söndag 29 oktober 2017

Snäll söndag

Det reformationsfiras så det är lika bra att vara snäll. Eller inte. Får jag upprepa att det är de som företräder Svenska kyrkan som står som värdar för evenemangen i enlighet med den ordning som gäller, ämbetslinje och lekfolk, delat ansvar. Kyrkostyrelsen är den demokratiska linjen med ärkebiskopen som ordförande.

Kyrkostyrelsen, och inte bara en utvald del av den, äger företrädarskapet när kyrkomötet inte är samlat. Kyrkostyrelsen består av de å när eller fjärran orter bosatta, dessa som förväntades att på egen bekostnad ta sig till Uppsala och skaffa logi där. Nu tror alla att jag är sur för egen del. På detta är att svara 1. ja, det är jag och 2. nej det är jag inte, för jag firar högmässa i Berga (Lagan) med all ackuratess. Sådant ska ert tal vara att ja är ja och nej är nej, men jag är inte sämre än att jag kan köra en kombo. Föresten ska jag till Berga på tisdag också och prata Luther. Men lätt egendomligt är förhållandena i Uppsala och belysande i sak.

På Lutherska Världsförbundets hemsida ser jag allt vad Svenska kyrkan gjort för att fira reformationen. Teologifestival i Uppsala, det där internationella i Västerås, bokmässan i Göteborg (med nazisterna, ni minns) och nu Uppsala. Så har vi firat. Vilka vi? Jag har inte varit med vid ett enda av dessa fyra tillfällen. Är det inte lite konstigt och då handlar det inte om mig utan om hur systemet fungerar. Det är nog dags för ett nytt poem av Bengt Olof Dike för att hantera det som annars skulle kunna komma att tolkas som en egendomlighet, dvs kuliss och - lite mer besvärande - ett fenomen där en elit gläds över evenemangskristendom på arbetstid och med allt betalt. Jo, jag är smålänning.

Antje tycks rapportera till LWF:
“In the celebratory divine service, we will be expressing the significance of the legacy of the Reformation, its relevance to today, and our intention to pass it on. We do this conscious of the fact that God continues to operate in the world and the church. We walk with Luther behind us and with God before us,” said Jackelén, Vice-President of The Lutheran World Federation (LWF) Nordic region. 

Jag blir lite tagen av bilden att vi har Luther i ryggen och Gud framför oss.
Gustaf Aulén, om namnet är bekant, talade om trons tre tempi, tidsformer. Det som var, det som är och det som ska komma. Men startpunkten var väl inte i allsindar reformationen?

I Gud är det som vi lever och rör oss och är till, trodde jag. Det skrev aposteln till mig och jag litar på att han visste vad han talar om. Men jag kommer inte runt att det talas mycket om Gud men inget om Jesus, som dock är Kyrkans Herre, och vart tog Anden vägen? Jag uppfattar ett mönster i dunkelt och ibland obefintligt tal om min bäste vän och om den hjälpare jag utlovats och får. Borde jag bli uppbragt? Eller borde jag helt enkelt odla misstänksamhetens hermeneutik? Saker och ting happar sig inte bara. De är uttänkta, också om de är illa tänkta. "God continues to operate in the world and the church". Jaha. Då är det väl inte så mycket att bekymra sig om? Och så kom begreppet "relevans" med.

Det där med Luther misstror jag på goda grunder också. Den svenska reformationen var egenartad och mindre tysk och luthersk än vi inbillats/inbillat oss. Ecclesia Svecana i reformerad gestalt blev evangelisk, inte luthersk. Det lutherska kom med 1800-talets stortyska, det som gav oss inte bara ett krig Tyskland-Frankrike utan också två världskrig. Det är i detta sammanhang Luther blir stor. De närmaste åren borde vi, år efter år, följa reformationen av Ecclesia Svecana, den reformation som ligger 500 år tillbaka och som torde kunna firas med ständigt nya infallsvinklar varje år till mitt livs slut och antagligen längre. Jag har dock misslyckats med mina försök att få de svenska reformatoriska och motreformatoriska skrifterna samlade och utgivna. Ointresset  från förlagen var stabilt. Förklara hur det kommer sig. Var det reformatoriska svenska arvet, bortsett som anledning till firande (vad det nu är som firas), så ointressant?

