Gemytet är en myt. Det vet alla som varit i Danmark och än mer de som varit på resa och sett danskar armbåga sig fram. Danskar tar för sig medan svenskar är väluppfostrat artiga och står i kö. Eller har varit - har det inte kommit lite av "danskt gemyt" till Sverige också?
Detta sagt är dock Danmark av intresse. Jag tänker inte främst på den kvinnliga präst som slutat sin tjänst på de små öarna. Hon var lesbisk och på Youtube kunde man se henne i en instruktionsfilm om lesbisk sadomasochism - men filmen var 20 år gammal och hon påklädd. Det var kanske inte detta som ledde till att hon slutade utan det faktum att hon inte kunde passa tiden. En gång fick sista kvällsbåten vänta på henne nästan en timme. De som var ombord blev "stiktosset". Hon påstods också ha getter i prästgårdens källare men det var en anka. Tidningsanka.
Mer tänker jag på den präst som skulle vilja höra "vad pokker vi bruger de kristne traditioner til". Nu är han själv ingen flitig kyrkogångare, han går fem gånger om året, men han lyssnar på radiogudstjänsterna. Dom är tydligen inte så bra. Om det som försiggår i folkkyrkan bara är meningslöst "lirumlarum" så har den inget existensberättigande, menar han. Folk får själva lokalt fundera över vad de ska ha kyrkan till, blir slutsatsen. Vill man ha gudstjänst en gång i månaden spelar det ingen roll om nämligen den gudstjänsten är värd att ta sig till - och då kan en präst sköta åtta församlingar. Det kan man också kalla folkkyrka, förstås. I vart fall i Danmark.
Radiogudstjänsterna var inte bra i Danmark - men hur är det då med "morgenandagten"? När morgonandakten flyttades i Danmarks Radio tappade den 81% av lyssnarna. Programmet Människor och tro tappade mellan 30 och 40%. Marginaliseringen fortsätter. Efter plan - eller utan?
Kyrkoministern ska delta när det första "homoseksuelle kirkebryllup" äger rum. Beslut är inte fattat. Biskoparna är väl inte överens - men i Danmark finns en statskyrka och vad gäller den minoritet som finns på den kyrkliga högerflygeln (som det konstigt nog heter) är rådet enkelt. Luthersk Missionsforening och delar av Indre Mission borde enligt en Karsten Aaen överväga att lämna den danska kyrkan som bekänner en luthersk tro och i stället hitta en tro som är mer på linje med vad de tror, förslagsvis den katolska. För de lutherskt troende är homoseksuelle kirkebryllup en självklarhet. Att ingen berättade det för Luther?
Tycker man att det är vemodigt i Svenska kyrkan kanske man ska ta en tur till Köpenhamn? Inget är så dåligt att det inte kan bli sämre, som bekant.
Dåligt och dåligt. Om dåliga chefer hade min bror en klok sak att säga. Jag återger gärna resonemanget i sammandrag: Med dåliga chefer är det som med fortkörare. Tar man en, finns det hur många som helst kvar. Det kommer nya och det kommer alltid att finnas dåliga chefer. Har man ett fungerande arbetslag med goda medarbetare så ska man se varje medarbetare som en miljonvinst. Man får nölja sig med det.
Jag tror det min lillebror sa är värt att tänka på.
.
Skraltigheten i det kristna gäller över hela linjen. I vår del av världen, vill säga. Bättre i katolska delar. Ännu bättre i N-Am. Men inte utan rysligheter, förskräckligheter och rent av hopplösheter. Där som här. Faktiskt skönt att påminna sig, när nu missmodet över det svenska smyger på.
SvaraRaderaInte bara lekfolket har tappat tron. Kyrkans kadrer och präster minst lika mycket. Sekularisering är ju kyrkans sekularisering. Och då tjänar det till intet att fira gudstjänst. Usla brunnar släcker ingen törst...
Per S
Läs gärna mer om Danmark och den danske folkekirke i t.ex. Kristeligt Dagblad. Den finns på nätet här: http://www.kristeligt-dagblad.dk/
SvaraRaderaEftersom folkekirken är en statskyrka kan den nya folketingsmajoriteten med kyrkoministern i spetsen driva genom könsneutrala kyrkliga äktenskap och är i full fart med den saken. Men vad är egentligen skillnaden i förhållande till Sverige? Kanske just den här: Danskarna har både för- och nackdelarna med ett statskyrkosystem, vi har bara nackdelarna med vår indirekta politiska styrning. Vi får styrningen men inte kosingen eller för den delen, den självständighet i ämbetet som danska präster fortfarande åtnjuter.
I äktenskapsfrågan är de danska biskoparna mycket delade. En manlig biskop har anmält sig som ministerns portföljbärare i saken, medan den kvinnliga biskopen i Ribe kämpar som ett lejon för kyrkans traditionella äktenskapssyn.
Om den lesbiska prästen som blev avskedad av biskopen/prosten har det stått en hel del att läsa. Som jag förstått saken kunde biskopen inte göra mycket annat sedan församlingsborna delats upp i två stridande läger, för och mot prästen, som inte gjorde något för att dämpa stridigheterna utan lät allt utmynna i en personlig förtroendefråga gällande inte bara hennes sätt att sköta sitt ämbete utan också hennes personliga livsstil som hon tryckte upp i ansiktet på sina församlingsbor. De som inte var helhjärtat för, var fiender som skulle bekämpas och bekämpade blev de. När det gäller detaljerna i stridigheterna är det inte utan att man kan känna igen det Paulus talar om i Romarbrevets första kapitel. Nåväl, och nog med det. När det uppstått en långvarig och ohjälplig förtroendeklyfta mellan prästen och en stor del av den församling han är satt att betjäna tillåter den danska modellen biskopen att på administrativ väg avlägsna prästen, som en sista utväg. Det är ju lite svårare att avlägsna församlingen.
Gott slut och ett GOTT NYTT ÅR!