DHA

 Biskop Richard Holloway lämnar mig inte i fred. Det var, jag läser hans memoarer Leaving Alexandria uppmärksamt, länge sedan han slutade tro på Gud. Han gick från händelser till text och så utlägger han - texten! Han behåller en slags nostalgi när det gäller det liturgiska - anglokatolskt fostrad som han blev. Han fascineras av kyrkoåret och allt det andra som jag tror format mitt andliga liv. Men hårdfakta? Sådana har han slutat tro på. Han tänker sig inte att möta sin skapare när han dött.

Föraktade han de andra ärkebiskoparna nä r han själv var primus? Kanske. I så fall är det en fråga om klass, för Holloway kommer från en fattig arbetarklass i Alexandria, Skottland. Klasshatet är verkligt och engelsmän är som de är - inte minst när skottarna ser dem. Biskopen var säkert lyckligare när han mötte människorna i Old S:t Pauls i Edinburgh och hans beskrivning av kyrkan är en kärleksförklaring till huset och människorna. Få biskopar uppfattade Richard Holloway som den som havererat i tron. För mina vänner var han närmast "that bloody bastard" som saknade intresse av att ta reda på hur de biskoparsom tänkte annorlunda egentligen tänkte. Och Holloway stod över sådant. Gick sin egen väg. Var förstås inte lojal men inte heller solidarisk. Han sökte andlig fördjupning och fick det inte. Det han fick, gick på något sätt förbi och Gud befann sig på långt avstånd. Jag ser faran att en präst älskar utanverket men att detta utanverk inte kommer in och blir inifrånstyrt. Mirum est si sacerdos salvetur, det är ett under om en präst blir frälst.

Kan man förvandla evangeliet till text? Jo. Och då vänder och vrider man på perspektiven. Teologi blir litteraturvetenskap. Tolkning blir normen - och denna tolkning styrs av våra egna utgångspunkter och erafrenheter. Som när Seglora smedja publicerar en predikan där just erfarenheten, den personliga, gör att det centrala hos Jesus blir en samhällskritik, den nämligen som Jesus blir tillfångatagen, fängslad och torterad för. "Det är självmedvetenheten i kallelsen att gestalta Guds vision om det mänskliga som blev till en så stark politisk provokation att de som hade makten blev tvungna att döda honom." Att detta är en personlig erfarenhet som stänger andra perspektiv ute, kanske man ska notera.

Holloway blir en biskop som dömer andra - hur ntressant är det? Han dömer så som människor idag gillar, det fattar jag. Min poäng är att han dömer. Andra tänker fel. Predikanten finner att det är andra som dömer Jesus. Den Helige Ande, DHA, gör något annat, gör dessa "de" till ett "vi". Och denna påskhelg har jag uppenbarligen slirat ut ur kyrkoårstiden och in i pingsten. Utan den Helige Ande blir det ingenting av allt det fromsinta vi gör, bara utanverk, textanalys, eget tänk och egna tankar.