torsdag 26 april 2012

Verkligheten själv

Jag var på sammanträde med kyrkostyrelsen. Det är intressanta timmar med många tillfällen till utlykter i tankens och reflektionens värld. Oftast undrar jag över hur det som sägs i Kyrkans Hus passar in i min enkla värld. Oftast gör det inte det. Jag inser att det är jag som är oinformerad, självfallet, och att mina erfarenheter av kyrkolivet brister, men ibland dyker det upp något i mitt inre som jag närmast identifierar som en svartalf och påstår motsatsen. Jag försöker tysta svartalfen och säger att du ska inte vara en Messerschmitt. Det är självklart att man på de högre höjderna förstår bättre. Svartalfen är dock idog.

Ponera att svartalfen har rätt - hur ser den kyrkliga verkligheten ut? Har vi sådan klass på kyrkoherdar att några av dem efter strukturreformen 2014 är byxade att hantera ansvaret att vara verkställande direktörer och teologiska inspiratörer? Jag anade att några inte riktigt tror det. Å andra sidan - vilka kyrkoherdar är teologiska inspiratörer? Kan man läsa deras böcker, höra deras strategiska föredrag, lita på deras mångomvittnade teologiska kompetens? Eller har de nyttjat nådatiden till annat?

I går hade jag en svår dag för jag frågade präster och diakoner jag talade med något mycket enkelt. Jag frågade: "Vad oundgängligen nödvändigt bidrar kyrkoherdar med? Vad är det de gör som vi enkla komministrar och församlingarna inte skulle klara oss utan?" Bara en kunde svara, de övriga visste inte svaret på en så grundläggande fråga. Den som svarade sa: "Det är kyrkoherden som måste skriva under papperet för att någon ska komma in på Svenska kyrkans bloggportal." Nu har det i mitt fall aldrig varit aktuellt, verkar rätt galet som tanke (hur kunde Anders Wejryd då komma in - skrev Gud själv på?) men detta var sålunda det enda konkreta svar jag fick. Är det inte ett problem när svaren uteblir? Vi har skaffat en kategori vars idoga insatser är av sådan art att de inte syns eller förnimms. Finns de? Och om de finns - ägnas de då åt för Guds rike väsentliga ting? Har vi egentligen byggt en resurskrävande nonsensorganisation? Svartalfen undrar och lockar mig in i detta bryderi.

Nu gäller det att förse organisationen med teologi. Svartalfen (och kanske jag också) tror att det beror på att strukturutredningen behöver ett stycke ideologi. De hårda materiella omständigheterna är att vi inte får fram folk att fylla alla beslutsstolar och ett behov att mer effektivt ta hand om apparaten kyrkan och hantera besparingsbehovet. Ett antal kyrkoherdar rationaliseras bort och blir komministrar. Det blir på sikt lite billigare. Färre gudstjänster blir också billigare och har den fördelen att det faktum att somliga kyrkor samlar väldigt få, kan överskylas. Är det ingen gudstjänst i de flesta av kyrkorna kan man stoltsera med att det kanske är 20-30 i huvudkyrkan och vid de fåtaliga tillfällen de andra kyrkorna har någon gudstjänst kommer fler än de få som kommit om det varit gudstjänst varje sön- och helgdag. Raset i gudstjänstsiffrorna märks inte påtagligt då. Det var fortfarande mycket folk i kyrkan - den värdemätare som är den vanliga. Tjänstgöringsscheman och resurser kan användas med framgång.

Nu kan man tala om de anställda, de ideella och de förtroendevalda. Alla blir nöjda utom de högkyrkliga, som förstås undrar vart vanliga gudstjänstfirare tagit vägen? Är det inte för dessa de vanliga som de andra ska göra tjänst och ska då inte fokus vara på dem, gudstjänstfirare utan nämnvärd fritid och mycket ansvar hemma och på jobbet? För att göra strukturförändringar utan en given teologisk bas krävs ideologi. Man hittar på den verklighet man kan sätta ord på. Hur det är i verkligheten behöver man inte bry sig om.

Jag har sett i bladen att jag aldrig har några positiva förslag att komma med. Nu har jag samlat mig till ett i alla fall: Bygg församling nerifrån med de verktyg Herren försett oss med: Ord och sakrament. För hur det än är, så är väl Verkligheten egentligen Kristus själv. I det storståtliga strukturernas Svenska kyrka behöver vi mycket mer av det grundläggande. Mothållning, alltså.

Plötsligt sken svartalfen upp.



8 kommentarer:

  1. helt underbart :)
    Charlie

    SvaraRadera
  2. Den fromhet som i Sverige och England definieras i termer av högkyrklighet torde vara det oundgängliga immunförsvar den svenska kyrkokroppen behöver för att inte totalinfekteras.
    Thomas Andersson

    SvaraRadera
  3. Egentligen är denna svenskkyrkliga "Revolution von oben" minst lika genial som en gång den Bismarckska. Tack vare sina för tiden långtgående demokratiska och sociala reformer, kunde järnkanslern tämja folkliga massrörelser, säkra folkligt stöd för rådande maktförhållanden och låta sin egen, Preussens och huset Hohenzollerns ställning förbli intakt och rent av stärkt i en turbulent tid.

