söndag 22 april 2012

Lågkyrklighet

Det var Eldsberga kristna frivilliga brandkårs medlemmar som deklarerade: "Vi är lågkyrkliga, inte skenheliga." Och här har det deklarerats i intressanta blogginlägg om lågkyrklighetens förträfflighet och hur dumt det är att jag inte utan vidare fallit i farstun utan uppträtt kritiskt mot den fina lågkyrkligheten. Nu har jag nog inte blivit rätt läst. Min fråga gäller EFS och anspråket på att vara svenskkyrkligt.

Petter Lundström satte i sina bloggkommentarer (se Läsefrukter 20 april) ord på mina förnimmelser. För honom gäller grundläggande att "lågkyrkligheten arbetar, högkyrkligheten gnäller". Där har nni den lågkyrkliga självförståelse som självfallet leder till att ingen kyrkopolitiskt kan ställa upp för de högkyrkliga trossyskonen. Andreas Holmberg får svar på tal av styrelsen för EFS.

Det vore bara elakt att påpeka att det går ett pengaflöde från översåtarna i Kyrkans Hus till EFS och lika elakt att antyda att detta förhållande innebär att EFS aldrig kommer att bita den hand som, ja, ni vet... När EFS öppnar munnen är det inte för att bita, inte ens nafsa, bara le och kanske äta.

Lågkyrkligheten ger mening åt många människor, skriver Petter. Det är sant - och inte riktigt vad frågan gäller. Jag är ju mer ute efter en självförståelse som inte är svenskkyrklig - ett faktum som de lågkyrkliga inte riktigt inser. Varför skulle de? De företräder ju den lågkyrklighet som dög åt apostlarna. Är inte just detta ett uttryck för vad som pregnant skulle kunna kallas "skitviktig fromsinthet"?

Nu är det viktigt att ha fokus på Jesus, budskapet och mission och viktigt att leva församling "på riktigt", jag håller med Petter. Jag ber bara läsarna notera att detta är något som gäller för lågkyrkligheten, inte för högkyrkligheten och knappast för svenskkyrkligheten - det som min fråga gäller. Min slutsats blir att så fel ute är jag nog inte i min förmodan att lågkyrkligheten har föga att bidra med för att bygga det svenskkyrkliga. Skälet är enkelt. Det är helt obehövligt. Lågkyrklighet räcker. Det är okvalificerat bäst om EFS tar över S.ta Clara och lika bra att högkyrkligheten marginaliseras för att elimineras. Den processen blir för lågkyrklighet en icke-fråga - precis som det är för nomenklaturan och dess staffage.

"En viktig del av Svenska kyrkan", skriver Petter om lågkyrkligheten. Det får man medge. Men är lågkyrkligheten svenskkyrklig för det? - det är frågan. Förstår man inte distinktionen mellan system och mentalitet, blir frågan obegriplig. Kyrkosystem är en sak, den under århundraden uppbyggda kyrkoidentiteten något annat. Systemet består hittills. Det är mentaliteten - det svenskkyrkliga sättet att tänka folk och kyrka - som saken egentligen gäller. Talar jag egentligen om den gamla skillnaden mellan KGF och SESG, de två slagen av gymnasistarbete? Där stod somligt klart fram, i alla fall.

Nu har jag väl förstört en söndag för många som ser lågkyrkligheten vara viktig också i Svenska kyrkan. Får jag till tröst säga, att detta inte riktigt var min fråga. Jag upprepar: Hur svenskkyrkligt är EFS? Egentligen?

13 kommentarer:

  1. Lågkyrklighet i all ära, men den visar sig alltför ofta hålla en "låg" bekännelseprofil i förhållande till sakramenten till förmån ett pragmatiskt förhållningssätt. Någon kallar det "arbeta" vilket man gärna klär i diakonins fårakläder (Arbeit macht nicht frei). Högkyrkligheten måste hålla en hög bekännelseprofil när det gäller sakrament och blir då lätt att känna igen, men förblir därför ett Sanningsvittne. (Wahrheit macht frei).
    Thomas Andersson

    SvaraRadera
  2. Hur kyrklig är frikyrkligheten eller lågkyrkligheten egentligen? Inte alls.

    Hur kyrklig är den urSektAnde SveK idag? Inte alls.

    Så vart finns kyrkligheten i Sverige? Endast hos några få motarbetade "högkyrkliga" politiska martyrer! Tillåt mig tvivla.

    Är grunden fel, blir hela bygget: shaky. Sånt tänk är bibliskt.

    Så vad för kyrkligt projekt är oförstörbart o klippfast? Gotlandsprojektet - under +Fast - verkar inte vara urFast direkt...

