onsdag 22 maj 2013

Teopolitik

Det ska nog heta så, det som blir en blandning av Gud och politik och där vid behov det ena får motivera det andra. Och min lutherska poäng är att bådadera blir lika fel. Fel när Gud motiverar politiken och fel när politiken åberopar sig på Gud. Vi tänker ju att Gud styr genom två regementen, det andliga och det värdsliga och de två ska inte blandas samman. Samtidigt är världen Guds värld - men det finns inget ställföreträdande kristet förnuft. Vi får leva i samtal med varandra - hedningar och kristna - och motivera våra politiska förslag så att alla kan förstå vad vi menar; teologiskt mumbojumbo duger inte. Duger gör en teologi som ger oss både ansvar och frihet till politiska insatser. En teologi utan lagiska pekpinnar och påståeliga "måsten", alltså. En teologi som kan beskriva vilket privilegium det är att få stå inför Gud och göra tjänst - i gudstjänst och Guds tjänst i världen.

Följer man som jag Dagens Seglora (16/5), det kan man göra innan publikationen snart går i graven, ser man att "Kyrkan har fått en ny viktig roll idag, att värna dem som slså ut, kritisera makten och ifrågasätta de sociala orättvisorna." Ny? Det kan jag inte se. Biblisk!

Peter Englund, en snart 50 år gammal komminister i Malmö, har som en nyhet upptäckt det urgamla.  Det kan i sig vara Andens verk att låta oss se det nya i det gamla.. Han manar Svenska kyrkan att vara en motkraft mot alliansregeringens politik, som gynnat välmående övre medelklass och överklass. Han glömmer det för en folkkyrka besvärande lilla problemet, att en majoritet av de som röstat ville ha denna politik. Daniel Suhonen har väl tydligt nog analyserat vad de nya moderaterna ville. De ville riva upp det gamla konceptet och sa sig behöva två mandatperioder för att hindra ett återställande av den tidigare - och enligt deras mening destruktiva - politiken. Ska Svenska kyrkan mobilisera genom upprop som vänder sig mot en majoritet och de val som denna majoritet träffat? Nu blir det svårt.

Driver kyrkan teopolitik kan det göras utan besvärande nyanser eller reservationer. Deus le vult! Gud vill det! Och det har vi kristna, men inte ni andra, fattat. Det här är reformatorn Calvin i Geneve, den stad där gudsstaten upprättas, kommer in på banan. Riktigt rolig blev inte den där talibankristendomen. Åk till Geneve och se de skrämmande statyerna av de reformerta, helst en mörk och lite kulen höstkväll när det småregnar. Det är mer skrämmande än det mesta. garanterat. Jag fruktar att det är denna calvinism som under vackra fraser smygs in i Svenska kyrkan via de från svensk frikyrklighet och från politiskt välsinne invandrade. Välvillig talibankristendom, alltså. Men den slutar sålunda i talibanism, det är den lutherska polemiska poängen.

Naturligtvis är det ett problem med segregationen i Sverige - men är det skolans stora problem, som komministern Helena Myrstener påstår på Dagens Seglora (21/5)? Är det en skam att barn och unga inte har samma chans i skolan om några kommer från ett land där de inte haft ordnad skolgång mer än några månader och sedan hamnar på ett svensk högstadium? Vilket är alternativet? Och vad ska vi säga till föräldrar som ser att deras barn får en sämre undervisning därför att stora lärarresurser måste läggas på de som kan minst - eller ingenting? Ska vi med Myrstener säga att den kristna linjen är - ja, vilken? "Ni får på inga villkors vis flytta era barn till en annan skola som ger bättre kunskapsbas, för det är okristligt!" - ? Eller: "Ni får flytta era barn men bara om ni ser att flyttandet utgör ett moraliskt problem eftersomer solidaritet brister. Ni är mer solidariska med era barn, som ni vill ge de bästa förutsättningarna till och mindre med stadsdelen ..." - ?

Somliga unga ser att de står utanför i ett nytt land med ett främmande språk. Betyder det, med Helena Myrstener, att barn och unga som tillhör majoritetsgruppen då lär sig "att de har en position i samhället. De står inte utanför. Deras identitet är den rätta." Att alla unga i landet har Sverige som fosterland - skolan ska fostra - fattar vi. Men de har inte samma fädernesland. Behöver det vara ett problem?

Vad gör vi när det är uppenbart att den ljusnande framtid ter sig olika ljus? Visst kan man tala om vikten av olika kompetenser, men somliga kompetenser som vi saknar i Sverige, saknas därför att de inte längre behövs. Barnen vallar inte getter, flickorna och kvinnorna hämtar inte vatten i en brunn långt borta. Är då den kristna utmaningen att "vara beredd att anpassa sig till människor som avviker från olika normer"? Det menar Helena Myrstener. Sharialagstiftning? Barngifte? Polygami? Kvinnlig omskärelse?  Och vilket är det rätta svaret på frågan vilken sorts underkläder en kristen kvinna får bära - en fråga som jag faktiskt inte kunde besvara utan hänvisade till avdelningen "En kristen människas frihet" (fast i sak fegade jag och hänvisade till syster Kerstin!).

