måndag 2 juli 2018

Källa, Öland

I går kväll kom Calendarium Sanctorum till Källa. Högtidligt överlämnande, små introduktioner om personer och sammanhang. Den handskrivna boken, 24x40 cm, skrevs våren 1936 och överlämnades till Kontraktsprosten Erik Nordblom, Slöinge, på hans 65-årsdag den 15 oktober samma år som ett vördsamt tack för god undervisning i Guds Ord, välvilja och vänskap samt gott föredöme i den Heliga Tjänsten”.  det var den forne konfirmanden och kontraktisten som gav gåvan. Komministern i Källa Johan Hultskog kallade arbetet Calendarium Sanctorum men markerade att det inte var ett arbete som vilade på egen forskning utan på tryckta källor han fogat samman för att visa, och det är intressant, och ”i någon mån belysa medeltida tradiitionen och svensk sådan". Andra tradiitioner har ”den Latinska Kyrkan insatt”. Det finns ett stycke kyrklig självmedvetenhet i konstaterandet.

När nya namn trängt undan de gamla slår Hultskog vakt om de utrangerade helgonen! Riktigt glad är han inte över den rojalistiska våg som på 1800-talet fört fram namn från kungahuset. Jag antar att han syftar på almanacksreformen år 1900 men han konstaterar också att den medeltida kalendern i stort finns med. Vad han sagt om den nuvarande namnlängden kan alla förstå.

Hultskog ger också i sin inledning den häftiga upplysningen att ”gammalt folk på Öland på 1800-talet privat firade den gamla ’rätta’ julafton, d.v.s. Trettondagsafton efter den nya stilen.” Hur detta ska förklaras är något av en detektivgåta. Är detta influenser från den ortodoxa kalendern och, gissar jag, ett resultat av kontakterna mellan Baltikum och norra Öland? De är urgamla. Eller är detta det gamla rejäla julfirandet där folk hade vett att fira både Frälsarens födelse (25 dec) och Uppenbarelsen (6 jan). Så antar Johan Thelin och jag säger inte emot. Fascinerande är det hur som helst.


Prästen i Källa beskriver de personer som återfinns genom sin kalender över de heliga med korta notiser vilka de var. 1500-talet är ingen gräns. Det är Ecclesia Svecana som framträder. Kyrkan inkulturerad i Sverige. De latinska är många mil bort men i tiden är de nära, alla de heliga. Kyrkan så som hon framträder i Källa kristna församling är självklart en del av de heligas gemenskap, Communio Sanctorum.

Ingela Kalin lämnade över boken. Det var hennes farfar Erik som fick den och nu är förbindelsen till familjen svagare. Det motiverar att förbindelsen till präntarens Källa markeras. Boken blir till större glädje för fler, tänkte familjen. Stanley Johansson, inte bara tidigare kyrkvärd utan på många sätt "Mr Källa" tog emot boken och berättade om Johan Hultskog. Han var uppenbarligen en speciell präst, hallänning som sökte sig till Källa och det var alls inte oviktigt att där fanns en ödekyrka, som han ville se i bruk på nytt. Så blev det också. Sommartid. Hade jag fått bestämma hade Svenska kyrkan skött det dussintal kyrkor som befinner sig i samma läge. Nu ska de hyras av staten och uppenbarligen kan de användas till lite vad som. Det finner jag pietetslöst.

Verkar Bloggardag lokalpatriotisk? Nej, bara vanligt glad när det blir tal om norra Öland och dess inbyggare.

Några ord satte in Hultskog i sammanhanget. Det är den ungkyrkliga väckelsen som ger intresset för Kyrkan med stort K och det betyder byggnaderna och människorna, de heliga. Man kan minnas J.A. Eklunds uppsats i Vår Lösen om Stenkyrkan år 1909. Detta påmindes en tacksam församling om i Källa. Det är en församling med anor. Fröet till plantan som blev det träd som blev trästycket vid dörren grodde en sommar på 930-talet. I det kyrkliga ryms alltid det gränslösa. 

Att det därtill i Halland fanns en pionjär när det handlar om paramenta, nämligen kyrkoherden Ludvig Björck hör till bilden för att förstå ivern att göra Kyrkans liv begripligt, tror jag. Bilden av gammalkyrklighet måste tecknas med fler kontraster helt enkelt. Den var inte bara gammal. Den var i första hand kyrklig. I Källa hade också Ringberg funnits som kyrkoherde. Han var verktyg i en betydande väckelse och om honom berättar f kyrkoherden Jan-Olof Jansson mer den 18 juli i Källa.