    Finns det fler förslag som håller klippfast? Nationalkyrkorna från öst? Nya utbrytningar från kgl salighetsverket? Herre till vem ska vi gå? Har någon ett evigt Livets Ord?

    SvaraRadera
  3. (Den här kommentaren skrev jag ungefär på mobilen, men den försvann när jag skulle skicka. Om den dyker upp två gånger kan du Dag väl ta bort den första. Eller så får ni andra läsare ha överseende.)

    Du sätter ord på vad också har upplevt när det gäller det här, Dag, tack för det. S:ta Klara är väl närmast karismatiskt numera och vad säger du om ungdomsledarsjukan som alla verkar applådera utan att ställa några frågor? Det fanns inte när jag konfirmerades 1990 och när jag var konfirmandledare 2008 var det grunden för en rad problem som ingen utom jag verkade se. Visst kommer praxis från frikyrkorna? Jag kan ge mig den på att det skulle gå att åskådliggöra det med någon geografisk-historisk kartläggning av anställningar till assistenter, pedagoger och präster för frikyrkans barn som kommit till SvK. Denna idé om församlingen som ett annat, slutet, utanför samhället - den är en sjuka i Svenska kyrkan och den breder ut sig snabbt.

    Eller som församlingspedagogen i min första praktikförsamling sa till mig första veckan jag var i församlingen: "Det kommer nog att bli svårt för dig att jobba i Svenska kyrkan om du inte växt upp i kyrkan". Jag döptes när jag var en månad gammal, konfirmerades när jag var 14 - jag förstod inte vad hon menade.

    SvaraRadera
  4. Intressant och humoristiskt svar, tack för att du är villig att ta upp denna fråga, som trots allt är väldigt viktig, det rör sig ju om Svenska kyrkans självförståelse. Självklart är jag partisk i frågan, jag är ju lågkyrklig, helst skulle jag se att alla tyckte och tänkte som jag när det gäller kyrka och församling. Men jag måste fråga om du förväntar dig att nåfonsin få ett svar på vad som är "svenskkyrkligt". Om jag inte missförstått så består ju Svenska Kyrkan av sina medlemmar, det är dessa som utgör lemmarna i Kristi kropp. Huvudet är och
    Skall vara Kristus ( även om det i vårt fall är de politiska partierna i kyrkomötet), men lemmarna de har olika funktioner och arbetar på olika sätt. Handen har sin, foten sin och de arbetar ju tillsammans då de är del av samma kropp, men dom skulle inte kunna ta över varandras sysslor, de arbetar på för olika sätt. Jag skulle säga att både lågkyrkligheten och högkyrkligheten är del av samma kropp, både den värlsdvida och Svenska Kyrkan. Att definiera vad svenskyrklighet är, det är nog ett vanskligt projekt, både du och jag skulle nog vilja att "svenskkyrkligheten" är mer lik våra egna traditioner än någon annans. Kan man inte istället säga att det som skall kallas "svenskkyrklighet" innefattar många olika traditioner, men det är en kyrklighet där alla är lika mycket del av samma kyrka, och där man respekterar varandra oavsett liturgisk tradition eller syn i ämbetsfrågan osv. Detta skulle jag vilja att "Svenskyrklighet" var. Om du inte håller med får du gärna blogga om vad "svenskkyrklighet" är för något, är det Gunnar Rosendals, Erling Eidems, Nathan Söderbloms, Dag Sandahls eller Petter Lundströms syn på vad kyrkan borde vara som avgör vad " svenakkyrklighet" faktiskt är. Jag kommer alltid att säga att EFS är en en viktig del av Svenska kyrkan, och att EFS är "svenskkyrkligt" allt detta enligt min egen definition av vad jag anser att det "svenskkyrkliga" bör vara naturligtvis.
    Trevlig Söndag. Själv ska jag till kyrkan och be om förlåtelse för orena tankar och hårda ord som tänkts och yttrats de senaste dagarna. När vi kämpar mot varandra istället för en gemensam fiende, då gör vi inte vår Faders vilja, detta är jag säker på. Frid!

