söndag 4 december 2011

Undervisning

När vi talade strukturutredning sa ordförande Lars J att krisen bestod i att folk inte längre visste vad kristen tro är. Han kanske sa det med lite andra ordf - men i sak snappade jag. Och han har rätt, förstås. Men varför slår denna vetskap inte igenom i allt vad vi gör? Vi undervisar mindre nu är för 40 åtr sedan!!! För att inte tala om hur det var när skolans undervisning kunde ses som Kyurkans dopundervisning. Dern - jag talar inte om läroplan eller kvalitet - satsningen avskaffades på 1960-talet. Det är två generationer sedan. Och Svenska kyrkan hade egentligen ingenting att sätta emot. Några ungdomssekreterare, som detr hette, skulle under - hålla eller -visa? Det var nog rätt oklart.

Någonstans där lärde sig förresten prästerna predikade oklart. Folks fördomar om kristen tro uppfattades vara så stabila att vi skulle tala på annat sätt för att svara mot den längtan folk hade. Omskrivningarna blev legio. Inte Jesus så mycket som "Han som kommer". Inte skuld så mycket som längtan. Inte rättfärdighet så mycket som rättvisa. Visst kan man öva sig att predika så också. Men glömde vi det andra? Förlorade vi förmågan att predika rakt på sak i kontinuitet med tidigare predikare? Kom nattvardsfirandet att populariseras för att det var ordlöst och därmed möjligt att tolka lite som var och en ville?

1960-talet visade ett nytt undervisningsbehov och så har det fortsatt. Vad gjorde Svenska kyrkan? Ingenting - eller kanske bättre: Satsade på prästeriet. De som skulle varit duktiga pedagoger på nya undervisningstjänster prästvigdes och så harvade de runt i prästeriet i stället för att utveckla det de skulle. Alla blir mångsysslare och ingen kan egentligen sin kärnverksamhet. Det borde skrämma att det egentliga undervisningstillfället blir söndagens predikan - och detta för dem som är där.

Nå, vi har en del annat, det medges. Men alls inte i den utsträckning som förser människor med den kunskap som motiverar deras kyrkotillhörighet. Det kan, med andra ord, bara gå illa. Tanken på många ämbeten och tjänster var kanske den egentliga kallelsen på 19509-talet, den som avvisades med rop om prästeri. Kanske Alva Myrdal m fl samt den svenska riksdagen inte rätt förstod att tolka kallelsen till Svenska kyrkan inför den framtid som Gud visste något om men inte kyrkoledningen?

5 kommentarer:

  1. Prästeriet har blivit ett problem när det särskilda apostoliska ämbetet sammanblandats med det allmänna, förändrats till samtidsanpassning och separerats från Kyrkans Tradition. Den dåliga frukten av detta experiment visar sig inte minst i de stora sjukskrivningstalen.
    Thomas Andersson

    SvaraRadera
  2. Fortfarande finns det inga renodlade kateket-tjänster för oss teologer som vill ägna oss åt undervisning inom Svenska kyrkan. Församlingspedagogerna ska helst vara förskollärare eller liknande och ha hand om barnen - mängden undervisning är väl lite si och så - visst kan det bli mer och även för vuxna men bara på nåder - och någon teologisk utbildning krävs inte utöver profilutbildningen. Diakonerna ska vara karitativa först och främst även om de undervisar lite också och prästerna ska ha hand om alla gudstjänster, inte minst förrättningarna. I mån av tid kan de möjligtvis undervisa utanför dem. För den som kallats till att bedriva den undervisning som efterfrågats finns ingen självklar väg till tjänst inom Svenska kyrkan! Menar man allvar med orden kanske det börjar vara dags att åtminstone ge någon uppgiften! Jag väntar med spänning... Tills vidare är det bara på de inomkyrkliga folkhögskoleutbildningarna det går att arbeta heltid med konfessionell undervisning - men då är inte Svenska kyrkan arbetsgivare.

    SvaraRadera
  3. Ja om predikan blir vad undervisning som gives, blir inte mycket lärt. Återstår gör väl konfirmandundervisningen. Också den omfattande allt färre och av skiftande kvalitet.

    Eller, förfärande tanke: Sprids inte den dominerande bilden av kristen tro idag av Dan Brown?

    Fan vet...

    SvaraRadera
  4. Det finns visst sådana tjänster, men de är få.

    SvaraRadera
  5. I allhelgonatid och adventstid blev följande reflexion ifrånkomlig: Rättfärdiggörelsen genom tron är bara ett begrepp - som blivit historia. Det enda som accepteras av de politiska partier som styr kyrkan är att alla - åtminstone alla kyrkomedlemmar - blir evigt saliga (för vad betalar man annars kyrkoavgift?). Vad som möjligen kan accepteras som modifiering av detta är att "alla som gör så gott dom kan" blir frälsta. Typ.

    Vad det skulle göra för skillnad att tro på Jesus är det ingen som vet eller ids förklara.

    SvaraRadera