onsdag 5 juni 2013
Sommartrångt i sovrummet
Det var för trångt i sovrummet i går kväll. Inte bara jag utan en mygga också. Jag markerade med en kraftfull viftning med handen att myggan var för mycket och borde avlägsna sig. Sedan försökte jag att kraftfullt klappa myggan med båda händerna. Framgången uteblev. "Detta sovrum är inte stort nog att rymma oss båda", utbrast jag sedan. Till sist gav jag upp. Men riktigt glad somnade jag inte, även om jag försökte övertyga mitt klentrogna hjärta att aftonbönens "bevara oss för allt ont både till kropp och själ" verkligen inbegrep myggan...
Jag sov i vart fall och vill inte tänka på vad myggan haft för sig under natten. Fast innerst inne vet jag och tycker att det kliar både i huvudet och på ryggen. Allstå blir uppiggningsbehovet enormt. Jag går till läggen och kollar vilka som såg till att stoppa receptionsprocessen när det handlade om Kyrka Ämbete Enhet.
Jag ber att få påminna. En samtalsgrupp sattes ihop med representater för dåvarande kyrkostyrelsen, biskopsmötet, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska Kyrkans Fria Synod. Biskop Henriki Svenungsson var ordförande och jag kanske ska dra namnen på dem som var med: Från biskopsmötet valdes också biskop Jonas Jonson och biskopsmötets sekreterare Ragnar Persenius (senare biskop), från Svenska kyrknas centralstyrelse Monica Andersson, Christina Odenberg (senare biskop) och Göstra Wrede. Från aKF sr Inger Johnsson, Mereth Lindgren och Kjell Petersson och från synoden sr Marianne Nordström, Göran Beijer (senare biskop) och Dag Sandahl. Det var en grupp som enigt kunde säga att ämbetsfrågan kräver en fortsatt bearbetning - också internationellt och ekumeniskt samt, fortfarande eniga "att tveksamhet till eller ifrågasättande av ordningen med kvinnor som präster inte i sig bör hindra att någon vigs till präst" - skrev jag "eniga"? Vi rekommenderade inte bara denna dialog utan också stuider och samtal och utvärdering av hur det gått i dessa samtal.
Gruppen, som möttes tolv gånger från mars 1990 till juni 1993, uppfattade sitt arbete som en del av en enhetsprocess. Det finns en del intressanta markeringar i dokumentet. Att det ur teologisk synpunkt finns "två möjliga och tolkningsmässigt hedervärda huvudståndpunkter i frågan om kvinnor som präster och biskopar" är en sådan. Rapporten diskuterades egentligen aldrig. Biskopsmötet vek ner sig och skärpte sin hållning i vigningsfrågan utan någon som helst receptionsprocess, som det heter när folk får en chans att läsa, reflektera och samtala. 26 undertecknare skrämde biskoparna och jag kan ge er text och namn:
"Med utgångspunkt i den nyligen publicerade slutrapporten från
samtalsgruppen om samexistens i kyrkan, "Kyrka - Ämbete - Enhet", och
en del uttalanden i samband med den vill vi, kvinnliga och manliga
präster från samtliga stift i Sverige, djupt oroade, rikta en fråga
till Biskopsmötet, om dess ledamöter avser att framgent viga präster
som inte erkänner de kvinnliga prästernas vigning, ämbete och
ämbetshandlingar och som därmed inte accepterar Svenska kyrkans antagna
ordning.
Genom sådant handlande skulle ofrånkomligen den förödande splittringen
i Svenka kyrkan komma att bli bestående och därmed hela kyrkans
kallelse i vår tid saboteras.
Vi begär därför att klargörande uttalande från samtliga biskopar i vad
vi anser vara en kyrkans ödesfråga.
