Jängtlien

"Jängtlien" säger KG Hammar. Inte "egentligen". Skånsk intonation ska det också vara. Då är KG som bäst, resonerande och road av en fråga. Jag kom att tänka på ordet "egentligen" och därefter KG:s "jängtlien" när jag funderade över egentliga och oegentliga adiafora. Ordet "egentlig" återkommer nämligen hos reformatorerna då och då och det är alls inte ointressant.

Sakrament "i egentlig mening" blir då dopet, nattvarden och boten. De är "säkra tecken på nåd" därför att de är instiftade av Gud och innehåller löftena om nåd "som i egentlig mening tillhör det nya förbundet." Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter (SKB) s 222, där jag läser Augsburgska Bekännelens Apologi. Att prästvigningen också rätt förstådd kan räknas som ett sakrament, vet väl alla? Annars är det följande sida, 223. Prästämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften. Vill man kalla t ex äktenskapet ett sakrament går det bra - om man skiljer det från sådant som hör till det nya förbundet. Men det här bråkar vi inte om. "Ty ingen förståndig man torde vilja tvista om sakramentens antal och benämning, om man blott bibehåller det, som Gud befallt och som har med sig Guds löften", SKB s 224

Adiafora då? Ett adiaforon är ett likgiltigt ting, ett bruk som varken är påbjudet eller förbjudet i Skriften och som man är fri att behålla eller avskaffa. Problemet är när ett adiaforon som avskaffas liksom "drar med sig" annat som visar sig alls inte vara likgiltigt. Man kan läsa Skara-biskopen Erik Falcks undervisning 1558, som utvecklar en princip hos Olavus Petri: frihet men ordning. Det finns en kategori bruk som är helt neutrala men de kan bli missbruk och då måste sådana bruk försvinna. När vrånga meningar är borta, gör oss ceremonierna ingen skada, menar biskop Falck.

Biskop Hellström hade nog läst Tom G.A. Hardt, som i Nya Väktaren i poklemik mot biskop Martin Lindström gått igenom egentliga och oegentliga adiafora. Hellström drog slutsatsen att begreppet adiaforon var oanvändbart. Kanske inte, tänker jag. Men det är alltid varningsflagg när begreppet dyker upp - för när man talar om adiafora kan det vara för att slarva bort något som "jängtlien" är väldigt viktigt och till sist något som blir avgörande för den kristna tron.

I går var min vän dr F. ute och cyklade samt tänkte under cykelfärden teologiska tankar. Han har en iPhone så jag kunde oegentligt vara med honom på hans cykelfärd och följa hans reflektioner. Jag ska ringa honom i dag och mana honom till en artikel. Ska man få perspektiv på samtiden kanske man måste upp på en cykelsadeln för att få lite bättre perspektiv och se hur saker och ting "jängtlien" hör ihop? Jag funderar på att pumpa cykeldäcken...