Kyrkohandboken

Nu är förslaget till Kyrkohandbok beslutat och ska läggas ut på nätet - intranätet. Detta är en i Kyrkans Hus älskad kommunikationsform. Byråkrater kommer tydligen inte hem sent om aftonen och trötta och griniga sätter sig för att skriva ut väldiga textmängder från datorn. Eller ska man sitta på det s k jobbet och lägga arbetstid på utskrivandet? Så blir det förstås. Och det är en syssla som inte kan faktureras. Den kostar bara tid  och därmed pengar.

Debatten om förslaget blev i kyrkostyrelsen inte omfattande, några av mina frågor lämnades obesvarade. Jag anmälde min traktan att skriva ett särskilt yttrande. Och jag tänkte på den uppsättning teologer som arbetade med HB 86 - nuvarande kyrkohandbok. Någon pastoralliturgisk kompetens fanns i det arbetets olika konstellationer. Kompetensnivån har sjunkit. Övningsuppgiften blir nu den att ta fram de nya texterna och se vad de förväntas ersätta för att därefter analysera vilken avsikt som byte av ord och uttryck eller utlämnade av det som tidigare uttrycktes kan innebära teologiskt.

Någon skrivelse med teologiska motiv för förändringar finns nämligen inte. Den ska komma, sägs det. Det betyder att man egentligen inte riktigt kan begripa materialet. Frågan om det fanns någon ekumenisk parallell i liturgier till formuleringen "I Guds, den treeniges namn", besvarades inte. Jag kunde förstås vilt gissa att det är ett sätt att säga något som liknar islams "I Guds, den nåderikes och barmhärtiges namn" - men jag vet inte. Upplysningstidens formulering är tillbaka på ett intressant sätt: "I (Guds) Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn". Gud inom parentes - nog ter det sig lite uppseendeväckande? Det betdyer att man kan sticka in ett "Gud" i formuleringen - precis som upplysningstiden ville distansera sig från trinitetsteologin.

Jag tar inte alla exemplen här och drar inte resonemnaget att det finns tillräckligt mycket material så att man kan få ihop en anständig gudstjänstordning. Jag fördjupar mig inte heller i det faktum att vi nu får en enda vigselordning. Jag funderar mer över det understundom blomstrande språket och ordvändningar som förklaras med att jag möter "texter av poetisk karaktär". Själv läser jag Jesper Svenbro, Nils Ferlin eller Hjalmar Gullberg om det ska poesi till. Till nöds Jacques Prevèrt - hur det nu ska vara med accenterna.

Jag fattar hur det nu kommer att bli. Här ska det prövas hur det känns. Här ska det tyckas och trivas med gudstjänstordningen och bestämmas om detta är ett språk för oss allt under ett uttalat mantra att detta ger möjlighet till vitalisering. Jag tror egentligen inte det. Jag ser i stället bristen på deklarerade teologiska ställningstaganden och därmed en omöjlighet till sakdebatt. De kyrkoherdar och kyrkoråd som ska fatta besluten är inte särskilt liturgiskt skolade. Vi enkla komministrar hamnar ju utanför de fina sammanhangen. Det räcker med hur det känns...

Problemet? I sinne och minne rann mig en replik från missionsvetenskapen upp: När underklass och överklass bär Kyrkan är den vital. Det är när medelklassen (ensam) tar hand om den, som Kyrkan får problem." Är det detta vi ser? Strukturutredningen påstod att teologin fanns med i hela texten och inte så grovhugget som man kunde förväntat sig redovisats som utgångspunkt för resonemangen. De teologiska motiven för kyrkohandboksförslaget kanske kommer att redovisas i september. Teologi satt på undantag. Och fortfarande gäller det att det man ber, är det som tros, Lex orandi, lex credendi. Orden är inte oskyldiga. De formar tron. Det är just därför orden måste vara formade av tron. Är de det - eller framstår de alltmer som texter av poetisk karaktär?

Till poesin hör inte att skriva ordet "biskoppar". Detta skrivsätt hör till fingerfärdighetens avigsidor. Ska vara: biskopar.