måndag 19 december 2011

40 år - hur känns det?

Det känns som en lång tid. Inte för att det är 40 år (för det begriper jag inte riktigt) utan därför att musikdirektör Karin i Kalmar tycker att det är dags för en nysatsning på carols. Då tänker jag: I Kalmar började carolssjungandet i gamla kapellet på Två Systrars väg, en källarkyrka. Det verkar vara rätt nyss. Och nu ska det nysatsas! Men jag stryker gärna under att det var hos oss det började, det som så mycket annat. Söndaglig familjehögmässa. En medveten markering av lekfolkets betydelse som Guds folk på plats fick en del konsekvenser när det gällde ansvarstagande. Vår satsning på distriktsråd togs upp och blev i tidens längd kyrkoråd i fem sammanhållna församlingar, en modell som snart körs till skroten.

Nå, detta som inledning till en bekännelse: Jag kan inte betvivla att min prästkallelse är genuin. Det var präst Gud kunde ha mig till - fast kanske något annat var möjligt också, som jag tänker i dystra stunder. Jag upprepar fortfarande att krigsmakten var justare mot mig och räknade med sådant jag kunde utan att alltid behöva skicka med någon slags reservation. I det kyrkliga hamnade jag på alla nivåer och på morgonen slog det mig att jag suttit i kyrkomöte och det vi har i stället för kyrkomöte längre tid än någon annan som nu sitter där - nämligen om man räknar antal dagar. Jag har sett mycket kyrkopolitik inifrån och det relativiserar en hel del. Men jag hamnade där i val, nerifrån. Översåtarna har inte precis gett mig mycket att tacka för.

Tillbaka till den prästkallelse som alltså inte fått förverkligas om jag varit ung nu. Ingen biskop hade prästvigt. Det borde få oss att fokusera på biskoparna. Det finns biskopar jag kan se som kunniga i de heliga mysterierna - Göran Beijer i Missionsprovinsen hör dit, Roald Flemestad i Norge, John Broadhurst på sin tid i England. Det är inget problem att anförtro sin arma själ i deras vård. De har mänskliga kvaliteter och är erfarna, pålästa. Beundrar jag någon av de svenskkyrkliga biskoparna? Med biskop Johansson har jag under livets gång varit i Israel och Jordanien - och haft nöje av det. Med Anders Wejryd var jag i Chicago och imponerades av hans kunnande om den svenska emigrationen dit. Biskop Fast uppskattar jag, biskop Eckerdal har jag i alla fall mött i studentsammanhang i Lund, biskop Hagberg sitter jag bredvid i kyrkostyrelsens stora sammanträdeslokal, biskop Stiglund mötte jag i synodsammanhang /men det var förstås innan han blev biskop!/. Men beundran - nä. Teologiska frågor finner jag knappast skäl att avhandla med dem. Inte lika illa med de emeriterade - men det är ju de som måste ta ansvar för att vi hamnade där vi är. De hade chansen att göra skillnad - men det såg de inte, vågade de inte, förmådde de inte. Jag inser det orimliga i att ha en prästkallelse som biskoparna inte kunnat hantera nu eftersom man är Kyrkans präst, inte präst som privatpräst. När jag nu trots allt är församlingspräst i full gärning, är problemet inte jag men inte heller i första hand mitt problem utan ett biskopsproblem. Biskoparna borde börja ta tag i detta. Guds verklighet är en annan än den kyrkopolitiska verklighet som konstruerats i Svenska kyrkan. Och när det förhåller sig så, sitter biskoparna - pensionerade liksom de i aktiv tjänst - illa till. De ska ju en gång svara för sin förvaltning inför en Herre som ibland kan visa sig kinkig.

Så hur känns det? Jag vet fortfarande inte. Under dagen ska en del bestyr till som handlar om det vanliga församlingslivet, jag ska till Löttorpshallen och införskaffa julmust med mera till kvällens fest, jag ska skriva en predikan till kvällens mässa och förbereda mitt 27 minuter långa prästprat om ämbetet. Kyrkorådets ordförande undrade om folk skulle få glögg till mitt prästprat - och jag undrade då om folk inte skulle lura till då men fick svaret att glöggen skulle vara alkoholfri. Då tyckte jag det var onödigt - för, som det heter på Öland - "det är ju själva yrslan man är ute efter".

Fråga mig alltså hur det känns i kväll! :-)

9 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte19 december 2011 08:31

    Så här firade SVT 4:advent/Maria:
    http://svt.se/2.169960/1.2610233/lucka_18_jesus_och_maria?page169960=1
    Vad ska man säga?

    SvaraRadera
  2. Gratulerar till jubileet (eller vad man säger i sådana här sammanhang?) Jag hoppas att du får en fin dag och att många spännande prästår återstår för dig!

    SvaraRadera
  3. Trots allt Halleluja!

    Det som hjälper oss att stå ut i svåra situationer är känsla av sammanhang och mening.Så långt jag kan se har din prästgärning Dag varit meningsfull!
    Så till biskoparna.
    I en tidigare kommentar undrades hur mycket man kan vänta / kräva av en enskild biskop.I ett system som svenska kyrkan är möjligheterna att agera som enskild rätt begränsade. Heder åt biskop Bertil som stod ut så länge. Till slut är det ju Jesus som dömer, men visst vore det spännande med en biskop som stod upp för Ordet. Hur skulle systemet då handla?

    en Björn i Kyrkan

    SvaraRadera
  4. Säger man grattis?
    Eller bör man fälla en medlidandets tår som inför en stackars gammaltestamentlig gudsprofet, som valt en törnbeströdd, enslig stig framför en bekvämare tillvaro som Ba'alsprofet?
    Eller bör man bli glad att någon vågar? Oförtrutet. Med envis envetenhet, charm och mestadels gott humör och smittande entusiasm. I 40 år dessutom.

    Jag väljer att bli glad och att säga GRATTIS!

    Finner f ö inte kortfilmen fr d 18/12 särskilt upprörande.
    Synd bara att inte SvT distribuerar motsvarande multikulturella julmuntrationer om Muhammed? Och känner programansvariga f ö till att Jesus är nr två i Islam? Och att profeten förbjuder all ringaktning av Jesu(Isa) moder Maria (Maryam). Och att Jesu namn av en muslim alltid måste nämnas med en välsignelse tillfogad.
    En rimlig förmodan är, att i takt med islams gradvisa övertagande av scenen, hädelser och religiöst inspirerade obsceniteter kommer att bli sällsynta...


    Per S

    SvaraRadera
  5. Ja, 40 år efter prästvigningen... Jag förstår att du pendlar mellan sorg, vemod, melankoli och förhoppningsvis också lite glädje och tacksamhet. Mitt tack går till både Gud och dig, Dag, för att du under dessa år varit det redskap du varit. All välsignelse önskar jag dig framöver!

    Jag i Halland

    SvaraRadera
  6. Grattis på dopdagen!

    SvaraRadera
  7. Till Torsten Schütte
    Fader förlåt dem, dom vet inte vad dom gör. Det är nästan värre med biskopar och andra ansvariga, som vet... och har varit med på vägen..
    Maranata

    SvaraRadera
  8. Voff voff, må du hitta många vildsvinsben.

    SvaraRadera
  9. Grattis till dej och till oss för att du finns.

    SvaraRadera