    Den svenskkyrkliga nomenklaturan reducerar - om nödvändigt åtminstone inomkyrkligt gentemot vantrogna med "Blut und Eisen" - tänkbara konfliktpunkter med kyrkoavgiftsbetalarna. Tomma kyrkor, där ingen, inte ens den anställda personalen, gitter besöka gudstjänster, är ingen höjdare som motivator för avgiftsbetalning.
    -Stäng alltså ned!
    Tron på en uppstånden Frälsare och synd och skuld och offer inte heller?
    -Symboliska om- och nytolkningar och fokusbyten avvänder folkets tvivel, vrede och misstro!
    Sociala och fritids-verksamheter av ibland tveksam karaktär är svårmätbara.
    -Alltså är det där man lägger krutet. Och givetvis på att ha TREVLIGT! Finns någon samhällssektor med så mycket tal om trevlighet? Och så mycket kaffedrickande?
    Problem med personalens kompetens och motivation?
    -Se till att personalen knappast träffar avgiftsbetalarna. Låt alla tro att värdefull, efterfrågad verksamhet produceras! Kanske kan det rädda de anställdas löner och pensioner - och hur mycket mera bekväm blir på köpet inte arbetssituationen utan krav på mycket annan arbetsprestation än ständigt konferensande, fikande, personalutveckling och fortbildning?

    Så räddade Bismarck en gång monarkin, den härskande junkerklassen och Preussen genom sin revolution från ovan, utan folkets medverkan.

    Kommer den svenskkyrkliga nomenklaturan att nu lyckas rädda sin udda kristendomstolkning, sina anställda och den Svenska Kyrkan utan folkets medverkan?

    Bismarcks verk överlevde honom endast kortare tid. Sedan stundade wagnersk ragnarök. Svartalfen säger mig, att byggs inte kyrkan på en motiverad församling, underifrån, lär kyrkans tempel inte bli bestående särskilt länge, trots ev ansträngningar ovanifrån.

    Per S

    SvaraRadera
  4. Ja, Dag, hur ser den kyrkliga verkligheten och solidariteten ut? Just nu verkar en småländsk kyrkopolitiker, Rose-Marie Probelius S, försöka förstöra en f d kyrkoherdes chanser till ny tjänst i Blekinge.BLT reporterna skrev ett helt uppslag och en artikel där damen ifråga var intervjuad och spred sitt förtal och sina negativa, offentliga referenser! Snyggt! Ursnyggt! Borde inte kyrkopolitiker hålla sig för goda för den sortens agerande? Vem har skyldighet att uttala sig för pressen i ett anställningsärende? Om någon som inte längre jobbar hos dem dessutom? Pressen är väl ingen tillsynsmyndighet för kyrkoråden!
    Hur många skitstövlar finns det i kyrkliga sammanhang egentligen? Och var finns medmänniskorna och kollegerna? Fega, stillatigande? Några måste tydligen offras och ses som mindre värda. Eller hur?

    SvaraRadera
  5. Felskrivet ska givetvis vara "reportrarna".

    SvaraRadera
  6. Jag känner ofta främlingskap på jobbet. Som om jag inte känner igen kyrkan, som att jag inte riktigt hänger med i svängarna. Som att jag är ett dumhuvud, och det kanske jag är på ett sätt, men å andra sidan så vet jag vad kristen tro är. Det är inte alltid så viktigt, dock, verkar det som. Det tas inte till vara alla gånger. /Maria, musiker

    SvaraRadera
  7. Den interna sekulariseringen är vår tids liksom alla tiders stora problem. I Skriften finns inget löfte om att Svenska kyrkan skall bestå intill tidens ände utan att Kristi kyrka skall bestå. Då behövs i de KYRKLIGA sammanhangen underströmmar som ägnar sig åt bön och lidande (Kol 1:24) då det alltid funnits en förkärlek för att tro att bara för att det är FULLBORDAT FÖR oss så skulle det vara fullbordat I oss, vilket det inte är. Till Kristi förnedringsdräkt hör också att kyrkorna och samfunden vandrar de högre och övre vägarna när han vandrar den nedre! Det som inte är av Gud dör ut av sig självt, busenkelt! Visserligen är döendet sakta eftersomf ortfarand epengarna löper in som möjjliggör att vara värdsligt kristna, lightkristna, lagomkristna. I det avseendet finns denna ljummet i alla läger och alla grupper, det är inte högkyrkligheten som är vacsinet mot den andliga leukemin och ingen annan rörelse eller grupp heller. Det enda som utgör medicin mot förfall ( i vilket vi alla är en del) är Kristus själv. Därmed inte sagt att högkyrkligheten inte fyller en viktig funktion, det gör den, som form men inte som innehåll eedan ingen rörelse kan vara annat än form. Innehåll är något annat och det är det som GES av Kristus själv och det kommer bestå.
    Magnus Olsson

    SvaraRadera
  8. Du (och lutherdone) skapar en förvriden syn på vad Kyrkans liv är, genom att hantera "Ord och Sakrament" som verktyg. I Kyrkan talar den levande Herren (inte en frånvarande!) sina levandegörande ord till dem som möter honom där, och ger dem liv genom det som plägar kallas "Sakrament" (=ruskigt helig och förpliktande handling" på latin) dvs han ger sig själv, sin räddning, sitt liv åt människorna för att de ska leva med och genom honom. Det är inga skiftnycklar och skruvmejslar, utan närvaron av levande och handlande Gud!
    fm

    SvaraRadera