I september 1993:
Anna Karin Hammar, Sten Hallonsten
Lena Olsson Fogelberg, Johan Unger
Maud Nordgren Andersson, Berndt Fransson
Johanna Holm Almer, Kenneth Kjellberg
Ann Christin Dahn, Margareta Carlenius
Bo-Lennart Nilsson, Ann-Katrin Eriksson
Britas Lennart Eriksson, Lena Tengelin
Mats Johansson, Stig Sundgren
Madeleine Åhlstdt, Åke Bonnier
Cristina Grenholm, Carl Reinhold Bråkenhielm
Margit Sahlin, Eberhard Bölzner
Sinikka Tyyska,
Bo Lundmark
Karin Burstrand, Gunnar Sjöberg"
Nu blev det trångt men låt mig systematisera. Av undertecknarna återfinns nu Lena Olsson Fogelberg, Cristina Grenholm /chefsteolog) och Gunnar Sjöberg (kommunikationschef) i Kyrkans Hus. Anna Karin Hammar finns på stiftskansliet i Uppsala. Åke Bonnier är biskop Några av undertecknarna är pensionerade eller borta. I kyrkomötet har fem av undertecknarna funnits - eller finns. Teologiska kommittén leds av professor Bråkenhielm, Anna Karin Hammar ingår i Läronämnden. Fint folk, alltså.
"Det var då för väl att vi fick stopp på den", sa Margit Sahlin om rappporten. Men vad var det som var så farligt i den - mer än pläderingen för en reflekterande mångfald? Undertecknarnas hållning är väl i princip min, jag anklagar ingen. Med en mygga i sovrummet blir sovrummet för trångt. Jag har respekt för en sådan uppfattning, inte minst som den är min, och den är relevant i sovrummet. Men denna princip upphöjd till kyrkopolitik - vad gör den med en kyrka? Får jag påminna att till sist fick myggan och jag samsas. Vad var det för fel i det - jag kunde ju bjuda på det utrymmet och antagligen bjuda lite av mitt hjärteblod också. Var det detta som var och är felet i den inomkyrkliga ekumeniken - bristen på hjärteblod för den andre?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fördelen med myggor är att de suger på alla. Skapelsens parasiter gör inte skillnad på folk och folk utan folk och fä. Samma sak med alla andra små kryp. Som jag brukar säga som allternativ till almenackan, nämligen Rom 1:20, lämnar svar på det mesta, utan att vara övertydligt. Det har jag lärt mig av Hugo Odeberg. Nu får man ju inte gilla honom för då kan man skyllas för att gilla allt med honom vare sig det är sant, osant, troligt eller ej, men en sak är säker: han kunde hitta de små nyanserna som pekar på de stora perspektiven, om man nu finner de två biblarna värda rannsakan förstås. Skapelsen och Skrifterna, som båda visar vetekornets lag. Att den tanken inte är bärande i en högkyrklig thomism och en folkkyrklig idealism, är inte förvånande. / Magnus Olsson
SvaraRaderaLigger tonvikten på 'högkyrklig' eller 'thomism'? D.v.s. gäller bekymret högkyrklig thomism gentemot annan thomism, eller högkyrklig thomism gentemot annan högkyrklig teologi?
RaderaBiskop Göran. För att svara på din fråga så skall jag utifrån det lilla ordet " hedervärd"'och den hos DS nämnda krian med undertecknare meddela att det också skrevs en annan lists med exakt lika många namn och om jag minns rätt prästkandidater för samtliga stift. Jag som inte hörde till dem som betvivlade validiteten i vigning av kvinnor och heller inte anslöt mig till dem som ansåg att tveksamma män ej skulle kunna erhålla vigning, skrev på listan. Det gjorde jag DÅ utan problem just för att jag DÅ inte anslöt mig till thomistisk tanke, därvid står jag kvar. Det är nämligen hedervärt att inte gömma sig bakom begrepp i frågor som rör samveten, även om ens eget inte drar samma slutsats. Om det säger St Paulus mycket och har man något lagt märke till plural och singular i Kol 3:3 klarnar det. Fö hänvisar jag till det jag skrev om Herlin och Johansson. Vill man ha en Johansson till kan man med fördel ta del av linköpingsdomprostens text om det indirekta seendet, som byts ut till direkt seende och dess konsekvens: Gal 2:19-20. / Magnus Olsson
RaderaBroder Magnus! Även om du inte direkt svarar på min fråga, konstaterar jag att du presenterar en hållning som i hög grad är hedervärd.
