Dagenläsning

Ärkebiskop Wjryd intervjuas i Dagen den 4 maj. Jag läser men hållern kanske inte helt med om verklighetsbeskrivningarna. Jo, "om man inte alltid ger folk vad man tror de vill ha så blir det färre som stannar", det kan stämma. Men jag läste först fel och då stämmer det än bättre: "om man inte alltid ger folk det de tror att de vill ha" - då lämnar kunderna om vi nämligen inte bryr oss om att arbeta med frågan vad människor egentligen vill ha, djupast längtar efter. Men tanken att "de som stannar blir å andra sidan trogna" övertygar inte - för det vet vi inte. Det kan 1. vara fel folk som stannar som det brukar vara när man omorganiserar och 2. vara så att om rätt folk stannar så blir det ett vemodigt folk utan kraft att göra det som borde göras. Uppgivenhet är ett stadium av förtvivlan och förtvivlan är synd. Här finns en uppenbar risk för archiepiskopalt önsketänkande.

Nästa punkt handlar om trosöverlämnandet. Anders Wejryd menar att den dopundervisning folkskolan skulle sköta upphörde 1919. Fast var inte bilden då att dopundervisningen inte behövde vara katekesundervisning utan de bibliska flödena kunde göra samma tjänst om det bibliska stoffet fick vara lektionsmaterial? Rewportern undrar: "Är det inte lite sent att vakna nu?" Svaret blir: "En del av oss vaknade tidigare, och vi har sagt detta länge." Välan - men varför har då inget gjorts? Det var ju på 1940-talet som biskoparna i Stockhom och Växjö menade att om skolans kristendomsundervisning upphölrde, kunde Svenska kyrkan inte längre döpa barn...

Kyrkomötet har dock vaknat nu, menar ärkebiskopen. "Förr fanns det väl annat man tyckte var mer angeläget. Det fanns kanske också en känsla av att de som lyfte fram krisen tydligt hade en annan agenda, att man skulle styra kyrkan till hur det var förr, eller förbjuda kvinnliga präster." Uppstår inte frågan varför andra - Anders Wejryd t ex - då inte lyfte fram krisen för att konstruktivt ta över den och se till att kyrkomötet gjorde något om det nu var fel på de andra budbärarna? Men vad är det för ett kyrkosystem som inte kan tillgodogöra sig kritik utan att måla skräckbilder, utminutera dem och på allt sätt agera för att kritiken inte ska tas på allvar? Det är ett självdestruktivt kyrkosystem. "Känslan" av vad kritikerna var ute efter tog över reflektionen. Dra mig på en träpinnevagn! Eller analysera - känslan kanske var riktig. Man måste försvara sina politiska beslut in i det sista för gavs kritikerna rätt på en punkt kunde allt raseras. Tänk om det verkligen är så?

Wejryd minns att under hans tid i Växjö stift "jobbade vi mycket med kyrkan i Pommern, i det gamla Östtyskland". Där hade man målet att vara en kyrka som alla kunde relatera till trots att medlemsantalet bara var 20%. Också Einar Billing, som var biskop i Västerås, menade att en folkkyrka mer var en hållning än en procentsats. Folkkyrkan uppkom när det första barnet döptes, sa han. Så folkkyrka är inte en fråga om procenten, Helge. Men jobbade "vi" verkligen mycket med kyrkan i Pommern? Var inte sanningen den, att kontakterna blev väldigt konstiga sedan det visade sig att hela kyrkoledningen var Stasimedarbetare?

Som ni kanske såg skrev jag på Frimdoug kyrkas stiftsgrupps an maning en motion. Den handlar om Stasi och stiftet. Frågan är inte någon annan än den forskningsbara: hur agerade Stasi när det gällde stiftets vänkontakter med andra kristna? Hur infiltrerade man? Vad rapporterade man? Vart syftade man? Med rätt fokus kan man få veta mycket. Och vore KGB-arkiven tillgängliga, skulle Svenska kyrkan kunna lära sig en del genom att läsa vad KGB tänkte och gjorde då ärkebiskop Olof Sundby hade fredskonferens och ville starta Liv&Fred-institutet. Skillnaden är att i Tyskland sitter pastor Joachim Gauck som förbundspresident. I Ryssland är förre KGB-översten Vladimir Putin president. Skillnaden är betydande.