När det går så illa som i Luleå beror det på en feltänkt tanke, nämligen den att man måste skilja arbetsgivaransvar från tillsyn, vilket ledde till den på sitt sätt logiska slutsatsen att man måste skilja mellan biskopens omsorg om sina präster och den mer hårdhänta tillsynen. Detta innebär att en biskop hoppar av från sitt herdeansvar så fort det börjar lukta krut och sätter sig i domarposition. I praktiken undviker biskopen att tala med den präst som riskerar att bli ett domkapitelsärende och han gömmer sig i de buskage som omger den dömande makten. I vilken mening biskopen då är biskop för sin präst, kan man fundera länge över. Har inte biskopen i praktiken avgått från uppgiften som biskop, då? Lars Eckerdal tänkte formalistiskt fel här och trodde att han plötsligt skulle isolera sig från den som eventuellt felat och alla biskoparna följer honom. Lars var ju bevars professor och skrev så många texter till kyrkoordningen. Men omsorg och tillsyn är inte skilda storheter. Det perversa intresset för kyrkoordningstexter är inte alltid detsamma som saklig omsorg om Kyrkan. Fast det tror man lätt!
Ta en furir i den gamla ordning som några av oss befordrats i. En furir visste att sköta sin grupp, ordna för den och få gruppens förtroende men kunde också gripa in med tvångsmedel. Furir var den lägsta grad som kunde visitera en väska. Det gick så till att furiren frågade om han (det var oftast dåförtiden en han) fick titta i väskan. Blev svaret "nej" fanns det skäl att misstänka att väskan innehöll något olagligt - och då skulle väskan visiteras. Om svaret blev ja, tittade furiren också i väskan.Fanns det alkohol i väskan, tillgreps tvångsmedel. Om en furir kan sköta sitt folk men också gripa in, ska väl en biskop kunna göra detsamma. Herden bär lammen i famnen, för tackorna varsamt fram och har en stav att slå vargen med men också för att fånga in sina får /kroken där uppe på staven, alltså/. Precis så är biskopen rustad. Arbetsrätens krav hade kunnat tillgoses genom att Svenska kyrkan tydligt definierat biskopens roll och markerat att biskopen i domkapitlet blir den som har tillsyn - men också som domare en biskops tillsyn. Alltid! Det blir förödande när biskopsämbetet blir yta - med dyrbara kräklor och fina konstförfärdigade kåpor - men där biskoparna är oförmögna att ägna sig åt det biskopsämbetet är till för; att vara pastor pastor. Prästernas präst. Och därmed/därigenom församlingarnas och diakonernas!!!
Det andra felet är en variant på detta med att skilja arbetsgivaransvar från tillsyn och därmed lokalanställa prästerna. Vår vän Yngve Kalin ägnade sig i fjol att läsa om protokllet från kyrkomötet. Lyssna!
Hammar och Wejryd förklarade att de backat in i framtiden efter att ha tänkt om i frågan. 209 ledamöter röstade för, 22 nej emot coh 8 la ner sina röster. Motståndet från flertalet präster, de teologiska fakulteterna och ett särskilt yttrande i läronämnden, där fem biskopar markerat, var tydligt. Ledningsgruppen för kyrkoordningen la dock fram sitt förslag med en enda reservation. Min!
I kyrkomötesdebatten argumenterar Joakim Svensson kraftfullt emot. Till sist reserverar sig 17 ledamöter och deras glansfulla namn kan ni få:
Per Lindberg, Yngve Kalin, Sten-Åke Engdahl, Joakim Svensson, Jan-Anders Ekelund, Anders Reinholdsson, Brita Olinder, Anna-Lena Arousell Berglund, Göran Åberg, Tomas Forsner, Eva Forsell Aronsson, Fredrik Sidenvall, Per-Anders Grunnan, Sonja Grunselius, Dag Sandahl, Tomas Lång och Lars Ekblad. Påfallande många partipolitiskt obundna, varav de som är kvar i kyrkomötet nu återfinns i POSK (1 ledamot) respektive Frimodig kyrka (3 ledamöter). Så lite alla de andra förstod. Då och - nu! Strukturen är gjord för att premiera oförståndet.
Kanske är det så enkelt som att biskopen bör vara som en förälder (fader) för prästerna. Omsorg och tuktan i behövlig omfattning; allt grundat i kärlek till "barnet".
SvaraRaderaElisabeth