Nu hade förstås ingen väntat sig ett blogginlägg denna Midsommardagens morgon - jag menar, med tanke på hur folk tänker om mitt måttlösa midsommarsupande. Det var likväl inte detta som var problemet. I går hämtades Kooikervalpen Lovis från Mejsies kennel i Visseltofta och hon skulle socialiseras med foxterriern Grynet samt därtill skulle alla dessa snapsar drickas, snapsvisorna avsjungas, en fet cigarr rökas för att fira den lyckliga tilldragelsen för att nu inte tala om midsommarmaten, tårtan, jordgubbarna... Hur första natten gick? Utan problem. Och Lovis är en from Kooikerhund. Bland det första hon gjorde var att tugga på Tidegärdens bokband. Med tanke på att hon vaknade tidigt, tänkte jag att hon ville be matutinen men efter att ha kissat somnade hon igen. A home without a dog is just a house. Nu har vi alltså två - och snart två hus också.
Räcker detta som förklaring till att jag sköt upp bloggandet? Nå, högmässan i Slätthög tog väl 1 timme och 55 minuter eller så. Rejält ska det vara när Kyrkliga Förbundet samlas till läger. Det hela var underbart med många barn, som vandrade till söndagsskolklasser och dessemellen hann brottas med sina föräldrar i kyrkbänken (ja, ni vet hur det går till), dra nappen ur lillasysters mun (en klassiker för att nå önskad effekt - och sannerligen alltid garanterat effektivt) samt dessemellan kolla hur bänkdörren går och om man kan klättra över till nästa bänk. Jag njöt och insåg att barnen i högmässan får en träning för livet. De umgås i ett sammanhang som är kreativt. Det finns gott om sådana kyrkungar i landets kreativa miljöer. Jag njöt och for till lantegendomen för att inte bara läsa ut Adam Hochschilds utomordentliga bok Aldrig mera krig (pocket, Ordfront) utan också för att läsa post som högat sig under den gångna veckan. Det var där jag mötte den uppfinningsrika lögnen. I sitt slag är den imponerande.
Ansvarsnämnden för biskopar har avgjort fallet med biskopen som - lögnaktigt - påstått att jag, Dag Peter Yngve Sandahl, har finnar i rumpan. Hennes ord på den av Svenska kyrkan appoberade bloggen föll så. Biskopen Tuulikki Koivunen Bylund friades och hennes förklaring trodde Ansvarsnämnden på: "Jag ville bara hyfsa hans språkbruk." Jag antar att hennes bloggpost finns kvar. Förklaringen är på inget vis trovärdig. Biskopen ljuger sig ur ett dilemma. Hon var egentligen irriterad eller upprörd efter DN-artikeln. Så blev det som det blev, lite tanklöst men i alla fall. Det hade hon kanske bort medge? Nu ljuger hon i stället. Uppfinningsrikt, närmast underhållande - om inte Ansvarsnämnden köpt förklaringen. Då blir det allvarligt.
Kammarrättsrådet Robert Schött, född 1953, prosten och doktorn Astrid Andersson Wretmark, född 1939, domkyrkokaplanen, prosten h c och doktorn Thomas Stoor, född 1955 samt kurssekreteraren Monica Andréasson, född 1944 visar sig vara så intellektuellt rustade att de köper förklaringen - och dessa ska pröva biskoparna. Vad är det för folk vi hålls med i det som ska föreställa någon typ av rättsligt förfarande - och borde inte någon fundera över vad kammarrättsrådet Schött låter sig användas till genom detta uppdrag? Denna typ av privaträttslig verksamhet - är den förenlig med uppgiften som kammarrättsråd eller skadar Schött genom sin verksamhet i Ansvarsnämnden det anseende ett kammarrättsråd bör ha? Jurister som lånar sig till verksamhet i Svenska kyrkan borde man särskilt granska, menar jag numera. De utför beställningsjustis.
Lite annorlunda är det nog med en sådan storhet som domkyrkokaplanen, prosten h c och doktorn. Han ägnar sig rimligtvis åt karriärplanering. Det kan löna sig. Kanske. Annars kommer det att straffa sig - för tiden är inte riktigt på hans sida om folk tröttnar på att ljugeriet ska vara grundhållning i Svenska kyrkan.
Nu kan friandet av Tuulikki Koivunen Bylund inte överklagas. Det går inte heller att anmäla henne för att hon snott sig undan med hjälp av en lögn - för den har ju Ansvarsnämnden redan köpt. Men nog har vi problem med den systemimmanenta kyrkojustisen. Och problem med biskopar också?
Jag vidhåller för övrigt vad jag hela tiden hävdat: Jag har inga finnar i rumpan. Inte i någon mening. Njut av meningen en gång till: "Jag ville bara hyfsa till hans språkbruk."
OK OK. Men om någon biskop hävdar att jag eller Dag Sandahl har finnar i rumpan är det väl ändå ingen större ärekränkning, även om det är en osanning eller feltolkning? Och i överförd bemärkelse har vi ju faktiskt Dagens Seglora, även om nättidningar är lite svåranvända där bak på sommardasset...
