Mer hastigt än lustigt och egentligen oväntat fattade General Synod beslutet att införa reformen med kvinnor som präster - men inte biskopar - i Church of England. Majoriteten var ytterst knapp. Glädjen utanför Church House tog sig sådana former med hätska rop mot "förlorarna" att ärkebiskopen av York aldrig glömt upplevelsen. Den var för honom, tror jag, bortom det tänkbara.
Nu kunde många kvinnor prästvigas, några ansenligt upp i ålder. Var den äldsta över 80 eller är det ett falskt minnesfragment? Förlorarsidan kunde organisera sig med Flying Bishops i en struktur som Forward in Faith och församlingar kunde markera sin traditionella tro och respekteras för det - främst därför att parlamentet värnat minoriteten. Många gick till Rom och bedömningar gjordes att det till sist inte skulle finnas någon vilja att hålla ihop Church of England. Ledningen för Forward in Faith talade med Troskongregationen om möjligheten att skapa en katolsk gemenskap med bevarad anglikansk identitet. Benedictus XVI personligen såg till att den möjligheten skapades och tre av biskoparna i Forward in Faith blev i stället präster romersk-katolska präster inom Ordinariatet, som är en gemenskap under ledning av en av de fd och numera prästvigda biskoparna. Om jag förstått komplikationerna rätt har de katolska biskoparna i England egentligen inte på allvar backat upp Ordinariatet och sett till dett gemenskapen fått en egen kyrka i London, t ex. Och påven Franciskus hör inte till uppbackarna av ordinariatslösningen.
Under tiden har frågan om kvinnliga biskopar bränts. I november misslyckades General Synod på nytt att få igenom reformen. Den föll, därför att minoriteten inte fått en säker ställning utan riskerade att bli hemlös i sin egen kyrka. Det ville inte General Synod åstadkomma.
Nu är saken uppe igen. Minoriteten kunde tänka sig att förhandla fram en lösning med kvinnor i biskopsämbetet om det samtidigt gavs bindande utfästelser för de som inte kunde acceptera kvinnliga biskopar. Men inför General Synod i juli drar det ihop sig. Det verkar som om alla evangelikaler inte köper biskoparnas förslag om "Option 1". Julian Mann beskriver hur präster antingen måste ljuga när de ger biskopen sina löften - "either lie or leave", hur lekfolket i kyrkorådet riskerar att hamna inför domstol för brott mot jämställshetslagen om de utnämner en manlig präst (och i en sådan rättsprocess får kyrkorådet självt svara för kostnaden) och alla konservativa evangelikala måste leva som oxymorons - lojala dissidenter. En oxymoron är egentligen en retorisk figur som sätter ihop två oförenliga begrepp - som "lojal dissident", eller tydligare kanske, "förtjusande tyrann".
Biskoparna rädes ett bakslag på samma grund som förra året. Minoritetens plats är kanske enligt nuvarande General Synod inte säkrad. Då faller reformen ännu en gång - och det kan man inte hantera. Hur göra? Det enklaste är att be drottningen upplösa nuvarande General Synod och få till ett nyval. Det är en bättre lösning än att parlamentet tar över frågan och fattar beslutet. En majoritet av biskoparna tycks emellertid tänka att synoden inte kan säga nej till kvinnliga biskopar en gång till och vill sitta still i båten.
Hur det blir? Inte vet jag. Ett vet jag: Here we go again! Och jag inser att det hela handlar om en kyrkostruktur som är oförmögen att stå emot den rådande statsideologin. Saken gäller inte Kyrkans ämbete - vem bryr sig? Saken gäller att manifestera jämställdhet mellan könen. Och priset blir förstås en kyrklig splittring.
Vem tjänar på det - och vem är det som alltid har så bråttom? Jag ska leta efter något Skriftens ord om den saken, tror jag.
