfast på att Jesus har uppstått. "Han har inte uppstått så som när vi uppstår varje morgon", sa en dansk biskop nyligen. Hur vet nu biskopen det? Vi vet inte annat än att Han gick genom stenen hård och att stenen vältrades bort för att vi skulle se att han inte var där, bara linnebindlarna. Men från den stunden kan begåvat folk lita på beskedet om de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Bengt hörde till kategorin "begåvat folk".

Hur ska vi se på Harald Halléns tröstande ord. Vi ska se dem teologiskt, analytiskt och nyktert och säga: "Kärringatröst. Kvalificerad kärringatröst." Då är det det gammalkyrkliga i oss som talar fromt.

Återkomsten

Efter en vecka i det internationella och tre ö-besök känns hemmet riktigt lockande. Mina vänner överstarna reste om varann. Jag hade tänkt ta dem till Three Crowns, Stoke Newington, en pub för hipsters. Jag tror inte Olofsson och Salander varit där, nämligen, trots att de reser till London så frekvent. Nu var jag inte sämre än att jag i den internationella miljön hittade tre hugade, som gärna ville besöka en hipsterpub och äta. Naturligtvis föreslog jag onsdagen. Det är då det är Special Steak Evening. Fastan gäller 1. inte utomlands och 2. inte för åldringar över 60. Jag vad i vart fall en försynt bordsbön. Martin Thornton har lärt oss att inte brista ut i sång så fort vi får syn på mat, en kristlig ovana att tvinga andra på deras högljudda religionsutövning som vi samfällt borde ta avstånd från. Fördöma, rentav.

Nå, när vi var properly fed and drunk skulle vi ta oss från Stoke Newington. Buss 106 till Finsbury Park och så the Tube. Det kom en buss 273 innan men den gick till samma Finsbury. Man ska vara bokstavstrogen men inte sifferfixerad, tänkte jag.

 Vi sprang på lätta fötter trappan upp och jag hörde en medpassagerare i det internationella sällskapet av bussresenärer kommentera att många manliga judar, chassidiskt klädda med lockar, långrock och svart hatt, uppenbart på väg hem efter något studier i synagogan. "Så här skulle man inte kunna gå som jude i vårt land". Jag förstod och började fundera över om medresenären talade om Ukraina, Vitryssland eller Ryssland, där Sions Vises Protokoll fortfarande kan läsas med samma intresse som bland palestinier och araber. Man kan lita på Ochranan också efter 110 år. Desinformationskampanjen lyckades. Men så slog det mig. Det var ingen från ett sådant land som kommenterade utan en man från Sverige. Det är i Sverige en jude inte kan få gå hem i frid efter studier en kväll i synagogan. Om inte "i frid" betyder att man ska riskera att bli inte bara skymfad utan också misshandlad och därmed kanske få gå hem i frid som en annan Symeon. Fast yngre. Det som kan ske i Stoke Newington kan inte ske i Malmö.

Annars finner jag de kristligas förhållande till judar konstlat. De har kanske aldrig haft judiska skolkamrater eller varit kamrat i ledet med en jude? De kristliga svänger sig nu med talet "den hebreiska bibeln" när de talar om "vårt Gamla Testamente". Vilket är mest inkluderande? Naturligtvis det tal där "den hebreiska bibeln" också är vår. Läser man inte S:t Paulus brev till de kristna i Rom, får man det svårt och måste bli inkluderande genom att tala exkluderande. "Den hebreiska bibeln". Men var för den delen inte också Paulus hebré? Riktigt underhållande var det att läsa pläderingen att vi skulle börja tala om Yeshua i stället för Jesus, så som det pläderades på Dagens Seglora (fast inte dagens utan någon gång i veckan som gått). Det är till att leka semit i det 21:a århundradet! Fast nu leks det utan besvärande mycket exegetisk kunskap. Kan vi inte hålla fast både vi 2000 års kristen historia och det faktum att de kristna uppfattar att de ympats in på det äkta olivträdet? Detta inympande var förutsättningen för fortsatt växt. Men kanske ska jag inte vara förvånad. Plakatpolitik är en hållning som lätt smittar av sig. Vi andra får praktisera den hållning vi lärt oss av London Transport. "Keep Calm"

