Jag läser kommentarer och det stimulerar matsmältningen. Det vill till. Idag är det kyrkostyrelse i Uppsala med hotellfrukost och trevliga kamrater från (M) och (S) som bordsgrannar. Det blir bara två korta kommentarer.
1. Jag ska uppenbarligen återkomma till frågan om högkyrkluigt-lågkyrkligt-svenskkyrkligt - för det är där det bränner. Jag ser faran i en församlings som blir en längtansgemenskap av likasinnade och jag ser faran av att församlingen blir ingenting men det s k arbetslaget producent av religion åt folket. Jag tror att jag skrivit om det här i böcker frånb 1970-talert, där jag uttryckt mig gillande för en kyrka som tar allas specialiteter till vara. Där är vi inte. Och jag är ju svenskkyrklig - vilket ger mig bekymmer, för det svenskkyrkliga står på avskrivning. Ingen älksar Yngve Frej - och knappast någon heller Svenska kyrkan. Hade de gjort, hade inte små kretsar fått ta över. Då hade en sådan svenskkyrklig professsor som Gustaf Wingren fått rejäla mothugg och inte utrymme att styra framtid genom illvilliga nidbilder av de som han uppfattade som motpart. Ingmar Ström och hans gäng hade inte heller fått använda de gemensamma svenskkyrkliga resurserna till orkestrerad kampanj mot medkristna. Så gick det till. De sådde den vind som nu blir till storm.
2. Leif Ekstedt drar runt med frågan om kvinnliga präster. Jag försöker svara att om den saken finns goda böcker att läsa - och någonstans på Kyrklig Samlings hemsida (jag sitter på hotell Uplandia och kollar inte var) finns den traktat i ämnet, som jag skrev för några år sedan. Jag ser ett problem när man med politiska medel löser en teologisk fråga. Det senaste materialet om hur detta gick till finns i min bok Förnyarna. Dessutom kan man ta sig igenom boken Kyrklig Splittring (som jag blev docent på) eller läsa CA Hessler, Statskyrkodebatten. Ska man in i bibelmaterialet kan man kolla vad biskopsmötets bibelkommission skrev år 1970 i boken om bibelsynen. Det var där de dömde ut sättet att genomföra reformen.
Vill man läsa på om ämbetet i vidare kontext finns det massor med böcker. Men det var just detta man inte ville. Och kamraterna står och stampar och ska gå till Kyrkans Hus, så jag hinner helt enkelt inte bli mer precis. Jag finner bara ett: den problemhärva man låtsades inte fanns 1958, finns. Av respoekt för de kvinnor som prästvigs borde man ta tag i den och inte hålla sig i den okunnighet i sakfråganb som i Svenska kyrkan blir befordringsgrundande.
I Uppsala fick vi jämföra tre framställningar av kristen tro (Wingrens Credo, Holte Hemberg och Jeffners Människan och Gud samt Ratzingers Introduction to Christianity). Då hade Wingren redan "avkragat" sig själv och HHJ fastnat i analytisk filosofi. Ratzinger, fast hånad i det sekulära klimatet, framstod då som det tydligast lysande ljuset.
SvaraRaderaThomas Andersson
Kanske kan ännu en parallell med skolan göras:
SvaraRaderaDet svenskkyrkliga med ansvar för ett geografiskt område blir det förgångnas skola, en skola med viss kvalitet både vad beträffade resultat och personal. En dröm som knappast existerar mer utom i Finland.
Längtansgemenskaperna blir högkvalitativa parallellskolesystem, exv de franska, katolska skolorna med kvalificerad personal, engagerade, mestadels högutbildade föräldrar och god ordning och anda.
Producentgrupperna som producerar religion för folket blir den nuvarande svenska skolan. Personal med lågt anseende och högst skiftande ambition och förutsättningar smetar ut inflatoriska betyg med i stort sett obefintliga kvalitetskrav i en ofta kaotisk situation.
Som lösning på uppkommet läge vill en del nostalgiskt tillbaka till ett förgånget samhälle och en förgången situation för kyrka som för skola. Vägen är dock stängd.
Andra vill satsa på fördjupning, engagemang och kvalitet. Ännu tycks dock inte tiden vara mogen för större massrörelser. Många av dagens s k alternativ håller inte i längden, vare sig i skolans eller i religionens värld.
Andra vill fortsätta att producera. Pappersmeriter och barnomsorg utan större innehåll och bildningseffekt i skolan. Terapi och lullull utan församling och tro i kyrkan. Viljan att betala för dylikt bedrägeri lär vara minskande både inom skola och kyrka.
Finns något annat att göra än att vänta och både i skola och kyrka hålla sig informerad och söka upp åtminstone de mindre dåliga alternativen?
Per S
God jämförelse! Man kan tillägga att där det gamla allmänna skolsystemet fortfarande fungerar tillfredsställande, är på landsbygden, med förhållandevis små skolor. Fast också de är utsatta för politikernas rationaliseringsiver, i riktning mot centrala större skolor. Att även vissa lågstadiebarn skall bussas i över en timme till skolan, bekymrar dem inte. Övertron på större organisatoriska enheter väger tyngre. Inte så konstigt att föräldrarna i 'avkroken' söker ordna sin egen friskola!
SvaraRadera