Om den kristna människan inser att hennes paradislängtan leder henne fel kommer hon se att när Guds vilja med lån av Mose hand delar havet och skapar inte blott en väg rakt igenom utan gör havets botten till en öken, torrlagd. Det är bra. Det torra brinner fint. När elden får vara det som den kristna människan går igenom bränns allt bort och så kan vattenväggarna slå igen och hon drunknar i havet. Havets öken är ingen dum plats. Det är Gud som kallar människan att vandra i och genom eldshavets vågor. Eld och vatten. Inte för inte hänger de samman med Guds Ande. / Magnus Olsson
SvaraRaderaDen sekulära kulturen är väl inövad i det oxymoriska. I Svenska Kyrkan har försökt hänga på så gott vi kan. Ämbete och äktenskap har nu definierats oxymoriskt. Om vi skall försöka sammanfatta oxymorin med ett enda ord blir troligtvis "hen" en "sjukt bra" kandidat. I politiken har troligtvis de nya moderaterna som arbetarparti en hög oxymorisk faktor. Svenska Kyrkan skulle återfinna sig själv genom en besinning och omvändelse för att lämna de oxymoriska fröskidorna och söka sig mot Fadershuset. Är inte omvändelse och bot det centrala i reformationen?
SvaraRaderaOrdinariatets grupp söder om Themsen i London har nu faktiskt fått en egen kyrka, Church of the Most Prescious Blood, några kvarter från London Bridge (den hades tidigare om hand av någon orden, som nu har flyttat). Du säger att Franciskus inte är intresserat av ordinariaten (det finns ju numera också ett i USA och ett i Australien) – vad har du för belägg för det, jag har inte sett att han har uttalat sig i frågan.
SvaraRaderaKristendomens tidevarv tycks över i vår västliga kulturkrets.
SvaraRadera"Vem bryr sig"? frågar med rätta Dag Sandahl om det apostoliska ämbetet.
Nej, här gäller det samhällets verkliga religion och gudar. Och då kan religionssplittring inte tillåtas annat än som obetydligt randfenomen, lika lite i nutid som i det förflutna. De "vantrogna" skall drivas ur offentligheten in i "the closet". Här gäller ingen "pride" manifesterad i uppbackade parader. Offentligt bekänd "vantro" måste försvinna. De sista "hednakyrkorna" stängas. Den hedniska mytologin tillåts dock ännu ett tag leva ett ofarligt liv i konst och saga, bland änglar och stjärnor i Betlehem och i julkrubbors mys.
Men om någon bekänner Jesus som Herren i ord och handling, då smäller det!
Tant Svart
Håller med Tant Svart. Läste i senaste KT hur Koskinen kritiserade Jesusmanifestationen. Koskinen säger att så skulle Jesus aldrig gjort eftersom det skulle vara fariseiskt. Koskinen tror uppenbarligen inte på en nu levande Herre som är verksam i sina bekännare. Är det inte så att det är Koskinen som är den verklige efterföljaren av fariseen och sadduceen när han vill tysta den offentliga förkunnelsen av Kristus. Guds bud och Kristi vittnesbörd skall tystas, men prideparader uppmuntras.
RaderaDe svenska episkopatet är synnerligen nogräknade i vilka parader de behagar gå med i. De dissar sina kristna trossyskon men går gärna med i parader det biblisk-teologiska underlaget är minst sagt svajigt och där en fråga tar hela utrymmet! Hur teologiskt genomtänkt är det?!
SvaraRaderaArg kyrkomedlem
Då jag inte är inläst på det nya förslaget om kvinnliga biskopar i Church of England undrar jag: Kommer, om förslaget går igenom, ordningen med s k Flying bishops att bestå, eller vill man helt sonika slopa denna för minoritetens hemortsrätt i COE så viktiga ordning?! Man kan ju notera hur det gått för högkyrkligheten i SvK efter att biskop Bertil gick i pension, medan i anglokatolska församlingar har full episkopal tillsyn och uppbackning.
SvaraRaderaF Pierre