Jag kanske skulle skriva något vackert om Öland och om kyrkolivet här - glad som jag är. I går var jag hos ännu en av samtalsgrupperna som läst Fullkornstro. 110 personer i en mängd olika grupper har bedrivit teologi, samtalat, funderat över svåra frågor, skrattat tillsammans. Vid ett enda tillfälle skulle en präst vara med, annars är det helt självstyrande grupper. Eller söndagens familjehögmässa i Högby med barnkörernas insatser eller högmässan i Persnäs? För att inte tala om Bosse och Roland som började med prästgårdsmarken och gjort den parkliknande fin. Jag frågade vaktmästarna Lennart och Stefan om vi skulle skaffa ett krocketspel men risken, konstaterade vi, för trätor var överhängande. "Reglerna är alltid oklara", sa Stefan. Vi struntar i krocketspelet och bevarar den goda stämningen. Ingen vet var haren har sin gång, men det skulle inte förvåna om han drar förbi framför mitt fönster om en stund. Därefter blir det laudes i kyrkan och veckokoll samt stiftsstyrelse. Fast inte för haren.
Stiftsstyrelsen möts på det som var Kastlösa stiftsgård, nu Allégården på Öland. Jag behöver bara köra 100 km, alltså. Om denna gård skrivs både i Östran och i Ölandsbladet. I båda tidningarna är ägarparet entusiastiskt. Affären är i hamn och nu äger de gården. Det har tagit drygt ett år. Men det finns en uppseendeväckande liten rubrik som får den vakne läsaren att kl 05.50 haja till: "Hyresfritt".
De som tog över stiftsgården har inte batalat hyra under ett drygt år utan kostnaderna har fallit på stiftelsen - och stiftet. Det beror bl a på att Kammarkollegiets besked inte riktigt uppfattats som att det skulle vara OK att sälja. Stiftelsen ska t ex enligt sina statuter ha en lokal i Kastlösa - tja. Till vad då? Det blir med den lokalen som smörgåsarna på 1940-talet som restaurangerna måste servera för att folk skulle kunna få snaps. Smörgåsarna fanns - och bars ut och in från restaurangköket - men ingen hade för avsikt att äta dem och efter 14 vändor ut och in heller ingen lust.
Vem tar nu personligt ansvar för denna pengarullning? Stiftsstyrelsen? Stiftsfullmäktige? Och vem kan ta fram en slutnota så att alla får veta vad avvecklingen av stiftsgården verkligen kostat, dvs hur stor förlusten blivit? Kan de lokalpolitiker som går in med all sin kompetens och faktiskt misslyckas, stå för sina misslyckanden och gå? Antagligen inte. Man kan alltid strindbergskt skylla på "makterna" som i detta fall ska stavas "olyckliga omständigheter". Men det är kompetensen jag ifrågasätter liksom omdömet.
Jag fattar att den kyrkliga utförsäljningen kommer att fortsätta. Det retar mig att jag anar liknande förlustaffärer gång på gång. Ibland med de bästa avsikter - prästgården i Gärdslösa såldes till taxeringsvärdet och nu drivs där verksamhet för att minnas en suckande skald vid ett ämbetsverk i Stockholm. Församlingshemmet i Egby skänktes bort till en bygemenskap tillsammans med 100 000 kronor. Församlingshemmet i Källa såldes för 400 000:-, vilket ingen förnekar är ett lågt pris. Huset med tomten är den gamla skolan och Hembygdsföreningen köpte. "Det såldes till oss själva", heter det. Men det kyrkliga systemet plöjde i många år in pengar och räddade därmed fastigheten. Det vill ingen riktigt låtsas om. Nog hade man kunnat få en miljon för stället? Och vi själva är inte alldeles självklart det gudstjänstfirande folket...
Allégården, då? Jag undrar varför det går att driva stället nu, när det inte gick för stiftet. Är det så att styrandet och ställandet i Svenska kyrkan de facto innebär att man gjort sig en mängd kompetenser kvitt. Jag föredrar att tills vidare - men motbevisa mig gärna - tänka att det är så.
