torsdag 24 maj 2012

Kyrkohandboken

Nu är förslaget till Kyrkohandbok beslutat och ska läggas ut på nätet - intranätet. Detta är en i Kyrkans Hus älskad kommunikationsform. Byråkrater kommer tydligen inte hem sent om aftonen och trötta och griniga sätter sig för att skriva ut väldiga textmängder från datorn. Eller ska man sitta på det s k jobbet och lägga arbetstid på utskrivandet? Så blir det förstås. Och det är en syssla som inte kan faktureras. Den kostar bara tid  och därmed pengar.

Debatten om förslaget blev i kyrkostyrelsen inte omfattande, några av mina frågor lämnades obesvarade. Jag anmälde min traktan att skriva ett särskilt yttrande. Och jag tänkte på den uppsättning teologer som arbetade med HB 86 - nuvarande kyrkohandbok. Någon pastoralliturgisk kompetens fanns i det arbetets olika konstellationer. Kompetensnivån har sjunkit. Övningsuppgiften blir nu den att ta fram de nya texterna och se vad de förväntas ersätta för att därefter analysera vilken avsikt som byte av ord och uttryck eller utlämnade av det som tidigare uttrycktes kan innebära teologiskt.

Någon skrivelse med teologiska motiv för förändringar finns nämligen inte. Den ska komma, sägs det. Det betyder att man egentligen inte riktigt kan begripa materialet. Frågan om det fanns någon ekumenisk parallell i liturgier till formuleringen "I Guds, den treeniges namn", besvarades inte. Jag kunde förstås vilt gissa att det är ett sätt att säga något som liknar islams "I Guds, den nåderikes och barmhärtiges namn" - men jag vet inte. Upplysningstidens formulering är tillbaka på ett intressant sätt: "I (Guds) Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn". Gud inom parentes - nog ter det sig lite uppseendeväckande? Det betdyer att man kan sticka in ett "Gud" i formuleringen - precis som upplysningstiden ville distansera sig från trinitetsteologin.

Jag tar inte alla exemplen här och drar inte resonemnaget att det finns tillräckligt mycket material så att man kan få ihop en anständig gudstjänstordning. Jag fördjupar mig inte heller i det faktum att vi nu får en enda vigselordning. Jag funderar mer över det understundom blomstrande språket och ordvändningar som förklaras med att jag möter "texter av poetisk karaktär". Själv läser jag Jesper Svenbro, Nils Ferlin eller Hjalmar Gullberg om det ska poesi till. Till nöds Jacques Prevèrt - hur det nu ska vara med accenterna.

Jag fattar hur det nu kommer att bli. Här ska det prövas hur det känns. Här ska det tyckas och trivas med gudstjänstordningen och bestämmas om detta är ett språk för oss allt under ett uttalat mantra att detta ger möjlighet till vitalisering. Jag tror egentligen inte det. Jag ser i stället bristen på deklarerade teologiska ställningstaganden och därmed en omöjlighet till sakdebatt. De kyrkoherdar och kyrkoråd som ska fatta besluten är inte särskilt liturgiskt skolade. Vi enkla komministrar hamnar ju utanför de fina sammanhangen. Det räcker med hur det känns...

Problemet? I sinne och minne rann mig en replik från missionsvetenskapen upp: När underklass och överklass bär Kyrkan är den vital. Det är när medelklassen (ensam) tar hand om den, som Kyrkan får problem." Är det detta vi ser? Strukturutredningen påstod att teologin fanns med i hela texten och inte så grovhugget som man kunde förväntat sig redovisats som utgångspunkt för resonemangen. De teologiska motiven för kyrkohandboksförslaget kanske kommer att redovisas i september. Teologi satt på undantag. Och fortfarande gäller det att det man ber, är det som tros, Lex orandi, lex credendi. Orden är inte oskyldiga. De formar tron. Det är just därför orden måste vara formade av tron. Är de det - eller framstår de alltmer som texter av poetisk karaktär?

Till poesin hör inte att skriva ordet "biskoppar". Detta skrivsätt hör till fingerfärdighetens avigsidor. Ska vara: biskopar.

10 kommentarer:

  1. Gör inte de flesta redan lite som man vill med gudstjänstordningar och formuleringar?

    Och om ändå bara ett litet fåtal kommer i kontakt med gudtjänster, har formuleringar kanske inte så stor betydelse?