Överste Olofsson reste till Washington förra fredagen och överste Salander skulle komma till London torsdag förmiddag, när jag skulle till Heathrow för ett snabbstopp å annan (hemlig) ort. Jag antar att ni andra då satt hemma och gladdes åt beskedet att Gotland nu ska rustas. Det blev ett kompani. Och 6 miljoner blev i praktiken 4. De engelska biskoparnas lätt pissträngda statement Who is my neighbour? köpte jag. Det är vägledning inför valet i maj och kan laddas ner. www.churchofengland.org/GeneralElection2015
Jag tänkte att det borde finnas i min bokhylla även om jag undrar över hur biskoparna fått för sig att deras råd skulle behövas inför valet. Tanken har aldrig slagit mig att jag skulle frågat Sundby, Lindgård, Hellström, Wejryd eller Johansson till råds - är detta ett utslag av bristande fromhet eller ett utslag av elementär klokhet? Jag vet inte.

Det finns i biskoparnas lätt pissträngda "letter" dock en del att fundera över och en del att analysera. Intressant var att biskoparna förnummit att folk är cyniska inför det politiska livet. Jaja. Vi har väl sett - eller ser - House of Cards. Och när jag ser Margot Wallström vet jag att hon ljög som en häst travar när hon utnämnde Lars Eckerdal till biskop. Jag skrev om det i en lärd analys, som aldrig kommenterades. De där uppe vet att hålla käft, i förhoppning att folk ska glömma. Jag glömmer inte. Jag påminns om saken när nu vapenexportfrågan ska hycklas igenom till vilket pris som helst. Och jag ber att få påminna att vapen också finns till för att säkra rättsordningen, ett faktum som lätt glöms. Men grattis till engelsmän, fransmän och kanske kineser, som nu får exportera vapen till saudierna. Fast hur var det - var det inte ett övervakningssystem vi hade avtal om, ett för att hålla efter pirater? Var det vapen att använda mot den egna befolkningen? Vad exakt var det avtalet handlade om? Kan vi få veta - och värdera bortom hojtandet?

Jan Carlquist

Någon ringde och sa att Jan Carlquist begravs denna fredag. Det hade jag inte fattat. Och jag är förhindrad att vara med. Men när jag slog upp Smålandsposten hittade jag rubriken som Jan hade uppskattat och fnissat åt. "Lejon vill jaga rådjur vid kyrkan", hette det på Älmhultssidan. Det lockade till läsning för alla vill väl se vad kyrkoherde Lejon har för sig. Det lätt absurda var på många sätt Jans bransch. Han noterade de kyrkliga absurditeterna utan att riktigt ge sig över.

Jag har berättat om När Stoltz och Olsson, Bill och Bull, kallade in konfirmandkonsulenten Carlquist till samtal. 2 mot 1, ni fattar. 2 äldre mot 1 yngre. Han hade i sin konfirmandbok rubriken "Bibeln - mer än en bok" och Jan fick veta att Bibeln var inte mer än en bok utan just och jämt en vanlig bok. Jan lyssnade och väntade tillfället. Så sa han: "Nja, Bibeln är mer än en bok. Den är 66 böcker." Log och gick. Gubbarna tuggade luft. Sånt beundrar jag.

Jag kom att lyssna till Bo Giertz (på CD) i går. Året var 1988 och han talade om prästtjänsten i Svenska kyrkan. Han hade det tonfall som inte bara var hans eget utan det som hördes, när Svenska kyrkan aktualiserade prästkallelser fordomdags. Jag blev lite gripen. Det var på den tiden som högkyrkliga präster rekryterade "helt normala och sunda killar", som Rune Klingert angav som målsättning. Claes-Bertil Ytterberg hörde till den kategorin, förstås. Jan Carlquist självfallet.

Jan tvångskonfirmerades för mammas skull. Fuskade sig igenom. Räckte upp handen att han gått i kyrkan i söndags och kommenterade allt löjligt på lektionerna. Det här var inget för honom. På gymnasiet såg han att KGF skulle till fjällen och fattade att GF betydde "Gymnastikföreningen". Han anmälde sig. Att Bibel och psalmbok skulle med, förvånade honom - men det struntade han i. Några dagar höll han sig borta från böner och bibelstudier men det var lite tråkigt på logementet så han hakade på - och drogs in. Prästen var trevlig. Kamraterna tog honom och hans frågor på allvar - och det fanns svar på hans frågor. Han mötte den högkyrklighet som brydde sig om unga människor och menade att människors frågor också är Kyrkans frågor.