RaderaTack. Som man bör sjunga vår Gud är oss en väldig borg. Guds välde, Jesu regering för att tala med Schartau, behöver inga andra skydd än Guds försyn, den Sanna borgen, som borgar för den frid som övergår allt förstånd och inte tar skydd i varken thomismens eller idealistisk filosofis grunda tankar, människorankar. Det är därför Jesu regering inte har några hittepåaktiga departement med självutnämnda påvar utan i Jesu regering går man direkt till Gud, genom den Helige Ande. Om det har ex Teresa av Avila skrivit gott liksom Johannes av korset. Det är därför Luther följer den helige Berhard om att oratio, meditatio och tentatio skapar en teolog. Det sista, anfäktelsen, har ex Per Olof Sjögren skrivit mycket om. Bygga innifrån är att bygga på rätt grund, en borg som består: Gud. För Gud är inte blott Gud utan tron själv när Kristus är på riktigt. Den som söker skydd där är inte rädd för sin medmänniska och använder inte henne till byggsten. Det som behövs är bön. Tex " herre jag är inte värdig att du går in under mitt tak men säg bara ett ord så blir jag frälst" / Magnus Olsson
RaderaFår jag bara än en gång påminna om att de "bekännelsetrognas" hållning 1958 inte var en bön om samexistens och fortsatt präst- och biskopsvigning av motståndare till ordningen med prästvigda kvinnor. Prästvigda kvinnor var myggor i sovrummet och skulle inte få förekomma i en kristen kyrka. Dedicerade motståndare till ordningen med kvinnliga präster ser fortfarande prästvigda kvinnor som dylika myggor och accepterar deras existens endast så länge de inte har kyrkopolitisk makt att få bort dem. (Var det inte så även din fredliga samexistens med myggan fungerade, Dag - du fick helt enkelt inte tag i den för att utgjuta dess hjärteblod och tvingades därmed bjuda på ditt?).
SvaraRaderaOch det är klart - nån himla ordning får det allt lov att vara i en kristen kyrka. Man kan, som min ärade mormor brukade säga, inte både sk-ta och hålla igen. Men vad såväl högkyrkliga som kvinnliga präster måste fråga sej - och nu av allt att döma allt oftare frågar sej, inte bara inom Frimodig kyrka (se även Annika Borg) - är om det är rimligt att prästviga alla möjliga modernistiska teologer utan den minsta skymt av s.k. luthersk eller paulinsk lära om rättfärdiggörelsen m.m. (leve John Shelby Spong och "bort med synd och skuld och slaktade lamm", typ), medan prästens kön eller inställningen till präster av ett visst kön upphöjs till "den artikel med vilken kyrkan står eller faller."
Var nu inte så missunnsam mot de högkyrkliga! De har väl fått sina rallarsvängar för ifrågasättandet av 1958 och de skall inte skyllas för antipati mot prästvigda kvinnor enbart pga brist på makt! Se de har nått nytt att förakta med sin syrliga attityd som de självklart inte vill bli behandlade med själva. Det skulle de tänkt på och studerat sina egna kretsar först, så kunde de förstått att bögar kan med tungan minst lika bra som de goda! Kan ju bero på att det alltid funnits ett drag av gay i högkyrkligheten, inte minst i de mer koketta klubbarna. Nä var snäll mot högkyrkligheten, den är ju glad, sägs det. / Magnus Olsson
RaderaLåt då mig påminna om att de präster och biskopar som valde att stå kvar i tjänst i SvK efter 1958/60, trots avvikande uppfattning i ämbetsfrågan, gjorde detta med uttrycklig hänvisning till det löfte om samexistens som utfärdats både av ett enigt kyrkomöte och statsmakterna. Den avvikande uppfattningen var förenlig med kyrkans lära och inget hinder för att fortsatt bli prästvigd och verka inom SvK i det uppdraget, så blev det sagt.