    Lex non orandi est lex non credendi?



    Per S

    SvaraRadera
  2. Anders Stenström24 maj 2012 kl. 09:17

    Enligt Wikipedia ska det vara _Prévert_.

    SvaraRadera
  3. "I Guds, den nåderikes och barmhärtiges, namn", möter i ordningen för jordfästning i 1942 års handbok. Möjligen har man redan då varit inspirerad av islam. Formuleringen "I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn" återfinns också i samma handbok. Kanske ett arv från upplysningstiden, men lika väl från 1571 års kyrkordning, där man kan finna liknande formuleringar. Det gäller även "I Guds, den treeniges namn". Allt som avviker från Missale Romanum behöver inte vara av ondo :-) För övrigt anser jag inte att trinititetsteologin bör esse delendam men väl kan vara i behov av en översyn. Den tillhör fornkyrkans mindre väl lyckade teologiska förklaringsmodeller. Tillbaka till Jesus och den tidiga kyrkan, tiden innan den kejserliga likriktningsteologin lades som ett cementlock över den kristna gemenskapen och dessutom på ett sådant våldsamt sätt att den kejserliga kyrkopolitiken drev stora delar av kyrkan i armarna på islam.

    SvaraRadera
  4. Handboken är publicerad på internet (inte intranätet). Jag har publicerat dem i Issuu som gör dem mer läsbara. http://issuu.com/posksvenskakyrkan/docs/f_rslag_kyrkohandbok_f_r_svenska_kyrkan_del_i_?mode=window&viewMode=singlePage
    http://issuu.com/posksvenskakyrkan/docs/f_rslag_musikvolym_kyrkohandbok_f_r_svenska_kyrkan?mode=window&viewMode=singlePage

    http://poskvalblogg.blogspot.se/2012/05/kyrkohandboken.html

    SvaraRadera
  5. Inte bara Islam kan använda formuleringen " I Guds, den nåderikes och barmhärtiges namn". Under alla år som prästman i vår svenska kyrka använde jag handbokens av år 1942 formulering i samband med jordästning - "I Guds, den nåderikes och barmhärtiges, namn viga vi det förgängliga stoftet av den hädangångne N N till gravens vila".

    SvaraRadera
  6. Johan Carlsson24 maj 2012 kl. 13:23

    Blev det någon omröstning i Kyrkostyrelsen?

    SvaraRadera
  7. "I Guds den treeniges namn" låter väl kristligt och bra, tycker jag? Och "Guds" kan nog gärna just för att betona enighetsaspekten stickas in före "Faderns, Sonens" o.s.v. även om Sonen själv uraktlåter det i Matt. 28:19. I övrigt håller jag helt med bloggaren, så denna kommentar kan hållas jämförelsevis kort. Ser fram emot kommande analyser.

    Vill man läsa fri poesi - kyrklig eller ej - rekommenderas f.ö. www.diktarna.blogspot.com, där dock de modernaste diktarna av upphovsrättsskäl lyser med sin frånvaro. (Om man nu inte ska räkna den frifräsige ordbrukaren Rune Pär Olofsson, som haft generositeten att låta mej lägga ut ett urval av hans dikter, samt ett par av hans psalmer, på nätet).

    SvaraRadera
  8. Förslaget finsn på kyrkans externa hemsida www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken
    Hakon

    SvaraRadera
  9. Jaha, så man skriver först ett förslag till handbok och sedan ska man eventuellt motivera varför det behövs en ny handbok. Går de baklänges på gatan också?

    All denna s.k. utveckling och vitalisering gör bara min längtan till källorna ännu större. Det vi en gång fick av Gud behöver inte ändras. Men det är klart, kastar man ut det man fått får man ju försöka att snickra ihop något själv. Och sätta Gud inom parentes.

    Och ”biskoppar” är på sitt sätt ett välfunnet ord. De tycks ha blivit koppar som vem som helst (av överheten, tidsandan m.m.) kan fylla med vad som helst.

    SvaraRadera
  10. Nattvardsbön 12: "Av åkrarnas korn och bergens druvor bereder du bröd och vin" . Tja.. Dels är det människor som bereder bröd och vin av det Gud ger, och det har alltid ansetts vara en viktig poäng, som texten här kortsluter. Vidare gör man sällan bröd av korn: däremot ÖL!
    fM

    SvaraRadera