Så gick det som det gick och att Jan blev konfirmandkonsulent och kom att förnya hela konfirmandarbetet, ska vi inte glömma. Inte heller hans erfarenhet av en intellektuell rörelse bland gymnasister och studenter. Det var den som blev hans väg in i Kyrkan. Vem kan gå den nu?

Konfirmandarbetets förnyelse var en medveten satsning som en pedagogisk förnyelse. Helge Brattgård hör dit liksom Stig Hellsten. Brattgård skrev om metodiken och Hellsten en konfirmandbok som gick ut i massupplaga. Bo Giertz bok Grunden hade också ett stort genomslag men var kanske inte en del av den pedagogiska förnyelsen, som kom till i slutet av 1950-talet. Till denna nya pedagogik ska nog inte Ingmar Ströms bok Kom och se räknas. Den förnyade på annat sätt, inte bland konfirmander utan bland de vuxna som behövde en bok för att tryggas med insikten att Kyrkan kunde förändras. Tror jag.

Så kom Jan Carlquist och Thomas Hårdstedt. Båda var konfirmandboksförnyare och båda reste till prästerliga studiedagar och lärde ut knep och knåp. I stiften fanns konfirmandkonsulenter, som stöttade. Det var ambitiöst och så länge ambitionerna hölls uppe, fungerade det. Dugliga pedagoger blev konfirmandkonsulenter. Efter den generationen rekryterades de havliga prästerna och det blev lika trist som alltid. De havliga är det aldrig någon riktig glädje med.

Jan fortsatte som ICA-Kurirens präst. Det kunde vara ett forskningsämne att gå igenom vad han skrev där. Han folkbildade och själavårdade. Senast kom hans tre roliga böcker på Gaudete. Han arbetade med bibeltexter som bara den gör, som själv fortsätter upptäcka. det går en linje från bibelstudierna på skidresan genom Jans liv. En upptäckarlinje.

En helt normal och sund kille med humor och alltså en som inte riktigt går på allt kyrkligt bullshit. Där fick jag till det.

Jan hade säkert uppskattat om jag skrivit en blogg om Stiftsboken för Karlstads stift och påpekat att den högt avlönade byråkraten i Kyrkans Hus talar om "vår tro om Gud". Han hade uppskattat att jag jagat och påpekat att här ser ni skiftet. Nu har vi en tro "om" Gud. Förr hade vi en tro "på" Gud, tilltro till Gud. Det är allt en jämmerlig skillnad. Skillnaden mellan att få med helt normala och sunda killar eller att missa dem och bara få med, ja, säg själva!

Nu blir det bloggpaus, har jag bestämt.
Jag ska ut i internationella sammanhang och möta begåvade människor, som ska få del av mitt tänkande och skrivande. Jag är tillbaka om någon vecka. Ska jag under denna tid inte vara from också. I högsta grad. Men nu gäller som prio 1 att ta sig till Kastrup. När jag hanterat tidsomställningar och olika transportmedel avser jag att återvända.

Tänka sig att folk i det internationella vill ha seminarium om sådant jag skrivit!
Nu kan många slänga sig i väggen, känns det som.

Jan då?
Ingenting tar bort min glädje över Jan. Inte ens det trista faktum att han är död.
Har ni inte hans tre senaste böcker, så skaffa dem i dag.

Blockpolitik

"Den svenska avundsjukan är en starkare drift än sexualdriften", sa Ingemar Mundebo. Denna morgon sitter kyrkoarbetarna och läser i Kyrkans Tidning lönerna för de finaste kristna i Svenska kyrkan. Jag såg i Östra Småland löneläget i Kalmar lön. Kvinnor i LO-yrken 17 503:-, män i LO-yrken 23 655:-, kvinnor i tjänstemannayrken 26 072 och män i tjänstemannayrken 33 917:-. Skillnader mellan kvinnor och män beror på alla deltider, säger LO. Och så kommer de kyrkliga lönerna, somliga i toppklass. Bara medlemmarna inte få nys om statistiken och bara lokaltidningarna inte publicerar kyrkoherdelönerna. Vi får hoppa det bästa. Å andra sidan tjänar väl biskopen och kommunchefen i Nybro rätt lika. Störst är den som tjänar mest, som ni vet. Men låt oss i stället ägna oss åt dagens huvudtema. Det har ju efterlysts.

