måndag 9 april 2012

DHA

 Biskop Richard Holloway lämnar mig inte i fred. Det var, jag läser hans memoarer Leaving Alexandria uppmärksamt, länge sedan han slutade tro på Gud. Han gick från händelser till text och så utlägger han - texten! Han behåller en slags nostalgi när det gäller det liturgiska - anglokatolskt fostrad som han blev. Han fascineras av kyrkoåret och allt det andra som jag tror format mitt andliga liv. Men hårdfakta? Sådana har han slutat tro på. Han tänker sig inte att möta sin skapare när han dött.

Föraktade han de andra ärkebiskoparna nä r han själv var primus? Kanske. I så fall är det en fråga om klass, för Holloway kommer från en fattig arbetarklass i Alexandria, Skottland. Klasshatet är verkligt och engelsmän är som de är - inte minst när skottarna ser dem. Biskopen var säkert lyckligare när han mötte människorna i Old S:t Pauls i Edinburgh och hans beskrivning av kyrkan är en kärleksförklaring till huset och människorna. Få biskopar uppfattade Richard Holloway som den som havererat i tron. För mina vänner var han närmast "that bloody bastard" som saknade intresse av att ta reda på hur de biskoparsom tänkte annorlunda egentligen tänkte. Och Holloway stod över sådant. Gick sin egen väg. Var förstås inte lojal men inte heller solidarisk. Han sökte andlig fördjupning och fick det inte. Det han fick, gick på något sätt förbi och Gud befann sig på långt avstånd. Jag ser faran att en präst älskar utanverket men att detta utanverk inte kommer in och blir inifrånstyrt. Mirum est si sacerdos salvetur, det är ett under om en präst blir frälst.

Kan man förvandla evangeliet till text? Jo. Och då vänder och vrider man på perspektiven. Teologi blir litteraturvetenskap. Tolkning blir normen - och denna tolkning styrs av våra egna utgångspunkter och erafrenheter. Som när Seglora smedja publicerar en predikan där just erfarenheten, den personliga, gör att det centrala hos Jesus blir en samhällskritik, den nämligen som Jesus blir tillfångatagen, fängslad och torterad för. "Det är självmedvetenheten i kallelsen att gestalta Guds vision om det mänskliga som blev till en så stark politisk provokation att de som hade makten blev tvungna att döda honom." Att detta är en personlig erfarenhet som stänger andra perspektiv ute, kanske man ska notera.

Holloway blir en biskop som dömer andra - hur ntressant är det? Han dömer så som människor idag gillar, det fattar jag. Min poäng är att han dömer. Andra tänker fel. Predikanten finner att det är andra som dömer Jesus. Den Helige Ande, DHA, gör något annat, gör dessa "de" till ett "vi". Och denna påskhelg har jag uppenbarligen slirat ut ur kyrkoårstiden och in i pingsten. Utan den Helige Ande blir det ingenting av allt det fromsinta vi gör, bara utanverk, textanalys, eget tänk och egna tankar.

6 kommentarer:

  1. Holloway slängde ändå biskopsmössan - visserligen först när han kom i pensionsåldern - och hur många andra som förlorat tron har så pass hederlighet? (Man kan tänka på generationskamraten "biskop" Spong, som vad jag vet fortfarande reser omkring som "biskop").

    Hörde Holloway predika kätterskt men fängslande så det förslog i Uppsala domkyrka hösten 1999 (när jag bodde på S:t Ansgars) och skrev därpå en hälsning på engelska som jag bad biskop Tord Harlin förmedla. Holloway skrev ett vänligt och ganska utförligt svar, vilket jag håller honom räkning för (hur många andra tar sej den tiden för sina kritiker). Men tydligen - ja, den "doft av nybakat bröd" som han i sin predikan påstod känneteckna sann kristendom (och visst: Jesus bjöd på nygräddat bröd vid Gennesaret efter sin uppståndelse) var inte verklig för honom själv eller hur ska man tolka mannens öde?

    (Mitt hopp står till att han aldrig drabbats av DHA personligt, och därmed heller inte kan häda DHA; att han i själva verket saknar all erfarenhet av omvändelse och tro - i så fall kan kanske själva hans ärliga erkännande av icke-tro äntligen ge förutsättning för en verklig omvändelse? Finns det hopp för mej, finns det sannerligen hopp för honom - och oss alla. Men visst är det allvarligt att vara herde. "Inte många bör uppträda som lärare - ni vet att vi ska få en desto strängare dom" som St Paulus skriver).

    SvaraRadera
  2. Helt tappad tro i ämbetet är nog ändå ganska sällsynt. Desto mer tragiskt. Särskilt kanske högt upp. Tappade sugar, tappat mod och tappad lust är desto vanligare.

    Kanske bör man erinra sig den franske revolutionären och ständige utrikesministern och förutvarande biskopen Talleyrand, som oavsett regim, fullständigt hänsynslöst och oavsett tidigare deklarerade trossatser såg till att klamra sig fast vid och profitera på makten under det tidiga 1800-talet. Han myntade det bevingade ordet:

    -Förräderi är enbart en fråga om datum.

    Mycket riktigt avsvor han sig mot slutet hela sitt politiska livsverk och försäkrade skriftligen sig alltid ha varit en trogen kyrkans son, lydig gentemot påven.
    En timme före sin bortgång!

    Undrar om inte ärkebiskopen Holloway av Edinburgh hittar tillbaka till tron? I tid.

    Per S

    SvaraRadera
  3. Påsktiden är Pentekoste, de femtio dagarna, Pingst. Den Uppståndne andas den Helige Ande på mänskligheten och "den som vill må komma!"
    fm

    SvaraRadera
  4. Detta var märkligt, en biskop som inte tror.

    SvaraRadera
  5. Undrens tid är inte förbi :) äntligen lite vettigt!
    Och Dag du är själv väldigt snar att döma!....Man kan säga mycket och ta upp felaktigheter utan att hänga ut personer.

    1 Pet 5:5 är en bra läsning
    Charlie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, finns här inte ett litet drag av vendetta gentemot visbydompan? Liksom mot aftonbladspastorskan? Och t o m mot själve ärkeprimaten i Uppsala?

      Dock är det hävd och av nöden, att de högt uppsatta får finna sig i att granskas.

      Radera