Tillbaka till Hultskog. Han medverkade i Ölandsbladet och Barometern med artiklar baserade på vad de gamla berättat från förr. Finns här en bortglömd kulturskatt att finna för den som går till läggen?

Jag vet inte riktigt hur kyrkvärdarna bestämmer i Källa, men mitt förslag är förstås att man ska kunna få se boken när det firats gudstjänst på plats. Ogärna ska den väl ligga öppet och möjlig att sno… Kanske kan de sidor som gäller sommaren fotograferas och ställas ut vid en tid när mycket folk/många människor är i rörelse på norra Öland. Men det bestämmer inte Bloggardag. Fast medge att man då och då behöver påminnas om vilken dag det är. Mariae Besökelses Dag just denna den 2 juli till exempel. Det markerade Hultskog i kalendern förstås.


Självklart införskaffades Stanley Johanssons nya bok, releasad i förrgår. Källabors livsverk i gången tid heter den. Jag förmodar att den kan köpas på ICA i Källa, annars får man kontakta författaren. 

19 kommentarer:

  1. Sverige bytte från gamla stilen (juliansk kalender) till nya stilen (gregoriansk kalender) så sent som 1753. För gamla människor på 1800-talet var detta inte avlägset! Och på 1800-talet var skillnaden 12 dagar, om jag räknar rätt.
    Självklart kan närheten till tsarryssland ha påverkat, där gällde ju gamla stilen, men varför i så fall bara i Källa och inte allmänt på Öland och Gotland?

    SvaraRadera
  2. Borde inte Johan Hultskogs Calendariums Sanctorum göras tillgänglig för fler? Det bär vara ganska enkelt att fotografera av sidorna och lägga ut dem på nätet, ev också göra någon tryckt version.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ansluter mig till denna reflexion. Låter som en kulturgärning i så fall.
      Canutus Hahn

      Radera
  3. En bortglömd kulturskatt? Hela Svenska kyrkan är ju en sådan skatt - ovärderlig, alltid undervärderad!

    -De "gamla" (alltså äldre kyrkligt erfarna personer) berättar om kyrkan på den plats, där de finns. Bloggaren noterar med rätta att deras berättelser utgör en rik kulturskatt.

    Det föranleder mig att betona, att hela vår svenska kyrka är en kulturskatt som, inte har sin like i Sverige, nästan alltid underskattad, ibland också kritiserad och förtalad (av dem som oftast inte ser längre än till den egna näsans längd.

    Skatten symboliseras av varje kyrkobyggnad, av dess anda och innehåll, där de djupt kristliga vingslagen hörs, där Kristus personifieras av krucifixen och altartavlorna och musiken, tonerna, av den oftast stora orgeln.

    Svenska kyrkan är därmed bildlikt, bokstavligt och för nästan alla av oss genom alla sina förrättningar, kulturskatten nr 1,2 och 3 - och långt därefter kommer de övriga.

    Glöm detta aldrig, ni som annars brukar baktala denna fantastiska kyrka.
    Vill ni, verkligen - handen på hjärtat! - slå undan kulturskatten för er själva, för landet och för framtiden?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kulturskatten är nog redan rejält hotad. Flertalet yngre, döpta o ibland konfirmerade går ur. Allt färre döps och blir kyrkomedlemmar. Sagorna om Antje som Stasiagent får en del att lämna. Faktum att SvK tycks vara en aktivistisk vänsterorganisation många. Avgiften är inte rimlig, anser än fler och går ur. Patrik Engellau skriver i dagens Det Goda Samhället: "...(en) organisation som måste hitta på nya saker att göra när klienterna faller ifrån, typ Svenska kyrkan som verkar vilja fusionera med islam när svenskarna lämnar församlingarna och slutar betala kyrkoskatten."

      Loppet är kört. Lokalkyrkan är i stort nedlagd. Kvar finns anställda, som ofta inte vet vad de skall producera, och i stället letar nya produkter som kanske kan passa marknaden.

      Lars Jensen

      Radera
    2. Orgeln är i de flesta landsortskyrkor ett sentida påfund med knappt 200 år på nacken.
      Kyrkans kulturskatt är enligt mig först och främst levande församlingar där tron bevaras.

      Byggnader är ju fina ur historisk och kulturell synvinkel, men tron på uppståndelsen med Jesus är kristendomens kärna.

      Radera
    3. Ett sånt snick-snack!

      Är det inte märkligt att herr högt arvoderade "förtroendevalde" Dike vurmar så för “sin” svenska "kyrka" när han själv ALDRIG någonsin GÅR DIT?

      Tvärtom betraktar han det som en RÄTT ATT UTEBLI när klockorna ringer samman till gudstjänst på söndagen!

