söndag 18 december 2011

Domkapitlet i Luleå i tjänst åt slarvighetens futtiga och banala ondska

Jag vet inte om domkapitlet i Luleå är Svenska kyrkans värsta - men den sammanställning jag nu läst hör till det värsta jag fått mig till livs när det gäller kapitulär inkompetens. I ett öppet julbrev som sänts till Svenska kyrkans biskopar och stift (begär kopia från ert stift!), kyrkostyrelsen, Kyrkans akademikerförbund, alla församlinghar i Luleå stift, alla kyrkoherdar i Luleå stift samt en del andra verksamma i stiftet, därtill till media går Daniel Östlund igenom hur hans far prosten André Östlund hanterats. Vi talar nu om den sjukpensionerade kyrkoherden i Umeå stadsförsamling. Han är sjuk och har svåra smärtor men är intellektuellt obruten och ägnar dagarna åt språkstudier. När biskopen Stiglund önskas en god jul betyder "god" inte trevlig utan nyttig: "en jul av självreflektion och självprövning".

Prosten Östlund har de senaste 12 åren inte tjänstgjort som präst i annan mening än att han varit själasörjare i bekantskapskretsen. Arameiska, arabiska och koptiska studerar han och ibland kan han ta rollatorn och besöka sina vänner. Sedan år 1987, då han sjukpensionerades, har han haft fyra vigslar - men ingen enda efter år 2000.

Nu var det april 2010 och vid ett emeritimöte framkom att de flesta emeritiprästerna inte fått Kammarkollegiets vigselförordnande. Östlund mejlade domkapitlet om förhållandet och det stod plötsligt klart att ett antal pensionerade präster inte fanns i organisationsregistret! Östlund påpekar att kmonsekvensen kan bli den att gamla präster viger som de alltid gjort och att dessa vigslar alltså blir ogiltiga. Den byråkratiska missen kan få knepiga följder. Den det vill kan läsa Kyrkans Tidning 4 okt 2010 där det klart står att vigslar är ogiltiga eftersom stiftet missade skicka in ansökan.

I det aktuella fallet kom ett förordnande till prosten Östlund. Nu visste prosten att man på grund av sjukdom kan befrias och ansökte om sådan befrielse. Han beskrev att han inte fysiskt skulle kunna genomföra en vigselgudstjänst. Kammarkollegiet befriar prosten från vigselrätten. Då slår domkapitlet till. Domkapitelsjuristen skriver ett brev med frågor till den sjuke, som han inte besvarar. Brevet kommer på nytt i rekommenderat brev, som hans hustru inte får hämta ut. Den sängbundne får själv möda sig till postkontoret. Allt fortsätter med att domkapitlet tilldelar prosten en erinran. Han stämplas som illojal eftersom han i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.

Själva grejen, som en enkel docent på landet förmår uppfatta, är att domkapitlet misstänker att prosten Östlund inte vara är sjuk utan så intellektuellt klar att han inte uppskattar beslutet om enkönade vigslar. Prosten har nämligen inte besvarat de frågor domkapitelsjuristen ställt honom, frågor som han uppfattar vara fjärran från vad saken gäller - nämligen att han på grund av sjukdom inte ska ha vigselbehörighet.

David Östlund får den 9 september 2011 träffa biskop Stiglund för ett två timmar långt samtal. Det betyder tåg från Stockholm till Luleå, bara så ni vet. Det är rätt uppenbart att Stiglund mörkar att domkapitlet enhälligt den 5 september bekräftat sitt tidigare beslut från i mars. Till prostinnan Östlund, som vänt sig till biskopen i egenskap av pastor pastorum, svarar Stiglund "med arrogans och iskyla i egenskap av domkapitlets ordförande, och förnekar att han har möjlighet att ta något ansvar i egenskap av biskop."

Två gånger om har alltså domkapitlet konstaterat att den sjuke prosten är illojal. Detta kan den gamle prosten bara uppfatta som orättfärdighet och lögn.

Alla kan nu fundera. Kammarkollegiet befriar den sjuke prosten från vigselbehörighet eftersom prosten är klar över att han är så sjuk att han inte ska ha behörigheten. Kammarkollegiet har alltså vid sitt beslut avvisat domkapitlets remissvar, där det hävdades att Östlund borde fortsätta vara förordnad som vigselförrättare. Efter Kammarkollegiets beslut agerar domkapitlet. Familjen kan bara uppfatta detta som (upprepade) övergrepp i syfte att utsätta prosten för andras missaktning.

Vad göra? Har biskop Stiglund i avsevärd mån skadat det anseende en biskop bör ha? Tror ni att Ansvarsnämnden för biskopar griper in? Ska domkapitlets ledamöter och handläggare anmälas till åklagarkammaren för förtal? Eller ska det vara helt i sin ordning att - som julbrevskrivaren uttrycker det - "Luleå stift och dess biskop skall förmörka hela hans tillvaro på ålderns höst med en lögnens och den hänsynslösa kränkningens svarataste svärta" -? Vad är det som förmörkar" "Det är främst själva ondskan i dessa angrepp från den kyrka som han tjänat lojalt i hela sitt vuxenliv - en slarvighetens futtiga och banala ondska."