Förresten kunde kyrkofullmäktige vid sammanträde i Borgholm inte besluta om nya möbler till församlingshemmet i Högby. Saken fanns i budgetförslaget 2012 men lyftes i höstas ut efter en insats av en ledamot söderifrån (Räpplinge!) på sittande sammanträde. Budget på 32-33 miljoner och posten på 85000 väck. Nu försökte kyrkonämnden igen - men något gick snett. Det var dyra möbler, tyckte någon, och allt blev besvärligt. Någon annan hade tydligen påpekat att det fortfarande går att skruva ihop det trasiga möblemanget. Ett säger jag: reta inte mina tanter för mycket, de som är med när bord rasar samman. Vad händer när tanterna greppar en hötjuga och bär ut somliga fullmäktigeledamöter på dasslock?
Ordet för mycket som sker i Svenska kyrkan stavas kompetens eller inkompetens, välj själva. Plötsligt känner jag mig misslynt.
Jag vet att det finns kompetens i kyrkan.
SvaraRaderaInte alltid där den behövs dock.
Men jag vet också att det finns mycket arbete i gråzonen och detta tål inte genomlysning/klarsyn.
De som en gång brunnit för tron mäktar inte med styynget när de möter dem som fortfarande har glöd i sina hjärtan.
De klarseende är inte så sällan bland de utköpta.
Många utomstående skarpa analytiker ser själv-destruktiviteten, det kollektiva självmordet inom ett flertal ledande skikt.
Där tror jag vi har en del av svaret varför vi har så få som kommer om söndagarna. Människor ser, de känner på lukten hur det är.
Det profetiska arbetet är inte glamour.
Även en huvudlös Johannes talade till maktens hjärtan.
Därför:
Var frimodiga. Var starka. Låt Herrens tröst ge oss alla nya vingfjädrar.
Till nya analyser, till nytt seende. Att inte förtröttas.
Det profetiska Ordet föregår alltid Jesu vidrörande av Kyrkan.
Så är det när kyrkan retirerar.
SvaraRaderaEfter reformationen skänktes stora delar av kyrkans egendomar på lösa grunder till olika adliga gunstlingar. Att dessa köptes för ätten Vasa och protestantismen, är kanske en mera korrekt beskrivning. Annan egendom såldes till vrakpriser. Snart visade det sig, att vad utbildning och sjukvård som fanns i Sverige var borta tillsammans med de försnillade och stulna kyrkliga fonderna, som säkrade dessa. Även 1500-talets samlade intelligentia hade flytt landet.
Samma sak hände under franska revolutionen. Kyrklig egendom konfiskerades och fann till löjliga priser nya, lystna ägare. Stöd för den nya ordningen köptes. Inspiratörer för egendomsförskingringen var många gånger kyrkans egna, exv biskopen av Autun, C M de Talleyrand, som hänsynslöst berikade sig och sina vänner.
I skuggan av Napoleons militära framgångar köptes lokala eliter och härskare med kyrkans egendomar. Bibliotek och porträttsamlingar och arkiv såldes på auktion till vrakpriser eller helt enkelt förstördes av vällustiga, antiklerikala vandaler.
Visst är det idag en dålig affär för prästen att bo i prästgård, men skall inte det snart 100-%-iga avsäljandet av kulturskatten den svenska prästgården ses i ljuset av just kyrklig egendoms(för)skingring? Tidigare generationer har samlat och byggt. Nu festar man snabbt upp arvet och förstör. Dessutom: präster som inte delar sina församlingsbors liv, kan de bli något förutom löneträlar och köpta brödpräster?
Per S
Jag fick en tanke i morse att man borde starta ett företag eller en stiftelse eller dyl som har som affärsidé att köpa upp kyrkor billigt och sedan arbeta långsiktigt för att bygga en församling/EFS förening där som vill hyra den eller köpa den. Under tiden hyr man ut den till andra ändamål som inte är oförenliga med att det är en kyrka och drar av momsen för reparation och underhåll eftersom det är en näringsfastighet. Finansiering kan till en början lösas av försäljning av aktier eller andelar och alla ev vinster reinvesteras i nya kyrkliga fastigheter med strategiskt bra läge vid nästa väckelse. Det är så klart att dessa också skulle kunna köpas av prästlönetillgångarna eller kanske behållas av Svenska kyrkan, men om inte Svenska kyrkan förstår det borde de inte få förskingras hur som helst så länge det finns kristna här i landet med en sparad slant!
SvaraRaderaSpännande och intressanta tankar!!
RaderaJag i Halland
Fundering
SvaraRaderaHur vpre det som Dag själv, som ledamot i stiftsstyrelsen, åtog sig uppgiften att få fram en slutnota (med smått och stort!)för avvecklingen av Stiftsgården Kastlösa? Är det för mycket begärt?