Begåvade analyser

Jag fick läsa om vad jag skrev i går, för jag mindes inte att jag börjat någon politisk valrörelse inför 2014 och kunde inte komma ihåg att jag gjort någon vänster-analys. Tvärtom, trodde jag mig minnas, hade jag pekat på att en klassanalys inte var tillämplig på det skuggsamhälle som jag skrev om. "Trasprolatariat" stämmer knappast som beteckning. Hur detta skuggsamhälle sedan är organiserat, hade jag inte tagit upp. Min poäng var ju bara att det är ett skuggsamhälle, ett samhälle utanför vårt samhälle, vad nu "vi" är. Inläsningar i stället för innantill-läsning, konstaterade jag om protesterna sedan jag usatt texten för min egen insiktsfulla genomläsning.

Jag passade också på att i blogginlägget ifrågasätta talet om de så kompetenta diakonerna, som vet mer om utanförskap och fattigdom bland barn, unga, vuxna och gamla än andra. Jag gjorde det för att samtidigt plädera för en kyrkosyn som tar gudstjänstfirarna på allvar. Detta kan i och för sig uppfattas vara en varning riktad mot de kyrkpolitiker som - politiskt - tänker att "kyrkan" är verksamhet, tjänstemän som  kallas in och säger, ja vad då? Kan man gissa att de kallas in när de förmodas säga det som beslutsfattarna vill höra? Jag tänker gudsfolket, som inte kan styras och som är det folk prästen betjänar. Det är dessa människor som, efter kyrkofaderns ord, "är överallt". Också i skuggsamhället - eller?

Andra tänker annorlunda. Som att kyrkan är ett vi "och har en inte obetydlig röstandel i det samhälle som byggs". Utsagan betyder att det är val om ett år och slutsatsen av påståendet blir: "Därför måste också kyrkan  söka efter orsakerna när förorten brinner." Varför det? Och hur då? Tillsätta en utredning, en kyrklig utredning? Är det inte rimligare att muntra människors kallelser att leva i världen och därmed försöka förstå vad som sker? Läser inte kyrkfolket också de politiska böckerna och följer inte kyrkfolket de politiska debatterna och bildar sig en uppfattning? Sänds inte detta folk från söndagens högmässa med uppdrag i världen? Och det sker utan att bli neurotiskt. En stackars skribent, missionsförbundare förstås, kom fram till att det i ett demokratiskt samhälle är ett "vi" som bär ansvaret för krigshandlingar i Afghanistan, brinnande förorter och klimatpolitiken. Det är att orimligt kollektivisera politiskt fattade beslut. Dumt, helt enkelt. Vi behöver inte nödvändigtvis vara ett vi med dom. Också den nu så upphöjde Bonhoeffer visste att det fanns ett annat Tyskland.

Det sägs att "Svenska kyrkan med sin folkkyrkokaraktär skulle kunna beskriva, berätta och analysera vanmakts-Sverige." Tror någon - bortsett från den politiska retoriken eller den vackra tanken - detta? Finns resurserna, kompetensen? Eller är detta just det snack som Charlotte Engel effektivt skar upp i sin avhandling?

Christian Björk skriver i Svenska Dagbladet denna dag en understreckare och belyser hur det som den funktionalistiska stadsplaneringen eftersträvade nu ger ett segregerat Stockholm. Så har de svenska städerna byggts rakt av. Finns det något kristet svar för att lösa uppgiften att integrera, det som Björk ser vara en omöjlig uppgift i en förortsstruktur som byggts efter motsatta principer?

Såvitt jag förstår är ansvaret att se till att kyrkolivet i den kyrka, som rimligtvis ligger i förortens centrum och inte som en del av ett bostadskluster (medelklassens) blomstrar och bygger församling, d v s blir den mötesplats som saknas. Lite konstigt är det kanske ändå att den gamla kyrkliga principen att bygga kyrka skulle fungera integrerande med rätt slags präster och diakoner, d v s de arbetsvilliga och pastoralt medvetna (den som vill kan här läsa "högkyrkliga" enligt den modell jag förespråkar). Men det kräver nog också en hängiven missionär, specialiserad på arbete bland muslimer, en sådan brinnande missionär som har ett svar på frågan hur kristna underkläder ska se ut.

Fast, tanken slår mig, i flera städer, inte minst Stockholm, tycks församlingssammanläggandet också resultera i att småkyrkorna försvinner .... Då återstår en finare kyrka lite längre bort och alls ingen integration. Men för ett sådant demokratiskt beslut är inte vi ansvariga. De som fattade beslutet är det. Och priset betalas förstås av andra - men inte säkert av oss.