Folkräkning

Det blev lite upplysande med kommentarerna kring skolavslutningar, som räknades som gudstjänst i statistiken. Här träffar vi på ett intressant fenomen - lidelsen att få ihop en god statistik.

I Kalmar Slottskyrka gick det så till att den gamle kyrkvärden vid varje gudstjänst räknade. Prosten Pehr hävdade att han räknat fötterna på folk och sedan glömt dividera, för Slottskyrkan redovisade alltid en hög statistik, en som prästerna hade lite svårt att känna igen sig i. Men riktigt så illa var det inte. Förmodandena att han la till alla änglar han kunde se, var kanske mer sannolika - i Kalmar Slottskyrka finns det ett antal kerubansikten att räkna och addera. Att han alldeles konsekvent vid varje gudstjänst plussade på med Den Heliga Treenigheten - alltså 3 - är klart. Hans motivering var att Gud själv förstås varit med. Det var närmast odisputabelt.
En annan vaktmästare i Kalmar räknade alla som gick till nattvardsbordet som kommunikanter, alltså också barn som blev välsignade. Det plussade på nattvardsväckelsen något. Men kom statistiken till för att visa hur bra allt är?

Jag har bråkat om saken förr, men min tanke är att arbetet med statistik var ett sätt att komma åt Svenska kyrkans faktiska läge, se svagheterna och göra något åt dem. Högkyrkliga präster var också angelägna att kunna visa att ett mer idogt mässfirande inte drev folk från kyrkan men kunde använda statistiken för att fundera över det där med kyrka och folk. Räknandet var alltså en del av en slags missionsstrategi. Berndt Gustafsson måstre ha tänkt så, för han analyserade idogt i stencilerade meddelanden från Religionssociologiska Institutet vad som hände.

Nu då? Tar vi upp den gamla statistiken är den osäker av flera olika skäl men i korthet kan man se att under 65 år har raset varit betydligt. Ingen tycks vilja tala om det. När Jonas Bromander kör siffrorna för framtiden ter sig läget lika dystert. Det talas det inte heller om. Fullt begripligt, naturligtvis. Man kan inte tala om problem om man inte har en aning om hur de kan lösas och "det håller min tid ut" - som det hette redan när jag hörde äldre prästr tala i början av 1970-talet. Jag inbillar mig att det var denna mentalitet som fick några tänkare att bli noga med att vi skulle få statistik, alltså nödga präster att se läget för att kunna bedöma och handla. Det gick ju att förstå att Svenska kyrkans läge var ett annat efter kriget, de stolta deklarationerna om att den kristna linjen var den svenska linjen till trots.  På 1990-talet redovisades analyser där Svensak kyrkan i en matrismodell befann sig "i farliga hörnet" - det kunde gå precis hur som helst. Och det är väl det det har gjort.

Jag tror det finns en hel del fel i den gamla statistiken. Den friserades för att se bättre ut. Men det finns, för de forskningsintresserade, ett intressant material i domkapitlens arkiv, nämligen prästernas egna berättelser till biskopen inför prästmötena. Sådant har vi inte längre. Det var där som präster i öppna frågor svarade biskopen hur de såg på Svenska kyrkans läge. En del skrev inte så mycket, för de begrep att detta de skrev skulle bli offentlig handling. Andra skrev kanske just därför, skrev sig mentalt fria. Jag uppfattar förhållandet att den sortens frågor inte längre ställs som informationsbärande.

In summa: det blev bättre kyrkostatistik när horderna kommenderas till kyrkan - och skäl för att upprätthålla ett gigantiskt självbedrägeri. Inte konstigt att Stina Eliasson (C) var så rasande när ärkebiskop Bertil Werkström någon gång på 80-talet sa sanningen om fallet för gudstjänstsiffrorna. Sådant tal i kyrkomötet ville Stina inte höra.  För Stina var allt bra - som hemma i Stugun - och kunde bara bli bättre.