fredag 17 maj 2013

Mikroförsamling

Allt är möjligt. Superpastorat, storpastorat, superkyrkoherde, storkyrkoherde är den ena extremen, den som blir normalitet nu, och till det finns å andra sidan något som kallas "mikroförsamling". Kyrkans Tidning (ni vet ...) återgav begreppet. Men kan en kristen församling någonsin vara en mikroförsamling? Där två eller tre församlats är Jesus efter sitt löfte mitt ibland dem. Det är väl inte alls mikro? Det är storslaget.

Bara i kyrkopolitikens och byråkratins skenvärld blir en församling en mikroförsamling och en kyrkoherde en superkyrkoherde. "Superman" blev på svenska "Stålmannen" för övrigt och om honom visste varje liten gosse av min årgång att Stålmannen hade rost i kalsongerna, ett konstaterande som var ohemult roligt på sin tid. Men följer jag Franz-Xaver Kaufmann, emeriterad professor i sociologi i Bielefeld, driver han en konsekvent kritik mot den kyrkliga byråkratisering som förväntas vara svaret på samtidens utmaningar. Det är det inte, menar han. Vi behöver en "pilgrimskyrka" och måste se att somligt av det vi nu tänker hör till det bestående, egentligen är 1800-tal och inget annat. Kaufmann är romersk katolik men hans kritik bär längre än så. Centralisering löser ingenting. Kaufmann pläderar för en ideologifri Kyrka, vilket jag kanske mest5 uppfattar som en ideologiskt självkritisk kyrka utifrån det som kallas Thomas teorem (efter sociologen William I. Thomas):
"If men define situations as real, they are real in their consequenses."

Feltänk får verkliga konsekvenser, de också. Upp med tankemodellerna på bordet, alltså. Vi måste kritiskt granska vad som styr utan att vi i förstone är medvetna om det förhållandet. Och det är mycket lätt, tänker jag, att en kyrka tar efter det omgivande samhällets beslutsmodeller, agerar på samma arena och vill vara relevant just där. Då blir det som det blir.

Har Svenska kyrkan valt något annat än en kommunal stordriftsmodell med möjlighet att införa stadsdelsnämnder för att möta framtiden? Jag tror inte det. Och då kan man bortom alla fina ord förstå hur det kommer att bli.

Pensionerade präster tycks ringa sig emellan och uttala sina bestämda meningar om det kyrkliga livet. De är kritiska. De manar, trosvisst, att Kristi Kyrka kommer att bestå men hoppas att sönderfallet går så fort i Svenska kyrkan att något nytt kan byggas upp. Jag gillar inte sådant tal, allra minst från pensionerade kyrkoherdar som i alla sina år tigit, aldrig delat sina farhågor med sina församlingar, inte bråkat med någon och bara distanserat sett Svenska kyrkan förändrats allt medan de förskansat sig i sina församlingar och gjort som man alltid brukat med ordet "det håller min tid ut". Sedan bjuds dessa pensionerade stötar årligen på kaffe i biskopshuset, har jag fattat.

Ska jag ansluta mig till det sällskapet och sitta där med bevarad själsfrid? Det går nog bara om doktor Alzheimer hjälper mig uppför trappan och sitter bredvid mig vid kaffebordet, förmodar jag.

Då frågar jag inte: "Hur kan ni sitta här och minnas hur trevligt det var under er så kallade aktiva tid, när det var då allt kraschade och motkristligheten triumferade genom lögnen som hållning och sveket som verktyg - och ni låtsades som något annat. Ert tigande bidrog till sönderfallet. Har ni någonsin älskat Svenska kyrkan, människorna - eller Jesus?"

Tacka dr Alzheimer för att jag inte frågar. Och tacka mig för att jag inte går på sådana tillställningar utan dr Alzheimer i sällskap.

Till dess tänker jag påstå att en församling där två eller tre samlats är en församling eftersom Jesus också är där och gör den kosmisk, alls inte mikro. Har jag någon gång nämnt att Frimodig kyrka reserverade sig i kyrkomötet mot stordriftsmodellen?

25 kommentarer:

  1. Det hittillsvarande övermodet har bara resulterat i att kyrkogemenskaper har brutit den ekumeniska gemenskapen med oss. Troligtvis betraktas vi i termer av den babyloniska skökan, men vi får trösta oss med att vi kan vara casta meretrix. Övermodet känner ingen gräns, nu blir det superkyrkoherdar och superpastorat. Trots det blir vi bara mindre och mindre. Någon gång kallas vi som pilgrimer ut ur Egypten och Babylon. Redan nu kan vi gå ut till Honom utanför lägret.

