Secale cornutum

Secale cornutum heter på svenska mjöldryga. Problemet är att mjöldrygan, som växer på vete, kan framkalla svåra förgiftningar med bland annat hallucinationer och andra störningar. En min vän förmodar att vi nu ser effekterna av mjöldryga på Gotland. Han har nämligen läst de gotländska tidningarna igen. Domprost Hermansson uttalar sig och det skrivs ledarkommentar. Kunde man komma på vilket bageri som fått förorenat mjöl, kunde en del vara vunnet.

Domprosten Hermansson säger i Gotlands Tidningar och Dagen: "Sandahl bedriver en kampanj mot mig och min syn på framtidens kyrka." Naturligtvis väcker ett sådant uttalande nyfikenhet. Saken preciseras: "Det är inte så att Dag Sandahl har en speciell förkärlek för kyrkoantikvariska medel; han är arg på mig! Jag står för en annan syn på kyrkan, en öppen folkkyrka, mindre präststyrd och mer en lekmannakyrka, mer demokratisk." Bra att det blev sagt - men fungerar den här sortens argument fortfarande och fungerar de mot just mig? Jag kan fråga mer rakt på sak: Ljuger inte domprosten nu?

I GT påstås Hermansson säga att det inte var det faktum att anmälan var anonym utan att saken om den kyrkoantikvariska ersättningen redan retts ut som motiverade att anmälan inte togs upp. Var står det att läsa i beslutet?

Domprosten Hermansson beskriver sin position: "Jag har en central roll som domprost, och då hamnar man i skottgluggen. Han tror väl att andra som tycker som jag kanske tystrnar om jag anmäls ..." Intressant. På vilket sakunderlag bygger domprosten denna slutsats, dvs hur vet domprosten vad jag tror i saken?

Man kan tycka vad man vill om denna ensidighetsjournalistik men mest roar det mig att Inger Alestig på Dagen presenteras som "Redaktör för Insikt". Vilka insikter får man? Domprostens!!!

Nu tar vi det från början - men utan att jag repeterar det mesta som redan skrivits. Den kyrkoantikvariska ersättningen har inte minst mig som upphovsman. I början av 1990-talet såg jag orimligheten att Kalmar domkyrka skulle renoveras och den saken skulle ekonomiskt drabba oss som bodde i stadsdelarna men inte dem som bodde i Färjestaden, Lindsdal, Smedby, Rinkabyholm och andra kransorter. Folk därifrån var kanske mer i domkyrkan på vardagar än folket i Norrliden, där jag var präst. Vi måste fördela den stora kostnaden, som då sas bli bortemot 40 miljoner (den är nu 110). Vi som älskar Jesus behöver därmed inte ta ansvar för kulturvården av kyrkor. Alltså måste staten ge ett stöd och till detta stöd ska alla bidra. Så ungefär var resonemanget. Det blev i sinom tid den kyrkoantikvariska ersättningen, som jag kunde följa framväxten av i dåvarande kyrkostyrelsens au och senare i kyrkofondstyrelsen och dess au. Jag tror man med denna sakinformation kan förstå om jag har ett visst intresse för att det inte skrivs falska intyg för att få ut kyrkoantikvariska medel.

Knepet att dra till med kyrkosyn är gammalt. Det fungerade på 1950-talet och ett antal årtionden därefter - men nu? Om domprosten Hermansson med textunderlag skulle visa hur min förnävade kyrkosyn gestaltar sig - eller undersöka och beskriva det församlingsarbete jag stått och står i och hur det skiljer sig från domprostens - skulle det vara av stort intresse. Vi enkla komministrar på landet har kanske en del att lära sig av en centralt placerad domprost? Och i största allmänhet - på vilket sätt är domprosten Hermanssons kyrka mer demokratisk? Mer demokratisk än nu? Var har Hermansson lämnat förslag till detta?

Jag vill alltså på intet sätt att Hermansson och hans gelikar ska tystna. Om domprosten nu ser till att oklarheterna reds ut - talar, alltså! - kan andra stimuleras att tala. Det är jag bara för. Hur var det med falska intyg - vilka skrev under och varför, när kom oegentligheterna i dagen och när betalades pengarna tillbaka? Samtidigt som domprosten ger besked om detta, kan han kanske precisera den kritik mot mig som jag nu ifrågasatt. Det drar mot påsk. Så mycket uppståndelse som möjligt!
Detsamma som jag tycks ledarskribenten Eva Bofride vilja. "Kyrkans tystnad talar", skriver hon. Visserligen tycker hon att Mats Hermansson är den mest trovärdige i denna kyrksåpa. En eftertanke smyger sig dock in: "Tänk om belackarna har rätt? Talar tystnaden för att Visby domkyrkoförsamling står på Dag Sandahls sida?"

Den sista slutsatsen talar. Vi borde ta min väns maning på allvar: Undersök förekomsten av mjöldryga på Gotland!