Det finns kanske ett svar? Ska kristna underbyxor anpassas till underbyxor som kvinnor av annan tro bär? Religiösa brallor, liksom? Varför inte? Ska det vara teopolitik, så ska det väl? Och vilken är den kristna hållningen när det kommer till offentlig reklam för bh och trosor?

Är det inte en rimligare hållning att hålla sig till den lutherska tvåregementsläran och envetet hävda: "Att rätt, rättfärdighet och sanning blir upprättade, det är kristendom." (Carl-Henrik Rehnström, Trons tillägnande, Carex 1979 nr 4 s 191) Gott nog så.

Kristendom - men inte i första hand kyrkoprogram och alls inte teopolitik.
Den sortens kristendom blir politisk, förstås, men inte teopolitisk.
Det är denna finess som bevarar evangeliet som evangelium, en gåva men inte ett krav.

11 kommentarer:

  1. Vad får skolbarn sjunga in dagen med? Vad sjunger de ut dagen med? Förr startades dagen med att sjunga in att Gud är god med psalmen " Morgon mellan fjällen" och dagen sjöngs ut med " Herre Signe du och råde", så Guds försyn höll samman att Gud är god och att världen många gånger kall och hård. Vad sjungs in i dag? "
    Kan själv!". Nå vad är då att vänta? I ett människorike är människan utlämnad åt människan. I människriket sjungs inga psalmer, möjligen lite goa låtar. Idag lider fler barn i skolan och fler äldre vanvårdas på äldreboenden, inte överallt förstås men bra ofta. Människan, den goda, är gudabliven. Vill man göra motstånd sjunger man Gud är god och bekänner Herre Signe du och råde! Betty Ehrenborg Posse och Jesper Svedberg håller. Den siste tvingade fan springa fjärdehjul när han slagit av ett på biskopens vagn under färden från Brunnsbo in till Skara. Men inte vill vi väl ta tvåregementsläran så allvarligt? Det räcker väl med att Gud är god. Är det inte lite väl magstarkt att dessutom påstå Fan ond? Den siste lyser med sin frånvaro i DS tvåregementsläran, tycks det mig,varför? / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som vanligt kloka ord, Magnus.

      När jag gick i småskolan hade jag en from lärarinna. Visserligen var hon pingstvän men det gjorde ingen större skada eftersom den gammalkyrkliga svenskkyrkligheten stod fast där jag bodde.

      Den vanligaste morgonpsalmen var "Din klara sol". Jag minns ännu hur vi på lördagsförmiddagen, som en motsvarighet till roliga timmen, fick rita, klippa och klistra ihop ett hjärta med en liten dörr på. När man öppnade dörren kunde man se att där stod "Jesus". Dagens barn och ungdomar hade säkert baxnat över detta. Tyvärr. Det hade varit bra för dem också med en sådan uppväxt och skolgång.

      Radera
    2. Instämmer, ja se bara på Husbykravallarna nu som sprider sig! Jag förvånas över att de verkar emst bedömas som huliganism och "arga unga män" dvs en psykologisk tolkning, båda naturligtvis riktiga men det saknas något, nämligen insikten om att OM man trampar på Gud i människan så reser hon sig upp och gudsvredeselden i henne flammar! Den elden kan blott stillas av eld, Guds Andes verk. Men ett samhälle som är relgionsblint kommer inte se det och en sådan invändning som den jag gör nu kommer naturligtvis skrattas bort som allmän rigiditet. Nåväl jag kan leva med det, har sett hur mentaliteten bland kids förändrats på tjugo år från "Tor, oden och Freja" till "korståg" och när dessa två krafter möter varandra, den almäna vredeselden och den relgiösa föreställningen, av skilda slag, kommer vi få se mer. Som redan John Ternstedt sa vid prästmötet i Skara 1902 "den råa jordvända materialismen och det högtflygande andeskåderiet komma att ingå en äktenskapsförbindelse som framföder antikrist", det sker när andligt djup och diakoni skiljs åt också, det är två parallellrörelser precis som detta vi ser är just en RÖRELSE, inte blott en yttring. /Magnus Olsson

      Radera
  2. Tja, varför inte. Varför skulle kyrkförstörargänget nöja sig med att förstöra Svenska kyrkan? Nej, när man nu varit så framgångsrik i detta vill man så klart förstöra hela samhället.

    Vi ska inte ha någon teopolitik. Däremot är det självklart så att ens kristna tro får konsekvenser för ens politiska ställningstagande. Men - Svenska kyrkans ledning ska sluta att göra politiska utspel. Det är helt enkelt inte Svenska kyrkans uppgift. Dessutom finns det faktiskt kyrkomedlemmar som dragit slutsatsen att borgerlig politik är bättre för människor än socialistisk politik (vilket är vad Svenska kyrkan numera tycks stå för).

    SvaraRadera
  3. Skräckkabinett, ja,
    men kalvinismen hade samhälleliga konsekvenser av mäktigt slag. Samhällsmoral och god miljö för välståndsbyggande och ansvarstagande.

