Som om ingenting hänt

En båtförare ute med sin lilla snurra ska då och då se akterut för att kontrollera om kursen är rak. Föröver ska båtföraren ha ett märke på land. Annars kan färden bli hur vinglig som helst.En våg eller något bestyr ombord betyder kursändring.

Polarn Per skickade brev med reflektioner. Han funderar över drop-in-dop och dito vigslar och undrar hur det är med dop- och vigselsamtal. Det är en bra fråga, tänker jag. Men kanske ska vi identifiera aktörernas olika förväntningar. De som kommer, vill på enklaste nivå veta var man ska gå och hur man ska stå. Vid större tillställningar vill de veta hur alla olika önskemål ska placeras inom den givna ramen. De vill att allt ska bli BRA - antingen i det lilla formatet eller det stora. Prästen vill se dopet eller vigseln i sitt kyrkliga sammanhang, beskriva hur dopet och äktenskapet hör med i det stora sammanhang som gestaltas i församlingen. Prästen är rätt ensam om det intresset. När prästerskapet fattar det, kanske samtalen ställs på avskrivning. Det räcker att berätta om var folk ska gå och hur folk ska stå. Man bråkar inte med kunderna. Men får inte folk en chans att fatta innehållet, kommer inte ens det yttre att kunna upprätthållas. Det vet alla. Få orkar ta tag i det problemet, som är projektet att bygga en levande, folklig Kyrka. Någonting har hänt - och händer - när kunskapen om trons hemlighet är borta. Då blir tron inte ens en hemlighet längre, alltså inte alls ett lockande mysterium. Tron blir ett ingenting.

I en församling har nu gudstjänstlivet monterats ner till en situation före år 1955. Få gudstjänster. Ingen medveten planering av gudstjänster. Pingstdagen utan gudstjänst. Mässan på avskrivning. Under ett par månader - fastetiden, tycks det - ingen gudstjänst i kyrkan utan i församlingshemmet. Det är fortfarande som om ingenting hänt och ändå händer det hela tiden och stavas "nedmontering". Men vardagarna fortgår. Papper ska ordnas. Sammanträden ska avhållas. Protokoll skrivas. Nya kallelser utsändas. Mejl distribueras, läsas och besvaras. Vart tog Livet vägen i allt detta? Rutinen ersatte. Och de små stegen blev till tyranni. Frågan om framtiden - år 2027 t ex - är allvarlig.

Alternativen är knappast enkla och såvitt de i Svenska kyrkan katolskt sinnade kan förstå, bygger de nya strukturerna inte Kyrkan. Det finns helt enkelt inte en pastoralteologi för församlingsbygge och alls inga strategier för folkevangelisation. Däremot finns det behov av att konstruera sådana strukturer att det som nu sker i apparaten kyrkan ska kunna ske fortsättningsvis också - fast med mindre antal beslutsfattare, för så många som nu krävs kan partierna inte längre skaka fram. Vi kompenseras med att få färre kyrkoherdar, som blir våra hövdingar inte bara så att de ska hantera administration och sammanträden samt personalmöten. De ska också vara våra teologiska experter och våra pastoralteologiska visionärer. Detta tänkande och talande om just kykoherdar tror jag i all simpelhet och helt enkelt inte på. Man låtsas inför framtiden som om ingenting hänt - för det som hänt är 1. svårt att ta till sig och 2. kräver insatser av just det slag - och av just den sortens folk - som Svenska kyrkan gjort sig urarva.

Jag insåg att jag i slutet av månaden ska möta biskoparna. Jag ska titta på dom, en efter en och i klump och fundera över vilken framtid jag då ser. Nog kommer jag väl då att upptäcka en massa potestas? Eller ska jag få se ett gäng som förlorat det de djupare sett skulle vilja och därför tvingas uppträda med besvärjelser och ord - som om ingenting hänt? I så fall sätter de en agenda för organisationen - för kontraktsprostar och kyrkoherdar lär sig att just så ska det gå till. Besvärjelser och ord, ord, ord.

Har egentligen något hänt? Vi uppträder som om inte.