    SvaraRadera
  2. Ååå DS kan nog vara lugn! Du skall se att dr À kommer fört eller senare och får dig att sent på ålderns höst bli medlem i nått illustert sällskap. Som en trofé kan du visas upp som " vår" och ses staplande fram i nån procession. Vad sägs om dig då? Du kan bli som flanellografen i söndagskolan! Knivskarp i flanell, upphängd på tavlan. Nästan som avporträtterad och upphängder? Du skall se att det finns massor av trevliga föreningar bara du blir gammal nog eller får erfara St Petrus livsväg om att gå dit någon annan för. Då skall jag le milt och tänka på den DS som fanns tidigare, lovar! / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Herr Olsson,

      Det var ganska elakt sagt om Fader Dag - Betänk att vad som du har skrivit kan komma att drabba dig. Man ska önska gott om sin medmänniska, att han må leva väl och länge.

      Birgitta af Segerstad

      Radera
    2. Jaså? Har DS sagt det? Nej jag tror han läste texten lite smartare än så. Om nu Fröken Segerstad kan godta den komplimangen av DS intellekt. Eller Fru kanske det skall vara? Vet ju inte vilken titel af Segerstad föredrar. / Magnus Olsson

      Radera
  3. Det är klart att superpastoraten inte blir en del av lösningen utan en del av problemet. Men det blir sådär när man sitter fast i gamla tänkesätt om administration och ekonomi. En kyrka där i stort sett allt arbete utförs av anställda och kyrkfolket ses som konsumenter, vars engagemang man egentligen inte är särskilt intresserad av, backar kyrkan in i framtiden.

    Man skulle istället ha tänkt tvärtom. Hur kan vi få så många små, livaktiga församlingar med de begränsade resurser som finns? Hur kan vi få folket att engagera sig så att antalet anställda kan hållas på en miniminivå? Kanske behöver endast prästen vara anställd? (Det är ju trots allt en lång och kostsam utbildning. Å andra sidan vet jag en biskop som försörjer sig genom att bära ut tidningar.)

    Jag tror att många storpastoratsförespråkare kommer att bli förvånade över Den Helige Andes vägar, när Svenska kyrkan fjärmar sig alltmer från Ordet och kyrkfolket. Egentligen är det en spännande tid vi lever i!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Elisabeth! Jag delar din tankar fullt ut. Ska jag säga "Tyvärr" eller "tack och lov"?

      Jag i Halland

      Radera
  4. Icke alla är kallade till stridens hetta. Icke alla till profet.

    DagBloggaren hade född i annan tid varit förfaren korsriddare??

    Tant Svart

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Inte alla är kallade" skriver Du. Om Du underförstår "till strid för sanningen"så kan jag inte dela Din uppfattning, eftersom jag har svårt för desertörer. Men Du kanske menar något annat./Bartholomeus

      Radera
    2. Principiellt har Bartholomeus givetvis rätt.

      Sedan blir det fel, om den som inte har (ut)rustningen och erfarenheten ger sig in i en kamp för stridsvana.
      F a återknyta till korstågstemat, var barnkorståg och okunniga angrepp riktade mot orientaliska medkristna inga höjdare. Fanatism ledde sällan till segrar, och särskilt då inte moraliska. Mot slutet hade man lärt sig att samexistera med orientaliska kristna, judar och muslimer i det Heliga Landet och man uppnådde mera på ofta oblodigt sätt, än man tidigare uppnått med stor blodspillan.
      Personligen tror jag inte, att alla har vare sig kraften eller utrustningen att möta journalistdrev eller kyrkopolitiker i härskartagen. Eller ens att bli utsatta för en rättänkande allmänhets förakt och löje. Allt kan bli så fel för ståndaktiga tennsoldater. Smidighet är ofta en klok och rimlig överlevnadsstrategi.

      Tnt Svarta

      Radera
  5. Alla dessa deviser om "superpastorat o superkyrkoherdar" är dömd att misslyckas.

    Birgitta af Segerstad

    SvaraRadera
  6. Ett lysande exempel är de fpörsamlingar man vill lägga samman i landsorten. Gudstjänstdeltagandet är ofta begränsat till 3-10 församlingsmedlemmar. Men kommer förslag om sammanläggning av fyra församlingar med vardera 1000 registrerade församlingsmedlemmar i avsikt att de skall bli en enhet om 3500 så blir det ett (inte herrans liv) men kalabalik och svidande kritik.