    SvaraRadera
  5. Söndagen som en glädjens dag kan inte förstöras så enkelt. I påsktiden är glädjen över Kristi uppståndelse starkare än all oförståelse och småaktighet som kan finnas mellan olika slags ”kyrkligheter”. Påsken förenar både låg- och högkyrkliga. Men med det sagt, låt oss gå till det som var upphovet till detta debattämne: Andreas Holmbergs motion och EFS-styrelsens svar, se länk http://www.efs.nu/efs_nu/arskonferens/Arsmotet/Motion%20C%20H%F6gkyrkliga%20och%20kvinnor.pdf

    Motionen uttrycker oro över hur trossyskon behandlas för närvarande inom Svenska Kyrkan och efterlyser ett solidariskt uttalande till stöd för de högkyrkliga. Styrelsens svar är mycket lamt och saknar både insikt och solidaritet. Man beskriver och motiverar sin egen lågkyrkliga position i ämbetsfrågan och menar vidare högkyrklighet kan se olika ut och inte behöver inbegripa ett avvisande av 1958-års ämbetsordning. Svenska Kyrkan inrymmer även högkyrkliga och styrelsen ”…finner inget skäl att ytterligare markera detta.” Vad är problematiskt i detta svar? Framförallt två saker. Dels uttrycker svaret en brist på insikt i hur svårt det är för dem som är traditionellt högkyrklig i dagens svenskyrkliga situation. Man tycks inte ha förmåga att se hur dessa motarbetas, stoppas och marginaliseras. Motionen talar om ”utstötning” och ”kättarjakt”. Varför vill EFS-styrelsen inte se detta? Varför omskriva ett faktiskt problem till ”en förenkling av rådande synsätt”? Till traditionell högkyrklighet teologi hör ju faktiskt ett avvisande av 1958-års ämbetsreform. Det kan väl ändå inte vara något nytt för EFS-styrelse. Varför gömmer man sig genom att nämna olika slags ”light-varianter”? Dessa har inte sällan uppkommit som en följd av det kyrkopolitiska trycket, då många inte orkat stå emot. Dels uttrycker svaret en brist på solidaritet gentemot trossyskon som egentligen inte står så långt bort. Man kunde ju ha tänkt sig ett frimodigt och trotsigt svar, typ ”Rör inte min kompis”. Utan att sväva på målet om sin egen uppfattning i ämbetsfrågan och den lågkyrkliga profilen kunde man ha markerat mot utstötning och verkligen försvarat traditionell högkyrklighet. Motionen handlar ju inte om att EFS skulle ändra uppfattning. Men att förvänta sig ett sådant stöd är kanske för mycket. EFS har inte varit ute i kylan på samma sätt. Man har helt enkelt inte något ”inifrånperspektiv” på vad det handlar om. Man åtnjuter fortfarande ett visst gott anseende och ekonomiskt stöd av rikskyrkan. För inte kan det väl vara så illa att man ser, vet och tänker, men av rädsla för maktens korridorer och brist på kärlek till andra kristna inte vill protestera? Då är det illa.

    f. Jan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, sign f Jan, för de tankar som du delat med dig av! Allt stämmer så väl med min egen erfarenhet, vilken visserligen ligger en del år bakåt i tiden. Jag har hela dagen gått och grubblat över varför EFS ledning inte ens efter Andreas Holmbergs motion vill/vågar markera ett stöd för för sina mer eller mindre förföljda högkyrkliga trossyskon. Ser de oss inte som trossyskon? Är det feghet? För okunnighet kan det väl inte vara? "Om en lem lider, ...."

      Jag i Halland

      Radera
    2. Tack för din adressuppgift till EFS-styrelsens svar på Holmbergs motion. Svaret är fegt, förljuget och inger inte respekt. Kontentan kan jag inte uppfatta på något annat sätt än att styrelsen anser att den som omfattar högkyrklighetens traditionella ämbetssyn inte längre delar kyrkans bekännelse och därmed inte platsar i laget.Det finns alltså ingen orsak att ta strid för dem. Ingen tår på deras grav. Dock hade det hedrat styrelsen om man sagt detta mer rakt på sak än slirat runt med luddiga resonemang om perspektiv av det ena eller andra slaget. Stilenligt är det sedan att styrelsen till slut hamnar i slutsatsen att det verkliga problemet är de prästvigda kvinnornas fortsatta svåra situation i EFS/SvK. Det vill man ta tag i.

      Ett mera platt fall för en motion är svårt att tänka sig!

      Radera
  6. Man behöver inte deltaga i Kyrkans söndagsmässa för att be om förlåtelse för orena tankar. Hur skulle i så fall en syndare mitt i djungeln, långt från kyrkan kunna be om förlåtelse och få frid? Man kan inte alltid besöka kyrkan -
    aftonbön och eftertanke gör stor nytta.

    Men som vanligt kan Svenska Kyrkan synda på nåden när det gäller -fråga domkapitlen.

