Till bådadera

Ad utrumque är mitt universitets devis med ordet "paratus" underförstått. "Beredd till bådadera". Lunds universitet byggdes som ett svenskt universitet i en stad som 10 år tidigare varit en dansk metropol. satsningen ingick i försvenskningskampanjen - universitetsliv med undervisning, forskning och försvar, om ni vill. Nu tros det att jag fallit för en frestelse att ge Seglora smedja betalt för gammal ost. Inte riktigt. Jag vill bara visa att jag kan leva upp till mitt universitets standard. Man är väl inte docent vid detta lärosäte inte för inte.

Jag tog upp den betraktelse chefen för Seglora smedja skrivit, sakgranskade - och möttes av spe. Om detta visste jag intet förrän min vän Rolf Ture ringde. Invändningarna skulle hanteras som löjliga. Nå, då skämtar vi.

Hotz-Lips är en lustifikation och det värsta med den är att den kan vinna burspråk. Det betyder att skämtet kan uppskattas. I vart fall av den som sett Mash - och det har uppenbart minst en kommentator gjort. Men var avsikten att skämta? I går såg jag pastor Kent Wistis offentliga syndabekännelse. "Den Veckans Wisti som publiceras på @Seglorasmedja är riktigt elak. Fy på mig!" Mot sakkritik måste elakhet användas. Jag ska bemötas med elakt löje, förlöjligas i ond avsikt av pastor Wisti, smedjans hantlangare. Rabies theologorum kallas fenomenet.

Seglora smedja har problem, det är uppenbart. En tankesmedja som inte kan ta eller bemödar sig att bemöta kritik - det går bara inte. Contradictio in adjectum, kallas det fenomenet. En självmotsägelse. Självmotsägelser ska inte ha bidrag. Allra minst ekonomiska.

Vi var i Edinburgh med ungdomsledarna/drabanterna i höstas för att utbilda om ekumenik (Borgå och det där) samt mission. På Holy Island bodde vi ett dygn. I en kristlig bokhandel i Edinburgh inhandlades en trevlig kalender med info om någon händelse var dag under året. Den läses i prästgården och uppbygger om katastrofala händelser. Dag efter dag. Lite längre in i kalendern kom mer handfast information. Som just i lördags, när pastor Wisti skrev det han offentligt deklarerat vara elakt avsett. Då var almanacksbladet en undervisning i krogslagsmål. "How to Win a Bar Fight".

Jag kan sammanfatta - texten är lite utförligare men detta räcker för att man ska fatta: 1, Attack the most sensitive areas of your opponent: eyes, groin, knee and throat. 2. Attack repeatedly and be efficient. 3. If necessary, use weapon. 4. Protect yourself from additional attackers by fighting with your back to (but not up aganinst) a corner or wall. Min gamle närstridsinstruktör sa något liknande. Pastor Wisti, pastor Wisti - hur dum får man vara i sin lust att vara elak? Och jag upprepar: kalendern är inköpt i en kristlig bokhandel i en progressiv kyrka i Edinburgh och texten just en text för i lördags. Som väl är, är jag rätt snäll och omtänksam - och viktigare än kalenderns insikter är förstås insikten att tankesmedjan inte klarar kritik och ifrågasättande.

Jag kan förstå mer hur detta kan komma sig. Vi tar fram boken Delaktig (Verbum 2005) och slår upp sidan 103. Helle Klein beskriver sitt engagemang i kyrkan som att hon var väldigt aktiv i kyrkans ungdomsrörelse men är numera "vanlig kyrkobesökare". Denna sats preciseras: "Jag jobbar ofta på söndagar och hinner därför inte gå regelbundet i högmässan. Ofta är jag dock inbjuden som talare, debattör eller predikant i olika kyrkliga sammanhang runtom i landet." Väl att hon hann med det, i alla fall. Några år senare prästvigdes hon och gjorde sitt pastorsadjunktsår. Därefter är hon stor auktoritet. Jag går inte på det.

Den söndagliga kyrkogången är det som formar en präst i grunden. Har vi fått en annan typ av fina präster är jag benägen att använda det berömda ordet från Pickwick-klubben. Ordet "humbug", alltså. Och den teologi så då presenteras blir följdriktigt humbug-teologi. En sådan teologi kan förstås aldrig diskutera teologiskt, bara proklamera, bara producera åsikter och en åsiktsmaskin är en åsiktsmaskin också om den prästvigs.

Nu är det tid att tänka på annat, dagens id väntar. Men innan dess påpekandet att det är i boken Delaktig som numera biskop Martin Modéus får till det: "Vid den sista nattvarden är Judas där". (s 80). Vi mer katolskt sinnade har fått för oss att det var vid det tillfället Jesus instiftade nattvarden och att mässan efter denna startpunkt just nu firas världen över för att en gång följas av den stora nattvarden i himmelen. Vi är i kyrkan på söndagen också av det skälet.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, det är vår. Och jag är ad utrumque paratus.