Konflikt

Kyrkans Tidning (vår ..., ja ni vet!) pläderar för konflikter och noterar att de nomineringsgrupper som står upp för beslut fattade av kyrkomötet 1958 respektive 2009 är det närmaste konflikt vi kommer. "Är det verkligen frågorna för dagen?" undrar KT. Tanken kunde sträckts ut lite mer. Konflikterna om ämbetet respektive enkönat äktenskap visar sig i perspektiv ha varit livgivande - för systemet, inte för Svenska kyrkan. Eftersom politiska partier intet har att säga om Jesus - hur skulle de? - men gärna vill utnyttja kyrkan som ideologisk statsapparat och därmed förankra sina politiska frågor , behövs konfliktfrågorna poch motbilderna. En Danell, en Giertz, en Gärtner. Utan dessa motbilder, avslöjas att partierna egentligen inte har något bidrag att komma med. Kan inte ha. Inte som partier. Men som partier kan de fira triumfer genom att utöva makt, svartmåla, göra nidteckningar och framstå som goda och rättfärdiga.

Fiskstimmet i kyrkopolitiken förmår annars uppmuntra mig mest när Kyrkans Tidning sammanfattar vad gruppen står för: Håll i er!: "För öppenhet, tolerans - mot homofobi, kvinnoprästmotstånd." Variation på tema och det är sannerligen inte lätt att vara tolerant och inkluderande när allt kommer till allt. Nu har jag just plöjt volymen om Lars Hillersberg och stimulerad av Hiller är det nog bäst att inte skriva mer om folkpartister. Lars Hillersberg visste inte bara var fienden fanns. Han såg till att skaffa sig fiender också. Det blir så, om man kan teckna, göra bildmontage och vara allmänt oförsiktig i sin kritik, kan jag förstå. Det är ömhet jag känner när jag tänker på honom, snart 10 år död nu.

Men vad är kvinnoprästmotstånd år 2013? Ett försök att måla ut fiender så att folk inte ska se vad ämbetsreformen från 1958, den riksdagen beslöt om, OCKSÅ åstadkom? För varje år som går och folk fortfarande vet att påminna om hur det var, kan ett logiskt sammanhang urskiljas. Vi borde tala om det. Och så borde de som verkligen tror ämbetsreformen och inte bara förhåller sig till en genusfråga komma fram med de teologiska argumenten.

Svensk Teologisk Kvartalskrift har just denna juni månad utkommit med nr 1 för år 2013. Det är material från seminariet om professor Per Erik Persson, PEP. Carl-Gustaf Andrén minns hur PEP hos Lindegårds i Kävlinge presenterade projektet om ämbetsfrågan och Kristus-representationen: "Jag minns fortfarande den förtätade stämningen när Du slutade. Vi kände att vi fått vara med om ett unikt ögonblick och att detta var något som skulle komma att stå i centrum av debatten så fort boken kom ut."

Så blev det - och fort. Boken kom ut och debatten var ett antal recensioner. När sommaren var över, var den debatten slut - bortsett från Harald Riesenfeld som senare kom att skära en grundläggande hållning i Perssons arbete i småstycken. Han pekade på att Persson ägnat sig åt att förklara somlig forskning tabu. Det var ett förödande slag mot boken, som i sin tyska översättning alls inte tog med avsnittet om ämbetsteologin i Sverige, klokt nog. Men som inte heller påpekade att den bok, som kom i tysk översättning, inte var hela originalutgåvan. Sådant fann jag intressant. Men allra mest är det förhållandet intressant att de arbeten som liksom skulle ge riksdagsbeslutet 1958 teologisk bärkraft, inte visat sig bära. Inte Perssons bok, inte Bibelsyn och bibelbruk. Och nu petar ingen i materialet. Det är nog klokt. Om beslutet i ämbetsfrågan - hanterad som en genusfråga, för att nyttja KT:s samtida terminologi . liksom äktenskapsfrågan har det gemensamt att ingen teologi formulerades som kunde bära upp besluten. Teologin höll sig de som höll fast vid Kyrkans traditionella ståndpunkt med.

Återstår att markera mot så kallat kvinnoprästmotstånd och i Kyrkoordningen markera mot den sortens folk - så mycket det nu går, för vi lever i ett land som på papperet håller sig med yttrandefrihet.

Märker ni mitt förakt för den sortens kyrkopolitiskt agerande som undviker sak och förfaller till slagord? Men det är ett något bekymrat förakt - för det detta kyrkopolitska agerande har skadat, skadar och kommer fortsättningsvis att skada Svenska kyrkan. Lögnen och sveket kan omöjligt bygga något. Eller tror ni verkligen det? I så fall finns det goda alternativ i kyrkovalet, fint folk som bär upp ett lögnväsende. Vacker kristendom kan man se det som, eller?

Men nog är det sanslöst. Först lösa en teologisk fråga politiskt (eftersom den teologiska rebusen inte kunde lösas med de i Svenska kyrkan vanliga teologiska verktygen: Skriften och bekännelsen), därefter hantera den kyrkopolitiskt utan beredskap att ta upp invändningar (den beredskap som fanns hos biskop Borgenstierna gav till sist biskopsmötets bibelkommission men dess slutresultat kan väl bara ses som förödande för reformen?) och när frågandet inte upphör, reglera bort åsikten, dvs människorna, i kyrkoordningsordning.

Har jag upprepat mig nu eller har jag upprepat mig? Och vad beror det på?