Till statskyrkokramarna

I Köpenhamn stängs nu 16 kyrkor. Jag talar om storstaden Köpenhamn, huvudstad i Danmark, platsen där en  betydande småkyrkorörelse såg dagens ljus. Vad hade Henry Ussing, pionjären för inre mission i staden, sagt? Och hur kommer det sig att detta kan ske i statskyrkosystemets förlovade land?

Jag kunde peka på den omständigheten att kyrkoministern vill införa samkönade vigslar men har en majoritet av biskoparna emot sig. Det kan sluta med att Den danske folkekirke avsäger sig vigselrätten - men det tror jag knappast. Biskopar brukar anpassa sig. Statskyrkosystem är det och biskoparna statstjänstemän. Men ni minns den lilla församlingen på Fyn till vars andra mässa på söndagen egentligen ingen kommit på 38 år - medan gudstjänsterna fortsatt utlysts. Något är konstigt i Hamlets Danmark. Men, det är frågan, om det stabila statskyrkosystemet inte värnar väckelsen - hur ska detta system då förstås? Ska man helt enkelt konstatrea att det system inte räcker där man säger: "De behöver slet ikke tro, Den Danske Folkekirke tror for dem."

Svenska kyrkans läge då? 60% av medlemmarna har förtroende för svenska kyrkan, får vi veta. De som har stort förtroende är 15%, en fördubbling av siffran sedan senaste mätningen. 60% är med och hänvisar till vikten av tradition, kring 50% menar att svenska kyrkan har en viktig funktion i samhället. 20% är med för trons skull. Som alla ser kunde man kryssa i flera alternativ - men vilken slutsats drar vi av detta? Blir svaret en producentkyrka eller blir svaret att vi bygger församling?

Jag ser en fullt möjlig utveckling. Svenska kyrkan blir en producentorganisation som genomför de "kyrkliga" handlingar som efterfrågas av kunderna/medlemmarna. För detta behövs ingen gudstjänstfirande församling. Ni behöver inte tro, Svenska kyrkan tror åt er! Och det gäller att passa sig med det i tron som sticker ut och sticker av.

Gudstjänstfirarna är dock kunder de också. De kan ansluta sig till "längtansgemenskaper", typ S:ta Clara. De kommer att trivas utomordentligt där. De kan utföra frivilliginsatser, bli ianspråktagna och därför glada. Men av tanken på en församling med ansvar i och för sin stadsdel eller sin socken blir till sist föga. Det blir en fin troendeförsamling - men det blir inte den melerade församling som en vanlig svenskkyrklig präst älskar och det blir till sist inte en kyrka för andra. Jag är väldigt mycket mer folkkyrklig än de som stoltserar med glosan, som ni ser. Högkyrkligheten är ju ungkyrkorörelsens förbättrade fortsättning.

Högkyrkligheten slogs ut. Visserligen är högkyrklighet något annat än en präst som flyttar. Den är lekfolk tillsammans med sin präst - och den som vill ha ett mer avlägset exempel kan fundera över de gamla arbetarförsamlingarna i London's East End med sina folkliga och utomordentligt högkyrkliga (samt understundom socialistiska) präster. Men man ska inte låtsas en annan verklighet än den som mär. Kyrkopolitiskt skulle högkyrkligheten bekämpas, marginaliseras för att elimineras. Det lyckades på många sätt - och här är förklaringen till en del av det innevarande eländet. Konsekvensen blev nämligen att horder av präster tappade all entusiasm och gick i inre exil, kanske därför att det kyrkopolitiska hugget riktades (i misshugg eller medvetet?) mot en av Svenska kyrkans vitala rötter. Så vad gör nu en småbarnsmamma som vill vara svenskkyrklig och tradera allt det som burit Svenska kyrkan? Jag vet inte.

Jag läser kommentarerna till Strukturutredningen och jag ser utredningen om den nya kyrkliga utbildningen - och tror ingendera. Jag ser att det som sker är konsekvent. Om A så B. Mer av samma, det som inte fungerat tidigare. Men jag kan inte se annat än att vi styr djupare ut i elände och den möjlighet som avtecknar sig i arbetet att behålla medlemmar handlar om att tona ner anstöten, ge folk vad som efterfrågas (det kallas relevans - lägg ordet på minnet!) och låta fromsinta nissar samlas i sina "längtansgemenskaper". Det blir inte väckelse av sådant. Det blir inte Kyrka.

Låter jag uppgiven? Ta en tur till Danmark!