Jultröttheten

Jultröttheten har inte infunnit sig ännu - men är i antågande. Jag blir nämligen trött på julfirande som är firande av att vi firar jul. Julen har ingen mening annat än sig själv! Men denna självmening blir grandios, som alla vet. Barnet i krubban kommer mig till hjälp att motstå det värsta - men inte allt.

Jill Jonssons julskiva finns på ICA. Jag köpte den inte. Jill ser inte Gud som en person utan mer "som godheten, hoppet och samtalet med vårt inre." Samtalet med vårt inre var för min del senast att det kurrade i magen när jag läste morgontidningarna för en stund sedan. Jag antar att magen ville mättas, men vet inte riktigt.

Jill igen: "När livet bär sorg och rädsla, knäpper jag gärna mina händer och ber till Gud. Finner jag svaren kommer de från mitt hjärta och min själ. Kanske lägger Gud svaren där och om det är så, är det ju en härlig tanke som jag gärna omfamnar." Varför kan mystiken inte få bottna i något mer? Frälsningen kommer utifrån - med ett barn som ligger i krubban, med det som räcks till mig i Orden och sakramenten.

Var jag läste Jill Jonssons trosbekännelse? I Mellan himmel och jord, en tidning från Svenska kyrkan i Borås. Mest blev jag lite uppgiven. Entusiasmen i tidningen las på att meddela läsekretsen att musiken och psalmerna spelar en stor roll under advent och jul samt två sidor om vad som hänt med lokalerna sedan Tandaredskyrkan lagts ner. Svenska kyrkan är på reträtt men vi ser ingen allvarlig reflektion kring det alla kan se. Lika illa i Basilika, Svenska kyrkan i Västerås. Visst är det som det heter: "Julen gör sig bäst i kyrkan. Kom och lyssna till julmusiken. Och sjung gärna med!" Men vilken är den hållning som texten avslöjar? När blev kristendomen detsamma som att lyssna på musik - och inbjudas sjunga med? Ser ni problemet eller har ni så deformerats av den innevarande tiden att ni tror just detta numera?

Nå, i Basilika ställs också frågan vem som hamnar i helvetet. Förstår jag Jerker Alsterlund rätt, är helvetet en situation här och nu. "Livet kan vara ett himmelrike eller ett helvete. Både på grund av egna handlingar och andras." Sedan då? "Jerker Alsterlund säger att han inte tror på ett helvete efter livet." Kontraktsprostens lära är vänlig: "Förhoppningen är att alla ska komma till Gud och få ro så småningom. Oavsett vad man gjort eller inte."

Jag kanske inte förvånas över den teologiska utläggningen. Men Basilika meddelar också att både söndagsskolan som arbetsform och barntimmarna lagts ner. Vi påverkas av vår omgivning men måste se till att skapa så goda mötesplatser som möjligt, heter det. Ingen låtsas om att Svenska kyrkan numera når en mycket liten del av de döpta barnen. Och de vi når, får sjunga i kör eller psyssla under ledning av någon i kadern betalda lönearbetare.  Lönearbetaren har någon liten grupp varje vecka och ska förbereda som mest 90 minuters verksamhet. Ibland skulle man kunna jämföra med den arbetsinsats en lärare ska utföra ...

Men vi har det säkert trevligt. Jag bläddrar vidare och ser att Tillberga församling fått nytt telefonnummer.12 kvinnor och en man - ungdomsledaren. - kan man ringa till. Och kyrkorådets ordförande också, en kvinna det med. Men hin äör inte kopplad till den gemensamma växeln, förstår jag. En kyrka som framträder så enkönat, har ingen framtid. Den är en sekt i marginalen - vad man än ropar. Underligt nog var det annorlunda nätr karlarna satt som kyrkvärdar och kvinnorna hade en egen kyrklig arena som söndagsskollärare och syföreningsdamer samt som kaffekokare, det som numera mer könsneutralt ska heta kaffetekniker.

Jultröttheten grep mig nu. Det blir lätt så när man utsätter sig för de kristliga bladen. Under dagen ska jag samla mig för att hämta hem och sprida lite julglädje i morgon! Det finns ju ett annat, ett kyrkligt liv också...