Det är väl på sitt sätt rätt givet att just Göteborgs domkapitel måste bedriva kättarjakt. Det är ju ett stift där Giertz och Gärtner vigt in präster och någonstans tar tålamodet slut med den sortens präster. Inte minst som de framhärdar. Bo Hanson i domkapitlet har väl goda skäl att göra sitt fadersuppror kyrkopolitiskt. Vi som är på lite distans, noterar. Nu är också Bo Hanson gammal vorden, så särskilt lång tid har han inte på sig. Hur det är med Per Eckerdal är mer oklart. Han är en systemets upprätthållare. Det har han alltid  varit. Lite ordningsman. Jag gillar honom också därför. Men jag är inte alldeles säker på att en man med så god uppfostran genomskådar allt som sker. Det skulle underlätta om biskoparna var födda pöbelledare. Underlätta för det gemena prästerskapet, alltså.

Nu har Ragnar Block predikat. Han har inte predikat fel men för fel folk i fel sammanhang. Det kunde vän av ordning tänka skulle vara otänkbart i en folkkyrka. Det är det nog. Egentligen. Men nu är situationen annorlunda. Visserligen är den kyrka där den gudomliga illgärningen ägde rum invigd av en Svenska kyrkans biskop. Visserligen är gudstjänstgemenskapen öppen och mycket talar för att Block predikade för medlemmar i Svenska kyrkan. Det borde domkapitlet faktiskt kolla. Får folk inte predika för medlemmar - och andra - i Svenska kyrkan, det som de präster som predikar, gör söndagligen?

Nu kunde man, som Erik Petrén uttryckte saken, tänka att hundratusentals medlemmar skulle ut ur Svenska kyrkan före dem som tror vad Svenska kyrkan bekänner. Så måste det vara - om ingenting förändrats. Men kanske en kyrkas tro under bekännelsens täckmantel sakligt sett kan skifta. Ord får en annan betydelse och meningssammanhanget blir ett nytt. Om detta har hänt i Svenska kyrkan, finns det goda skäl till en resolut blockpolitik. De ska blockeras, de som lär det gamla, och fronten mot dem ska hållas. Till sista paragraftecknet.

Jag tänkte inte kommentera Ragnar Blocks svar men några poänger har han. Jag förmodar att jag inte står så högt i kurs hos honom heller att mina kommentarer ter sig oundgängligen nödvändiga. Ove Lundin och jag hör ju till den kategori präster som Ragnar Block och Jan Arvid Hellström inte ville ha i Göteborgs stift. Så uppsökte de Ove Lundin för att försäkra sig om att han inte skulle till det stiftet just. De lugnade sig när han drog österut. Jag finner i detta sammanhang Ragnar och Jan Arvid lika enfaldigt dumma och i den aktuella frågan är Ragnar långtifrån dum. Just nu bedrivs en oanständig jakt på person av Göteborgs domkapitel. Ragnar Block försvarar sig med goda argument. Je suis Ragnar, som det heter. Det här borde han inte utsättas för.

 Fanns det någon alert journalist i nejden skulle en sådan fråga domkapitlet om grunden för tillsynsärendet. Vem har klagat? Eller är det det gamla argumentet "Ordnung muss sein"?

Hur går det för Ragnar Block? Får man slå vad inom ramen för det västkustska fromheten? I så fall får den som satsar pengarna på fällande dom låga odds. Här är ärendet att få ut präster som kan tänkas sympatisera med Missionsprovinsen. Det beror inte på illvilja, saken är inte personlig. Det är i stället den gamla vanliga renlighetsiver, sauberhalten, som leder till kättarbålens tändande. Nu hamnar Block där. Tändblock, kan man säga. Och när brasan brinner, kastas de övriga dit.

Folkkyrkan är inte riktigt trostolerant. Med det budskap som numera är den faktiska bekännelsegrunden med bestämda teman högst på agendan, kan den inte vara det. För det är när alternativen förkunnas, som det nya budskapet avslöjas som något annat än den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Vad skulle hända om vanliga kyrkokristna plötsligt upptäckte det?

Jag vågar inte längre tänka tanken. Det är kanske bäst att de som anar att det är något vajsing på gång i Svenska kyrkan inte fattar vad. Det blir minst bråk så. Minst liv, som man säger.