    Att man sen ofta tycktes ha roligare på katolskt håll, var en helt annan sak...

    Tant Svart

    SvaraRadera
  4. Dag, när jag läser denna text framstår det som om du har en väldigt sekulär förståelse av tvåregementsläran. Du säger att det inte finns ett "ställföreträdande kristet förnuft". Vem av de stora lärarna ur den kristna traditionen skulle hålla med om detta? Det tillhör upplysningens arv att tro på ett förnuft som inte är kopplat till allehanda föreställningar, begär och vanor. Så trodde inte kyrkans stora lärare (Augustinus, Aquinas, Luther), för vilka förnuftet är sammanbundet och påverkat av lidelser och dygder. Men andra ord: Förnuftet behöver upplysas. Jmf Paulus Rom 1: "Deras tankar ledde dem vilse"--förnuftet kan leda fel! Då detta behov av även förnuftets upplysning och förvandling är fallet (Rom 12), gäller dess frukter naturligtvis alla områden inom vilka det är verksamt: även politik. Det är därför tex Karl XII försökte stifta sin lagar så nära GT som möjligt. Tvåregementsläran innebär inte att Gud har att göra med bara det andliga, att politiken och samhället klarar sig bra utan den särskilda uppenbarelsen. Kom ihåg att politik och kyrka vävdes stark samman inte minst i de kyrkor som påverkades av reformationen, och att kungar förväntades vara av den "rena lutherska läran".

    Angående detta fall då Peter Englund vill att Kyrkan skall driva en särskild politiskt agenda, tycker jag du har rätt. Vi har en demokrati och bör respektera att även Kristna kan ha olika åsikter och politiska hemhörigheter. Kyrkan kan alltså inte ställa sig bakom bara en del av sina medlemmars visioner om hur samhället skall se ut -- inte minst när frågan gäller om hur staten skall försörja för människor. Kyrkan själv bör alltid ta hand om de svaga, men att säga att staten skall göra detta, är inget annat än en röd åsikt, som var och en är fri att ha eller förkasta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ligger mycket i vad som behandlas i dagens kommentarer. Politik har sin tid och det andliga sin.
      Det som förändrats i Svenska Kyrkan under senare tid är att ledningen anpassar sig för mycket till sekularismen. Spar en aning till det andliga livet.
      SvK:s ledning lever kanske som de lär - men ibland kunde de anpassa sig till vår Svenska Kyrka.

      Radera
    2. Kritiken av DS förståelse av tvåregementsläran är mycket befogad! Det ger att DS sitter i samma båt som de han kritiserar, tyvärr. /Magnus Olsson

      Radera
  5. Thomas Nydahl har slutat medarbeta i Dispatch International på grund av redaktörernas alltför uppenbara nasse-kontakter. Kanske att fundera på för andra som varit inblandade med det bladet? http://nydahlsoccident.blogspot.com/2013/05/ett-kvartal-med-dispatch-international.html

    SvaraRadera
  6. Det var en förfärlig massa ord om det Jesus uttryckte aningen enklare:
    "Ge kejsaren det som tillhör honom och Gud det som tillhör honom."

    LG

    SvaraRadera
  7. Första delen är svår att förstå. Är man frikyrklig eller taliban när Gud motiverar politiken? Vad betyder det, i så fall?
    Sista stycket är intressant; "Kristendom - men inte i första hand kyrkoprogram och alls inte teopolitik. Den sortens kristendom blir politisk, förstås, men inte teopolitisk."
    Så när är man frikyrkokristet 'teopolitisk', och när är man finkyrkligt 'kristen på ett sätt som blir politiskt'?


    Standard prodedure hos på den här bloggen; någon säger något. Dag lägger ut ett par av sina tolkningar. Kroppen i artikeln är i Quijotes anda mot någon av dessa tolkningar (munnen talar vad hjärtat är fullt av. Hur var det med det åttonde budet?). När det står klart hur fel personen hade kommer Dag till undsättning med en plattityd (eg. "bevara evangeliet som evangelium, en gåva men inte ett krav", "Duger gör en teologi som ger oss både ansvar och frihet till politiska insatser." Vad betyder det? Skönt att det inte var Wejryd eller Seglora som skrev så, för då hade de blivit omskrivna som flummare på dagblogg).

    Jag gillade dagblogg för några år sedan, då jag tyckte att det fanns bra kommentarer utifrån traditionell kristen tro här. Men, som de skrivs är de ett gift. Det är Dag som reagerar på saker andra kläckt ur sig, och slutresultatet är för det mesta att betydelsen i vad de sagt menas vara betydligt värre än vad det är. Jag ser nästan inga ansatser till en egen reflektion. Varför det? Förhoppningsvis vore andra bloggare, om de läser här dvs, bussigare mot Dag än vad Dag är mot dem.
    Så att inte egna fantasier stör läsningen av min kommentar; jag menar inte att man inte får kritisera andra, eller att sånt är ointressant eller klandervärt.

    SvaraRadera