SvaraRaderaFör "vägrarna" handlade det sedan om att utan att ge avkall på den egna principiella uppfattningen och i respekt för kyrkans antagna ordning och motparten finna fungerande arbetsformer i den nya situationen. Några "vägrare" visade dåligt omdöme och verkade inte fatta att respekt för den andre också måste påverka det egna handlandet. Vi kan lämpligen bortse från stopskott av det slaget och inse att det inte var därför som i slutänden varje form av samexistens i den här frågan avvisades och det som inledningsvis var en ordningsfråga omdefinierades till en kyrkoskiljande lärofråga. Besegrandet av och fördrivningen av "kvinnoprästmotståndarna" blev det samlande banéret för "modernister" av alla de slag. När slaget var vunnet upptäckte sedan dessa att man inbördes var långtifrån ense om allt. Men vad är nytt i detta?
Så befriande det skulle vara om vi kunde få ett ärligt och öppet samtal om kristen tro i SvK. Vad uppfattar vi som bärande i vår tro? I vilken utsträckning kan vi igenkänna detta hos den andre? Var ska gränserna gå i vår kyrkogemenskap? Vad ryms i den och vad får inte plats? Det är ett samtal som alltid behöver föras i en kyrkogemenskap, men nu mer än någonsin.
Att hänvisa till bekännelseskrifterna säger i sig inget! Det är ju uppenbart att vi inte är ense i tolkningen av dem liksom av traditionen i stort. De historiska bekännelseskrifterna är utgångspunkten för samtalet, men där bortom måste vi finna tillräckligt mycket att samlas kring för att gemenskapen ska uppfattas som meningsfull, för oss själva och andra.
Intressant. Om högkyrkligheten lyssnar på Olof Herlin och Lechard Johanesson hade de kunnat upptäcka att boströmsfilosofin med sin tanke om person och stat under dess dominerande epok 1840-1900, skapat en mentalitet av statstjänstemän, vilka när Hegel och särskilt Kant dammades av, kunde visat att de befann sig i en kontext som de borde analyserat djupare än tramset som Rosendal och Nyhren levererade. När väl patristiken öppnade ögonen för andra perspektiv hade de redan målat in sig i ett hörn ur vilket de sedan aldrig förmådde ta sig ut med annat än salongsradikalitet och fula manchesterkosymer. / Magnus Olsson
RaderaJag minns väl denna tid. I början av 90-talet hade jag lämnat min tjänst i den församling (Nederluleå) i vilken jag arbetat sedan min prästvigning och som dåförtiden ansågs vara "kvinnoprästmotståndarförsamlingen" i bygden pga hållningen hos majoriteten av prästerskapet. Varit studentpräst i två år och under denna tid i viss "frihet" fått chans att försöka se lite utifrån på min egen hållning i ämbetsfrågan: skulle det vara möjligt att något mjuka upp sin hittills ganska rigida hållning till "communio in sacris". Kunde man ta något steg i försonande syfte?
SvaraRaderaOch så kom, som reaktion på ovan citerat brev till biskopsmötet, biskoparnas skärpning i vigningsfrågan. Då kände jag: nej, det är ingen idé att bjuda till. Ger man dom fingret tar dom hela handen. Nu får det va´.
Och där har jag förblivit. Någon "resa" blev aldrig av för mig.
Noterar också att nuv domprost i Gbg Karin Burstrand var med bland undertecknarna. I biskop Stiglunds fastebok blir hon ju i praktiken en representant för det som blir den "öppna" sidan av kristendomen, till vilken Stiglund "rest" från sin ungdoms mer "slutna" dogmatiska kristendom. Att Karin Burstrand bara några år senare alltså är en av dem som genom brevskrivande åstadkommer att dörren smälls igen mitt framför näsan på stora grupper i kyrkan blir ju tänkvärt. Det är uppenbarligen bara den ena sidans folk som förväntas fara ut på resa och få nya insikter.