    SvaraRadera
  7. Det känna befriande att tänka på att det inte är människorna som ska fälla den slutgiltiga domen över oss, utan Vår Herre. Eller var det t.o.m. Jesus, nådig och mild. Domen gäller hela vårt liv och inte bara hur vi idkat kyrkokritik./Maria

    SvaraRadera
  8. I huvudstadsstiftet bjuds de pensionerade präster så långt jag vet på kaffe i biskopshuset. Jag sörjer inte över det, trots att jag tycker att biskopen är en mycket sympatisk människa. Men jag vill enkelt inte bestå henne med min - och kanske någon annans - skeptiska uppsyn när det rådande läget i firman avhandlas. Hellre då en någin stilla öl på stan med kamraterna. /BoR

    SvaraRadera
  9. "Kyrkoherdar som inte bråkat med sina församlingar"

    skriver Dag. Jovisst finns det sådana. Det finns sådana präster som inte ens vågade skriva på Yngve Kalins lista att inte ställa upp på enkönade vigslar. Det finns sådana som höll sig undan när tidningarna ville veta deras ståndpunkt i denna fråga. Det fanns även sådana som sades inte ännu tagit ställning till frågan, utan "brottades" med frågan, och tydligen brottas med den än, för någon åsikt i frågan har ännu inte hörts. Det fanns även de som snabbt ändrade åsikt, från tidigare ståndpunkt, och följde med i vandringen på den bekväma vägen där man kan sitta vid de behagliga köttgrytorna utan något som helst obehag i frågan om enkönade äktenskap.

    Men visst finns det präster som bråkat, Dag, och när jag säger bråkat, så menar jag de som vågade stå upp för frågor, inte bara enkönade äktenskap, som berör den kristna trons innersida. Men hur gick det för dem? Jo, "nermalda" i kyrkopolitikernas "köttkvarnar" blev deras öde, i bästa fall utlösta med tre årslöner. Men de som inte fick det erbjudandet och dessutom bodde i en tjänstebostad, fick nog erfara hur dessa kyrkopolitiker tog ut sin hämnd genom att strunta i om än det ena eller andra inte fungerade i tjänstebostaden-prästens hem. Därmed blev inte bara prästen straffad, utan hela hans familj.
    Och det här med kyrkans politisering och avarterna med detta har gått snabbt. I min första tjänst kan jag inte erinra mig att jag ens kunde märka denna politisering. De som satt i kyrkoråd och fullmäktige visade inte denna sida, utan man gjorde sin insats med kyrkans bästa för ögonen.
    Det är kyrkans politisering som bär skulden för kyrkans avkristning. Det är inte Kyrkan som är målet för deras agerande, utan sina respektive partier. Detta med storpastorat, storkyrkoherdar och vad allt det heter är bara ett desperat sätt att försöka lösa förfallet i Kyrkan, en åtgärd som de i all sin dumhet inte tycks begripa är helt omöjligt.
    Det är här Dag, som jag menar att du har fel när du raljerar mot präster som önskar att detta fall skall gå fort och inte bli en utdragen process. Vem skulle i så fall tjäna på det? Det är väl bättre att Kyrkan kan byggas upp från grunden och på den grundsten som redan är lagd, sedan all bråte har rensats bort som skymmer denna grund.

    I mitt stift har tydligen biskop Åke bjudit in emeriti med fruar i början av juni. Jag tycker inte den som vill hörsamma denna kallelse gör något fel i att gå och dricka kaffe i biskopsgården. Man kan väl se denna gest ändå som en tacksamhet till alla dessa präster, och inte minst för deras fruar som fått utstå mycket, för allt det arbete de trots allt lagt ner i sin tjänst. Jag förstår inte alls vad Doktor Alzheimer har med denna sak att göra.

    "Präst från Skara stift"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dessvärre får jag nog instämma i att det är bättre att fallet går snabbt. Ju långsammare det går, desto fler förlorade själar, tror jag. Men det är förstås vad jag tror, ingen utom Gud vet.

      Intressant det här med kaffedrickning, som tycks sprida sig från det ena stiftet till det andra. Då kan man kanske förvänta sig en inbjudan till biskopshuset. Det vore ju något annat än ett surt "då har vi tillsyn över dig" när stiftsjuristen fick veta att maken, efter sjukpensionering, flyttat tillbaka till stiftet.