      STORT HYCKLERI!

      /John

      Radera
    4. ”Kan man älska nån på avstånd” sjunger Lotta Engberg. Det är en fråga riktad till BOD

      PGGF

      Radera
    5. BOD
      Självklart kan vi vara glada över den kulturskatt som finns i kyrkan, men det sorgliga är att kyrkan får stanna vid kulturen, när Guds Kyrka av HERREN sänts ut att utbreda Guds Rike.
      Du skriver om att vi som kritiserar inte tänker längre än näsan räcker. Jag vet inte hur lång näsa du har, men vi som sörjer över läget stannar inte vid näsan, utan våra inre ögon har sett och smakat av det som ligger därframme: en evighet med Gud!
      Stig W

      Radera
    6. Inte ett ärligt erkännande om kyrkan som kulturskatt!

      -Vad läser man i kommentarerna om min erinran om att hela Svenska kyrkan är en kulturskatt av dimensioner, som överträffar det mesta i kulturväg i vårt avlånga land?

      Jo, sura kommentarer och inget ärligt erkännande av detta obestridliga faktum! Kyrkokritikerna förnekar sig alltså inte: också kyrkans kulturvärde skall negligeras, osynliggöras, även trampas på.

      Vilka egenskaper är det som kommer i dagen hos er, som inte öppet, rättframt och ärligt kan erkänna NÅGOT positivt om Svenska kyrkan?
      Objektiviteten saknas totalt. Sakanalysen är frånvarande. Den egna kunskapen förnekas. Etc, etc, etc. Här gäller bara att trampa på kyrkan, trampa ytterligare en gång, vända ryggen till och säga att kyrkan, om den finns, går under nästa dag.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    7. Svenska Kyrkan går nu under varje dag, inte bara idag och i morgon. Skeppet är stort och det tar tid, men ned i djupet går det.
      /N:son

      Radera
  4. Missa inte min fråga under bloggen från i lördags. Alla kära.

    Prinsessan på ärten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu skall vi prata om hästa, inte vilka hästa som helst, utan flodhästa.

      Chipp i vardagsrummet i Kalsta

      Radera
  5. Johan Hultskog minnestecknades av Karl-Åke Henningsson vid prästmötet i Göteborg 1957:

    Någon gång under första världskriget kom en liten mager pojke från det innersta Hallands skogsbygd till Halmstads läroverk. Han hette Johan Andersson och var född i Myr- hult i Torups socken. Eftersom han bar en s.k. vegamössa, fick han strax namnet »Kusken», vilket namn han fick behålla genom realskola och gymnasium, omväxlande med namnet »Johan i Myrhult».
    Johan hade fått en god kristen fostran och hyste stor lust att studera. I Halmstad konfirmerades han för då- varande komministern Erik Nordblom och var genom åren en flitig kyrkobesökare till skillnad från de flesta gymna- sister. På den tiden var det inte brukligt, att skolornas elever fick förrätta morgonbön. Men när en gång såväl rektor som tj änstförrättande kristendomslärare uteblev, gick. det ett sus genom elevskaran: »Johan måste hålla morgonbön» Han gjorde det också och läste bl. a. 1 Kor. I3 kapitel,
    kärlekens lov.

    Johans ekonomiska villkor var mycket små. Så snart
    studentexamen var avlagd, måste han försöka få »ta upp
    offer». En av kamraterna, en blivande landsfiskal, hade
    hjälpt honom till ett prästerligt yttre och fäst upp student-
    smokingens slag med svarta knappnålar, så att man fick
    illusion av en prästrock. Till detta bars kappa och krage.
    Den liturgiska observansen har onekligen förändrats en
    smula på trettio-fyrtio år, även om lämplig klädsel för
    predikande studenter alltjämt utgör ett problem. Efter
    gudstjänsten vandrade menigheten med sina skärvar fram
    till altaret, medan Johan stod bugande vid dess södra sida
    -- säkerligen dock icke efter några rituella principer.

    I Lund fick Johan ett nytt namn, »Hallandsjohan», och
    fann sig så väl i den skånska miljön, att man en dag på
    Halmstads läroverks anslagstavla fick skåda en teckning
    ur tidningen Lundagård, föreställande en till det yttre
    ganska förändrad Johan och försedd med texten: »God och
    närande kost erhålles å Konviktoriet»

    De teologiska examina averkades snabbt, och den 7
    januari 1925 kunde Johan prästvigas för tjänstgöring i
    Göteborgs stift. Redan året före innehöll en halmstadstid-
    ning ett meddelande om att s. m. kandidaten Johan An-
    dersson skulle prästvigas, vilket föranledde ett lyckönsk-
    ningstelegram från mitt hem, ställt till Biskopshuset i Göte-
    borg. Ett tryckfel förelåg emellertid, ordinanden i fråga
    hette den gängen John Andreasson, vilken något senkomna
    förklaring jag härmed tar tillfället i akt att meddela kon-
    traktsprosten i Halmstads kontrakt.

