Ralph E. Peterson

I dag fyller Ralph 80 år. I Saint Peter's, New York, kommer han framgent att tituleras "Senior Pastor Builder, Emeritus". Det är välmotiverat. Ralph byggde nya Saint Peter's i hörnet mellan Lexington och 54th Street och här kom den berömda jazzkyrkan till. Kultur och tro hör samman, det är hans övertygelse och den förverkligar han. Mötet med humanum är det nödvändiga mötet. Till det kommer hans stora kärlek till det brusande stadslivet. För Ralph är staden vacker, närmast obeskrivligt vacker.

Jag skriver blogginlägg om Ralph för att uttrycka min tacksamhet över hans vänskap. Han har med sina kontakter berett vägar till möten med människor i New York som jag aldrig annars skulle ha mött och varit mån om mig på många sätt. Men mer av allmänt intresse är hans teologi om staden. År 1977 revs ett antal kyrkor på Manhattan och kyrkor flyttade sin verksamhet. Saint Peter's fanns kvar fast den gamla kyrkan revs och blev nu en modern kyrka på bottenplanet till CitiCorp Condonium. Man kan gå förbi på gatan och se ner i kyrkorummet. 1977 var knappast ett år av väckelse, Ralph talade då om en kallelse att finnas i staden. "The Church was born in the city and we are not to be driven out."

Väl talat, kan den tycka som sitter som lantpastor. Det måste finnas en pastoral plan för att vara Kyrka i staden och då kyrka som något mer än en resurs i nöjes- eller kulturlivet. Jag kan inte se att vi har några församlingspräster i städernas mitt som arbetar med den sortens frågor. De finns kanske men de syns inte, de publicerar sig inte, de oroar inte. Kyrkans liv blir mer ett förortsfenomen och naturligtvis något lantligt. Ralps påpekande skulle ställa till det rejält. En kyrka som finns på landet har blivit "pagan", på heden, på bystan - och så förnyas inte tron. Kyrkoliv är i första hand ett stadsfenomen och där i staden möter evangeliet människor med ett cenrum av församlingsbygge och därför med kulturarbete - i distraktion, må vara. Men Kyrkan bygger också kultur liksom i förbifarten. Levande församlingsliv, skulle man kunna säga. Kallelser och kompetenser i nyskapande. Jazzkyrkan uttryckte både människors förmåga och trons utlopp, tänker jag.

I Sverige? Ska vi tala om kyrkoherdar i stora städer och deras förmåga att sätta svenskkyrkliga avtryck i stadens liv? Nä, jag tänkte mig väl det.

En kontraktsprost har tydligen noterat min "bitterhet" och menat att jag sedan länge skulle köpts ut. Argumentet om bitterhet är användbart, så sas om August Strindberg i Strindbergsfejden också. Han var på alla sätt "bäst före". Min vän den lärde teologen ringde och undrade vem prosten var och framförde sin mening att basebollträet är ett underskattat redskap i det teologiska arbetet. Själv menar jag att vi borde arbeta för att omvända ett motorcykelgäng så där lite lagom. Tänk vilken nytta dessa omvända skulle göra i kyrkolivet om de dök upp hos biskopar eller skitförnäma prostar och hälsade på. Kanske ett par dryga kyrkopolitiker också skulle må väl av ett besök.

Ett lagom omvänt och fanatiskt högkyrkligt motorcykelgäng - är det receptet för förnyelse av Svenska kyrkan? I vart fall receptet för förändring, kan man tänka. När vi får fram namnet på den skitviktiga prosten ska det omvända MC-gänget få ett resmål. Då stelnar prostens kordiala leende i en grimas. Han kommer fortsättningsvis att tala väl om mig, prisa mina insatser och framhålla mina personliga kavliteter. O Gud, sänd den lagoma väckelsen till ett MC-gäng, vilket som!