      Radera
    2. Efter att ha nött kyrkbänkar ett helt liv har jag lyssnat till många förkunnare. (präster lyssnar väl mest till sina egen rätta förkunnelse?)Det är åtskilliga pensionerade präster som förändrat sin förkunnelse,fått ny frimodighet, tuffat till sig, hållit föredrag och skrivit artiklar i ansedda publikationer. (Känner dock inte till Skara stift.)Om det lett så många närmare Jesus som Frälsare och Herre, omvändelse,kan jag inte döma om, det får vi veta på andra sidan.

      En stilla undran om "Kalinlistan" c:a 800 skrev på, men en handfull har tagit konsekvensen av det. Har Gud ändrat sig?

      Det är enkelt att skylla på politisering - det gör jag också ibland, men Wesley frågade sin efterföljare om "människor blev förargade eller frälsta" - då var det OK.
      Församlingens kärna är i mycket en spegel av prästens eget andliga liv. "Immittera mig som jag följer Kristus" fritt citerat från Hebrerbrevet. Men möter vi politikerna med Kristi kärlek och ber för dem? Bjuder hem dem på kaffe, trots att man har haft 84 möss under diskbänken i höst och -2 grader i köksskåpen? Nermald eller inte- Gud blir i slutändan inte skyldig någon något, när Han kallat oss till efterföljelse.
      Låt oss be om den första kärleken till Jesus och Pingstens Helige Ande och eld!
      Prästänka

      Radera
    3. "Präststek" på prostmiddag?
      Inte önskar jag mig själv eller någon annan A:s sjukdom, men jag förstår vad DS menar. Vi prästmötets stora avslutningsgudstjänst gjordes i Strängnäs stift en minnesteckning över de avlidna prästerna sedan förra prästmötet. Domkyrkans valv fylldes 1/4 utsatt tid med glada upprymda raljerande skratt och historier som ej hunnit med under middagen. De kaftanklädda herrarna och damerna övergick förväntansfullt att diskutera vad orator hade att förtälja om var och en av de avlidna kollegorna, karaktärer och spetsfundigheter.Man ordnade in sig i bänkarna först när orgeln drog igång.
      Magnus, din bild av flanellografbilderna är slående, det var väl inramningen som skilde, sång av en skolad operasångare mellan minnesteckningarna. Det finns stunder när man kan känna sig övergiven av Gud och människor.
      Min omsorgsfulle gode prost bjöd med mig på kommande kontraktsmiddag strax efter, och jag hamnade vid de glada pensionärernas muntra bord, där man diskuterade stiftsmötets höjdpunkt, avslutningsgudstjänsten, -orators träffsäkerhet i personteckningarna över de avlidna, ha, ha..ja och vad han missade eller kunde sagt.
      Jag bytte bord när vi rest oss och tagit mat, men låt oss tala om Jesus och himlen när vi träffas. Jag tror att "Himlen finns på riktigt" har ni inte läst den boken så gör det. Fader förlåt oss fåfänga ord...
      Prästänka

      Radera
    4. "Enkelt att skylla på politisering"

      Du tycks sakna dimensioner på hur det ser ut bland de styrande ute i församlingarna. Klart det finns undantag även där. Du åberopar Wesley, du är kanske metodist? I de metodistförsamlingar som ev. finns kvar här i landet går det nog inte till så som i vår arma kyrka. Sitter man med i ett styrande organ där, så får man nog lägga partipolitik åt sidan och ägna sig åt det som hör en kristen församling till. Dessutom förväntas det, för att inte säga som en självklarhet, att man aktivt deltar i gudstjänsterna.
      Men så är det inte i vår kyrka. Det finns ett avsevärt glapp mellan de politiskt valda och de deltagande i gudstjänsterna. Det här blir ju förödande för en kristen församling. Man bestämmer om något man inte aktivt deltar i. Inte så konstigt om man är helt ointresserad av om det springer omkring 84 möss i skåpen hos prästen. Ska inte församlingens herde ha annat att göra än att jaga möss? Vill de "kära kyrkopolitikerna" ha det själva så där hemma? Det kanske finns dubbelt så många möss som springer omkring i kyrkan också som förstör och förfasar många damer att inte ens vilja gå dit?
      Det är väl klart man skall be för dessa som så förstör ute i församlingarna, men kanske det vore bättre att be Herren skapa en insikt i deras hjärtan att det de nu gör i församlingslivet är till stor skada för Kristi kyrka. Lämna kyrkan och satsa på politiken eller satsa på kyrkan och lämna politiken. Det är ett val de faktiskt måste göra.

