Dopstress

Dopstressen är här. "Ebba ser fram emot dopet", såg jag. I Östran klädd i grönt och i Svenskan i gult. En adelsdam som heter Ebba ska kommentera dopet och samtala med inbjudna gäster. Det kan nog bara bli plågsamt. Ungefär som att läsa om dopet på Svenska kyrkans hemsida, en framställning siom i sak inte behöver vara fel men där predikotönan slår igenom.

 "I kyrkan säger vi att dopet ska ske med rent vatten. Då menar vi vatten som ger liv". Tja, vattnet verkar det förvisso inte utan Guds ord som är med och när vattnet, trodde jag var det som lärdes. "Vi i kyrkan" - "vi på SAS" - "vi på Saltkråkan" - vilka vi är det som är Kyrkan till skillnad från vi-lka andra?

Jag får sedan i artikeln om dopvattnet veta att något blir tydligast om "den döpte" lyfts ner och upp ur dopvattnet. Låt mig säga, om den döpte lyfts ner och upp så är det ett vederdop och fördömt i bekännelseskrifterna. Om den som döps hanteras så, så OK. Men antagligen är det mesta feltänkt för i urkyrkans och fornkyrkans dop var finessen nog övergången, från ena sidan gick man genom vattnet, vattenbegjöts och kom upp på den andra. Kolla dopfunten i San Clemente i Rom, t ex. Transitus och immersio, alltså. Jag får också lära mig att barnen "helst" skiulle döpas innan de var 8 dagar gamla. Helst? Det var lagstadgat!

Jag läser om vad Jesus sa om dopet. Inte en kommentar om befallningen att göra alla folk till lärjungar, men på gammal folkskolemanér prat om dop och lärande. Jag läser vidare: "Herre användes när man tilltalade en person som man såg upp till och som man hade som sin lärare och förebild." Nog säger vi Herre till Kristus av lite större skäl än så? Kvar i framställningen blir mest "en inbjudan att låta Jesus inspirera tankarna, orden och hela livet." Är det inspiration eller efterföljelse vi kallas till? Bli vi vid dopet "samtidigt medlemmar i den församling där vi bor"? Blir vi inte medlemmar i Kristi kropp och med i församlingen?

Över dopfunten kan det finnas en duva, får jag veta: "symbolen för Guds sätt att vara hos oss genom sin ande" - är detta ett begripligt tal eller en för rätt många en ren obegriplighet? Det anar kanske den som skrivit texten för tillägget är detta: "Duvan kan också få oss att tänka på fred."

De andra texterna gitte jag inte läsa. Dagen var lång i går.

Vem ansvarar för hemsidans texter - det är frågan som gång på gång ställs. Och jag kände djupt i mitt inre att här är något jag inte vill vara med om. Trons enfald är sannerligen inte detsamma som ren debilitet. Jag ska läsa förslaget till ny kyrkohandbok utifrån denna insikt. Ett par pappersluntor kyrkohandboksförslag kom i ett tjockt kuvert i går. Och det mest elementära bladandet fick mig att undra: Vad är att föredra - lärostrider och sanningssökande eller formuleringar där var och en plockar det som passar medan alla låtsas att i alla dess skillander är vi trots allt kyrka tillsammans? Kommer jag att hamna i gudstjänster i framtiden där jag till sist bara är en främling och ingenting annat i min egen kyrkas gudstjänst? De tidigare frimicklarna kanske känner sig hemma då - men jag?