Vill någon läsa på upprepar jag adressen: http://brogren.nu/Ragnar_Block.pdf

Nåt redit rolit

Hon sa så och på markerad kalmaritiska, flickan som skulle vara ängel i julspelet och tala till herdarna för att berätta vad som hänt: "Nu ska ni få höra nåt redit rolit." Bättre kan ordet evangelium knappast översättas. Till svenska, alltså. I går var jag också med om nåt redit rolit. Kommunikationsundervisning.

Man måste ha vett att uppskatta de små detaljerna. Den ena kommunikatören bodde på Söder i Stockholm. Fördomar som bekräftas, fyller en med glädje. Och jag tänkte ånyo på överste Redl. Han tog, efter viss för generalstaben irriterande tvekan, livet av sig och kommunikén gick ut att det berodde på överansträngning efter mycket arbete för Österrikes och kejsarens skull. Hade det inte varit för journalisten, Egon Erwin Kisch på tidningen Bohemia, hade folk trott det. Men Kisch hade gått på fotbollsmatch för att se sitt lag Sturm möta Union-Holeschowits men den bäste målskytten låssmeden Hans Wagner kom inte till match. Kisch kollade vad som hänt och fick besked att låssmeden Wagner kallats till en privatvåning i generalstaben. Så kom nyheten ut om storspionen. Journalister är viktigare än kommunikatörer. Det kan man veta sedan mer än 100 år. Nästa gång ni möter kommunikatörer, tänk på översten  Redl och Egon Erwin Kisch. Det blir roligare så.

Vad fick jag lära mig? Om jag fattade rätt så hade "vi gett" mandatet att företräda Svenska kyrkan till medlemmarna och vistelsebegreppet i Kyrkoordningen har expanderats till att gälla också nätet. När det gäller att ge besked när folk frågar så har man gått "från korrekta svar till en pastoral närvaro." Jag fann detta helt amuserande. Och man har gått "från bevakning till delande". Det tyckte jag lät fint. Oss emellan, men strikt oss emellan, begrep jag kanske inte allt fint i denna kråksång. Men det jag begrep räckte väl. Jag drog slutsatsen att ord kan missbrukas. Pastoral närvaro!? På nätet?

Jag begrep i varje fall så mycket att det är kvantitet som mäts. Hur många följer? Hur många gilla-markeringar får inlägg? Kvalitet? Nja, vi har ju gått från korrekta svar till pastoral närvaro och ju fler gillande-markeringar vi får, desto mer pastoral närvarande är vi, Självklart!

Präster som svarar på insända frågor fanns det också.
Jag övertygades inte av den sakkunskap i exegetik som avslöjades i prästsvaret vi fick se. Men kommunikatörerna var nöjda. Det är i de till synes små frågorna som de stora kunskapsluckorna avslöjas. Inte hos den som frågar, men hos den som svarar. Tänker jag. Men frågaren var nöjd med svaret.

Bönewebben är stor för kommunikatörerna. Svenska folket ber. Är det med bönen som med diktskrivandet. Många gillar att skriva dikter, men få köper och läser diktsamlingar, som förlagschefer konstaterar. Samma sak med böner. Många gillar att skriva böner men få går i kyrkan och stiger in i böneskatten? Inte vet jag - men tanken for förbi med en präst av det sentimentala slaget botaniserade i folks själsliv. Somliga präster gillar sådant. Jag tror de är sentimentalt lagda och bryter på lågkyrklig norrländska.

Så kom vi till twitter. Jag säger inte mer än att med 140 tecken som gräns kan man likväl få in en hel del moralism.. Jo, en sak till. "Vägra hata"-kampanjen kom till för att backa upp Pascalido. Idén föddes i ett möte på regeringskansliet med företrädare för olika religioner i något av råden. Kan det heta Sveriges religiösa råd? Knappast. Men ni fattar kontexten.

Så kom några representanter för kyrkan i sociala medier upp. Proffsbloggaren Clara Lidström var en sådan, kommunikatören Jacob Sunnliden en annan, biskop Åke Bonnier är väldigt aktiv, fick vi veta, Policyhandläggaren Martin Vogel i Kyrkans Hus hölls fram. Han hade fått Åsa Romson att uppskatta ett inlägg om klimatet, hans policy-område. Asinus asinum fricat-hållningen, alltså. Men det fanns fyra till som hörs i sociala medier och som förevisades på bild: Mattias Irving, Annika Borg, Helle Klein och Antje Jackelén, "en av Sveriges viktigaste kommunikatörer". Sas.