SvaraRaderaSeriöst. Jag tror faktiskt på Bylunds förklaring. Sannolikt ville hon helt enkelt hyfsa ditt lutherska språkbruk, alldeles bortsett från att hon tacksamt tog tillfället att prata om annat än din sakkritik mot Smedkam. Hennes uttryckssätt var väl det gängse i sådana fall - enligt kutymen "sånt läder ska sån smörja ha" - och knappast ägnat att närmare analysera.
(Inte visste jag förresten att hon hade så pass humor och folklighet att hon kunde låna sej till liknande uttryckssätt. På något sätt gläder det mitt svarta hjärta...).
Om den förklaringen håller i ansvarsnämnden borde den hålla i samtliga dumkapitel också. Alla anklagelser torde kunna avvärjas med samma typ av försvar...
SvaraRaderaJag tror det finns många goda anledningar att skjuta upp bloggandet. Det är som framgick av tidigare blogg alltid bra att äta först. Blogga sedan. Detta absolut inte sagt för att hyfsa DS dagsrutiner, absolut inte! Utan ett sådant där välment råd, som gärna delas ut, emedan jag tycker det är roligt att läsa DS blogg om kvällarna och hitta nått nytt glädjande att ta del av. Nu Glädjer det mig att kyrkliga förbundet har läger! Jag har just färdigställt en artikel om förbundets tillblivelse vilket är en intressant historia kopplad till Stockholm. Fö tycker jag DS skall strunta i vad folk tror om hans vanor. Folk tror så mycket, det är aldrig bra. Mycket bättre med lite sund otro. Tillsist: lyssna på hundarna, bättre teologer kan man inte finna, så odöpta de är förkunnar de allt som oftast evangelium bättre än de flesta tvåbenta. Det står i Rom 1:20. / Magnus Olsson
SvaraRaderaMin pappa, under ett drygt decennium ytterst aktiv kommunalpolitiker, brukade säga:
SvaraRadera"Det lönar sig aldrig att bråka med en myndighet. Skulle man mot all förmodan någon gång få rätt, är det oftast inte värt priset."
Biskopar och ansvarsnämnder tycks fortsatt agera som myndigheter.
Tant Svart
Bylund har själv sagt att hon bor i en biskopsgård som närmast är att liknas vid ett ruckel. Kan inte dessa "ohyfsade ord" vara en sinnebild för vårnuvarande kyrkoorganisation?
SvaraRaderaLögnen gäller väl bara pluralformen? För hon (singular) är ju pain in the ass.
SvaraRaderaDag S har inte finnar i rumpan hoppas jag, men uppenbarligen i hjärnan.
SvaraRaderaFörresten, det är småaktigt att anmäla en biskop till ansvarsnämnden av en sådan ordkonstnär som Dag S.
Han kunde använda sitt krut för att fixa de svenska försvaret i stället , för att prata om en riktig nationell problem, med sina överstar, för att vi finnar behöver inte bära hela bördan för Norden.
Tuulikki ljuger inte, Dag är en dålig förlorare.
Fader Dag har inte förlorat - Han har vunnit för att han visar sig vara långt mycket mer en ledare än Bylundskan - Ack vilken bondtölp hon är. Hon skulle ju föregå med gott exempel, istället blev det bara soppa och pannkaka av det hela, precis som kyrkans hus.
SvaraRaderaBirgitta av Segerstad
Fru/ fröken af Segerstad som tidigare skyllde mig för att vara elak mot DS drar sig inte för att ge härnösandsbiskopen öknamn, är det med åttonde budet vackert? / Magnus Olsson
RaderaBlir glad av att höra att du tycker det är underbart med barn i söndagskola och det de höll på däremellan. Våra barn lyckades nog utföra det du radade upp plus lite till. Fint när barn kan vara med i kyrkan nära två timmar.
SvaraRaderaJohan Kalin som satt tre rader bakom
Ur ett frikännande beslut av svensk kyrkojustis efter anmälan av ett blogginlägg:
SvaraRadera"Principerna i yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) gäller också gentemot Svenska kyrkans organ.
Kyrkoordningen uttrycker en förväntan om att alla som har ett uppdrag i kyrkan är trogna mot Svenska kyrkans lära och ordning. När det gäller dem som vigts till präster, diakoner och biskopar ställs dock högre krav på lojalitet till det gemensamma. Det måste därför finnas vissa gränser för vad som är möjligt för en innehavare av kyrkans vigningstjänst att utrycka både muntligen och i tryckt skrift. Det är emellertid inte ovanligt att det i debattartiklar och liknande inlägg ibland används ordval och uttryck som kan vara överdrivna och polemiska men som kan tolereras beroende på i vilket sammanhang de förekommer."
Borde kunna gå att klippa rakt av i detta fall, oavsett utfall.