Exit och voice

Det är Albert O. Hirschman som beskrivit de två sätten att uttrycka sitt missnöje. Exit och voice. Lämna det man inte gillar eller stanna för att påverka, uttrycka sin mening. Beröva de andra sitt engagemang eller öka det, kunde man kanske säga. Och beröva är detsamma som att bli privat - den som är privé har ju berövat de andra sig själv eller avgränsat en sektor dit de andra inte har tillträde.

När vi kritiker manas att lämna Svenska kyrkan blir väl svaret antingen att göra som dom säger - hur kul nu det kan vara - eller helt enkelt att tala högre, öka engagemanget. Det är ju för att vi inte ska göra det och dom ska slippa besvär, som dom vill bli av med oss. Fast nya konstellationer kan bildas av människor som är tillräckligt kloka för att se att mycket av det som nu genomförs fakiskt inte skapar framtid.

Exit är i Svenska kyrkan en mycket vanlig strategi. Inte så att väldigt många lämnar. Vi har under årens lopp åderlåtits på en uppsättning begåvade präster och en än större uppsättning begåvade lekmänniskor, det vet jag. Men de allra flesta går i inre exil. De lyfter sin lön och harvar runt med minskat engagemang. "Jag gör vad jag ska, sen får det va."

Somliga tycks öka sitt engagemang genom att få högre tjänster. Det betyder att de ökar kvoten av sammanträdestimmar. Det tycks framgångsrikt men inte så engagerat för den verklighet som är, kan man befrukta. Ödet för de dissidenter vi håller oss med - kvinnomotståndarna och homofoberna, som deras ställningstaganden i sak sammanfattas på ett personalistiskt sätt - är förstås att de som blivit kyrkoherdar inte kommer någonstans. De sitter där de sitter, obehöriga till allt annat. Och för komministrar är det ungefär lika illa. Minns biskop Thidevall som meddelade mig att jag inte blvit prästvigd om jag inte redan varit det och inte kunde få några tjänster heller utom möjligtvis "jag säger möjligtvis" på norra Öland. Bortom ära och redlighet, betydde det. Finns det någon lagom omvänd MC-klubb i närheten av Örebro, där Thidevall numera framlever sina dagar?

Jag kan fatta att många väljer exit som väg. De struntar i det mesta. Men så här på Hans Majestät Konungens födelsedag, när fanskapet vajar på sin stång, kanske man ska drabbas av ett stycke kampanda? Lite "Framåt, ni bussar blå" och "Lappri", som de konungsliga orden i vår historia fallit? Alla ansträngningar är inte, som biskop Beijer påpekat, förgävliga.

Frågan om exit eller voice får bli en personlig fråga.

I morgon firar vi arbetarrörelsens internationella böndag. Då ska jag ut till flaggstången också. Ingen ska kunna komma på mig med att brista i respekt vare sig för kungen eller arbetaren. "Voice" kallas det. Engagerad flaggstångsinnehavare betyder det.