Utdrivandet av de så kallade kvinnoprästmotståndarna har visat sig vara en pyrrhusseger. Resultatet har bara blivit en kyrkoorganisation med svårartat självskadebeteende i form av brutna löften och skenande politisering.
SvaraRaderaGunnel av Gunhild lär betyda den strida. Skall vi böja knä tillsammans inför Jesus nu frivilligt hellre än att tvingas senare i tiden? Vem är Herren i huset?
SvaraRaderaJag har länkat till din Blogg mer än en gång. Därför att Sofia gjorde det mer än en gång...
Vems kallelse är viktigast - den bekännelsetrogna prästen eller kvinnoprästen?
RaderaDet var bra att DS presenterade namnen på de personer som saboterade försöket att reda ut och möjligen söka läka såret efter beslutet 1958.
Jag ser med bedrövelse att mitt stifts nuvarande biskop Åke Bonnier tillhörde dem som stoppade det hela. Det förvånade mig faktiskt, han som nu söker gemenskap med de kretsar som hör till de bekännelsetrogna i stiftet. Det vågade nämligen inte de två föregående biskoparna i stiftet. Man lutar sig inte gärna mot de som det nästan är skottpengar på. Gemenskap med dissidenterna i kyrkan ger inga pluspoäng hos kyrkopolitikerna, det var de alltför väl medvetna om.
"Genom sådant handlande skulle ofrånkomligen den förödande splittringen i Svenska kyrkan komma att bli bestående och därmed hela kyrkans kallelse i vår tid saboteras." Så stod det i undertecknarnas dokument.
Nu blev ju samtalen stoppade, men blev den "förödande splittringen" detta.
Är det inte mer splittring nu tjugo år senare? Kanske trots deras okloka tilltag skulle jag vilja säga. Det de i sin ovishet ville stoppa blev permanentat.
Och vilken kallelse är det de avser i dokumentet som saboteras? Är det de kvinnliga prästernas kallelse de vill försvara medan den manlige bekännelsetrogne kandidatens kallelse är noll och intet värd? Han körs på porten. Det var ju i så fall en besynnerlig och inkonsekvent ståndpunkt, jag menar i dessa jämlikhetens dagar. Tala om sabotage.
Än en gång, det förvånar mig att Åke Bonnier var med och skrev under denna soppa. Undrar om han hade gjort det i dag?
"Präst från Skara stift"
"Präst från Skara stift", det jag syftar på är att Herren kallar vem han vill och vem han vill utrustar han. Det fungerar inte som församlingsledning med politiskt valda utan bibelkunskap och bön. Jag kan inget mer än allt jag läst på nätet från SKU i bibelsajten. De skulle ha den teologi, som Jonas Gardell har. De två böckerna "Om Gud" och "Om Jesus" stämmer inte med att bibeltext skall förklaras med bibeltext och det tydliga är före det dunkla. Ps 119:160. Tillbaka till bibelns sanning!
RaderaFrontlinjerna har ändrats:
SvaraRaderaIdag står kristna med förankring i traditionell teologi och kyrkosyn mot en högröstad falang av kulturkulturbolsjevikshenor. Detta alltså utan större bäring i fråga om kön. Här står kvinnor nu mot varandra i den stora frågan: Jesus eller något annat. Nya allianser och fronter uppstår.
Och visst - många kyrkhenar ses le nollställt och vet inte på vilket ben hen skall stå och vill väl helst huka och ducka.
Genus- och pluralböjer jag rätt nu? Få se:
hen - henar
hena - henor
Usch, så svårt det är med grammatik?
Tant Svart
Kort sagt: Ja, inte fanns det något hjärteblod för den andre.
SvaraRadera"hela kyrkans kallelse i vår tid saboteras" ju ganska bra av bristen på ordets förkunnelse i linje med traditionen.
Eller är kyrkans kallelse att predika ett annat evangelium än det som beskrivs i bekännelseskrifterna?