Den Ranghögste gick i procession i gårdagens vesper i Rikshelgedomen sägs det och demonstrerade därmed det romerska dilemmat. Deras variant av katolicitet, det är ju inte den enda, samverkar  utan problem med MTD-religion och reformert teologi i osalig blandning. De som konverterat till Rom och blivit mer romerska än påffuan själv (men inte mer än kardinal Burke, förstås), struntar rätt stort i den kyrka som gav dem dopet, tron och i icke få fall en vigning, vars förpliktelser de glatt gick in under. På denna bloggsida kan vi glädja oss över raka besked från Antony och John. Hade det inte varit söndag, hade jag på mitt opolerade sätt antecknat, att det är de romerska katolikerna som borde ha några smärre problem att hantera. Vad är det för katolsk tro som inte i allt virrvarr förmår urskilja just katolsk tro även om den inte är romersk? Get my point? Men ingen sa, vad jag kunde höra, i detta refortmationsfirande att det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt. Det är annars det somliga av oss menar.

Jag blir med stigande ålder alltmer radikal i att Svenska kyrkan inte tillhör den utnämna eller självutnämnda eliten utan samlar det folk, som Gud fostrat i söndagsskola, konfirmationsundervisning och församlingsliv. Det finns sådana i den kyrkliga hierarkin som står helt främmande för detta. Det kan inte hålla av en doppräst i Svenska kyrkan trots att dopbarn och doppräst inte tänker lika i ämbetsfrågan. Det kunde jag så länge min doppräst, Folke Hyltén-Cavallius levde och jag säger fortfarande: Gud, signe den mannen. Han döpte mig! Och Sven Hultman, på samma sida i konfliktfrågan som dopprästen, konfirmerade mig. Gud signe farbror Sven! Vi kramade om varandra i Uppsala domkyrka vid en utomordentligt trist vigningsmässa, men just då lyste katedralen. Ställ splittrarna till svars. Börja med Gustaf Wingren. Fortsätt med KG Hammar. Nu känner jag uppbragtheten komma. Det är söndag. Det är reformationsfest. Jag måste sluta för annars blir det måndag på Bloggardag innan ni vet ordet av. Och det är tillräckligt besvärligt att flytta en timme, som ni vet.




20 kommentarer:

  1. De allra flesta svenskar har ingen aning om vad det handlar om. Tur det finns informationsfilmer, som t ex den ärkebiskopen skickar ut på twitter. Luther ser bindgalen ut. Måste inte ärkebiskopar vara snälla på söndagar? Det här är ju plågsamt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. https://www.youtube.com/watch?v=_ryPk-EJcmg

      Radera
  2. Nygnostikern Jackelén tydliggör att den lutherska "reformationen" (upproret) verkligen var ett brott med den Katolska kyrkan och något nytt som nu även brutit sig loss från kristenheten.
    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja. Romerska kyrkan hade åtminstone sedan 1054 fattat ett antal beslut som gick ut på att markera distans till öst. Augustana försöker renodla Augustinus och på så sätt hävda klassisk katolicitet i romersk tappning.
      Katolska kyrkans enda möjlighet idag är att revidera sina exklusiva anspråk. Frågan är vad som skulle bli kvar nu? Jackelen är åtminstone inte långt ifrån Johannes Paulus. Han kallade också på protestanten Ricoeur från det totalsekulariserade landet Frankrike. Hon missar bara Ricoeurs metafysik.an

      Radera
  3. Värsta skräckfilmen. Tro är tillit ... tjena.

    SvaraRadera
  4. Lägg band på känslan, hr bloggare!

    -Splittrarna i och av kyrkan!?
    Vilka är de egentligen? Jag ställer frågan att fundera över.