Vad kan en andligt sinnad människa dra för slutsats om ett kyrkomötesbeslut som får ondskefulla konsekvenser av detta slag? Känner ni igen tassemärkena? Det gör jag - vad nu det säger!

8 kommentarer:

  1. Tass? Snarare bockfot.

    SvaraRadera
  2. Man kanske kan fundera över hur de som verkat för förändringar av Svenska Kyrkans syn på äktenskapet reagerar på Din beskrivning.
    Präster som verkat för borde kanske i all ödmjukhet verka för att sådana misstag kunde undvikas. Någon välsignad biskop tycks ha gått ett steg för långt.

    SvaraRadera
  3. Nu blir konflikterna tydliga.
    Bockfotsspåren längs stigen i domkapitelslunden skönjbara.

    Och det är väl bara att applådera?

    Per S

    SvaraRadera
  4. Nog sticker bockfoten fram - i flera avseenden. Vore det inte ytterligare ett tecken på det om Biskop Hans av alla fick bära hundhuvudet för konsekvenserna av kyrkomötets beslut om samkönade äktenskap och bibehållen vigselrätt - han som tydligt reserverade sig mot det både av läromässiga skäl och p g a den splittring det skulle komma att innebära! Naturligtvis blir situationen att implementera vansinnet som man själv är emot ohållbar på något sätt - vem vill egentligen vara i Biskop Hans kläder?

    Men: Lyckas bockfoten sparka ut honom så stängs troligen också vägen till prästtjänst i Luleå stift för motståndarna, liksom i Härnösand. Vem vinner på det? Många är de som ber för Biskop Hans och sätter sitt hopp till honom. Så mycket bittrare skulle dessas tårar bli om det till på köpet var du Dag som satte igång drevet! Har du inte redan konstaterat att biskoparna inte har något att säga till om gentemot politikerna? Varför då bli så förvånad om en biskop blir överkörd av stiftets styrorgan och inte upplever sig ha någon möjlighet att verka som pastor pastorum - detta bittra konstaterande kan väl misstas för kylighet mot Östlund, men ska nog ses i ljuset av att Biskop Hans själv är frustrerad över sakernas tillstånd. Be att Gud måtte välsigna Biskop Hans i hans tjänst, och ge honom den Helige Andes kraft att driva ut demonerna. Det behövs!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaså,

      Fader Dag anklagas nu för att han satt igång drevet? Nä du, fram med beviset - förresten, det finns inget bevis. Svk, såsom "statsbärandegodhetsmyndighet" bygger galgen som hon kommer, liksom Judas, hänga sig själv i. Och kadavret kommer at fladdra i ökenvindarna medan allsköns flugfän kalasar på aset som rodnar i solnedgången.

      Fader Dag är präst av det sanna virket - Ty han tjänar Den Treenige Guden som Svk skäms för.

      Radera
  5. Ansvarsnämnden?! De kommer aldrig, aldrig någonsin att ingripa mot någon biskop. Det är inte därför nämnden finns.

    För övrigt är det märkligt att domkapitlet reagerar så. Det enda Östlund gjort är ju att skapa ordning och reda vad gäller vigslar. Även emeritipräster ska ha (fortsatt) behörighet att viga och den som är för sjuk för att viga ska inte ha behörighet. Konstigare än så är det inte. Domkapitlet borde vara tacksamma över att deras slarv uppmärksammats och rättats till.

    Elisabeth

    SvaraRadera
  6. I den konstruktion vi nu har finns det inget som kan hindra den politiska majoriteten att driva genom sin vilja. Vad kan då en biskop göra om han ställs inför något fullkomligt tokigt som den här saken med prosten Östlund? Han kan säga sin mening och reservera sig mot beslutet. Det har man rätt att förvänta sig. Då går han också från saken med hedern och integriteten i behåll.

    Hela affären Östlund är absurd och vittnar om hur långt den politiska majoriteten är beredd att gå för att markera att det är de och ingen annan som avgör vad kristen tro är i SvK och att varje präst/biskop har att rätta in sig i ledet.

    De hälsoskäl prosten anförde för att lämna tillbaka sin vigsellicens var tveklöst verklighetsförankrade. Domkapitlet hade med ett uns av god vilja och vanlig medmänsklig anständighet kunnat låta saken bero vid detta även om innehavet av licensen i sig inte tvingar någon att utföra en vigsel, särskilt inte om man är pensionär.

    Ändå kände man sig tvingad att ta fram rottingen bara för att prostens handlande skulle kunna uppfattas som en illojalitet mot kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Men domkapitlet kunde ju välja hur man ville uppfatta saken och här fanns ett utrymme, men tydligen inte stort nog. Sannerligen är man ömtålig!

    SvaraRadera
  7. Påpekas bör att Linköpings stifts domkapitel tidigare befriat minst tre präster från vigselrätten p.g.a. sjukdom. Nu får vi hoppas att Dagen, eller någon annan från Svenska kyrkans ledning oberoende tidning, kan ta tag och nysta vidare i denna historia. Givetvis bör det hela överklagas till överklagandenämnden som tidigare har upphävt Luleå domkapitels beslut (bl.a. i fråga om en präst som får erinran efter att ha vigt en döende man och hans gravida sambo utan giltig hindersprövning).

    SvaraRadera