lördag 19 maj 2012

Bröllopsbesvär

"Skriv hur bra det är på norra Öland", löd uppmaningen. Det är inte så svårt. Solen skiner. Turister och  har kommit. Parkeringarna är välfyllda. Opel firar 150 år så på norra Öland drar nu en kavalkad av gamla oplar runt. I min ålder har man inte sett alla i trafik under sin uppväxt men väldigt många. Jag har förstås redan kunnat utslunga ett "Gevalia Mellanrost" inför åsynen av en Opel Rekord från tidigt 60-tal.

I går var det gökotta på norra udden, vid fyren. Hembygdsentusiaster och fågelskådare, psalm och lite utläggning. Därefter planerade vi en kommande vigsel och vid lunchtid var det dop i Böda kyrka och sedan vigsel utomhus. På morgonen när det blåste kallt undrade jag hur det skulle bli med utomhusvigsel - men solen kom fram och i lä blev det riktigt fint. I bilen hem funderade jag.

I torsdags spelade kantor Marie bröllopsmusik i kyrkan och vi minglade efteråt. Våra kantorer kan ge en vigsel en pampig inramning. Kyrkorummen är bekväma, allt finns på plats. Musiken fungerar. Vad är det för signaler vi sänt så att folk föredrar vigsel utomhus - med alla de risker en svensk sommar dock innebär? Känner människor inte sig hemma i kyrkorummet? Uppfattas rummet som platsen för stora bröllop?

Klart att jag kan ta på mig lite bröllopsbesvär och frakta mig runt med böcker, papper, röklin och stola. Jag kan till och med gilla att viga och se människor stanna några meter bort och följa vigseln - och bli välsignade hela bunten! Men det kanske hade blivit än bättre i kyrkan?

På hemvägen funderade jag över vad som håller på att hända. Håller vi oss med trevliga präster som producerar till avnämare i stället för att bygga levande församlingar, som bär tron? Är detta den verkliga skiljelinjen, den mellan dem som vill en producentorganisation, som kan vara en koncern med lokalkontor, och oss som vill något som heter Kyrka och är något på en gång globalt och lokalt samt har en slags serviceorganisation för detta lokala genom stiften och kyrkokansli i Uppsala? Kan det vara så att i brist på levande församlingar måste producentorganisationen till? Och är det ett problem med att frikyrkligheten byggde församlingar som var egenintressen (vi och dom, vi uttagna ur världen och de kvar iu den) medan vår uppgift är att bygga församlingar som radikalt är till för världen och som därför ständigt förnyas på djupet, inåt och vad ni vill. Den gamla högkyrkliga folkkyrkokritiken uppfattades ju ständigt som en plädering för en frikyrklig församlingssyn - men det var det inte.

Fördelen med att fara 90 km i den heliga tjänsten på norra Öland är att man hinner tänka.

6 kommentarer:

  1. Dag, du får gärna lägga ut texten lite när det gäller detta med frikyrklig församlingssyn. Alltid när du återvänder till detta gör du gällande att det råder en stor skillnad mellan din högkyrkliga folkkyrkotanke och frikyrkans församlingsbild. Så var det även när du kallade St Clara för en 'längtansgemenskap' och det framgick av texten att detta inte var något bra. Nu skriver du att "det ett problem med att frikyrkligheten byggde församlingar som var egenintressen (vi och dom, vi uttagna ur världen och de kvar iu den), medan vår uppgift är att bygga församlingar som radikalt är till för världen och som därför ständigt förnyas på djupet, inåt och vad ni vill." Jag kan ju ana vad du är ute efter, men kan du inte göra det tydligare: mer text! Det verkar vara viktigt för dig - och jag förstår inte riktigt vad du menar.

    Mvh J

    SvaraRadera
  2. Det är nog inte så lätt.

    Kanske går det på Norra Öland och andra lantliga relikter. Visst går det på sina håll i SKUT. Visst fungerar S:ta Clara och S:t Ansgar De senare utan bidrag från SvK, dessutom. Men i övrigt? Skall den dyrt avlönade och likaledes dyrt utbildade organisationen ö h t ha något att göra, blir det nog till att producera något som KANSKE efterfrågas. Kristi kropp bygges inte med enbart personalsamlingar och kaffedrickande och vänligt småprat - gudsprat?

    Saken är glasklar:

    Kyrkans som församling efterfrågas knappast längre.

    Att vända utvecklingen går. Detta kräver dock andra präster än dem vi har. Än en gång känns jämförelse med skolan relevant:

    Elever föräldrar och politiker vet knappast längre vad som är kvalitet. En och annan gammal lärare och skolledare vet, men har talat för döva och ovilliga öron i 30 år. Desperat söker man lappa och laga en kapsejsande skuta. Man producerar något annat än det skolan är till för. Detta egentliga produceras allt mera sällan och med allt sämre kvalitet. Rätt lärare skulle kunna vända utvecklingen. Dessa lärare står inte längre att få. De är utdrivna ur organisationen. Inte ens önskade. Pedagogikforskaren Micke Falk sammanfattade en progressiv personalpolitik med följande ord:

    -Skolan måste byta lärare och göra sig kvitt borgarkärringar av båda könen. Vad skolan i stället behöver är invandrade män, med hår under armarna som luktar svett. Dessa kan bli en förebild för våra ungdomar.