    SvaraRadera
  7. Du har fortfarande inte svarat på vart kyrkokristna som inte har tillgång till en högkyrklig präst ska bege sig? Du har sedan tidigare avfärdat Missionsprovinsen, konvertering till Romersk katolska kyrkan och nu avfärdar du EFS. Högkyrkligheten definieras av prästen, medan lågkyrkligheten definieras av lekmännen. Därav att den förstnämnda kan utraderas genom ett anställningsärende medan den andra överlevt ett sekel. Borde inte högkyrkliga lekmän kunna bära högkyrkligheten likaväl som lågkyrkliga lekmän bär lågkyrkligheten? Allt ni bygger utraderas ju annars så fort det blir prästbyte! Jag som småbarnsmor kan inte vänta och se hur länge som helst - barnen växer upp utan egentlig tillhörighet. Svenskkyrklig identitet blir för dem inte samma sak som den blev för dig i dagens Sv k, även utan EFS!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läser kanske f. Dags texter annorlunda men jag är inte alls säker på att han så kategoriskt avfärdat alla de alternativ som du nämner.

      Jag håller däremot med om det du skriver om den svenska högkyrkligehtens svaghet i det att den mest varit en präströrelse. Visst finns vi högkyrkliga lekmän, och har väl alltid funnits, men det har aldrig funnits församlingar som varit högkyrkliga över tid. Ett problem kan vara att respekt för ämbete och episkopal struktur av oss högkyrkliga kommit att förväxlas med en överdriven respekt för den världsliga organisation som Kristi Kyrka råkat ha just här och nu. Därmed har man varit alltför dålig på att bygga upp den slags lokala skuggorganisationer och sidostrukturer som skulle kunna bära en högkyrklig väckelse över prästgenerationerna.

      Det ankommer på oss alla att skapa dessa lokala organisationer. Lekmän likväl som präster. Det duger inte att vara liknöjd inför vad som kommer efter det att man själv gått vidare.

      I detta har vi mycket att lära av lågkyrkligheten.

      Radera
  8. Visst har Dag poänger i det han skriver. Det går t.ex. att se på hur flera av lärarna på Johannelund haft en teologisk förankring i utländsk evangelikal protestantism. Samtidigt så är Dag inte särskilt självkritisk. Hur är det med den del av högkyrkligheten frodats på t.ex. de sörmländska godsen och ofta varit nöjd bara prästen fått fira söndaglig mässa? Hur är det med svenskkyrkligheten hos de högkyrkliga präster som hellre brukat Misale Romanum än Svenska kyrkans handbok (och vilka sedan i flera fall raskt konverterat efter pensioneringen)? Detta samtidigt som den kyrkopolitiska kampen i t.ex. Strängnäs stift förts av EFS-are engagerade i Frimodig Kyrka.

    SvaraRadera
  9. Jag känner mig själv som högkyrklig (sakramenten, ämbetet och Kyrkan håller jag högt tillsammans med alla högkyrkliga), det är den teologiska etikett som stämmer bäst på hur jag i hjärtat uppfattar tron. Men samtidigt är jag på väg in i EFS. Som prästkandidat är jag som jag upplever det mer välkommen i Efs äändad jag är i mitt stift. Just att EFS är en del av Svenska Kyrkan är ändå underbart tycker jag och många med mig och jag ber att banden måtte hålla och stärkas än mer. Då kan EFS vara något livgivande för henne, och något av en Guds räddningsplanka för Svenska Kyrkan. Visst är EFS i grund och botten lågkyrklighet per se, men det är ingen nödvändighet längre så som jag uppfattar saken. I nyetableringsarbetet efterlyses bl.a. nu liturgiska nyetableringar, flera "karismatiska" församlingar finns vilket inte direkt är traditionellt EFS-igt. Prästämbetet rymmer helt och fullt samma ämbete och vigning som Svenska Kyrkan i övrigt, och en sakramentalteologi av högkyrklig karaktär är mer verklig nu än tidigare tror jag. Inte i främsta rummet, men det finns rum för högkyrkligheten i EFS numera, det är min övertygelse. Men till det högkyrkliga ser jag mig personligen dessutom som både karismatisk och evangelikal, allt på samma gång. Dessutom så pass katolsk att jag ber Rosenkransen och vördar Jungfru Maria. Traditionellt en omöjlighet, och jag kan känna mig ganska ensam i att både känna mig hemma överallt och ingenstans men jag tror på ett sammanförande av de Guds strömmar som så länge vart åtskilda. Men så är jag ju född på 80-talet också vilket kanske spelar in.
    Patrik, Falkenberg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frid Patrik, du är alls inte ensam. Ser fram emot att du blir (EFS)präst. Kanske finns det då också hopp för oss andra generationskamrater som "prövar allt och behåller det som är bra". Herren har inte övergett sin Kyrka. Det är en spännande tid vi lever i! Misströsta inte,gå dit Herren leder dig!

      Radera