      Du nämner också om Kalins lista och menar att många efter det inte vågat handla efter sin övertygelse i frågan. Ja, här i stiftet gick biskop Aurelius hårdhänt fram mot en del i varje fall som skrivit på. Men de flesta präster har väl inte prövats heller, eftersom det inte förekommer så många enkönade vigslar som man från en början trodde det skulle bli.
      Dessutom var det nog några kvinnliga präster som blev hårdhänt bemötta av sina kvinnliga kollegor, eftersom de ställt sig på samma sida som många bekännelsetrogna präster i denna fråga. Och så får man ju inte göra, det är att vara svikare. Så det finns många vattendelare idag mellan bekännelsetrogna präster och kvinnliga präster. Och de tycks blir fler.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
    5. Prästänka. Det Glädjer mig att du kan läsa text, och jag gissar att det kommer av motgång. Erfarenhet brukar ge djup! Delar din bild. Tack! / Magnus Olsson

      Radera
    6. Ps nu har jag googlat på boken du rekommenderade och var glad för att jag skrev " av motgång" och inte " af motgång" / Magnus Olsson

      Radera
    7. Skarastiftsprästen.
      Inte helt blåögd när det gäller kyrkpolitiken. De senaste kyrkomötena har jag följt på webben. Lagt på minnet att FK gjort en bra insats, även om inga beslut fattats till deras fördel. Men de har haft kloka, rannsakande inlägg så att de beslutande inte är ovetande om vad kyrkan är och vem som är dess Herre!

      Min farfar var kyrkvärd hela sitt liv, min far satt i kyrkorådet fram till han var 75-80 år och nästan blind.
      Det första politiska kyrkoherdemobbningen jag blev medveten om var i början på 60-talet. Kyrkorådets ordförande (haft utslagsröst) fick kalla fötter inför församlingen när kyrkoherden skulle avtackas offentligt. I sista stund bad han min far tacka och överlämna de röda nejlikorna.. Pappa tackade från församlingen och halva kyrkorådet!Mor skämdes efteråt.

      I ungdomlig iver gjorde vi en kupp inför kyrkostämmans val till kyrkoråd.(Samfällighet i större stad) Vi upplyste gudstjänstfirande församlingen och ungdomarna om sin rösträtt på stämman, dit endast de redan invalda gick tidigare. Vi tog storslam och jag satt en mandatperiod i KR. Vid nästa val gick partiets medlemmar och tog storslam. Jag lärde mig att vi kan inte strida med samma medel som världen, det är dömt att förlora. Jag har sagt och tänkt saker om politiker som inte behagar Herren - "ve mig jag förgås..". Det har passerat ett antal KR längs 30 år som prästfru. Vid ett tillfälle c:a ett år efter vi måst flytta -så fick centerns lista som toppats av kyrkonämndens orf så få röster att hon inte blev invald. Jag tror att vi är kallade att som DS sa älska Jesus, medmänniskorna och kyrkan, att välsigna vår överhet - så tar Gud själv hand om resten. Gud har alltid haft ett folk, men det kanske så att vi får finna oss i tältmakeri likaväl som betald tjänst. Prästänka

      Radera
  10. Precis som i min barndom: När inget annat hjälper kallar man på Stålmannen.
    Men vem var det som gick in i telefonkiosken och svidade om?
    Clark Kent?
    Eller någon annan?

    LG

    SvaraRadera
  11. Dag har avGP:s kulturchef Gabriel Byström förärats omdömet "öländsk förkunnare med oklart ärende". Han har köpt Helle Kleins version okritiskt och jamsar med, som väntat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ju smått "lustigt". Byström borde kanske läsa den vämjeliga bloggen. Jag tycker nog att det framgår ganska klart vad Dag har för ärende med sin förkunnelse.

      Radera
  12. BloggarDags ärende är väl oerhört tydligt för en regelbunden läsare.
    Att SvK skall vara en kyrka i linje med tron som de formulerats i bekännelseskrifterna, traditionen och hand i hand med kristna trossyskon.
    Som dessutom skall lägga fokus på att bygga upp den troende lokala församlingen.

    Helle Kleins ärende med Seglora Smedja har också varit tydligt (plattform mot främlingsfientlighet och oliktänkande), även om metoderna fått mycken kritik.

    G-P:s ärende är mer höljt i dunkel.

    SvaraRadera