onsdag 18 april 2012

Käringatröst i Kyrkans Hus

"Käringatröst" är den tröst som ges med vackra ord utan egentlig empati, utan tillförande av sakliga omständigheter och utan hopp i egentlig mening. "Du ska se att det går bra", kan man säga. Men kristen tro trötsar mer djupgående, genom att peka på vad Jesus gjort för mig och detta Han gjort är något som ligger utanför mitt känsloliv men kommer till mig som gåva. Eller hur man uttrycker saken sakligt. För saklig är saken och därmed blir trösten saklig, inte käringatröst, välmenande meningslösa ord.

Jag läser alltså Anne-Louise Erikssons bok Att predika en tradition, Arcus 2012. Där ser hon det som "nästan omöjligt att veta vart man skall vända sig" för att få veta vad som är Svenska kyrkans tro. "Kyrkans kontext har fröländrats liksom dess lära och praktik" under det sneaste halvseklet. Verkligen? Kan man inte helt enkelt läsa i psalmboken för att förstå vad Svenska kyrkan tror och där se hur lite av läran sokm förändrats? Dr Eriksson väljer i ställetr att utifrån kyrkoordningens inledningstexter, som till sin art är inledningar men aldrig antagna som en kyrkoordning (de fick stå som de stod när de väl språkgranskats och granskats logiskt för de var av annan karaktär än kyrkoordningen) läsa insända predikningar och därmed menar hon sig uppfatta en mångtydighet. Hon menar a priori att Svenska kyrkans tro är ett svårfångat begrepp: "oerhört svårfångat".

Nu till en predikan. Där hävdas att Jesus är Guds son, kunde utföra under, fortfarande lever och osynligt är närvarande i sin kyrka, att vi genom dopet blir Jesu lärjungar, ikläds hans rättfärdighet och att Jesus vill att de som tror på honom ska få evigt liv. Författaren finner det sannolikt att "flera av dessa trosutsagor innebär intellektuella svårigheter för människor idag." Människors erfarenhet blir avgörande - det är på ett sät det nya teologiska läget. En viss teologi är inte sannare än en annan i meningen att den bättre skulle överensstämma med hur Gud egentligen är. "Våra utsagor om Gud kan inte vara sanna eller falska. Gud finns för oss bara så som vi kan erfara honom/henne." Verkligen?

Det är också tveksamt om man kan tala om Svenska kyrkan som en "trosgemenskap", får vi veta. "Den öppna demokratiska folkkyrkan präglas inte av gemensam tro, utan möjligen av en gemensam tradition som rymmer både läror och praktiker." Men, undrar den fåkunnige, är inte traditionerna en följd av praktiserad tro? Nja, de många trosföreställniungarna som författaren möter i åredikomaterialet indikerar att traditionen är under förändring. Fast konstaterade inte författaren att trosinnehållet i predikomanuskripten egentligen inte utmanades? Är det inte författarens underliggande tes som konsekvent drivs, nämligen att trons innehåll förändras med tidens gång?

Att frågan om materiella hårdfakta inte ska ställas, fattar jag. Bara grovhuggna typer undrar om graven faktiskt var tom därför att Jesus kroppsligen uppstått - alla andra fattar att kroppen antingen tagits bort eller att berättelsen är falsk. Inom Svenska kyrkans tradition kan emellertid berättelsen om uppståndelsen "läsas och göras meningsfull på ett annat sätt. Frågan om sant och falskt är då mindre intressant. Det väsentliga är vilken livstydning berättelsen ger till åhörarens/läsarens liv."

Jag tror inte att det värdefulla begreppet "käringatröst" bättre illustreras än just så här.

Dr Eriksson bedriver som forskningschef forskning för kyrkan. 1975 prästvigdes hon. Är det inte en liten komplikation att hon då lovade att "efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?

Själv menar jag att Jesus som är Kristus verkligen har uppstått. Verkligen. Ingenting är hopplöst mer. Det borde kunna också av den som har sin anställning i Kyrkans Hus i Uppsala. Tänker jag, enfaldig som jag är.