    Exit bildningsskolan, alltså. Den gamla, unkna, klassförtryckande med mobbning och stroppiga Caligulatyper. Och sen blev allt bra?
    Åtminstone blev det annorlunda. Och de invandrade männen fick vi inte heller.

    Nej de lågavlönade, huvudsakligen kvinnliga lärare, som står till buds, kan nog på sin höjd producera inflatoriska betyg, individuella utvecklingsplaner och lokal pedagogisk planering. Själva har de inte gått den mödosamma bildningsstigen. Hur skall de kunna leda och inspirera motsvarande utveckling till bildning bland eleverna?

    Ser kyrkan annorlunda ut? De som skulle kunna göra en skillnad är sedan länge både oönskade och utdrivna. Klassförtryckarkyrkan är ersatt med den pekåiga mjukiskyrkan utan krav. Och kvinnor, ofta utan egen fromhet och bildning, är i övervägande majoritet. Och vad produceras? Och talar inte Bloggardag och andra mestadels för döva öron? Starka producentintressen och folkliga intressen av gottköpsfrälsning står i vägen för förändring. Dåliga kunskaper likaså.

    Bloggardag, en kyrkans Inger Enqvist? En ropandes röst i öknen!

    Per S

    SvaraRadera
  3. En ordentligt genomförd beskrivning av vad Högkyrkligheten innebär. En förklaring till att Svenska Kyrkan närmar sig den sekulära värden med stormsteg.
    Hur går det ihop med att SvK tolkar trons regelverk på ett vis som vissa omöjligen kan ställas upp för - men gör det ändå? De högkyrkliga borde redovisa i ord skrivet på pergament - "detta är vad vi omöjligen kan ställa upp för i vår Svenska Kyrka" Men de vill Ni tydligen inte - är det bättre att Svenska Kyrkans trovärdighet tyna bort steg för steg?

    SvaraRadera
  4. Håller med J. Det här håller inte, Dag. Givetvis är alla någorlunda vettiga friförsamlingar tänkta även "för folket" (varför har man annars anställt evangelister m.m.?) och inga självändamål eller egenintressen. Men anklagelsen att inte vara nog folklig, att vara elistisk o.s.v., kommer man alltid att få slungad i ansiktet, vare sej man är urkyrklig eller inte, högkyrklig eller inte, frikyrklig eller inte, SÅ SNART man antyder att alla inte har det rätt ställt med Gud och att en församlingsmedlem och allrahelst en förtroendevald bör vara bekännande kristen i någon rimlig betydelse av ordet.

    Hörde S:t Elise i S:ta Clara i fredags. En kyrka med så många armar ute på Plattan och Malmskillnadsgatan är baske mej ingen instängd "längtansgemenskap." Dryga fri- och lågkyrkliga är inget kul, men man behöver ju inte vara dryg högkyrklig heller.

    F.ö. tycker jag så här i konferenstider att EFS-ledningen tyvärr sviker sina lutherska trossyskon bland både hög- och lågkyrkliga genom att i förment "evangelisk koncentration" låta bli att gå till storms mot vigningsstoppet p.g.a. ämbetsfrågan (att andra "villolärare" vigs är ju tydligen inte lika farligt, så länge EFS-prästerna slinker igenom). Och genom att inte frimodigt kräva ett allmänt kyrkligt återinförande av äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var tråkigt att EFS-ledningen som du skriver "sviker sina lutherska trossyskon bland hög- och lågkyrkliga..." År 1911 svek EFS-konferensen de som senare bildade Bibeltrogna Vänner. Det talas det tyst om.

      Radera
    2. Det är inte bara den gode Dag som skriver för snabbt ibland. "Elistisk" skulle förstås vara "elitistisk", medan S:t Elise bör skrivas "S:ta Elise" (termen "elistisk" kanske kan bli ett honnörsord syftande på hennes arbetssätt?).

      Ja, det var knepigt det där som hände 1911. Fast Kolmodin & c:o var nog i rättvisans namn små under av bibeltrohet jämfört med vad vi ser florera på många håll i den s.k. lågkyrkligheten 100 år senare... EFS har dock tidigare under 2000-talet, och särskilt under Anders Sjöbergs tid som missionsföreståndare, skickat en del goda signaler om att tydligare vilja stå upp för bibel och bekännelse, och jag blir faktiskt bekymrad om den positiva utvecklingen skulle brytas under den onekligen både kristocentriske och personligen sympatiske Stefan Holmströms ledning.

      (Men det finns ju en brokig skara viljor inom EFS, alltifrån de mest folkkyrkliga som vill driva samarbetet med Svenska kyrkan utifrån en väldigt okritisk linje, där t.o.m. K-G Hammar och Jonas Gardell kan ses som goda tänkare och evangelister, till en mer frikyrkligt "karismatisk" linje - och allt möjligt däremellan naturligtvis, även förhoppningsvis en del mer konfessionellt evangelisk-lutherska, Tomas Nygren & Agne Nordlander t.ex.).

      Radera