Jonas Gardell uppmärksammades också liksom, oförmedlat i sammanhanget, Lunds domkyrka, där prästerskapet ställt upp bakom en regnbågsflagga. Det var också ett inlägg med genomslag och alltså prisvärt. Budskapet löd: "Du är välkommen sådan som du är". I sak är detta en uppskattad fras men i praktiken, den pastorala närvaron, ni vet, en lögn. Kent Wisti lyftes också fram eftersom han kan använda bilden på sociala medier.

Sammanfattningsvis? Nåt redit rolit.

Frihetstiden

När jag var yngre och mindre livserfaren hade jag svårt att förstå toserierna under den svenska frihetstiden. Nog borde det väl ha funnits folk som kunde se galenskaperna och säga ifrån? Nu vet jag bättre. De rena galningarna finns eftersom dessa är själva galenskapens bärare och uppehållare. De hittar former och fora för sin galenskap. Men det finns också folk som ser. De bråkar inte. De går undan, drar sig tillbaka, vill inte se.

Sedan vänder trender. Pendeln svänger. Det är just detta svängande som är pendelns sätt att vara, påpekade prosten Pehr. Något som inte svänger är inte pendel. Det är en djup insikt. Somliga förlitar sig på pendelns rörelse. Det blir bra, bara pendeln får svänga, tänker de. Men det kan man inte veta. Stora system har gått under. Kulturer likaså. För den delen församlingar också. Bekymrar ni er inte över det som en gång var kristendomens kärnområden och nnu är öken eller ödemark? Det gör jag.

Det är inte läge för triumfalism, inte ens i en light-version.

Handlar det om vår brist på människor som säger ifrån?
Kanske. Sannolikt. Förliten eder icke på människobarn. De slutar, förr eller senare. Då får någon annan ta till orda. 40-talisterna är faktiskt på väg ut. 20-talisterna levererar som bäst sina memoarer, Carl Henrik Martling till exempel. Hans memoarer släpps den 9 april i Stockholm. Dessvärre kunde Drottningen inte komma, hon är bortrest. Men annat fint folk avser att komma. Vill man vara med, får man beveka förlagschefen på Gaudete, tror jag. Det har jag gjort. Men jag vet att all opposition tycks stå svag nu. Det kan kvitta lika om inte mitt själasörjarsinne kunde misstänka att det beror på att kärleken kallnat. Svenska kyrkn är inget att bry sig om i hennes förnedring. Men jag vill ju inte att framtiden ska se oss ha levat i en tid av förfall utan motstånd.

Men är det förfall?

Självfallet inte.
Detta är en rikstäckande folkkyrka som bärs upp av sina förtroendevaldaoch ett beundransvärt ledarskap. Führerschaft, alltså. Om man takar tyska. Hail to the Chief, om man är i Washington.  Det man vill se, ser man. Lika självklart missar man det inte vill se och förstå.

Jag vidhåller min idé att de fundersamma borde uppsöka sina kyrkoherdar och tala om problem de ser. Det gjorde inte jag. Jag drog bara. Jag går numera inte söndagligen i kyrkan, en vana eller ovana jag haft i 50 år annars. Jag undrar, närmast klinsikt, när jag inte längre kommer att sakna min söndagliga kyrkogång. Det sägs att tre borttappade söndagar räcker som avvänjning. Jag kanske hamnar i kretsen av de kristna som mest tror på hur det var förr? Eller i kategorin som njuter av det innevarande eländet?

I går var jag i Sigtuna. På Sigtunastiftelsen förvaras nu en klippsamling om f Gunnar, som SKR deponerat. Besök stiftelsens klipparkiv! Trevlig personal, kompetent, omsorgsfull långt utöver tjänstens krav. I dag är det Uppsala som gäller med kyrkostyrelse. 150 minuter ska ägnas åt kommunikation. Vad allt ska jag inte få lära mig! Temat ska visst vara sociala medier och Svenska kyrkans engagemang där. Mellanösternfrågan kommer också upp. Vi ska tala om kristna som upplever sig vara förföljda. Förföljelse som en del av upplevelsebranschen, förstår jag. Jag har redan lärt mig en del.