10 kommentarer:

  1. -När slutade jag att gå i kyrkan? frågade sig hemmavarande son häromdagen.
    - Det var när km Trofasth slutade, fortsatte han. Sen blev det bara lullull i predikningarna. Tomten och Astrid Lindgren i stället för Jesus. Alla kunde höra hur falskt det lät. Inte att undra på att alla andra slutade samtidigt också. Och att Kyrkans Unga upplöstes. Sen har jag följt med er föräldrar ibland, men det har aldrig varit för att jag själv ville. Jag längtar tillbaka till tiden då Trogen predikade varje söndag och det alltid var gudstjänst i kyrkan. Det var så skönt. Det känns som att bli utkastad från hemmet. Ja, så känns det. Att tvingas bli vuxen innan man är redo. Och att veta att vägen tillbaks för alltid är stängd.

    Ja, så det kan bli när nu allt förändras i en så rasande takt. Hoppas kan man ju alltid att någon blir kvar att betala löner, utbildningar, forskarstipendier, resor och fikande och arbetsluncher och fruktkorgar och mobiltelefoner åt förändrarna...


    PER S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mitt hjärta gråter i mig när jag läser detta. Kan bara hoppas att Den Gode Herden fortsätter att bära sitt lamm på sina axlar och att han leder km Trofasths efterträdare till sann omvändelse genom orden i Matt 18:6-7.

      Radera
    2. Vad tråkigt att din son slutat gå i kyrkan, även om prästen är en usel förkunnare. Att det finns usla präster är dock inte något nytt för vår tid. Redan på 1700-talet varnade Schartau för detta och det var säkert inget nytt då heller.

      Jag skulle önska att din son ändå gick till kyrkan. Gudstjänsten innehåller (oftast) så mycket mer än predikan, även om predikan är viktig. Där finns (oftast) så mycket mer. Textläsning, böner, psalmer (sjungna böner) och mässan, även om predikan är kass.

      Därtill har jag ett tips till din son: be för prästen, be för predikan. Jag har testat och - hör och häpna - det funkar! :-)

      Radera
  2. Här har du en enfaldig till!

    SvaraRadera
  3. Tråkigt att säga det - men predikan var bättre förr!!!
    Mera hull och mindre lull.
    Trosförklaringen och aftonbönen är numera viktigast. Trosförklaringen stämmer väl inte riktigt med bibeln. Men det tycks vara bibeln som förändras mer åt det sekulära hållet.

    SvaraRadera
  4. Kanske dags att förtydliga påskropet något:

    Alternativ 1 Präst: -Kristus är uppstånden!

    Församling Ja, han är sannerligen kroppsligen uppstånden!


    Alternativ 2 Tvivlande präst -Är Kristus uppstånden?

    Ja,han är sannerligen uppstånden i köttet, vare sig du tror det eller ej!

    SvaraRadera
  5. Vad ska vi med ett prästerskap till som inte tror att Kristus är kroppsligen uppstånden och att graven var tom? Går ett sådant prästerskap Guds ärenden?

    SvaraRadera
  6. Detta är varje liberalteologis problem, nämligen att den mänskliga mångfaldiga och mångtydiga erfarenheten görs till källa och norm för Trons uttryck. Det är då man laborerar med begrepp som fortsatt eller fortgående uppenbarelse och förväxlar den med demokrati. Den Kristna Trons grund är med nödvändighet enfaldig. Herren bevarar de enfaldiga (Ps 116:6)
    Thomas Andersson

    SvaraRadera
  7. Biörn Fjärstedt19 april 2012 10:40

    Kärringatröst menar Dag. Det är väl mer tragiskt än så. Kejsaren är helt enkelt naken. Har klätt sig i något som inte finns, predikar tradition utan dess källflöde, en fåra utan påfyllnad och därför redan torrlagd. Svårigheter med gamla trossatser må vara, men det är ändå möjligt att börja om från början, med Jesus-berättelsen. Den går att predika om.

    SvaraRadera
  8. Alldeles för många stavfel dvs flyktighetsfel i artikeln för att jag ta den på allvar. Var snäll och kolla eftersedan det är skrivet om det inte finns stavfel.
    Djupt bedrövad och överraskad att det är möjligt att ha så lite självkritik.

    SvaraRadera