    Om jag denna vädermässigt kalla söndag ett ögonblick skall vara en smula - men blott en smula - småelak, bör vi i sammanhanget peka på dem, som INTE än i dag vill acceptera kyrkans fastställda ordning.

    Är det inte relevant att kalla dem för splittrare. Mina tankar går reflexmässigt då till denna bloggs kommentatorer - med få undantag (jag är ett av dem).

    Är inte dessa splittrare? Eller vilka är splittrarna annars? Ty det kan ju, enkelt uttryckt, inte krävas att Svenska kyrkan skall anpassa sig till dem och till missionsprovinsen.

    Detta konstaterat med all respekt för de nämnda (en respekt som de tyvärr inte visar Svenska kyrkan).

    Att Svenska kyrkan i dag skulle präglas av splittring har jag annars inte märkt; kan påståenden om en sådan kommer också - se ovan - från enstaka röster med svårigheter att villfara de kyrkofolkligt förankrade beslut som fattats.

    Slutligen finns det ingen anledning att höja ögonbrynen över att Luther går bakom oss och Gud framför oss.

    Vem skall annars gå först, om inte Gud?


    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. BOD
      Så Gud vänder ryggen åt mig och galningen med de rullande ögonen går obevakad bakom mig? Tro är tillit ...

      Radera
    2. Reformationens syfte var att återforma kyrkan med fokus på källorna.
      Detta behovet uppkom för att RKK "gått före" med avlatsbrev och annat som kyrkofäderna hade varit främmande inför.
      Att "gå före" bort ifrån trons ursprung har aldrig varit reformatorernas avsikt, inte heller kyrkofädernas.
      Varifrån kommer SvK och vartåt går den före?
      Jag är inte lika säker som BOD på att reformatorerna hade gillat svaret på den frågan.

      Radera
    3. “Att Svenska kyrkan i dag skulle präglas av splittring har jag annars inte märkt”

      Riktigt, riktigt patetiskt är det idag att läsa de uppharklade kråkfötterna från den (tveksamt) "förtroendevalde" som söndag efter söndag briljerar med att själv aldrig sätta sin fot i kyrkan. Herr Dike har självfallet inte en aning om vad som händer i hans inbillade "folkkyrka". Hur skulle han kunna ha det? Hur skulle han kunna veta något om det eftersom han dokumenterat inte ens anser det vara värt ett jota att asa sig iväg till söndagens gudstjänst? Utan i stället ständigt bara upprepar samma eviga kverulantramsa - oavsett bloggämne.

      Utöver det orättfärdiga byxslitararvodet för de kroniska gäspningarna och det nervösa småpruttandet vid sammanträdesaltaret intresserar detta den store “tydliggöraren av den svenska folkkyrkan” inte det minsta.

      Dagens chans att få ett hum (och inte minst en gratis kopp kaffe) försummades liksom alla de andra:

      "Söndag 29 oktober 10.00 Mässa i Mörrums kyrka, Fredrik Sigurdsson, Nina Silander. Enkelt kyrkkaffe. Medverkande: Psalmkören."

      Som alla tydligt ser postades inlägget ovan kl 10.45. Herr Dike var alltså definitivt inte där. Inte idag heller. Den vedervärdige infernaliske Splittraren viskade varje försåtligt ord i dikeörat innan det kom på pränt. /John

      Radera
    4. Splittrare är alla som inte predikar Kristus.an

      Radera
    5. Till frågan om vem som går först och sist: Varför duger inte perspektivet i Sv ps 59: oss följer ju Herden...vi känner hans röst; men före går Herren...med segerns baner?
      Björn Fyrlund

      Radera
  5. Det där med att Luther inte var av direkt betydelse för reformationen i Sverige kan jag ge ut nytt exempel på.