    Här i stiftet tjänstgjorde Johan i fem är. Han blev vice
    pastor i Drängsered, då Krogsereds kyrka brunnit, och fick
    hand om dess återuppbyggnad. Därvid var han mån om
    att återställa den i så stiltroget skick som möjligt, vilket
    föranledde en stillsam undran av en estetiskt mycket kunnig
    ämbetsbroder, om man inte borde bättre tillvarataga det
    sällsynta och lyckliga tillfälle, då en Karl-Johanskyrka
    brinner ner.

    Johan antog som präst namnet Hultskog. En tid var
    han adjunkt i Gunnarp och fick där bl. a. jordfästa en ung
    och lovande studerande, som förberedde sig för prästkallet.

    forts.

    SvaraRadera
  6. Johan Hultskog forts.:

    År 1929 blev Johan Hultskog komminister i Källa för-
    samling av Högby pastorat på Öland, där han förblev till
    1951, då han på grund av sjukdom nödgades avgå från sin
    tjänst med förtidspension. Han flyttade då till Näsbyholm
    i Skåne men återvände efter några år till Öland och bosatte
    sig i Köpingsvik, där han avled, 56 år gammal. Hans tid i
    Växjö stift hör inte till våra minnen, men det har betygats,
    att han tillsammans med sin maka utförde ett mycket upp~
    skattat arbete i pastoratet, höll ett gästfritt hus och vann
    allmänna sympatier. Han var en vän i varje hem och tog
    del i allas bekymmer.

    Johans stora intresse förutom prästgärningens centrala
    funktioner, vilka han älskade och fullgjorde med stor trohet,
    var fornminnesforskning och kyrklig hembygdskunskap.
    Mycket gladde det honom, att han fick vara närvarande vid
    öppnandet av ärkebiskop Andreas Sunessons grav i Lunds
    domkyrka, trots att han då bara var student. Han publi-
    cerade åtskilliga uppsatser på sitt specialgebit, alltid väl-
    skrivna och intressanta. Som en honnör för visat intresse
    på hembygdsforskningens område blev han riksantikvariens
    ombud.

    Det betygades med all rätt vid Johan Hultskogs bortgång,
    att han var en barnafrom människa. Han var också en god
    representant för den kärlek, som icke tänker något argt.
    Hans val av bibeltext vid den förut nämnda morgonbönen
    var signifikativt. Det var säkert också med den allra upp-
    riktigaste mening, som han under sin förlovningsannons
    satte Ps. 43: 3 Sänd ditt ljus och din sanning etc. --
    Dessa meddelanden brukar ju i regel icke vara försedda med
    tänkespråk ur Skriften, fastän det nog kunde behövas. Han
    hade emellertid glömt att ange, att han avsåg Davids psalmer,
    varför en prästfru slog upp den Wallinska psalmboken och,
    lätt chockskadad som det heter nu för tiden, läste angiven
    vers i psalmen om människans fall. Historien flög givetvis
    på snabba vingar från herdetjäll till herdetjäll.

    Johan Hultskogs vänner minns honom med tacksamhet
    och för deras öra ljuder ordet: Saliga äro de renhjärtade,
    ty de skola se Gud.





    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant att få läsa om Johan Hultskog.
      Som student och teol.stud. fick han »ta upp offer». Själv fick jag ta upp ett sådant offer i när jag predikade i Julottan i min hemförsamling Frändefors 1957 (tror jag det var). Fick omkring 1200 kr - oerhört värdefullt. Jag undrar om någon teol.stud därefter i Svenska kyrkan fått ta upp kollekt för sina studiekostnader.

      +Arne

      Radera
  7. Så trevligt att BloggarDag använder adverbet "pietetslöst" som ett skällsord.
    Det kanske betyder att den av svenskkyrkotraditionalister så illa sedda pietismen kanske får ett erkännande och ett uppsving inom snar framtid?

    SvaraRadera
  8. På begäran en hänvisning till P4 Kalmar:
    https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1106267?programid=4203
    3 timmar och 10 minuter in i programmet ungefär så pratar vi om Hultskogs bok. I övrigt firar v iMariae Besökelse precis som Hultskog noterat idag.

    SvaraRadera
  9. #Gåtillkälla? ;-)

    SvaraRadera