Fader Allan, inte faderallan!

Allan Willnys nya bok är en spännande själavårdsroman. Att den utspelar sig på Öland är en sak för sig - men södra Öland och det är faktiskt väldigt långt från norra Öland. Väldigt långt! Att den innehåller dramatik på kriminalpolisnivå och så skickligt hopkommen dramatik att läsaren inte riktigt kan förstå vad som hänt, ger berättelsen ett extra driv. Och så fromheten därtill, som utspelar sig på Öland men också på Sankt Davidsgården i Rättvik. Men det är inte en smetig fromhet utan andligt liv som levs som motkraft när prästen är trött på sig själv. Självförverkligande som motkraft mot egot, det blir rätt bra!

Konstnären Lars och hans hustru Lena, som är lärare, flyttar till Öland och kommer på söndagen till kyrkan. Prästen Andreas blir glad över att det kommer några nya och de nyinflyttade förklarar att de vill fortsätta komma. Nästa söndag väntar prästen dem - förgäves. Paret har åkt för att fira högmässa i Kalmar i stället, den söndagsgudstjänst Andreas (motvilligt) ska ha var som alla andra gudstjänster i pastoratet var nattvardslös. Men söndagen efter är det högmässa i Sandby kyrka och då kommer Lena och Lars.

Så inleds vänskapen och Lars får en soul friend men inte av det mesiga slaget. Samtidigt måste Andreas hantera sig själv och möta sin själasörjare på Sankt David. Styrkan i boken ligger självfallet just i själavårdsfrågorna, som det ska vara i en själavårdsroman, men också i att boken framställer arbetet med livets svåra frågor och den egna identiteten som något fullkomligt självklart. Det är sånt här en människa också ska syssla med. Det ska ställas självrannsakande frågor. Eva Spångberg fick ihop det bra när hon berättade om hur ett trästycke rymmer den bild stycket ska bli. Så är det med oss också. Bildhuggaren ska hugga bort för att bilden ska bli till. Så ska god själavård fungera. Den hugger bort det som skymmer bilden. Egot måste bort för att mitt själv ska komma fram. Själavård är självvård.

Klart att Allan Willny renodlar vad som ska komma fram i romanen. Jag skrev först: "vad han vill ska finnas i romanen" - men det handlar kanske inte så mycket om vad Allan komponerade som att berättelsen växte fram. Detta sagt är det en församlingspräst med överraskande lite av församlingsprästeriets mångahanda bestyr, som träder fram. Och han är fromsint, ber sina tideböner i ensamhet - vilket är en svår syssla. Prästen lever upp i kapellet på Davidsgården och har påtagligt svårt för de sydöländska kyrkopolitikerna. Men av denna svårighet görs också en poäng. Fromhet prövas vardagsvis.

Jag har läst Allan Willnys bästa bok hittills. Om någon vill skaffa sig boken tar man sig antingen till Högby församlingshem, Glömminge kyrka (där jag såg den till ett billigt pris) eller ringer/mejlar Gaudete förlag.
042 37 48 10, om man ringer.
anna@malmberg.org för e-post.
www.gaudete.se om man vill kolla i största allmänhet
Detta sista var ren gratisreklam, men inte oförtjänt.

Och man kunde tänka sig att präster som planerar inför höstens arbete under ljuvlig semestervila - församlingspräster slutar aldrig tänka på sin församling, som ni vet - ser till att skaffa många böcker och startar en litteraturgrupp. Det är nog inte ett oävet sätt att markera att vi vill vara soul friends. För egen del har jag slagits av det märkliga att hösten för min del är planerad - så jag är just nu i ett underligt mellantillstånd. Men slottsinvigning på norra Öland ska vi ha i sommar. Datum kommer snart. Det blir minnesvärt. Och uppmärksammat.