    För några veckor sedan var jag på ett seminarium i Strängnäs. Anledningen var att min vän sedan gymnasisttiden Ragnhild Lundgren, f.d. domkyrkobibliotekarie, utarbetat en omfattande katalog över böckerna i domkyrkobiblioteket (som fortfarande förvaras i domkyrkan!). De flesta böcker är från slutet av 1500-talet och 1600-talet. En hel del har biskoparna köpt in, men mycket är krigsbyte från 30-åriga kriget, som drottning Kristina delade ut (hon gillade den dåvarande biskopen i Strängnäs).

    Vi fick veta att nästan alla Lutherböcker i biblioteket tillhör krigsbytet och alltså kom till biblioteket först på 1600-talet!

    SvaraRadera
  6. Luthers betydelse för reformationen var ytterst obetydlig. Visserligen fanns det allmänna uttrycket ”lutteriet” vilket var detsamma villolära eller heresi. Men Luthers skrifter fanns endast på tyska och översattes senare. I vårt pastorat var det helt tyst om Luther idag. Inget att fira, men jag tänker omnämna på onsdag då jag celebrerar Mässan här.

    SvaraRadera
  7. glömde skriva under!
    Roland K

    SvaraRadera
  8. I det upphöjda ljuset av fredagens taco-tweet från Rikskansliet och dagens färgglada högtidsgudstjänst från Rikshelgedomen kan det så här inför nattens vila finnas ett behov av lite poesi. En dikt av Bo Setterlind som sätter ord på det som många av oss vet och känner. Vi får dock be för att det inte är försent. Herre förbarma dig!
    /HFG

    Porträtt av Kyrkan

    Engång var Kyrkan en fattig snickarhustru,
    som kom till människorna,
    därför att hon älskade dem.
    Hon var mycket enkel,
    klädd som en kvinna av folket,
    och hennes ansikte strålade
    av en inneboende glädje,
    som hon ville dela med sig av,
    glädjen över att Gud utgav Sonen,
    på det att var och en, som trodde på Honom,
    inte skulle förgås.
    Nu har hon glömt sitt ursprung,
    och eftersom hon skämdes över det,
    över sitt rena ansikte,
    som inte var tillräckligt tidsenligt,
    började hon måla sig
    och uppträda som en världsdam –
    i tron att det skulle göra starkare intryck
    på människorna.

    Men människorna såg,
    att hon mera tänkte på sig själv
    och att hon i själva verket
    redan hade glömt dem.
    Nu börjar hon själv märka,
    att hennes make up är föråldrad,
    och i sin ensamhet tänker hon allt oftare
    att hon skulle ge allt hon äger
    för att få tillbaka det tidlösa ansiktet, sig själv.
    Men det för försent.
    Kosmetikan har redan förstört
    det, som engång fanns.
    Under den konstlade masken döljer sig ett ansikte,
    som inte ens hon själv vill kännas vid.
    Den självsäkra världsdamen
    Skulle gärna vilja återgå
    till sin ursprungliga tillvaro som snickarhustru,
    då hon alltjämt var naturlig och hade kontakt
    med de människor som inte ser till det yttre.
    Men det är försent.
    Gud har börjat se sig om efter en ersättare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just denna dikt av Bo Zetterlind har jag aldrig sett. Så träffande den är! Tack för att du förmedlade den till oss!

      Jag i Halland

      Radera
  9. Det beror väl på vilka som äger och driver förlagen.an

    SvaraRadera
  10. Saknar ännu tesernas fokus på själavård och bot.
    Kan man bättre sammanfatta att det vad som firats i Sverige 2017 är 1593 års beslut, dvs hävdandet av att vi har och driver en katolsk, allmänkyrklig tro. Men var det inte just det som Luther betvivlade?
    OM Luther 1517 ska firas ska alltså det firas som rannsakar huruvida dagens kyrkor (svensk och romersk) har en grundläggande bibliskt förankrad själavård och därmed pastoral?!
    Det är ett grundläggande skäl varför handboksarbetet just detta år måste göras om. Boten i liturgin kan/får inte förhandlas bort.an

