Förnekelse

Snowden-historien irriterar mig. Överstarna Olofsson och Salander skulle kommit på sommarbesök i dag men i går fick jag besked att de inte kan. FRA är tydligen överlupet efter Snowden-avslöjandena och de har mycket att stå i. Vi bestämde att de får komma i augusti i stället. Vad de gör just nu vet jag förstås inte. Men en hel del möda får väl också läggas ner på att följa upp vad som sker hos Säpo, som spionerat på Lars Ohly. Och antagligen finns det en hel del här som måste förnekas så att medborgarna, de som betalar alla kalasen, inte ska få veta vad sant är.

Lite tråkigt är det att vi inte kan bilda den nya kyrkliga miljöföreningen för att få uppbära subsidier, ordna seminarier och bli allmänt PK. Vi hade tänkt bilda gruppen MILJÖnsarna med syfte att tala för människans ansvar för skapelsen med det viktiga teologiska tillägget under namnet:

MILJÖnsarna för ansvar
Och lik förbannat är skapelsen dödsmärkt, för människan drog döden över den.

Nu får bildandet anstå något.

Förnekelsen i sig är intressant. Jag ville inte ha en debatt kring förintelseförnekandet på denna blogg och publicerade inte två intressanta kommentarer. Men tanken slog mig att förnekandet är sig likt tiderna igenom. Ta frågan om uppståndelsen. Aposteln Paulus drar fram en uppsättning ögonvittnen, med namn och allt. Myndigheterna dementerar - fast utan att lägga fram några som helst bevis, bara vanliga politiska propagandafloskler och hänvisning till (mutade) namnlösa vakter. Handfast agerande får vi inte se - dvs att myndigheterna visat graven med en kropp i eller visat upp kroppen. Myndigheterna kör det vanliga: sätt åt de misshagliga. Metoden fungerar inte. Beskedet om uppståndelsen sprids. Människor gör egna erfarenheter och det uppseendeväckande beskedet fortsätter övertyga.

Naturligtvis kan evangelisternas beskrivningar dissekeras och avfärdas som motsägelsefulla. Att ögonvittnen uppfattar detaljer lite olika, kan man göra ett stort nummer av. Vill någon försöka se samsynen när det gäller uppståndelsen, är det fullt möjligt. Den finns där och blir till en bekännelse grundad på insikter som ter sig ideologiskt omöjliga för judar och greker. Kristen tro bottnar i en glad upptäckt och praktiseras som lika glad uppkäftighet. Han har verkligen uppstått! Det förändrar allt.
Och vi som vet, vet att man ska inte tro på något som myndigheterna inte först kraftfullt dementerat. Också denna insikt blir ett argument för tron. Myndigheterna gjorde verkligen kraftfullt allt vad de kunde - och det genomskådade vi väl?

På vilket sätt var kommentarerna om förintelseförnekandet intressanta? Därför att de har rätt. Vi vet inte det exakta antalet döda. Det var inte 4 miljoner i Auschwitz, som det en gång tänktes. Men 1.5 miljoner människor, varav 1/3 barn och unga, dog. Alla gasades inte. De som förnekar förintelseprojektet i industriell skala, har en del att fundera kring. Men frågorna om hur man snabbt och korrekt fastställde antalet dödade judar måste få ställas, för saken är väl den att siffrorna är en uppskattning som gjordes innan det fanns tid för dokumentation. Om det bara var 5 999 999 - är det verkligen räknefelet som ska beklagas då? När Göran Rosenbergs far inte orkade leva längre, måste vi inte räkna in de som dog också åren efter 1945 som offer för det nazisterna genomförde? Och dr Salomon Schulmanns mamma i Malmö, som drömde mardrömmar natt efter natt - vad ska hon räknas som? Hon levde, fick barn i Sverige - men något i henne hade för alltid förstörts.

Det var när jag började fundera över förintelseförnekarna jag kom att tänka på uppståndelseförnekarna, som ni förstår. Förnekelsen har sin egen logik och till den logiken hör att undvika ärendet. Judar och greker hade ideologiska skäl för det, som aposteln Paulus alltså konstaterade.