I själanöd, ho kan av glädje sjunga?

Tidningen  FÖR kom i går. Till skillnad från KMT, kyrkomusikernas favoritblad, väcker knappast Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations tidning min entusiasm. KMT - kolla senaste numret om ni passerar en kyrkomusiker eller ett bibliotek. Kerstin Odeberg, Åsa Hagberg, Torsten Stenius och Henrik Tobins ledare om Whitney Houston betyder en tidning att spara.

Men FÖR? Fyra foton med präster, samtliga kvinnor. Var det inte lite intressant? Och så har en adelsdam skrivit en artikel om höga sjukskrivningstal för präster. Kvinnliga präster, långt fler än manliga, har flest startade sjukskrivningar. Vi vet genom rapporten /Socialförsäkringsrapport 2011:17/ inte varför de är sjukskrivna och vi vet inte heller hur sjukskrivningarna skiljer sig mellan komministrar och kyrkoherdar, heter det. Men vet vi - trots att det inte står i rapporten - halvhyfsat hur det är? Har verkligen den s k arbetsgivaren inte klart för sig hur verkligheten ser ut? Präster far illa. Det är förklarligt och förklaringarna kan vara många. Hur vore det om vi nu tog upp frågorna och sa det som absolut inte får sägas?

Vi får inte säga att den uppbackning präster får från de kyrkopolitiska organen alls inte behöver vara uppbacking utan antingen okunnig likgiltighet för vad saken gäller - eller motarbetande?
Vi får inte låtsas om att det är motigt att vara präst när skarorna i kyrkan glesnar hur stora arbetsinsatser vi än gör.
Vi får inte säga att en majoritet av de som är anställda i Svenska kyrkan alls inte är på banan när det gäller Kyrkans ärende.
Och vi får inte låtsas om att när prästeriet blir en andra karriär för dem som inte trivts på den förra arbetsplatsen, kanske stressats där, men tycker att kyrkan varit en så trevlig miljö och yrkesmäössigt ska in där - då funkar det inte.
På inget sätt får vi antyda att prästämbetet kanske till sist är en syssla med en given ordning (när det tjatas om att argumenten mot 1958 års beslut ska levereras, har jag slutat med det. De finns publicerade - men sällan seriöst diskuterade).

En mig närstående komminister säger att ämbetsfrågan aldrig kan lösas för den går inte att diskutera i sak eftersom så många gjort saken till sitt personliga projekt. Tänkvärt. Men så här dryga 50 år senare kanske vi borde ställa de mest förbjudna frågorna. De går, tror jag, djupare och handlar inte enbart om att kvinnor måste prestera bättre, att kvinnliga chefer aldrig får misslyckas eller om föreställningar kopplade till att prästen är man. Tänk om det är så att prästämbetet av Gud är avsett för män och att det får konsekvenser om man ändrar given ordning? Då kan man i sin själanöd inte sjunga glädjesånger.

Naturligtvis säger jag inte att det är så. Jag föreslår bara att vi ska ställa de förbjudna frågorna, de frågor som går tvärsemot det som ska sägas. Ska vi inte ocksåp fundera över hur prästutbildningen går till? Är det sant att det första en blivande präst får lära sig på pastoralinstitutet är att lägga ut sina lediga dagar - eller bara elakt men ofta upprepat förtal?  Jag slåss naturligtvis inte heller för uppfattningen att prästeriet skulle vara så märkvärdigt - för så framställs det knappast i Skriften. Närmast är jag böjd att tänka att det Svenska kyrkan inte förmådde i slutet av 1950-talet var att ordna de pedagogiska resurser som behövts när skolans kristendomsundervisning blev religionskunskap. Hade jag varit Djävulen själv, tror jag det varit ett smart drag att satsa på en konflikt om prästämbetet och därmed förhindra den kyrkotjänst där vi fått kvalificerade pedagoger och fokus på Svenska kyrkan som en lärande organisation. Som bonus till en sådan konflikt följer att ämbetsdiskussionen blir omöjlig, tabuiserad.

Handlar höga sjukskrivningstal till sist om förlorad kallelseglädje - av skilda skäl, också av det att kallelsen gällde något annat? Kan man tänka sig att det finns präster i Svenska kyrkan som kallades till autentiskt kristenliv, lärjungaskap, och fick för sig att det betydde att de skulle bli präster? Och, för att entusiastiskt ortsätta ställa fel frågor (som kanske är de rätta): Hur kommer det sig att kvinnorn som prästvigts så gärna sätter sig bakom skrivbord på de olika kyrkliga kanslierna? Hur är man präst där?

Nu talas det om att säkerställa bra stödstrukturer åt prästerna. Jodå. Men gick inte det hela ut på att prästeriet är just en sådan stödfunktion och kollegialiteten grundhållning. Kollega betyder någon man läser tillsammans med - tidebön och teologi, antar jag.