    SvaraRadera
  11. Det är uppenbart att nuvarande ÄB driver MTD-religion. Tack för begreppet. Men gudstjänstens självbelåtenhet över den form som ännu sätts som folkhemmets historiesammanfattning är milt sagt osmaklig. Ansvaret för de unga som går under just pga av detta samhälles fostran eller frånvaro av fostran är så allvarligt att det inte får presenteras som plockbara reformationspoänger. Barnkörer må sjunga men lämna de enskilda barnen ifred.
    När såväl psalmer som statsminister(!) tänks anknyta till skapelseläran(??) tror jag man tillåter sig en tolkning av reformationen som mer liknar samtidsideologisering. Luthers skapelseperspektiv kan inte politiseras, det handlar om hur himmelens spår, i just Jesu namn ensamt, syns mitt i en vanmäktig vardag. På gränsen till profanering. Jag ser framför mig en furste som i Jesu namn, i kraft av en tänkt samhällsposition (som ingalunda var något exklusivt "lutherskt") presenterar sitt program och förväntar sig applåder. Evangeliskt??
    I jubileumsgudstjänsten hörde jag inget om tanken om en fallen värld som beror av frälsningen i Kristus, sånär som i två Lutherpsalmer, bl.a. SvPsb 400, offertoriepsalmen. Försoningen i Kristus nämndes nästan uttryckligen i prefationen (där tilltalades Kristus t.o.m. som Faderns son!). Fö var man nära nog förvirrad av frånvaron av den nya handbokens musikförslag.
    Först när ÄB skulle fortsätta nattvardsbönen kände man igen sig. Men att Kristus har dött talar inte om en offerdöd som är evangeliets heligaste nyckel. Att vi förkunnar "din död Herre" ger en helt annan klang. Johannes Söderberg bjöd åtminstone på en undran inför denna nattvardsbön som blir en nyckel för hela denna gudstjänst. När kommunionen dessutom sker till en jojk som folk definitivt inte förstår, adresserad till Livets vördnad förstärkt av applåder, då brister ivarjefall för mig en luthersk reformationstanke, den som på folkspråket ropar ut glädjen över Jesu unika ära och härlighet.
    Oförmågan att uttrycka syndabekännelse är förvisso inget att kasta i ansiktet på gudstjänstförsamling eller enskilda men något som måste verbaliseras.
    Romerska syndamedvetandet är klart tydligare idag men oklarheten i försoningsverkets exklusiva betydelse och denna kyrkas anspråk på att kunna styra i botverket fördunklar ännu lika illa.
    Följdfrågan handlar om hur vi på svenska kan driva en seriös själavårdsfördjupning. Gärna en diversifierad användning av botböner men ingen gudstjänst där inte Kristi unika verk blir proklamerad, särskilt inte mässa.
    Att som bloggardag driva frågan hur SvK (inkl. dagens romerske kardinal) strömlinjeformats av folkhemsideologin är ett avgörande bidrag för att komma ut ur detta träsk.
    Tanken om omöjligheten av en rysk-ortodox närvaro i en jubileumsgudstjänst av detta slag ger relief. De har åtminstone i genuin mening kommit ut ur ekorrhjulet. Men de tycks frivilligt(?) gått tillbaks till en samhällslegitimerande funktion, som vi ännu befinner oss i.
    När Grenholm får frågan om allt kan förlåtas kan hon ändå inte nämna Jesu namn och betydelse, utan att allt göms i Guds nåd.
    Ursäkta, men att legitimera högtiden med att tillsist sjunga reformationspsalmen kan inte ursäkta eller rädda i sig.an
    Ps Tack för ett riktigt lyft inför nattvardsmässan!

    SvaraRadera
  12. Du anonyme, förstår inte vad du menar med att Katolska fördunklar vad gäller boten. I den katolska mässan är det två syndabekännelser i Svenska kyrkan en om man har tur.

    För övrigt var det en väldigt protestantisk liturgi i domkyrkan utan alla mässans element och en tvivelaktig nattvardsbön

    Jonas M

    SvaraRadera